Familjen     * Kotten     * Dixie     * Pepsie     * Nina     * Anita Valparna      * Nimbus      * Kaisa      * Nikita Foton & bus Gåvor/Award Gästbok Länkar Webbringar Startsidan

* * * * * * * * * *

Vad denna sida kommer att handla om vet jag inte själv än, antagligen 
en blandning av lite av varje.  Jag brukar ha en liten idé i huvudet när jag 
sätter mig vid maskinen, sen bara skriver jag på om än det ena och än det 
andra, så vi får se vad det blir.

När gubben låste in mig i hönshuset

Ja antagligen tyckte han - rätt person på rätt plats - för han låste in mig och åkte iväg med skotern. Han säger
det inte var meningen, men jag undrar jag:-)

Vi var i hönshuset tillsammans, så gick han ut och reglade dörren efter sig. Jag var kvar där inne och donade lite.
När jag skulle öppna dörren gick det inte, ve och fasa, jag blev alldeles stel först. Till saken hör att jag har en enorm cellskräck, som ingen hittills lyckats bota. Det var ju vinter så ut genom luckan kunde jag ju inte krypa, reglad från
utsidan den också, förresten hade jag nog fastnat med rumpan i hålet halvvägs ute. 

Försökte lugna ner mig, intalade mig att luft finns ju i alla fall. Men det gick inte lång stund, paniken kom. Det var
ganska trångt där jag stod, en gång ca 1 m bred och 2 m lång.  Men högt under taket fanns en luftlucka, den
öppnade jag och tänkte jag får skrika på hjälp genom den. Men till saken hör att jag är väldigt kortväxt så
nådde ju inte upp. Får ställa mig på fodertunnan tänkte jag, sagt och gjort. Men......naturligtvis vickar locket
till och jag ramlade ner i tunnan som välte, där låg jag alltså och sprattlade.  Men till sist kom jag loss i alla fall,
men ut kom jag inte, och ingen hörde mig skrika, borde jag ju begripa vi har ju inga grannar nästgårds precis.
Men sånt glömmer man när man får panik.

Ett fönster finns på hönshuset, men det går inte att öppna, något slags tjockt fönsterglas som inte går att slå
sönder, jag vet inte riktigt vad det är, sitter inte fast i någon karm heller. Men i alla fall, jag ryckte upp nätdörren
in till själva hönshuset, sprang till fönstret och sparkar till allt vad jag orkade. Ut for fönstret och efter dök jag
med huvudet före ut i snödrivan, vilken härlig känsla att få komma ut.

Efter ett tag kom gubben farande på skotern, då var jag inte nådig kan jag tala om. 
Tala om en människa som såg otroligt dum ut, han stirrade först mot hönshuset sen på mig. Vad då instängd
i hönshuset ......hade han låst in mig........ramlat ner i  vilken  tunna........sparkat ut fönstret......är du inte riktigt
klok, eller.....? Sen höll han på att skratta sig fördärvad och lyckades mellan skrattattackerna flämta fram, finns
det något du inte råkar ut för. 

Som straff har jag sagt att jag skall sätta ut en bild här på hemsidan på honom, men då blir man väl instängd i
hönshuset för alltid.

  Kampen mot datorn

Vad som upptagit min tid ett bra tag är - fixa till hemsidan - ny layout och lite nya bilder. Det har varit en kamp
mellan mig och datorn vill jag lova, så fort jag bara tänker tanken - ändra på hemsidan - så blir maskinen helvild,
vet inte hur många gånger om dagen jag givit upp och börjat om.
 

Bollar på tangentbordet

Pepsie hon älskar bollar, tycker hon har en boll med sig i munnen för jämnan. Den där bollen den har hon en förmåga att hiva upp på tangentbordet, matbordet, bokhyllor ja överallt. Det har hänt ibland att man funderar över hur saker som står ganska högt upp, har hamnat på golvet, så stora är dom ju inte hundarna.  Men nu har vi kommit underfund med att det är Pepsie som kastar bollar och när hon börjar kommer alltid Kotten och skall hjälpa till, så det kan bli rejäla stuts och kast ibland. Det är mindre kul när hon kastar upp bollen på tangentbordet, det tar sån tid att hitta det man höll på med, ja ibland försvinner det, återfinns ibland och ibland inte.

 * Startsidan * 

© Copyright Anita van Aalst, sidan senast ändrad 2004-10-11