Alltsedan 1939 års hingstpremieringar har ardennerhingstarna veterinär-besiktats i syfte att kontrollera förekomsten av hovbroskförbening. Till en början genom okulär besiktning och palpation men sedan 1981 genom röntgenologisk undersökning. Hittas förbenade hovbrosk, har detta medfört omedelbar kassation. Trots detta, tyder allt på, att frekvensen av förbening inte har minskat.

Hovbrosken - två på varje hov - består av skålade kantställda broskplattor. Den yttre ytan är konvex, den inre konkav. Den består huvudsakligen av s.k. fibröst brosk. De varierar till sin volym beroende på hästens storlek. H. Erle (1913) angiver följande mått: höjd 36 – 51 mm, längd: 69 – 104 mm och tjocklek 5 – 8 mm. Ur typografisk synpunkt är hovbrosken belägna delvis innanför hovkapseln, varför deras nedre partier är svårtillgängliga för en klinisk undersökning. Broskens övre kanter går att känna i kronranden på sidan av ballarna.

Med hovbroskförbening menas en mer eller mindre utbredd beninlagring i ett eller flera hovbrosk. Denna förbening kan antingen vara total – omfatta hela brosket eller större delen av dem – eller partiell – omfattande mindre del eller delar av brosket. Förbeningen kan äga rum antingen utan en volymökning av det ursprungliga brosket eller med en volymökning, som i höggradiga fall är synbar med blotta ögat som en uppdrivning av broskområdet. Detta sker framförallt i framhovarna. Om allt brosk omvandlas till ben förlorar hovbrosket sitt elasticitet. Därmed minskas hovens rörlighet vilket försämrar den stötdämpande funktionen.

Man kan säga att det finns två typer av hovbroskförbening, en processen som startar i broskets infästning mot hovbenet och en förbening som börjar som en ö i brosket (en friliggande benkärna).

Broskplattorna blir till ben genom en inlagring av mineraler och detta gör att elasticiteten i hoven försvinner och hästen utsätts för en hårdare belastning på leder och skelett.

Defekten är vanligast hos tyngre kallblodshästar men förekommer inom de flesta raser. Hästar som arbetar på hårt underlag drabbas i större omfattning än hästar som arbetar på mjukare underlag. I vilken utsträckning hållbarheten försämras och hur stort hästens eventuella lidande blir med förbenade hovbrosk är osäkert.

Miljön anses inverkan på utvecklingen av defekten. Arbete på hårt underlag, felaktiga benställningar och hovformer, bristande hovvård och felaktiga beslag, skador på hoven, foderrelaterade orsaker, ålder, kön och ras.

Hästar av huvudsakligen belgisk typ har varit föremål för flera relativt omfattande undersökningar. Av varandra oberoende undersökningar, vardera omfattande c:a 1.000 hästar, som använts som draghästar på stadsgator, har frekvensen av hovbroskförbening varierat mellan 68,7 % och 94,4 %. Olika typer av ridhästar har också undersökts. Där varierade frekvensen mellan 0 % och 27,5 %. Den högre siffran observerades hos ridhästar av tyngre slag medan frekvensen av hovbrosk-förbening hos ädlare och lättare slag varierade mellan 0 % och 7,5 %.

Det finns en del frågetecken kring dessa undersökningar. Vi vet inte materialens sammansättning – ålder – kön – hästarnas användningssätt etc. De moderna röntgen-ologiska undersökningarna är av relativt sent datum, och äldre undersökningar bör om möjligt omprövas för att fortfarande ha giltighet. Dock citeras undersökningarna i allmänhet av de författare som behandlat ämnet under senare tid.

A. Lungwitz (1889) anser att det hos tyngre kallblodiga raser finns en fysiologisk disposition för hovbroskförbening.

K. Witte (1907) anger som orsaker hästarnas tyngd och användningssätt, felaktiga benställningar och hovformer, beslagsfel, bristande hovvård, kontusioner m.m. I undersökningen av 1.100 hästar av olika raser framkom att av tunga bryggerihästar i arbete på hårda stadsgator, huvudsakligen i trav, hade inte mindre än 94 % förbenade hovbrosk. Andelen hovbroskförbening hos samma raser, arbetande på gator i skritt, var 75 %. Witte anser att det inte är åldern utan antalet år i arbete som är orsaken.

A. Zimmermann (1908) konstaterade att bland 1.000 undersökta hästar hade 70 % av tunga arbetshästar hovbroskförbening medan lättare vagnshästar noterades för 31 %.

M. Lungwitz (1923) anger som orsaker en disposition för sjukdomen hos tyngre kallblodshästar, vidare den ökade belastning av hoven hos tyngre hästar samt det hårda underlaget i form av gator och permanentade vägar.

