ARDENNERHÄSTEN

Ardennerhästen har sitt ursprung från Ardennernas högland, beläget i sydöstra delen av Belgien, i gränstrakten mot Rhenlandet, Luxemburg och Frankrike. De första ardennerhästarna* infördes till Sverige 1873, då den framstående hippologen, greve C. G. Wrangel, importerade tre hingstar, Husar, Faro och Railleur, till ett värmländskt hingstbolag.

Utvecklingen inom det svenska jordbruket krävde hästar med stor massa och tyngd att lägga i selen. Förhållandet var detsamma inom många andra grenar av näringslivet. I mitten av 1800-talet började tunga kallblod importeras. Jutsk, boulonnais, percheron, pinzauer, clydesdale, shire och suffolk. Vid korsning visade sig dock att de från Belgien införda ardennerhästarna passade bäst ihop med vårt svenska hästmaterial. Det dröjde inte länge förrän Ardennerhästen erövrat större delen av södra och mellersta Sverige. I Norrland var ardennerkorsningar mycket vanligt. Efter knappt ett halvsekels systematiskt avelsarbete, kunde man med fog tala om en nationell svensk ardennerhäst, vars avel var oberoende av utländskt blod.

Målet för aveln var att producera en medelstor, lågbent, djup och bred arbetshäst med goda karaktärsdrag som sundhet och gott temperament.

1920 uppgick den svenska häststammen till cirka 728.000 djur, varav omkring 400.000 var Ardennerhästar, eller korsningar av denna ras. Så sent som 1945 hade ardennerrasen en helt dominerande ställning bland landets arbetshästar. 10.980 ardennerhästar premierades i Sverige detta år. Motsvarande siffror för den nordsvenska hästen och den ädla aveln var 6.706 resp. 1.949 hästar.

Efter kriget ändrades förhållandena. Jordbrukets snabbt tilltagande motorisering gjorde att efterfrågan på tunga draghästar minskade. Även i skogsbruket minskade Ardennerhästens betydelse, när den tunga basvägskörningen till flottleder och upplägg vid bilvägar upphörde i slutet av 50-talet.

I dag finns mellan 3.000 och 4.000 Ardennerhästar i landet, varav många fortfarande används i skogsbruket.

*År 1872 införde kammarherre Thorsten Nordenfelt, till Björneborgs bruk i Värmland, 17 ston och en unghingst, inköpta i Ardennerna. Ytterligare en hingst som medföljde transporten, tycks ha varit boulonnaisare eller brabant. Dessa hästar var inte avsedda för avel utan för de omfattande skogskörslorna vid bruket.

Den svenska ardennerhästens ursprung

De hästar som först infördes till Sverige saknade härstamningsuppgifter men var av den typ som kännetecknade höglandshästen - "Bergsardennern". De var relativt små och lågbenta, sega, hårda och påfallande rörliga. De hingstar som importerades under 1870-talet mätte ej mycket över 150 cm och med ett skenbensomfång av omkring 23 cm. Även de hästar som importerades under 1880-talet var enligt nutida begrepp i allmänhet små.

I Belgien fanns ytterligare två kallblodiga raser. Tyngst var den Flamländska hästen, en typisk låglandshäst, ofta av lymfatisk konstitution. Den andra av dessa belgiska raser var Brabanthästen. Den var av samma ursprung som ardennerhästen men spred sig till de bördiga slättbygderna i Brabant, där den under inverkan av den mera gynnsamma miljön blev större och mäktigare. 1886 sammanslogs de belgiska kallblodsraserna, och en avelsförening för den belgiska draghästen bildades ("La Société Royal Le Cheval de Trait Belge"). Som typ ställdes den medeltunga Brabanthästen som standard.

Blodslinjer

Den svenska ardenneraveln har byggts upp genom hingstar tillhörande Belgiens ledande blodslinjer. De flesta av de avelsdjur som infördes från Belgien, om man undantar de allra första importerna, tillhörde de tre hingstlinjerna Favori 6246 Belg., Vladimir 612 Belg. och Jupiter 126 Belg.

