HÄR SKRIVER JAG
OM VAD SOM HÄNDER VID ABBES KÖNSMOGNAD OCH DE OLIKA
"TESTPERIODERNA":
För, för varje dag som går märker jag en STOR
beteendeförändring. Han beter sig stundtals MYCKET
MÄRKLIGT. Jag har ju vetat om att denna period där jag som
ledare testas av hunden är normal - men inte visste jag vad den
konkret skulle bestå i.... Som tur är så är han fortfarande jätteduktig
och snäll 99% av tiden. Annars hade man inte stått ut
alltså.... Detta är något man bör vara medveten om när man
skaffar just en rottweiler. Rottweilern är känd för att kunna
vara EXTRA envis nämligen vid vissa perioder. Det är om man
brister i detta som ledare som man ofta får lämna ifrån sig
sin hund vid 1½ års åldern för att man plötsligt inser att
det är HUNDEN som bestämmer... och DET är inte kul att vara
underlydande människa. En hund visar INGEN pardon med en svag
ledare - den tar befälet själv.
JAG
KOMMER ATT FORTSÄTTA RAPPORTERA HÄR OM/NÄR DET HÄNDER NÅGOT
"NYTT".
FAST JAG HOPPAS ATT DENNA SIDAN SKA BLI KORT...
20 Januari 2000..... NUuuuu har det
hänt:
Det hände över bara en natt. Abbe lyfte på benet och började
skvätta lite på buskarna. Visserligen kissar han "som
vanligt" för det mesta - alltså så som en valp gör, men
det blir mer och mer skvättande och mer och mer sniffande på
andra hundars kisseställen... (Han fyller sju månader den 23
januari, så det är normalt. (Läs gärna här om: Valpens utvecklingsstadier)
ABBE ÄR KRING 7
MÅNADER
- Vid promenad kan han gå precis som vanligt (ordentligt då
alltså) men rätt som det är har han gjort en helomvändning
och bara hoppat rakt på mig. Precis som en känguru gör han
utfall med stor kraft mot mitt bröst med sina framben. Jag får
en känsla av att han kollar om han kan välta mig. Jag blir
tvärförbannad förstås, men det går så fort och är så
TOTALT oförberett så han har ju redan gjort det när jag har
fattat att han gjorde så.....
SPRINGER RAKT EMOT MIG
- Hunddrummeln far i honom ibland och då gör han något som jag
tycker är lite läskigt faktiskt. Han kan stå 20 meter bort och
plötsligt tittar han spjuveraktigt på mig och så tar han sats
och kommer i full galopp rakt emot mig - för att kolla om jag
står kvar.... Han viker av preciiiiis en millimeter innan han
når fram.
Första gången det hände vek han inte av alls utan brakade in i mina ben så jag höll på att lägga en rejäl vurpa. Han räknade kallt med att jag skulle flytta mig.....
Jag skällde och röt åt honom och sedan dess har han "bara" gjort det här där han avviker precis innan mina stackars ben. Jag får en KÄNSLA av att han faktiskt testar mig lite då och då för att se om jag står pall.....
Jag blir JÄTTEARG på honom när han gör sådär så han börjar förstå nu att det inte går att "fälla mig". Detta beteende började han med vid cirka 8 månaders ålder. Nu är han 1 år och en månad och han har tagit upp beteendet igen... Nu måste jag se upp för han är ju i den "berömda" 12 - 15 månadersperioden..... detta är "sista stora testen av matte". Vinner man inte den så är det kört sägs det.
Nu gäller det att stå pall, vara kall och orädd, smart, enviiiiis som synden och ALDRIG GE UPP!!!
ABBE ÄR 7-8
MÅNADER
- Han är otroligt pipig och gnällig i perioder. Slår ofta,
ofta med tassen på dörren och vill ut. Han verkar mycket orolig
emellanåt och detta är jag inte alls van vid för Abbe har
varit lugnet själv ända sedan vi fick honom. Men nu verkar det
som om han börjat vakna till liv...
Detta med gnällighet KAN också bero på växtvärk, så jag är mycket tålmodig med detta och bryr mig inte om det särskilt mycket. Jag masserar hans ben med borsten och det tycker han är skönt.
ABBE BÖRJADE
VID CA 9 MÅNADER.
