Väla Skog 23 februari. 8 månader
gammal
Min son och hans dåvarande flickvän kom ibland på besök hos oss. Hon medförde ofta sin hund, som var en ståtlig collie med en utpräglad personlighet som många hundar ju har. Hunden var både snäll och klok men hade bestämda vanor som ingen kunde rubba.
Jag fick ofta ta hand om hunden då ungdomarna skulle ut på galej.En av de första gångerna sa ägarinnan att han snart borde tas ut och rastas och bad mig göra det.Hon tillade att det inte var nån särskild brådska.
Jag planerade då att åka intill stan ett ärende och sen ta hunden till ett grönområde strax utanför stan.Sagt och gjort.Hunden hoppade in i combin och vi for i väg (varför älskar alla vovvar att åka bil?). Väl framme hade jag inte hjärta att låta honom sitta i bilen utan tog med honom ett par kvarter och uträttade mina ärenden.
På tillbakavägen passerade vi ett stort postkontor som hade stora fönster som gick ner till ca 30 cm över marken. Utan att jag visste ordet av satte hundskrället upp baken mot en av rutorna och släppte massor med bajs som rann nedför fönstret... Jag vågade inte titta in på den talrika församlingen inne på posten utan vände mig förläget mot gatan.
Då stannade en bil och ett par i sextioårsåldern klev ut och började skälla. "FY, vad äckligt! Hur kan man göra på detta sätt? Hundar, som inte hålls efter är en sanitär olägenhet...o.s.v. " I vanliga fall hade jag aldrig accepterat att bli verbalt påhoppad på detta sätt. Men de hade tagit mig på bar gärning och sett att jag tänkte smita eftersom jag inte hade haft en tanke på att ta med hundpåsar ut.
Jag var i det läget i alla fall tvungen att försöka förklara att det inte var min hund och att jag var ovan och att det hela var en ren olycka.Således fick jag fram följande försvarstal:
"Han är inte min! Han är inte härifrån. Han är från Göteborg."
När vi är inne på hundar så kan jag bidra med en rolig historia ur levande livet. En man i ett större villaoråde här retade sig oerhört på hundar och hundägare som gick förbi hans tomt som dessvärre saknade staket. Det låg alltid hundbajs en bit in på gräsmattan. En dag var han på väg hem i sin bil och passerade en annan del av området där det likaledes fanns en tomt med gräsmatta som sluttade ner mot gångbanan. Och där fanns inte heller nåt staket.
Men ve o fasa! På gångbanan gick en dam med en hund som plötsligt drog iväg en bit in på gräsmattan och satte sig för att göra sina behov. Mannen i bilen tvärbromsade, het av upphetsning, och tog fram en kamera ur handskfacket och plåtade både dam och hund ur flera vinklar omärkligt från bilen. Nu jäklar skulle en av de där vandalerna sättas dit ordentligt tänkte han. Damen var klädd i en färggrann täckjacka och andra kläder som var lätta att känna igen. Vår hämndlystne vän fortsatte hemåt planerandes sitt nästa drag.
På kvällen lämnade han in filmen för snabbframkallning och betalade en hundring extra för detta. Men det gällde att slå till utan onödiga dröjsmål. Sedan körde han direkt till det aktuella huset med de komprometerande bilderna i beredskap. Han stegade triumferande upp för gången samtidigt som han konstaterade att "bevisen" låg kvar där de lämnats. Han ringde på dörren.
En man öppnade och såg frågande ut. Vår vän sa inget utan räckte i triumf fram bilderna på hunden och damen och väntade på reaktionen.
Husägaren granskade bilderna och vände sig in mot hallen och ropade:
"Märta! Det är en här som vill sälja foton på Dig och Castor.."
MÖTE MED EN DUM HUSSE
24 jan 00.
Abbe - 6½ månad
Vi var ute igår och gick i en skog där det är sällsynt med
människor. Abbe och jag gjorde "godispromenaden" (se
aktiviteter) och jag hade lagt ut en godis och satt på huk med
ryggen mot Abbe.
Så hörde jag honom komma.... trodde jag. Istället stod det helt plötsligt en Schäfer-hund tätt intill mig. Jag tittade mig snabbt bakåt men såg inte en människa. Så observerade jag att hunden hade inget halsband.
