|
I allmänhet befordrar havren tillväxt i höjden, höet däremot tillväxt
på bredd och djup. Ett "lagom draghull" är efter min bestämda öfvertygelse ett
relativt högt hull och mången gång har jag hört folk påstå, att hästar
varit för feta, då de i verkligheten varit i den bästa arbetskondition. Lagom draghull, är ett uttryck, som med förkärlek användes af en hel del
hästägare. Så vidt jag kan förstå är detta ett utryck uppfunnet såsom ett
slags försvar för hvad i vanlig bemärkelse måste betecknas med utkörda,
utmärglade svältfödda hästar. Öfverbyggda unghästar kan man ofta se; men detta torde förekomma bland
alla hästraser och orsakas af en ojämn tillväxt, att bakdelen går fortare
upp i höjden än framdelen, hvilket dock är något annat och ett skönhetsfel
som försvinner med tillväxten. En riktig exteriörbedömning är ingalunda så enkel och lättfattlig, som
flertalet "hästkarlar" synbarligen anse den vara. Det är ej allom givet att bliva hästkännare, varemot mången kan
teoretisera och praktisera sig till att bliva ganska durkdriven felkännare. En häst i träning eller som är i ständigt och hårt arbete har mindre skenbensomfång
än en häst, som ej arbetar eller som under någon längre tid gått på
bete. Då man med mätningen avser att få ett omdöme om och utröna skenbenets
antagliga styrka, är det utan tvivel riktigare att mäta skenbenets
bredd i stället för dess omfång och att alltså använda klave i stället
för måttband eller eventuellt bådadera. Förutsättningen för skenbenets
styrka och bärkraft är nämligen ej uteslutande beroende av rörets eller
pipans grovlek (vilket för övrigt ej kan mätas), utan fastmera på senornas
läge i förhållande till pipan. Ju längre avståndet är mellan pipan och
senorna, desto starkare bör skenbenet vara. Med avseende på parningen kan man ibland få höra den barocka uppfattningen
uttalas, att sto , som är behäftad med vissa exteriörfel, t. ex. sabelbenthet
eller svankrygg, bör paras med hingst, som är bockbent eller karpryggad. Det
borde knappast behöva påpekas, att "ont skall med ont fördrivas" ej
är tillämpligt härvidlag. Mödrarnas fel skola så mycket som möjligt, utjämnas genom fadern, som
också, så litet som möjligt, bör få sätta nya brister på sin afkomma. Huru härligt underrede en hingst än må besitta, huru förträfflig bål i
öfrigt, köp honom aldrig, om han har lång rygg eller ej är sluten. En lång
rygg behöfver visserligen ej alltid vara svag, men äfven i så fall förblir
det alltid hos en beskällare ett oförlåtligt skönhetsfel. Låtom oss ej
heller blifva förledda af en välformad sluten bål med därtill kanske ett
vackert, torrt hufvud, en tilltalande hals och bog, om benen äro för höga och
spensliga, försedda med långa skenben; skulle dessa därtill vara
"knipna", reflektera då ej ett ögonblick. Ardennerhästen är egentligen aldrig, eller ytterst sällan sabelbent i
vanlig bemärkelse; där framknäleden så att säga faller för långt
tillbaka, så att hela frambenet får ett inåt svängdt utseende. Hos
ardennerhästen har underarmen vanligen en korrekt ställning, och hans sabelben
gäller oftast endast skenbenet, som under framknäet är liksom tilltryckt
eller urgröpt, det vill säga ej fullt utveckladt. Det är ej säkert, att själfva benmassan i skelettet å en groflemmad häst
har samma täthet, som den har hos en finlemmad. Önskligt vore ju detta, men
man vet genom undersökningar, att den kallblodiga hästens benstomme är vida
porösare än till exempel fullblodshästen. För att lyckas med hästafvel fordras i främsta rummet, att stoägarna
afstå från alla orimliga anspråk på hingsten, men ställa högre fordringar
på de ston, de skola använda till afvel. Okunnigheten i hovvård och hovbeslag är i
allmänhet stor både hos hästuppfödaren och hästägaren. Men även okunniga
hovslagare ha mycket på sitt samvete med avseende på misshandlade hovar och
halta hästar. Får hovbeslaget kvarligga alltför länge, tillväxer hoven framtill så
starkt, att skon blir för kort, varigenom trakterna överbelastas. Eftersom
senor, band och kapslar härvid lätt överansträngas, uppkommer ofta stel
kota, då skon får ligga kvar för länge. Särskilt vid rörelse på hårt
underlag är sådan skada vanlig. Även stengalla, hovbroskförbening, trånghov
och liknande missbildningar uppkomna då lätt. Svag fodring året runt är ingen sällsynthet i vårt land. Härvid fortgår
höjdtillväxten tämligen normalt, medan kroppen blir efter i djup och bredd.
Hästen blir då högställd med knipt bröstkorg, fina muskelfattiga ben och
små ledgångar. Särskilt uppkommer denna kroppsbyggnad vid svag utfodring
under första året. .....på så sätt kunna vi med lämplig uppfödning skapa en nordsvensk
häst med både massa och rörlighet, det vill säga - höll jag på att
uttrycka mig - en bra ardennerform med den nordsvenska hästens inneboende
egenskaper. Man behöver ej närvara vid många premieringsförrättningar eller
remonteringsmöten för att komma till klar insikt om att hästavelns och
hästuppfödningens abc endast är dunkelt känt av många utav våra
hästuppfödare. Ett kraftfoderslag, som aldrig borde saknas i något stall, är grovmalet
vetekli. Antingen skenbenet mätes med måttband eller klave, kan mätningen dock
aldrig upplysa om skenbenets verkliga styrka och bärkraft, ty därvidlag
inverkar omständigheter, som ej kunna konstateras eller kontrolleras genom
något slags mätning. Benpipans mer eller mindre fasta konsistens (den
kallblodiga hästens pipa är porösare än den varmblodigas) och dess
övergång i knäleden (inskening) samt senornas läge, fäste och hårdhet
bliva ändå till sist utslagsgivande i fråga om skenbenets motståndskraft. Okunnigheten i hovvård och hovbeslag är i
allmänhet stor både hos hästuppfödaren och hästägaren. Hästuppfödaren
får nog för det mesta påtaga sig skulden för de avvikelser från den normala
hovformen, som hästen ådragit sig under uppväxtåren och som sedermera giva
anledning till olika slag av hovåkommor och felaktig benställning. Hästens första levnadsår är det viktigaste för dess utveckling. Riklig
utfodring och efter denna lämpad motion äro därvidlag A och O. Tidigt på våren födda föl har jag låtit kastrera redan samma år på
senhösten. Fördelen därmed är, att operationen försiggår lättare samt
hästens bakdel blir bredare och kraftigare. Valacken får i regel en
jämförelsevis mäktigare bakdel än hingsten. Man behöver ej närvara vid många premieringsförrättningar eller
remonteringsmöten för att komma till klar insikt om att hästavelns och
hästuppfödningens abc endast är dunkelt känt av många utav våra
hästuppfödare. Som åskådare vid premieringar har man ofta anledning till kritik över det
sätt varpå framstående hästar presenteras inför premieringsnämnden.
Hästuppvisningen torde vara ett område där instruktionskurser och
tävlingsverksamhet äro väl ägnade att fylla en uppgift. |