Nu är vi inne på att döpa om Abbe till "Peter
Pan"... precis som denna tecknade seriefigur jagar Abbe sin
egen skugga (men även andra)
- Han har plötsligt upptäckt att det finns skuggor ibland. Dessa snöar han in på totalt och "jagar" och hoppar på dem. Ibland är det precis som om han ser något och "vaktar" detta något. Där finns alltså ingenting utan han bara stirrar rakt ut i tomma luften. Detta beteende startade vid cirka 6 månaders ålder.
Jag har pratat med rottisägare på Rottweiler forum och har fått rapport om att detta tydligen är VANLIGT. Hundens hjärna börjar utvecklas kraftigt nu och detta med att fokusera på alla snabba, glänsande, ryckiga rörelser har med "bytesviljan" att göra. Hunden börjar lära sig att fokusera på myggor, flugor, skuggor... ja, allt som rör sig snabbt eller blinkar till.
I många fall lugnar detta ner sig med åldern men tänk på att hunden får inte bli såååå fixerad vid något att den inte lystrar till mitt kommando. Min instruktör säger att all sådan fokusering där hunden "glömmer att matte finns" är inte bra. Det blir en stark stressfaktor istället.
ABBE ÄR 7 - 9
MÅNADER
- Rätt som det är kan han komma fram till mig om jag ligger på
golvet och tittar på TV. Han ålar sig tätt, tätt intill och
lägger sig med magen upp och vill bli kliad. Detta har han gjort
ända sedan han kom till oss åtta veckor gammal.
Men NU ligger han där en stund och njuter - så rätt som det är så blir han alldeles till sig och börjar böka och sniffa på mig. Jag har nu förstått att det är lika bra att gå ifrån honom när han börjar med detta för det slutar alltid med att han försöker nagga mig med sina framtänder. Det gör ONT. Dessutom har han börjat försöka "rida" på mig. Detta är ju en klar demonstration av att klättra i rang..... och jag blir jättearg och ryter åt honom. Då slutar han.
ENVIS SOM SYNDEN - KOPPELKAMP
ÅLDER: 9 - - 12
MÅNADER
- Han är FRUKTANSVÄRT envis när han sätter igång med sitt
evinnerliga kampande om kopplet. Nu har jag provat allt jag kan
komma på men det har inte blivit bättre - tvärtom.
Jag har
reagerat fel....
Jag har fyat, nejat, rutit, skrikit, dragit honom i nackaskinnet,
brottat ner honom och knipit honom i örat. Och just detta som
jag VET man inte ska göra när man uppfostrar en rottweiler.....
men, när han håller på och håller på utan minsta ansats till
avslutning så tappar jag alltså tålamodet ibland. Han är
oerhört påfrestande med just detta. ALLT annat är han
underbart duktig med.
Tips
kanske...
Nu har jag läst böckerna av Memea Mohlin och kanske fått mig
ett bra tips. Hon pratar om "avledningsmanöver".
Jag tänkte länge och väl på detta och så plötsligt kom jag på att jag kanske skulle sluta tvärt med att hetsa upp mig över Abbes dumma koppelbitning. Antagligen har vi fastnat i en ond cirkel där jag blivit mer och mer irriterad för varje gång. Detta har trappat upp "kampen" utan att jag själv var medveten om det....
Igår kväll gjorde jag istället så att jag bara släppte kopplet och gick ifrån honom när han började tramsa med kopplet. Han skuttade runtomkring mig och buffade och pockade på min uppmärksamhet. Jag ignorerade honom TOTALT. Bara gick ifrån honom. Han ställde sig och glodde efter mig.
Nu var detta kl. 01:30 på fredagsnatten så jag tänkte att det är väl ingen ute som kan komma ivägen nu...
Det var alltså nu eller aldrig dags för en rejäl psykologisk maktkamp. Jag skulle INTE gå tillbaka och hämta honom. NUuuu skulle han min själ få komma till mig annars kunde han sova ute! Jag var så infernaliskt arg så jag struntade just då i allt. (Jag är en sån där som vill ha uppsikt över min hund för att ingen hundrädd människa eller barn ska råka komma ivägen...)
Jag gick alltså hem. Vände mig om snabbt och kollade om han kom. Ingen hund.... jag KOKADE av ilska nu. Gick igen - tittade mig över axeln. Ingen hund. Jag fick alltså stålsätta mig för att inte gå och titta efter var han blev av. Jag gick hem och satte mig i köket med balkongdörren öppen.
