När jag var liten hade matte ett problem med mig. Just det året var det lämmelår, det låg döda lämlar överallt, varför dom var döda vet jag inte.

Matte tränade alltid inkallning med mig när vi var ute och promenerade. Ibland sa hon bara 
hit, eller så gömde hon sig för mig när jag inte 
såg. Jag var duktig på att komma, sprang så jag nästan stod på näsan. 

Men sen kom lämlarna in i bilden, det hände att jag hade en lämmel med mig när jag kom.

Nu började jag förstå vad det gick ut på, vi skulle  byta godis, jag gillade torkat älgkött och matte tyckte lämlar var mums.

Men när hon efter ett tag började kalla in mig och jag inte kom, utan att först ha letat upp en lämmel, vilket kunde ta tid ibland, ja då blev det krismöte.

Man kan säga att vi fick kommunikationsproblem, jag kom ju efter många om och men, med en lämmel.

Jag låg under bordet och lyssnade när matte och husse pratade om detta som dom ansåg vara ett problem, ett stort problem. Jag hade inga problem alls, matte blev ju alltid så glad när jag kom på inkallning…..ja innan lämlarna i alla fall.

När dom pratade om detta snurrade det i huvudet på mig, och antagligen hade dom också fått trassel i hjärnnerverna. Skulle matte ryta nej när jag var på väg mot henne när hon kallat in. Skulle hon banna mig när jag kom fram. Skulle hon springa ikapp mig och kasta sig över mig som ett rytande lejon osv. Lämna henne och bara gå sa husse, då kommer hon garanterat.

Vad då ryta nej eller banna mig när jag kom på inkallning, lämna mig …...och dom har varit instruktörer i brukshundklubben, tro det den som vill, jag gjorde det då inte.

Lämna mig och bara gå, ja det provades, matte ropade hit - oj, dags igen, lämmel, var finns det en lämmel - jag la av i full fart åt motsatt håll, dit där jag senast hade tagit en lämmel. Matte gick ända hem, jag kom också så småningom …….. med en lämmel.
Detta går inte sa matte, jag kan inte ha en hund som inte kommer på inkallning, när hon blir större blir hon ju modigare också. Ränner väl iväg över hela Hälsingland för att hitta en lämmel.

Lösningen 

Lösningen blev tråkig, mest för mig, men för matte också, jag fick inte gå lös längre. Nej, nu fick man gå i koppel, och så fort jag bara stack ner nosen mot en lämmel röt matte nej med basrösten. Jag blev så förskräckt så jag tittade upp på henne istället för att plocka upp lämmeln. Käre nån så glad hon blev, jag fick beröm, godis, hon dansade runt och larvade sig, en boll hade hon också som vi lekte med. Till sist insåg jag att det var trevligare att låta lämlarna ligga, det var otrevligt när matte var så där barsk.

Efter ett tag började vi träna som vanligt, men på andra ställen där det inte fanns lämlar, matte sa att hon inte ville utsätta mig för frestelsen riktigt än. Först skulle vi befästa lydnaden och kontakten lite bättre, det gick bra, så till sist fick jag gå lös överallt som vanligt och så har det förblivit. Lämlarna fanns kvar, men det var inte kul med dom längre, det var roligare att leta saker och börja träna spår.

Men något bra kom det ut av det hela, jag tuggade aldrig på apportbocken när jag apporterade, jag hade ju varit så försiktig med lämlarna så matte skulle få dom så hela som möjligt.

Nu skulle det aldrig falla mig in plocka upp en sån där äcklig lämmel, tänk vad dum man är när man är liten.