Sen hann jag inte observera något mer förrän schäfern hade tagit tag i Abbe - och så var slagsmålet i gång... Abbe börjar ju bli könsmogen nu, så detta var läskigt att se. Jag röt till dem men dom var både döva och blinda för mig. Så insåg jag att jag måste stoppa dem på något vis.
Jag tog Abbes koppel och gjorde en snara som jag fångade schäfern i. Sen tog jag tag i Abbes halsband och höll isär dem samtidigt som adrenalinet pumpade på maxnivå på oss alla tre.
Dom gjorde läskiga utfall mot varandra och jag hade all möda i världen för att hålla dem.
Efter ca 5 minuter hörde jag en busvissling låååångt borta. Schäfern lystrade och jag släppte honom - i tron att den skulle springa bort dit visslingen kom från. Trodde jag.
Nej, nej - schäfern gav sig istället på Abbe igen och nu blev jag förbannad. Tog den i nackaskinnet och fångade den i kopplet igen. Totalt utmattad och andfådd och ursinnig såg jag så en husse komma släntrande på stigen fram mot oss.
Tror du han skyndade sig???? Ånej, han gick i sakta lunk och då insåg jag att det lönar sig nog inte att få ett hysteriskt utbrott på honom. Han var helt klart en som inte brydde sig....
Hans kommentar var: "Jaaaa, han brukar sticka efter kaninerna".
Suck.... jag bara blängde surt på honom och gick därifrån. Vilka DUMMA människor det finns.
Jag känner mig dock väldigt modig som redade ut situationen - men jag kunde ju lika gärna blivit biten i stridens hetta. (000124)
En avkopplande promenad för första gången
29 januari
00. Abbe sju månader.
Ända sedan Abbe kom i huset i augusti 99 så har jag engagerat
mig HELA TIDEN. Det har inte varit någon promenad eller ens
kisserunda där jag inte "tränat" eller lekt med Abbe
på något sätt.
Idag kände jag bara hur musten gått ur mig och jag tänkte "Åh, vad skööönt det skulle vara att bara åka till en skog och bara gå och gå utan att behöva bekymra mig för var Abbe blir av.
Sagt och gjort. Vi åkte till en ganska stor skog där jag vet att man till 99% inte möter en själ. Jag gick och gick och funderade, drog långa djupa andetag och Abbe fick sköta sig själv.
Till min förvåning reagerade inte Abbe som jag trott han skulle göra. Visserligen for han som en skottspole och sniffade och snuffade på allt som han tyckte var intressant, men i och med att jag inte stannade utan fortsatte gå så följde han mig på bara ett par meters avstånd.
MÅNGA gånger kom han skuttandes fram till min sida och tittade på mig. Så stack han en liten tvåmetersrunda igen och kom tillbaka. Det var en fröjd att känna att han inte stack iväg långt bort eller så. Då har min "lekträning" gett resultat.
Det var en mycket skön promenad. Jag känner mig HELT avslappnad och Abbe ligger här på golvet bredvid och sover nöjt. Vi behöver nog båda två sådana här upplevelser också, så det kommer jag nu att lägga in ibland.
28 januari 00. Abbe sju månader.
Oj, oj vilken fest Abbe kom på igår.
Matte var bjuden på tjejmiddag och vi var sju "flickor" som skålade, skränade, skrattade och skrek. Ja, ni vet ju hur det kan gå till ibland hihihi.
I detta hus, där en av mattes väninnor bor fanns även 5 stk barn i olika åldrar, två andra hundar och en katt. Fast katten åkte ut för jag litar inte på Abbe i det fallet för han har ju inte umgåtts med någon dylik någon gång. Jaaa, det har jag inte tänkt på förut, men det måste vi ju också träna på... hmmm.
Abbe hade ett himla sjå med sin två hund-tjejer. Pölsa och Billan heter dom och dom var INTE nådiga mot denna svarta främling som ville kliva in över DERAS tröskel.
Pölsa morrade, skällde och visade tänderna i några timmar när Abbe försökte bjuda upp henne till lite lek. Hon är en äldre dam med skinn på näsan och sådana slyngel-fasoner ville hon INTE veta av....