Efter ca fem minuter hörde jag ett krafsande på grinden. Jag rörde mig inte. Han satt tyst utanför grinden, helt konfunderad tydligen. Då smög jag ut bakpå huset och gick runt om och ut på vägen. Där ställde jag mig en bit bort och rökte och kollade in vad han hade för sig. Han bara satt utanför grinden och stirrade. Jag märkte att han var orolig, men jag lät honom "grillas" en god stund innan jag "hostade till".
Han for då som skjuten ur en kanon bort till mig och var god som guld. Jag sa INGENTING utan var knäpptyst när vi gick in. Han löd 100% när vi skulle "torka tass", och sen gick han och lade sig och sov - och det gjorde jag med.
Idag har det varit liiiiite mindre tester från hans sida, men om det beror på vad som hände natten innan vet jag inte. Det verkar gå i perioder det här testandet... perioder om timmar alltså hahahahahaha...
Ja, jag måste prova alla möjliga sätt - det viktiga (tror jag) är att jag inte låter honom "få igång mig" i sina kampförsök. HAN ska följa MIG och inte tvärtom - och jag VILL kunna uppnå detta med psykologiskt ledarskap och inte fysiskt våld. Men ibland när ingenting hjälper så BLIR man alltså irriterad och nyper honom i örat.
HOPPAS dessa tester inte kommer att pågå alltför lång tid...... Tur att vi ska börja fortsättningskurs på Brukshundklubben nu i februari.
(KOPPELKAMPEN HAR INTE SLUTAT
ÄN, OCH DETTA SKRIVER JAG NÄSTAN 3 MÅNADER SENARE. LÄS HÄR
NEDAN OM HUR ELÄNDIGT DET BLEV - MEN SOM TUR ÄR...... Ja, läs
själv)
VIKTIG LÄRDOM OM KOPPELKAMPEN.
10 mars, 2000 - Abbe 8 månader och 2 veckor gammal.
Tryck och Läs här om du vill
2000-05-14: Sorgligt är det men nu är Abbe 10 månader gammal och han koppelkampar FORTFARANDE... visserligen väldigt lite, men det händer då och då. Jag är väldigt TRÖTT på det - men vet fortfarande inte hur jag ska åtgärda det. Nu har jag provat ALLT men inget verkar hjälpa. Tryck här och läs.
Juni 2000 - Abbe är strax
ett år gammal OCH NU... verkar det som om koppelkampandet
äntligen är över. Vi har ÖVAT varje dag på kontaktövning,
lydnad och spårning. Jag har verkligen varit ENVIS och det ser
ut som om det hjälpt.
Jag har förstått att vissa beteenden kan man inte få resultat på direkt - det tar sin tid att ENVIST och ihärdigt träna och smälta ihop med varandra. En rottweiler kan ju vara fruktansvärt envis och det har jag verkligen fått erfara. Det har tärt på mitt tålamod men jag har lärt mig att inte ge upp.
Han har inte koppelkampat på över tre veckor nu - men jag trodde jag skulle bli helidiot en period och ibland var jag gråtfärdig och inbillade mig det värsta emellanåt (att kanske inte klara av honom). För att vara helt ärlig så har jag "tjongablängat till honom" ett par gånger för jag blev alltså makalöst irriterad på honom när han inte lyssnade. Visserligen slutade han att koppelkampa då men ibland är han som en tjurig unge som ABSOLUT till varje pris inte SKA titta på mig. Han naglar fast blicken på något lååååångt där framme och stirrar stint ditåt och totalvägrar att titta på mig när jag vill ha kontakt. Då har jag tagit tag i hans kinder och rutit för jag kan inte låta honom "regera".
Vi kämpar vidare och jag hoppas att han nu äntligen en gång för alla förstått vad som gäller - men det är nog bäst att ihållande träna vidare på kontakten.... bara för att han kan sakerna NU så får man inte låta det falla i glömska.
25 Juli 2000.
Han har fortfarande inte koppelkampat... håll tummarna.
08 Augusti 2000. Han har koppelkampat två ggr. MEN
slutar när jag säger till honom (vilken seger)
25 September 2000. Jag har sedan en tid tillbaka haft kontroll
på honom. Han slutar när jag säger till, så jag ser inte
detta som ett problem längre. Nu har hanhundsaggressiviteten
inträtt istället.... han är nu 14 månader gammal.
