I mitten av artonhundratalet fick skogsbruket sitt genombrott med den första ångsågen i Tunadal 1849. Skogen blev industriråvara och stora timmerdrivningar tog fart. Från den tiden kan skogshästens användning och redskapsutvecklingen följas.

Efterfrågan på virke ökade. Under senare delen av 1800-talet minskade timmerbeståndet hastigt och man fann det nödvändigt att uppdela drivningstrakterna i körskiften och på dessa skiften räkna och stämpla de träd som skulle avverkas.

Avverkningarna skedde allt längre från flottlederna och köravstånden blev längre. Fram- och bakkälkar utvecklades. I Norrland användes olika bakkälkar med en banke. I Värmland hade bakkälkarna två eller flera fasta bankar, s. k. bordsslädar.

Tjärbränning och träkol

Tjärbränning skedde i mycket stor omfattning. Kådrikt tallvirke; stubbar och katade tallar – barkades/sargades ett antal år före fällning för att producera kådrikt virke, finhöggs och upphettades i tjärdalar så tjäran smältes ur. 2 – 3 kubikmeter tallved gav en tunna tjära (=1,26 hl). Åren 1854 – 55 exporterades enbart från Västerbotten 40.000 tunnor per år. Hästar transporterade såväl tjärved som tunnor.

Skogen har haft en nyckelroll i den svenska järnhanteringen. I gamla tider lösgjordes malmen i gruvorna genom tillmakning – man eldade till berget sprack. Vedåtgången var stor. Träkol var nödvändigt för järnframställning långt fram i tiden. Under första hälften av 1900-talet framställdes årligen ca 4 milj. kubikmeter (m³) träkol. Grovt räknat åtgick 2m³ ved till 1m³ kol. Hästar utförde ved- och koltransporterna. Kolen kördes i kolryssor av olika utförande. Kolet i en 4m³ ryss väger ca 600 kg. Flera ryssor kopplades efter en häst.

Dagsförtjänsten 1892 var ca 5 kr för körare inklusive häst och ca 2:25 kr för huggare. 1903 hade förtjänsten ökat till 6:50 kr/dag respektive ca 3 kr/dag.

Basvägar

Basvägar måste anläggas och skötas omsorgsfullt för att erhålla goda arbetsprestationer och undvika olycksfall. Sträckning och planeringsarbeten gjordes på otjälad barmark. När tillräckligt med snö fallit bottenplogades vägen. Längre basvägar – över tre kilometer isades genom påkörning av vatten. Starkt utnyttjade vägar hade en ansvarig för underhållet – basvägskarl.

Forskningsorganisationer bildades

Under 1920-talet stagnerade redskaps- och metodutvecklingen och mycket kunskap föll i glömska. Kring 1930 påbörjades arbetsstudier och metoder och redskap utvecklades. Vid slutet av 1930-talet startades arbetsteknisk forskning inom skogsbruket. Flera forskningsorganisationer bildades:

Föreningen Skogsarbeten Kungl. Domänstyrelsens arbetsstudieavd. – SDA.
Verksamma i Norrland och Dalarna.
Föreningen Värmlands skogsarbetarstudier – VSA.
Föreningen Östra Sveriges Skogsarbeten – FÖSS
som uppgick efter några år i
Föreningen Mellan- och Sydsvenska skogsbrukets arbetsstudier – MSA.
1964 sammanslogs alla till Forskningsstiftelsen Skogsarbeten – FSA;
idag Skogsforsk.

Forskningen omfattade:

Inventering av körredskap.
Standardisering av d. o. t. ex. medbredd och spårvidd.
Friktionsundersökningar av material och redskap mot olika underlag.
Prestationsstudier av hästkörning i slutet av 1940-talet.

Under 40-talet varierade kälkarnas utformning t. ex. medlängd, medbredd och spårvidd. För att minska slitage och underhåll på basvägarna rekommenderades medbredd till 72,5 cm mellan mitten på medarna; SDA 1948.

Lastkapaciteten ökade då kälkar och basvägar förbättrades. Även hästen krävde bättre omvårdnad. Från veterinärhåll hade stora brister anmälts beträffande hovvården. I Norrbottens län byggdes 1945 en organisation upp som under tre år undervisade flertalet av länets 12.000 hästägare i hovbeslagslära. Ett tiotal hovslagarinstruktörer från Norrlands hästregementen skötte utbildningen som finansierades av skogsbolagen, Domänverket och Allmänningsstyrelsen.