Billan rättade sig konstant efter vad Pölsa tyckte så där blev heller ingen lek av... men han fick i alla fall nosa henne liiiiite i rumpan.
Ja, det var ett liv och ett kiv i ett par, tre timmar för Abbe gav inte upp så lätt. Han trodde nog att han kunde få leka med dom NÅGON gång, så han gjorde sina små försök - men rätt som det var så blev dom så trötta att Pölsa och Billan gick och la sig under sängen och Abbe låg pall på köksgolvet (helt slut med tungan hängade vid fötterna) och kollade in oss människo-damer.
Stolt matte är jag som inser att Abbe är mycket tålig och inte rädd för någonting. Det är bra, för då kan man ha med sig honom överallt. Att han dessutom visade sig vara en sådan gentleman som han var igår mot hundflickorna är ju berömvärt.
28 januari 00. Abbe sju månader.
När vi skulle ta vår promenad igår så mötte vi en husse med en 3 månaders Hovavart-valp. Han frågade om dom fick hälsa och det fick dom. Vi släppte dem lösa och det var en FRÖJD att se hur tålig, överseende och lugn Abbe var mot valpen. Jag var rädd först att Abbe var för stor och skulle "välta omkull" den lille, men nejdå. Och den lille valpen var minsann ingen mes, han hoppade upp på Abbe och höll ettrigt på att bitas i öronen och svansen.
Inte en enda gång har Abbe varit "dum" mot någon hund vi träffat så jag utgår från att han är trygg i sig själv - för jag läste att en hund som är otrygg reagerar oftast aggressivt mot andra hundar.
03 februari 00. Abbe sju månader och några dagar.
Nuuuu har han minsann tuggat sönder en sak. Hela tiden har Abbe
varit extremt duktig och låtit bli "våra saker".
Visserligen fick han tag i en Karlssons Klister-tub för ett par
månader sedan.... men den räknar jag inte, för det var mycket
MITT fel att han fick tag på den.
När jag kom hem idag såg det så konstigt ut på mattan innanför dörren.... Massor av små vita plastbitar låg strödda över hela hallen. Jag bockade mig ner för att se vad det var. Kunde dock inte klura ut det... förrän jag kom in i vardagsrummet och såg en större bit.
Han har alltså varit inne på badrummet och puffat ner sin borste från platsen på toaletten.... och tuggat sönder den TOTALT i miljooooner bitar. Hmmmm, och han som tyckte det var så skönt att bli borstad och masserad med den.... trodde jag - men tydligen inte.
Jaja, vi hade en till men DEN kommer jag minsann att gömma undan.
Stackars Abbe - separation
4 mars 00. Abbe åtta månader.
Abbe och jag har inte varit ifrån varandra några längre stunder sedan han kom till vårt hem för sex månader sedan. Jag har på sin höjd varit borta fyra timmar så han är ju van att alltid ha matte hemma.
Igår råkade vi ut för en händelse som vi inte planerat för - och som man väl normalt inte har i åtanke.
Jag blev akut sjuk i njurstensanfall och husse blev orolig och vi fick åka iväg till akuten. Jag blev inlagd och husse skulle jobba natten så vi fick lämna Abbe till husses bror och hans familj. Abbe har ju varit där och hälsat på flera gånger tillsammans med oss, så det var ju inga helt främmande människor. Allting gick bra och jag fick komma hem idag, efter ett dygn på sjukhus.
När vi kom och skulle hämta Abbe trodde jag han skulle kasta sig i armarna på mig av lycka.... men Abbe ville nästan inte komma fram till mig. Han tittade på mig med vilt uppspärrade ögon bara.
Jag blev så rädd för att hans tilltro till mig försvunnit. Han var konstig flera timmar efteråt. Lade sig tätt, tätt intill mig på golvet och liksom kröp ihop och snuttade på min fleecetröja. Det tog lång tid innan han somnade och var lugn, men när han somnat skulle jag resa mig och gå till TV-soffan. Då for han upp liksom för att kolla var jag skulle hän.
Klart att hundar kan känna att något är fel - och Abbe fick ju bevittna hur hans matte bara blev ett litet paket på golvet som grät och skrek... Hoppas inte att hans tillit till mig fått sig en törn av detta.
Denna episod fick i alla fall mig och husse att förstå att vi nog måste träna honom på att sova borta ibland....