LYSSNAR INTE - STÅR/LIGGER OCH BLÄNGER - VÄGRAR KOMMA
ABBE ÄR 13 - 14 MÅNADER GAMMAL.
FAKTA: Nu är Abbe lite över ett år gammal och nu har han sedan en liten tid börjat med något otroligt irriterande. Han är ENVIS som synden och nu gäller det för mig att vara k o n s e k v e n t och aldrig ge vika. Nu är han ju i den sista "testfasen" som brukar inträda vid 12 - 15 månaders ålder och nu är det oerhört viktigt att jag får igenom mina krav på honom - annars anser HAN att det är HAN som bestämmer.... och det kan bli farligt. Ofta är det väl HÄR som det går fel när människor till slut inte klarar av sin rottweiler längre.
En rottweiler som tror/vet att han bestämmer KAN utvecklas till en hund som inte alls är trevlig i människovärlden så det gäller att se upp. Det finns en historia som talar om en rottis i slyngelåldern som jagade upp matte o husse på diskbänken och vägrade släppa ner dem... de fick ringa till Polisen som fick ta sig in och hämta vovvem. SÅ vill man ju inte ha det så nu gäller det att verkligen sätta in alla klutar och åtgärda eventuella försumningar man gjort tidigare när valpen inte var så stor och man "slätat över dess felbeteende" med att säga "men han äääär ju så gullig"....
Oftast är det i samband med att han ska åka bil. Så fort han vet att vi är på väg mot bilen så börjar han röra sig i sloooow-motion-fart. Åhhhh vad seeeeegt det går. När jag säger "kom" och han står ett par meter ifrån och tittar på mig så vägrar han att komma. Han bara står och blänger surt och när jag insisterar så bara lägger han sig platt ner på marken och stirrar på mig.
Om någon utomstående skulle se detta så tror dom sääääkert att jag misshandlar min vovve för det ser faktiskt ut som om han är OTROLIGT strykrädd då. Pinsamt är det för om dom visste hur pedagogisk och rättvis jag är mot min hund....
Jag vet att han inte älskar att åka bil - fast vi tränat honom efter konstens alla regler ända sedan vi fick honom, men detta han håller på med nu är trams och test från hans sida tror jag.
Det blir alltid så att jag får gå fram till honom - och då reser han sig upp med väldig fart och lystrar villigt till ordet "kom". Så seeegar han sig upp i bilen och tittar på mig med en blick som får mitt hjärta att brista.
Detta med att vägra komma och bara lägga sig platt ner gör han även ibland vid andra tillfällen. Jag går fram till honom och morrar lite och säger åter kommandoordet "kom" och då far han upp och är som vanligt glad och snäll - jag vet faktiskt inte om det är rätt sätt att gå fram till honom sådär men vad ska man göra???
LÖSNINGEN kan vara att inte ge hunden en chans att "dumma sig" och därför har jag börjat ha koppel på nu när jag vet att vi ska till bilen för jag vill inte ge honom chansen att utveckla de här dumheterna. Det FINNS dock en annan förklaring ibland så läs här är du snäll!!!! VIKTIGT
Familjen och rangen för hunden:
Bara för att rangordningen är etablerad en gång är det inte alls självklart att hunden accepterar det för alltid. Hunden kommer alltid att testa om och om igen. Hur mycket och vilken styrka det blir på testerna beror på om hunden tränas regelbundet, hur stark dominans hunden utvecklar och självklart beror det även på vilken ras hunden är.
Detta gäller även med intränade förbud. Ett nej betyder inte alltid att hunden fattar det livet ut. Att testa sin förare hör till och är normalt och då gäller det att uppträda konsekvent och med stor beslutsamhet och tålamod.
Personligen trodde jag i början av mitt hundägarskap att ovanstående var något jag behövde etablera EN gång, men har fått kunskap om att så ej är fallet. Skönt är det i alla fall att veta om det för då blir det enklare för mig att hantera.
BARNFAMILJER: Det är otroligt viktig att känna till att du som vuxen MÅSTE övervaka hunden och barn/barnen HELA TIDEN. Aldrig lämna dem ensamma - det blir nämligen DU som ska lära BÅDE hund och barn om diverse regler som ska gälla.