Rödskimmelhingsten Favori 6246 Belg. efter Fifi 1624 Belg. var född 1888 och var genuin bergsardenner. Favori var en medelstor och rörlig hingst, torr, lågbent, djup, väl sluten och med kort stark rygg. Bland de till Sverige importerade sönerna var rödskimmeln Puissant 66 och fuxskimmeln Stanton 242 de förnämsta.

Vladimir 612 Belg. efter Bayard 1942 Belg. undan N 1505 Belg. var fux med bläs och född i Belgien 1885 och var, åtminstone på mödernet, av Brabanthärstamning. Bayard var förmodligen av oblandad ardennerras. N var efter Brillant 708 Belg. Denna Brillant var en fux av brabantslag och liksom Jupiter 126 Belg. fallen efter Orange 1144 Belg. Den största betydelsen för den svenska ardenneraveln har Vladimir fått genom sin son Mouton de Foy 340 som importerades till Halland 1901.

Jupiter-linjen

I och med ett ökat behov av hästar av större tyngd, kom så småningom spåren efter den ursprungliga ardennerhästen att nästan utplånas. De tidigare förhärskande blodslinjerna fick ge vika för andra och i synnerhet av den som brabanthingsten Jupiter gav upphov till.

Jupiter-linjen var den största av Belgiens alla hingstlinjer. Denna linje var nästan allenahärskande i alla länder med ardenneravel. Brabanthingsten Jupiter 126 Belg. efter Orange 1144 Belg. var född 1880 i Stadget-Boussois i Frankrike undan ett flera gånger prisbelönt belgiskt sto - Julie - och infördes som treåring till Belgien. Jupiters mest betydande söner var Olympien 8114 Belg., Mont d´Or 7902 Belg., Rève d´Or 7406 Belg. och Brian d´Or 7902 Belg. Dessa liksom många andra Jupiter-söner har haft stor betydelse för den svenska ardenneraveln genom ättlingar verksamma i landet.

De i dag verksamma ardennerhingstarna i Sverige är, med något få undantag, ättlingar till den belgiska brabanthingsten Jupiter 126.

BESKÄLLARE SOM HAR LÄMNAT
FLEST STAMBOKSFÖRDA SÖNER

STUTERIER OCH UPPFÖDARE

I allmänhet har ardenneruppfödningen i landet bedrivits av mindre jordbrukare, men under senare delen av 1800-talet fram till i mitten av 1950-talet bedrevs ardenneravel också vid flera stuterier. Många uppfödare bedrev en stark elitbetonad avel, medan andra såg som sin uppgift att skapa goda brukshästar. I de många hingst- och hästavelsföreningarna som bildades, hade och har än idag, de mindre uppfödarna möjlighet att på nära håll anlita fullgoda hingstar.

Få uppfödare, fram till tiden för sekelskiftet, sysslade med hingstuppfödning. Blombergs stuteri i Skaraborgs län och från början av 1890-talet Bjärka-Säby stuteri i Östergötland samt Hagelsberga stuteri i Västmanland var i stort sett de enda som målmedvetet arbetade med hingstuppfödning.

Ardenneraveln har varit av olika omfattningar i de olika länen. Främst stod Skaraborgs, Hallands och Malmöhus län men även inom Östergötlands, Blekinge , Älvsborgs samt Stockholms, Södermanlands och Örebro län bedrevs en både omfattande och framgångsrik avel.

I Skaraborgs län låg flera betydande stuterier, Blomberg, Bjertorp, Thamstorp och Faleberg.

Sveriges första ardennerstuteri, Blomberg vid Kinnekulle i Skaraborgs län, grundades av Greve Hugo Hamilton 1874. Stostammen vid stuteriet grundlades av de av Greve C. G. Wrangel importerade stona Rigolette och La Mére. Den förra hade föl vid sidan och detta föl - Rigolo - blev stuteriets första beskällare. Stuteriet höll i allmänhet tre stamhingstar och c:a 15 moderston. Bland de mest betydande hingstarna på Blomberg var Rigas, Omer 226, Stanton 242, Bluet 696, Louis de Bas 1498 och Gormé 2080.