Vilken seger...
10 mars 00. Abbe lite mer än åtta månader.
Abbe och jag har ju vår akilleshäl... ALLTING som jag begär av honom gör han och han är fruktansvärt snäll och go - MEN just det här med koppelkampen har nu gått helt överstyr. Jag förlorar behärskningen varje gång och han bara tramsar på och VILL inte sluta, hur jag än säger till honom eller nyper honom i örat, dessutom har han börjat "svara emot" nu - med att hota mig att han ska bitas och morra dovt.
I söndags flippade ju allt ut på avslutningstävlingarna på brukshundsklubben och jag var nästan hysterisk alltså. SOM TUR ÄR HAR JAG EN UNDERBAR INSTRUKTÖR som ringde mig på tisdagen. Hon hade tänkt mycket på oss och förstod att detta kunde sluta mycket illa om jag inte tar itu med det nu.
Hon har mycket stor erfarenhet och hade insett att det jag trodde var trams från Abbes sida är EGENTLIGEN hans första försök att tala om för sin matte att "det är inte du som bestämmer här".
Vi avtalade tid för att på tre man hand ta itu med mitt felbeteende, för jag har nu förstått att JAG måste ändra mig för att hunden ska finna sig i sin plats. Vi tränade i över en timme och instruktören var på mig hela tiden och kollade och talade om vad och hur jag gjorde fel. Jag är helt enkelt inte tillräckligt konsekvent utan nöjer mig med att Abbe utför mina kommandon halvhjärtat.
Hon förklarade ingående vad "kontakt" menas och jisses när jag fick kläm på vad och hur hon menade. Abbe förvandlades till en HELT ANNAN hund.
Han har gjort allting sådär lite i slow-motion (men jag har tyckt det var okej eftersom han GJORDE det). Nu plötsligt hade jag en hund som skuttade ner när jag sa "sitt". Tittade nästan oavbrutet och INTRESSERAT på mig när vi gick "fot".
När instruktören och jag pratade satt han tätt intill min sida och buffade på min ärm lite kärvänligt. Ja, detta var ett STORT genombrott för mig för det var många saker jag plötsligt "kände" att jag fattade som jag inte förstått tidigare.
Nu ska jag "bara" öva in mitt nya beteende så att det går automatiskt. Det blev redan liiiite fel idag, men jag rättade mig nästan genast och det är precis som om Abbe känner det på sig. Åhhh vad jag ska öööva mig själv i att uppföra mig annorlunda, mer kort och koncist eftersom en hund förstår bättre då än om jag bara går och pratar på och tjatar.
*Jag har inte förstått att det är SÅ HÄR hunden kan beté sig när han kommer in i "testperioden", men instruktören har gjort helt klart för mig att om jag inte ändrar på detta NU så klarar jag inte av honom vid nästa (slutliga) testperioden. Lyckas han med sitt trams då så har jag låtit honom klättra över mig i rang och DÅ blir det problem....
Phu, inte trodde jag det var såhäääär marigt och psykologiskt, men just med rottweiler ÄR det lite känsligt. Man TROR kanske man har kontrollen och så "bygger hunden upp sig" medan han växer för att slutligen ta över totalt när han är vuxen... hu vad läskigt. Jag har ju hört historien om rottweilern som plötsligt en dag jagade upp husse och matte på diskbänken och vägrade släppa ut dem... dom fick ringa till Polisen som fick komma och hämta hunden, och så vill man ju inte att ens lilla älskling ska sluta sina dagar. TUUUUR att jag nu har en BRA hundkännare som vågar tala om för mig när jag gör fel.
Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.
MÖTE MED HUND - DUKTIG ABBE 17
mars 2000
Abbe åtta månader och tre veckor.