Brännved

Utöver uppvärmning av bostäder fick brännveden en stor betydelse när ångkraften infördes. Ångloken vedeldades innan veden ersattes av den importerade stenkolen. Träkol, som är rikt gasgivande, användes under kristider till olika gasgeneratorer, bl. a. för att driva fordon – gengas. Brännveden kapades i meterlängder och lades i skogen i kubikmeter. Hästen var dragaren som utförde terrängtransporterna av energiveden.

Markberedning

Under 1940-talet användes hästen för markberedning. Kostnaderna bedömdes minska med 50 – 60 % jämfört med markberedning för hand; till samma kostnad som för traktor. Hästen slet ont i det tunga arbetet.

Hästkörningen förändras

Efter kriget byggdes allt fler skogsbilvägar. De långa basvägskörningarna försvann. Avstånden för hästkörning kortades till 200 – 800 meter. Stickvägshuggning började; virket lades upp efter körstråk i terrängen. Den tunga lastningen och lossningen tog allt större andel av körarbetet. Intresset för lastningshjälpmedel ökade. Vinterkörningen övergick i åretruntkörning.

Skogsbolag och Domänverket ordnade ambulerande undervisning för hästkörare. Hästens omvårdnad, liksom redskap och metoder för att förenkla det tunga lastningsarbetet ingick i utbildningen. Nya last- och körredskap konstruerades, demonstrerades och fördes in i körningsarbetet.

På femtiotalet kom de första traktorerna

Motorsågen startade motoriseringen av skogsbruket under 1950-talet. Den mekaniseringsvåg som började i jordbruket efter andra världskriget gick relativt snabbt. Lika snabbt gick det inte i skogen. Problemen här var större. Under drivningssäsongen 1956/57 svarade hästkörarna fortfarande för 92 procent av virkestransporterna till flottleder och bilvägar.

1952 var behovet av skogshästar i Västerdalarna och Norrland 175.000.

1960 stod hästen för 90 % av terrängtransporterna och först 1965 utförde hästar och maskinerna hälften vardera av terrängtransporterna. Vid 100 – 200 meters köravstånd var dagsprestationen 12 – 14 kubikmeter. Med början söderifrån avtog hästkörningen, och i slutet av sextiotalet var hästarna så gott som helt borta från skogen.

Skogorganisationens skogliga utbildning började. Instruktörer i hästkörning utbildades på Strömsholm. Skogsbrukets arbetsstudieavdelningar svarade för kunskapsspridning i redskapslära och virkestransport. Körning med häst ingick under 50- och 60-talen i skogsvårdsstyrelsernas arbetstekniska grund- och fortbildning. Fortbildningskurserna var på 4 dagar. Inför "traktoriseringen" avtog hästkörningskurserna; de sista 1966.

Den "moderna" hästkörningen med starka ändamålsenliga kälkar och redskap, plogade och hyvlade basvägar med mera hade en kort storhetstid, endast några decennier.

En utredning utförd vid Skogsbrukshögskolan visar att efter skogsbrukets mekanisering och omdaning av transportsystemet försämrades hygienen i skogen.

1987 bildades Föreningen Skogshästen med syfte att främja intresset, kunnandet och användandet av hästen i skogsbruket. Under de senaste åren har körredskapen utvecklats för barmarkskörning; lättare kälkar, kärror och vagnar för transport från stubbe till bilväg men många av redskapen från 50-60-talet används fortfarande.

På 1980-talet utvecklades en griplastarvagn för parhästar. Den hydrauliska griplastaren drivs av en bensinmotor. Prestationen är ca 4,5 kubikmeter per timme vid 200 meters köravstånd.

I dag körs ca 1 milj m³f virke årligen ut med häst. Förutom 300 – 400 mindre entreprenörer, som helt eller delvis försörjer sig på hästkörning, beräknas att omkring 2.000 självverksamma skogsägare använder hästen mer eller mindre i skogsbruket.

Hästkörning är miljövänlig

Hästkörning passar bäst i gallringar då metoderna – rätt utnyttjade – ger mindre stam- och markskador. Smalare stickvägar medger även ett ökat urval vid gallringen, vilket ger en ökad möjlighet att spara fler huvudstammar.

Vid gallringar, små slutavverkningar, i miljökänsliga områden och tätortsnära skogsbruk har hästen en nisch i det mekaniserade skogsbruket.