Rigas var född på Blomberg 1877 e. imp. Mouton på Kalvås u. Rigolette. Rigas var en hingst med kraftig benstomme, stort bröstdjup och långa linjer och fick stor betydelse för stuteriets verksamhet. Hingsten blev aldrig stambokförd då han gick ur tiden 1900, innan stamboksföringen blev påbörjad. Omer var född 1887 och saknade känd härstamning, han var en hård och rörlig hingst som lämnade utmärkta avkommor. Omer dog 1911 vid 24 års ålder. Stanton var född i Belgien 1893 och till färgen fuxskimmel. Han importerades 1895 av Översten C. D. von Essen till Blomberg där han stod som stambeskällare till sin död 1914. Bluet var född i Belgien 1907 och importerades 1909. Bluet lämnade ett stort antal utmärkta döttrar och 12 stamboksförda söner. Louis de Bas var född i Belgien 1911 och importerades hösten 1913 till Blomberg där han stod som stambeskällare till sin död i december 1937 26 ½ år. Gormé e. Gourmand des W. u. Thyra, stod som stambeskällare på Blomberg mellan åren 1924 och 1929. Gormé är en av den svenska ardenneravelns mest betydande hingstar och grundade en stor och betydande hingstlinje.

Bjertorps stuteri grundades 1885, året efter Blomberg. Den förnämliga stostammen rekryterades genom inköp av högklassiga avelsston från Belgien. Stuteriet ägdes av konsul K. Littorin och omfattade, i mitten av 1920-talet, två stamhingstar och ett 40-tal moderston.

Falebergs stuteri i Larvs socken, utvecklades efter en blygsam början, till landets mest betydande ardennerstuteri. 1912 övertog bröderna Carl-Johan och Gustaf Andersson släktgården Faleberg i Larvs socken, Skaraborgs län, där de fortsatte faderns arbete för hästaveln. Bröderna lyckades efter idogt arbete göra Faleberg till ett internationellt känt namn inom ardenneraveln.

Stammodern för Falebergs hästar var stoet Vesta 401, som inköptes från Blomberg 1901. Veron 1022, Gourmand des W. 1086, Jupiter de Warissat 5496, Jutard 7382, Raseur 684 och Gormé 2080 är några av ardenneravelns matadorer som verkat på stuteriet. Bland de många hingstarna på Faleberg intog dock Espoir du Marais 5494 hedersplatsen med 122 godkända söner, vilket är rekord för Sverige. Under åren uppföddes 204 hingstar på gården. Tiden fram till 1945 fanns ständigt på stuteriet ett 100-tal hästar, och årligen betäcktes omkring 600 främmande ston på Faleberg.

År 1916 grundade Godsägare Oscar Samuelsson Thamstorps stuteri. Ett 30-tal ston och hingstarna Gaillards d`Op och Manuel de S inköptes från Belgien. Så gott som alla stona liksom de två hingstarna tillhörde den belgiska Jupiter-linjen. Stuteriet avslutade verksamheten redan 1926 då ägaren förordnades till chef för statens stuteri och hingstdepå i Flyinge. De förnämsta moderstona och de mest värdefulla unghingstarna flyttades till Årsta stuteri i Stockholms län, där avel fortsatte med det förstklassiga Thamstorp-materialet.

Gaillards d`Op var född 1909. Efter flerårig beskällarverksamhet i Belgien importerades hingsten 1917 som stambeskällare till Thamstorps stuteri. Gaillards d`Op var en alltigenom magnifik hingst. Grov, robust och med god nedärvningsförmåga. I Belgien var Gaillard-blodet synnerligen högt värderat och blodkombinationen Gaillard-Avenir d`Herse* ansågs vara särskilt lyckligt. När Gaillards d`Op på våren 1921 avlivades på grund av varbildning i korsmuskulaturen, innebar det en stor förlust för ardenneraveln i Sverige.

