HOVVÅRD

När hästen sätts i arbete slits hovarna alltför kraftigt om de inte skyddas med beslag. Någon nötning av hovhornet kan då ej ske. Hovhornet måste därför avlägsnas med vissa mellantider - hovarna måste verkas. Ändamålet vid verkningen är att avlägsna överflödigt, utvuxet horn och förbereda bärranden för beslagets påläggning samt att återställa tåaxelns rätta lutning. Hornet växer omkring 1 ½ cm i månaden.

Får beslaget ligga på alltför länge, växer hoven framtill så starkt, att skon blir för kort, varigenom trakterna överbelastas. Eftersom senor, band och kapslar då lätt överansträngs, uppkommer ofta stel kota. Äldre hästar verkas och skos under normala förhållanden var 6 - 8 vecka.

Vid arbete på mjuk mark, t. ex. åkern, är det inte alltid nödvändigt att ha hästarna skodda.

Normalhästskon

Normalhästskon infördes 1943 efter ett mångårigt förberedande samarbete mellan den veterinärmedicinska vetenskapen och hästskofabrikerna samt lång praktisk utprovning under olika arbetsförhållanden i civilt och militärt bruk.

Normalhästskons syfte var att skapa ett vetenskapligt och praktiskt riktigt hovbeslag, som effektivt kunde medverka till att förbättra hovvården och därmed öka hästens prestationsförmåga samt att förebygga hovsjukdomar.

Principen var att skapa en plan och tillräcklig bred sko för att lämna hoven ett så långt möjligt naturenligt understöd och skydda hovens inre vitala delar, men samtidigt låta strålen (trampdynan) deltaga i kroppstyngdens uppbärande. Vid de äldre skotyperna, som var smala och skålade, fick praktiskt hela tyngden bäras upp av den yttre hornväggen. Onaturliga påfrestningar, inre bristningar och hovåkommor, minskad arbetsförmåga och invaliditet blev vitt utbredda följder.

Sommarskor
Sommartid bör slätskor användas. Hovens hållbarhet mot sprickbildning m.m. befordras av en så naturlig kontakt som möjligt med marken och dess fuktighet.

Vinterskor
Skor med genomgående fasta skärpningsmedel (ishakar, vintergräv) används främst för vinterskogskörslor och på snö- och isvägar. Lösa skärpningsmedel (skruvbroddar) har den fördelen, att de vid nedslitning kan ersättas med nya eller vid skiftande vägförhållanden (samt vid transporter) kan allt efter behov påsättas eller avtagas.

Sedan i början av 1980-talet tillverkas inte hästskor i Sverige för tyngre arbetshästar.

SVANSEN

Enligt tradition skall ardennerhästen ha kort svans. Svanstaglet klippes jäms med tången (svanskotorna) minst en gång om året, vanligtvis på hösten. Under sommaren får svansen växa för att ge hästen möjlighet att hålla insekter borta. Med klippning av svansen avser man att hästens exteriör ska te sig fördelaktigare och att framhäva den belgiska typen. Hos ardennerhästen är svanssättningen ofta låg varför hästens svansföring, genom en kort svans, blir mer tilltalande och rörligare genom svansens minskade tyngd.

Tidigare köptes hästtaglet upp av kringresande uppköpare, för att sedan säljas vidare till hantverkare och industrier för stoppningar i möbler och sovmadrasser, vävnader, borstar, linor, rep, tömmar m.m m.m.

Tussan 113479

Vid uppvisning och premiering skall ardennerhästens man och svans flätas med bast. Bastflätningen är en tradition som följde ardennerhästen från Belgien, när den började importeras till Sverige i slutet av 1800-talet. Avsikten är att genom hopsamling av taglet bättre framhäva såväl den bakre muskulaturen som nackfäste, hals och manke.

HÄSTENS FÖRANDE VID HAND OCH UPPSTÄLLNING

En häst, som skall ställas för mönstring, bör ställas 4 - 5 m från bedömaren och mitt framför denne. Hästen skall ställas med den manfria sidan mot bedömaren och med benen rätt under sig, med närmaste framfot något längre fram och närmaste bakfot något längre bak. Kroppstyngden skall vara jämt fördelad på alla fötterna. Är hästen orolig och tränger med bakdelen åt något håll, skall föraren parera detta genom att flytta framdelen åt samma håll och sedan rygga hästen, så att den återfår sin rätta plats. Viktigt är att hästen står med huvudet fritt uppburet och utan spänning i nacke och hals. Upptvingat huvud ger sänkt rygg. Nedtvingat huvud ger hästen ett "lojt" uttryck. Föraren skall ha uppmärksamheten riktad på hästens ögon och öronspel. När bedömaren besiktar hästen framifrån, flyttar föraren sig åt sidan.

Skall hästen uppvisas på stället, förhåller föraren då hästens huvud kommer i höjd med bedömaren samtidigt som han gör framför ställ och stannar hästen. Från skritt till framför ställ tar vänstra fotbladet och för den högra foten intill den vänstra, så att han kommer vänd mot och mitt framför hästen; hållande med en hand i vardera av bettets ringar. En väl hanterad häst bör kunna stå stilla och föraren kan ställa sig med linan i hand, ett steg framför hästen. Om hästen börjar bli otålig, bör en varnande höjning av förarens hand vara nog för att hästen skall stå lugnt.

I skritt skall föraren gå i höjd med hästens bog och i takt med hästens framben. Föraren håller linan i höger hand, med tummen riktad framåt, cirka en dm under bettringarna. Linänden hålles i vänster hand. Föraren skall se framåt och ej på hästen eller i marken.

Vill hästen icke gå fram, manas han med tungslag. Hjälper icke detta, förmås hästen att gå framåt genom tryckningar av handens knogar mot käken under samtidigt framförande av hela armen. Hästen kan även manas fram med spö, som anbringas bakom förarens rygg av vänstra handen på hästens buk, omedelbart bakom bukgjorden.

Skall hästen föras i trav, skall linan glida 2 - 4 dm i högra handen, som även fattar linänden. Hästen skall ges så lång tygel att huvudets rörelse skall vara oberoende av föraren, men ej längre än att kontroll kan erhållas över hästen.

Vill hästen rusa, förhåller föraren, varvid han stöder armbågen mot hästens hals. Tränger hästen mot föraren, hålles han från livet med armbågen. Visar hästen tecken att slå, höjes hans huvud.

Hästen skall vid skritt och trav alltid röra sig på rak linje. Vid avsaktning kan vänstra handen föras upp mot hästens huvud. Hästen vändes alltid från föraren på stället och efter föregående halt och föres tillbaka på samma linje.