E. Åkerblom anser att bl.a. felaktiga beslag, mekaniska skador i eller omkring brosket, en felaktig relation i fodret mellan kalk, fosforsyra och D-vitamin samt ärftlig disposition i form av nedsatt vävnadskvalitet vara de viktigaste orsakerna.

W. Robertson (1932) fann även att hovbroskförbeningen var ärftlig och arvsgången troligen var dominant. Robertsons undersökning var 1932 den enda som utförts i avsikt att klarlägga hovbroskförbeningens ärftlighetsförhållanden. Den grundar sig på ett material av 3.093 avelshingstar av draghästtyp i åldern 3 – 5 år, som insamlades i samband med premiering under åren 1907 – 1918. Materialet lider av vissa brister, som medför att slutresultatet inte kan anses vara fullt tillförlitliga.

F. Weischer (1944) anser, att många faktorer tala för att sjukdomen förutom att den kan vara miljöbetingad i vissa fall kan bedömas som arvfel. Som stöd för detta antagande anges, att;

1) hovbroskförbeningen förekommer mest på belgiska hästar och korsningar mellan
    dessa
2) hovbroskförbeningen förekommer vanligare i en del familjer
3) ej sällan angripas unga hästar, som aldrig varit skodda och aldrig gått i något
    egentligt arbete
4) sjukdomen går ej att läka eller förbättra, vilket är genomgående regel för ett arvfel

H.F. Wirstad (1951) konstaterade vid en studie baserad på premierade Dölehingstar, att av 185 hingstar visade 132 förbenade hovbrosk av något slag.

Wagoner (1978) rapporterar att korta raka kotor kan göra hästen mer benägen att utveckla defekten.

Barbro Attrell (1990) anser att det finns en naturlig process, att brosket med tilltagande ålder övergår till ben på tunga arbetshästar. Jämfört med de inre, hade de yttre brosken en och en halv gång fler totala förbeningar. Färre yttre brosk var dessutom utan anmärkning enligt Attrells studie.

Hedenström (1994) konstaterar att troligen kan en del foderrelaterade orsaker ge upphov till förbenade hovbrosk. T.ex. obalans i kalcium/fosforintaget och D-vitaminbrist under föltiden.

Göran Waxberg (1953) undersökte 4.317 ardennerhästar i Skaraborg län mellan åren 1947 – 1951. Av de i undersökningen ingående hästarna, undersöktes ca 1.000 mer än en gång. Dessutom insamlades uppgifter på ett 1.000-tal hästar, huvudsakligen hingstar, vilka antingen varit fäder till undersökta hästar eller uppfödda inom området men av olika anledningar (döda eller försålda) inte kunnat bli föremål för undersökning. Det undersökta hästmaterialet utgjordes huvudsakligen av hästar, som i sitt dagliga arbete gick på ett relativt mjukt underlag.

Genomsnittsfrekvensen av hovbroskförbening uppvisade vissa skillnader mellan äldre hingstar, ston och valacker (ca 25, 50 och 60 %). Man finner den lägsta frekvensen hos de hästar, som användes minst i arbete och den högsta hos den kategori, som uteslutande användes i arbete. Att skillnaden i frekvenssiffrorna mellan de förut refererade undersökningarna och denna till en stor del kan tillskrivas det faktum, att hästarna i de förra använts på ett genomsnittligt betydligt hårdare underlag.

Hos föl och unghästar, har i Waxbegs undersökning, inte påvisats nämnvärd hög frekvens, men bland hästar över 4 år har i genomsnitt vartannat sto och var fjärde hingst varit behäftade med hovbroskförbening. Den lägre frekvensen hos hingstar förklaras bl.a. av den gallring som skett i samband med premieringarna. Vidare framgår, att ärftliga anlag spelar stor roll för uppkomsten av förbeningen. Sålunda är sannolikheten mer än dubbelt så stor, att en individ skall få hovbroskförbening, om den är fallen efter defekta föräldrar, än om den efter normala föräldrar.

Undersökningen visade att ett visst samband existerar mellan hovform och hovbroskförbening, så att sjukdomsfrekvensen, i jämförelse med den genomsnittliga, är högre hos hästar med trånga och höga, smala hovar och lägre hos hästar med platthov. Dessutom konstaterades, att av hästar med hovbroskförbening visade ca 10 % hälta, medan motsvarande siffra för hästar utan förbening var ca 5 %.

Hos rörliga ston konstaterades att sjukdomsfrekvensen var lägre än den genom-snittliga men var i stället högre hos hästar med sämre rörelser.

Bland stona i första och andra åldersgruppen var frekvensen obetydlig, endast 0.3 % och 2,3 %. Sedan ökar frekvensen likformigt med ungefär 15 % mellan varje åldersgrupp till 4-årsgruppen, där den stabiliseras vid omkring 50 %. Man kan emellertid anmärka på att förbeningen i de lägre åldrarna mestadels av lindrig art. Det är tänkbart, att en viss andel av de fall, som inträffat t.ex. i de två första åldersgrupperna, ej kunnat diagnostiseras, vilket är möjligt när individerna uppnå högre ålder. Sålunda kan de observerade frekvenserna i de tidigare åldrarna vara något för låga. Tendensen till mera höggradig hovbroskförbening med tilltagande ålder är dock klart påvisad.