* Avenir d`Herse 25/412 Belg. anses vara en av de mest betydande ardennerhingstar någonsin i Belgien. Avenir d`Herse har påverkat aveln inte bara i sitt hemland utan i alla länder där ardenneravel har bedrivits. I den svenska ardenneraveln har Avenir-sonen Espoir du Marais 5494 varit den mest betydande.

Vid Lassegården i Öttum bedrev Johan Ullberg avel i stor skala, liksom Gustav Andersson, Lassagården i Vara. Vid Lövholmen och Horshaga m. fl. ställen i Skaraborgs län bedrevs uppfödning av ardennerhingstar med stor framgång.

Fenneslunda stuteri i Älvsborgs län var det första stuteri som använde ston av svenskt möderneursprung, s. k. generationsston och vid Ekholmens stuteri bedrev Godsägare H. Källman under ett 30-tal år en mycket uppmärksammad avel.

I Östergötland startade Bjärka-Säby stuteriverksamhet på 1880-talet. Stammodern för stostammen vid stuteriet var Charnue, som importerades som föl 1882. Stuteriet hade som mål att producera en torr och hård häst av det mindre slaget. Stostammen i mitten av 1920-talet uppgick till omkring 20 djur. Under tiden mellan de båda världskrigen startade Martin Schenholm stuteriverksamhet vid Bjälbrunna, utanför Norrköping. Från Bjälbrunna utgångna hingstar hade under 1950-talet stor betydelse för avelns utveckling.

I början av 1900-talet bedrevs en omfattande korsningsavel på Ekebyholm i Stockholms län, men först 1916 upprättades ordnad stuteriverksamhet. År 1925 bestod stuteriet av 37 moderston. Årsta stuteri grundlades 1921 med importerade och några inom landet efter importerade föräldrar födda ston. Körunda säteri i Ösmo startade stuteriverksamhet under mellankrigstiden och har genom därifrån utgångna hingstar haft betydelse för den svenska ardenneraveln.

I Västmanland bedrev godsägare Erik Abramson i Hagelsberga stuteriverksamhet. Verksamheten grundades 1899 och hade en avgjord betydelse för den svenska ardenneraveln. Erik Abramson var en framgångsrik förkämpe för ardennerhästen i Sverige och en av grundarna till Stamboksföreningen för Svenska Ardennerhästen.

På Gotland bedrev Fritz Frigren ardenneravel och genom rationell hingstuppfödning var han en föregångsman inte blott för Gotland, utan även på fastlandet.

I Skåne fanns flera stuterier och många välskötta hingst- och hästavelsföreningar. På Ållskog började ardenneravel bedrivas redan 1894, men stuteriet upplöstes 1905 och flertalet av djuren såldes på aktion. 1915 återupptogs avelsarbetet och bedrevs huvudsakligen med generationsdjur av den gamla stammen. Aveln avsåg produktion av medelstora, torra och rörliga hästar med grov benstomme. 1934 flyttades verksamheten till närbelägna Assmåsa där avelsarbetet kom att fortsätta. Andra på sin tid framgångsrika stuterier var Steneberg, Nöbbelövs boställe, Brosjödal och Tygelsjö boställe. Även i norra delen av Malmöhus län drevs en framgångsrik ardenneravel på egendomarna Magnilund och Stensminne vid Hasslarp. En av de mest betydande hingstföreningarna var Torna-Harjagers häraders Hästavelsförening.

Några av de mest framgångsrika uppfödarna i Halland var Oscar Karlsson, Kronogård, Vinberg, Gustav Bengtsson, Morups prästgård och Gustav A. Johansson, Övregård, Morup. Nästan uteslutande har ardenneravel i Halland hört hemma hos mindre och medelstora jordbrukare. Av den anledningen har hingstföreningarna kanske spelat en större roll för hästaveln i Halland än i något annat län. Bland länets många föreningar intas främsta platsen av Himle härads Hingstförening, bildad 1914 och verksam än i dag.