Detta ställer dubbelt så stort krav på dig som vuxen/ledaren så att allt fungerar bra mellan hund och barn. Hunden KAN försöka klättra över barnen i rang och då måste DU visa att du inte tolererar detta. Barn KAN vara elaka mot djur utan att själv förstå det och då måste DU visa barnet att du inte tolererar detta. Det måste vara rättvist för att hund (och barn) ska se DIG som den naturliga ledaren för flocken/familjen.
Ett vanligt sätt för en hund att stiga i rang är att sätta igång aktiviteter. Ambrosius kommer ofta med sin tuggtrasa, boll eller något annat och försöker få igång oss till lek. Om man faller för detta anser hunden att han stigit i rang för det är ledaren som sätter igång - och avslutar - alla aktiviteter i gruppen...
Bättre att säga "nej" och istället ta upp leken själv en stund senare.
Ledarskapsövningar är bra att göra flera gånger varje dag: Husse/matte ska gå ut och in genom dörrar och grindar FÖRST till exempel. Sätt hunden och säg "stanna kvar" och gå in/ut. Säg sedan "varsågod" och låt hunden gå in/ut.
Det finns många fler övningar man kan göra dagligen för att framstå som en god ledare för sin hund. Till exempel att sätta ner matskålen och säga vänta till hunden. Hunden får då inte börja äta förrän du sagt "varsågod". Sådana saker kan du läsa mer om under länkarna "Miljöträning" och "Aktiviteter".
AGGRESSIV MOT ANDRA HANHUNDAR
ÅLDER: 13 månader och framåt (skriver här när vi fått bukt med det...)
Abbe är ju nu strax över året och i cirka ett halvår framåt får jag räkna med att han inträder i den så kallade psykiska mognaden. (se hundens utvecklingsperioder).
Nu blommar dominansen ut och det är sista chansen att visa vem som ska bestämma/bestämmer!!! OBSERVERA att detta är fullt NORMALT - men kan bli lite läskigt om man inte satt gränser och regler för hunden tidigare - och hållit på dem konsekvent.
Jag märker till exempel att Abbe blivit MER BESLUTSAM när vi leker (kampar) om trasan eller andra föremål. Han vet mycket väl vad ordet "tack" eller "loss" betyder och har tidigare släppt grejen direkt. Nu är det precis som om han står och tänker en liten stund om han verkligen ska släppa den... Här får jag alltså vara mycket konsekvent och bestämd.
Hur och
varför börjar det?
För ca en/två månader sedan började han även mopsa mot andra
hanhundar. Han har ju varit gudasnäll mott ALLA vovvar, stora
som små så detta blev en chock för mig för det "kom
över en natt". Det är detta som är så lurigt med just
rottweiler. De HAR ju nedärvt mer kämparanda än många andra
raser - och man märker INGENTING av detta under de första
månaderna. Den lille valpen är HUR gullig och go som helst. Det
är i denna perioden de flesta ny-chockade rottisägarna får
lämna ifrån sig sin vovve - eller avliva den, just för att
regler och rangordning inte etablerats tidigare.
Vad kan
man göra åt det?
Jag har dock fått veta av instruktör och andra hundkännare att
detta ÄR normalt, men nu måste man vara
bestämd och börja TRÄNA så att hunden kan acceptera att andra
hanar finns i närheten. Här gäller det att kunna läsa hundens
kroppsspråk....och nu ska jag säga att jag hade ingen AAAANING
om vad det innebar när min instruktör Claudi sade detta till
mig för flera månader sedan.
Hon förstod SOM TUR VAR att jag inte fattat innebörden av detta och tog mig på en "privatlektion" där hon VISADE praktiskt så att jag verkligen skulle förstå.
Att
läsa sin hunds kroppsspråk.
Jag fick lära mig hur Abbe "spänner" mot andra
hanhundar innan själva skällandet och utfallet kommer. När
Abbe ser eller luktar en annan hund (och det kan ibland vara på
låååångt avstånd) så liksom sträcker han upp sig och går
med stelare kropp. Han ser ju väldigt vacker ut när han gör
sådär MEN DET ÄR NU jag ska vara på alerten!!!
Det handlar om sekunder om jag ska hinna avbryta att han stressar upp sig. För stressar upp sig gör han, så till den milda grad att han blir TOTALT fokuserad på den andra hunden. Han lyssnar med andra ord inte på mig - och tittar än mindre på mig.