Sjukdomsfrekvensen för hingstarna utvecklar sig på ungefär samma sätt som för ston i de fyra första åldersgrupperna. Därefter blir frekvensen genomgående lägre. Denna differens måste till övervägande del vara förorsakad av selektionen i samband med premieringen av 3-åriga hingstar. Detta bestyrkes av det faktum att sjukdoms-frekvensen sjunker från 35,6 % vid 3 år till 7,1 % vid 4 år. Eftersom materialet är förhållandevis litet i de äldre åldersgrupperna är det svårt att med större säkerhet påvisa en ökning av sjukdomsfrekvensen med tilltalande ålder. Den genomsnittliga frekvensen i de högre åldersgrupperna synes ligga mellan 25 och 30 %.

Sjukdomsfrekvensen för valacker var ungefär densamma som för ston och hingstar i de fyra första åldersgrupperna. Därefter stiger den och tycks stabiliseras vid 5- eller 6-årsåldern. Den genomsnittliga sjukdomsfrekvensen torde hålla sig omkring 60 % eller mer, alltså minst dubbelt så hög som för hingstarna och ca 10 % högre än för ston. Detta torde dels bero på, att valackerna kan betraktas som f.d. hingstar, utslagna bl.a. för hovbroskförbening, dels också på, att valackerna togs hårdare i anspråk som arbetshästar.

Hovbroskförbening. Frekvenser med hänsyn till ålder och kön
(Waxberg 1953).

I undersökningen framgår, att antalet hästar med hovbroskförbening efter föräldrar med hovbroskförbening är betydligt högre än efter föräldrar, som är fria från sjukdomen. Skillnaden är betydande. Man kan på denna grund med fog anta, enligt Waxberg, att hovbroskförbening för sin uppkomst är beroende av ärftliga faktorer.

Angående det sätt, på vilken hovbroskförbening nedärvs, kan vissa slutsatser dras ur undersökningen. Om det var fråga om regelbunden dominant arvsgång, skulle parningen normal hingst och normalt sto inte ge någon defekt avkomma, och likaså skulle vid regelbunden recessiv arvsgång parningen defekt hingst och defekt sto inte kunnat ge upphov till normal avkomma. Båda dessa fall inträffar emellertid. Vid de genetiskt-statistiska undersökningarna framkom, att man även kan utesluta en enkel könsbunden arvsgång.

Arvsanalyserna visade, att arvsgången är komplicerad och att man förmodligen måste räkna med att vissa miljöbetingade orsaker kan ge upphov till hovbrosk-förbening, utan att ärftliga anlag nödvändigtvis behöver föreligga.

I stort sett är uppfattningen den, att orsakerna till hovbroskförbening kan indelas dels i sådana som är betingade av miljön, dels i de, som är av ärftlig natur, och slutligen i sådana, som beror på kombinationer mellan miljöfaktorer och ärftliga faktorer.

Barbro Attrell och Lars-Erik Magnusson (1990) konstaterar i sin studie att frekvensen hovbroskförbening inte sjunkit sedan 1950-talet. Trots avelsåtgärder har ca 60 % av de treåriga ardennerhingstarna förändringar i hovbrosken. Det står klart att hovbroskförbening är vanligare hos kallblod än hos varmblod och att förbeningen ökar med tilltagande ålder. Orsakerna anges vara exteriöra brister och en ärftlig disposition. Attrell och Magnusson konstaterar vidare, att sannolikt måste även sjuka ston uteslutas ur aveln om frekvensen ska minska.

Vid genomgång av röntgenbilder från samtliga 277 ardennerhingstar som undersökts på detta sätt, fann Attrell och Magnusson, att 40 % helt var utan anmärkning medan total hovbroskförbening på ett eller flera hovbrosk påvisades hos 15 %.

I samråd med avelsledningen godkändes hingstar med anmärkning de första åren sedan röntgenkontroll införts. Av de 277 hingstarna godkändes 64 % vid den centrala granskningen av hovbrosken inför avelsvärderingen. Detta innebar att de uppfyllde kraven avseende hovbroskens röngenstatus för att få visas för avelsvärderings-nämnden. Kraven har sedan dess successivt skärpts.

Vad beträffar hästens användbarhet vid sjukdomen är Attrell och Magnusson tveksam till sjukdomens betydelse för djurens användbarhet. Bland nordsvenska travare och ridhästar finns många exempel på god hållbarhet trots förbenade hovbrosk. Det måste dock påpekas att dessa raser för det mesta endast har delar av hovbrosken förbenat.