Det fina i kråksången är att om jag lär mig hans kroppsspråk och direkt säger ordet "nej! gå fint" så avbryter jag honom. Han kommer liksom av sig och DÅ gäller det att jag är alert. Vid minsta tecken på en ny "spänning" gör jag om det. Samtidigt så går vi normalt förbi hunden som varit så intressant. Visserligen har vi inte kommit så långt att Abbe tittar på mig istället för den andre vovven - men jag är nöjd så länge han inte gör några läskiga utfall.
Det värsta
hundägaren kan göra...
Det
värsta man som hundägare kan göra är att rycka och slita i
kopplet. Skrika, ryta och liknande.... En hund som är så
uppstressad HÖR DIG - MEN MISSFÖRSTÅR TOTALT vad du vill.
Hunden uppfattar att matte/husse är "hysterisk" eller
aggressiv och uppfattar detta som att han blir påhejad av
husse/matte. Saken förvärras alltså!!!!! Detta innebär att
han bygger upp sig för varje gång detta händer - hunden TROR
ju att jag hejar på honom...... detta resulterar i att det blir
svårare och svårare att träna bort detta beteende.
Jag gjorde detta stora fel i början för jag visste inte bättre. När Claudi, min instruktör, förklarat för mig förstod jag att JAG måste förändra mig på denna punkt. Därför är jag ALLTID påpasslig nuförtiden och tränar så fort vi möter en annan hund. Det går jättebra när jag är observant och hinner bryta Abbes beteende så fort han "spänner sig", men jag håller hårt i kopplet för säkerhets skull för jag litar inte på honom och vill inte att han ska få en chans att bygga upp sig. Jag vill ju också att vi ska framstå som ett trevligt ekipage när vi är ute och går. Rottweilern har ju lite dåligt rykte och kan jag förbättra det så blir jag glad.
Hur blir
det om jag inte tränar bort det?
Tänk dig själv följande situation (som faktisk hänt två
gånger): Man promenixar i vanligt tempo när plötsligt
50-kilosklumpen kastar sig ut och skäller och bär sig åt. Jag
LOVAR att jag hade ont, ont i min axel..... för att inte tala om
att jag satte andan i halsen av förskräckelse - OCH skrämde
slaget på de andra hundägarna (fast deras hundar gjorde
likadant, så tänk vilket hysteriskt tumult som uppstod).
Därför vet jag nu att jag inte kan slappna av förrän detta är åtgärdat. Det krävs tålamod och att alltid vara "steget före" med sitt nej-kommando. Till slut kommer det att präntas in i hunden så att man inte behöver anstränga sig så - men det KAN ta tid.
Jag tror aldrig att Abbe kommer att kunna hälsa och leka med andra hanhundar, men det bekymrar mig inte. Kan jag bara få honom att acceptera att de finns runtomkring och att han inte behöver bry sig om dem så är jag nöjd. Detta är alltså målet.
25 september 2000 - ojojoj vad han mopsar. Han är duktig emellanåt men vissa dagar är det tråkigt att vara på promenad. Vi är konstant ovänner känns det som...
Luktar länge och kissar över...
Abbe är nu 14 månader gammal och han har sedan en tid tillbaka varit hanhundsaggressiv. Han har också börjat stå som fastnaglad hur länge som helst vid vissa "fläckar". Han liksom bökar där. Kör ner nosen och luktar högljutt. Sådär kan han stå hur länge som helst - tills jag blir irriterad och säger "Nu går vi".
Då rör han motvilligt på sig men ska TVUNGET kissa över de där fläckarna. Jag har inte trott att detta betydde något som kan vara negativt för mig MEN min instruktör berättade att eftersom han nu är hanhundsaggressiv så "bygger han upp sig" för varje gång han får kissa över en sådan osynlig fläck där en annan hund då varit före honom.
Han bygger inte upp sig gentemot mig men mot andra hundar. När han då möter andra hundar så har han "kissat över sig i rang" och ska liksom testa den där andra hunden...
Det här med hundars lukt-värld går ju över vårt förstånd men faktiskt så kan jag tänka mig att det ligger något i detta och därför låter jag honom inte hålla på längre vid sådana fläckar.
Jag säger "Nu går vi" meddetsamma och drar bort honom därifrån utan att han får kissa där.
Den drummeln ska minsann inte få "vatten på sin kvarn" vad gäller hanhundstramsandet.
Man märker om det är sådana "fläckar" eller om det är vanligt luktande. Och är det "vanligt" sniffande så låter jag honom såklart sniffa - om det är en kisserunda vi är på förstås.