 Foto taget idag 17/3 Idag skiner solen och himlen är märkligt turkosblå. Inte ett moln på himlen och fåglarna har vaknat och kvittrar så att mitt vinterfrusna hjärta tinar upp. En perfekt dag för en lång skogspromenad. Abbe och jag lastade (som vi brukar) in oss i bilen och åkte iväg till Välaskogen som ligger strax utanför Helsingborg. Här sprang han fritt och snusade på alla goda dofter som finns i löven. Jag kallade in honom då och då som jag brukar - bara för att träna honom. När jag kallat in honom övar vi på kommandot "fot". Bara några steg så att han verkligen befäster att vid fot-kommandot vill jag att han stannar direkt när jag stannar och så ska han sitta ner utan mitt sitt-kommando. När han gör detta bra ger jag beröm och säger "hopp och lek" och då far han iväg igen till sina ääääälskade dofter, pinnar och nyvaknade mygg.... Rätt som det var hörde jag en gäll kvinnoröst som skrek i högan sky "NEEEEEJ!.... KOM HIT". Jag såg en svart Flatcoated Retriever stå och glo på mig ca 2 meter framför mig. Abbe var ungefär 3-4 meter bakom mig...liksom på högersidan. När Abbe hörde kvinnorösten började han såklart spana efter vad det var för liv, så fick han syn på hunden.... Han tittade på mig en halv sekund och jag sa "stanna Abbe" och "sitt" i lågt röstläge. Hela Abbe var VÄLDIGT spänd och intresserad..men han lyssnade på mig och satte sig ner. Jag sa "sitt kvar" och så tog jag några steg mot den främmande hunden. |
Jag röt "GÅ TILL DIN
MATTE!" och morrade åt den. Den blev totalt
överrumplad och försvann mot sin matte som fångade in
den i sitt koppel. Så vände jag mig om mot Abbes håll där han fortfarande satt kvar och så kallade jag in honom.... han kom direkt fram till MIG hihihihi och så gick vi vidare. Matten till den andra hunden hade fullt sjå att hålla den eftersom den var otroligt upphetsad och drog och slet i kopplet. -Åhhh
vilken tur att dom inte möttes sa hon för min hund
hatar hanhundar.. Så gick Abbe och jag vidare. Jag hörde ett brak bakom mig och vände mig om och såg hur kvinnan formligen flög fram i kopplet efter sin hund till den platsen som Abbe suttit på... hon såg mig och sa i lite urskuldande ton "Ja, han MÅÅÅSTE ju naturligtvis fram och lukta efter din hund".... Här var det tydligen hunden som rastade sin matte och inte tvärtom. Jag sa ingenting men tänkte när jag gick därifrån..... Vilken tuuur att jag går på Brukshundsklubben med Abbe.... Vilken tuuur att jag tränar med honom så ofta..... Vilken lycka att redan vid så här ung ålder jag har så bra kontroll på Abbe som jag har. Vilken tuuuur för kvinnan att hon inte träffade min instruktör från Brukshundsklubben istället för mig och Abbe...hihihi. Detta var ju verkligen ett eldprov för Abbe, men jag tycker att han är MYCKET DUKTIG som faktiskt lyssnade på mig istället för att följa sin känsla som ju var att bara rusa fram till den där hunden och leka och ha roligt. Gissa om han fick mycket beröm av mig... |
000428 - Abbe har fått en ny bil....
Vi insåg ganska snart att vår Golf CL var för LIIIIITEN till lille Abbe - som PLÖTSLIGT blev jättestor. Vi tittade och funderade ganska länge men till slut bestämde vi oss för den fina Ford Escort 1,8 Ghia modellen. Så nu står den här på parkeringen och glänser. Abbe har därmed fått stort, eget utrymme bak i bilen och aircondition - vilket verkligen behövs nu när det är så varmt ute.
Vrålåket....
And I got to eat it afterwards - voff
Åh Herregud alltså vilken hemsk händelse... Ujujuj
26 september 2000.
Idag var Abbe och jag i Svedbergaskogen. En UNDERBAR plats där man kan gå heeelt själv såhär en vanlig vardags-tisdag. Jag lämnade Abbe i bilen och gick för att lägga ett spår. Terrängen var bra för den var skiftande. Först högt ängsgräs, sedan snåriga snår av hallon och björnbärsbuskar - för att avslutas i ett bokskogsparti.
Så hämtade jag vovven och vi gick på en långtur runt skogen. I över en timme lunkade jag på - Abbe sprang omkring och skuttade och sniffade helt lyckligt.
När vi kom fram till bilen gav jag honom lite vatten och så vilade vi en liten stund innan vi skulle ta spåret. När jag hade rökt en cigarrett tog jag på honom spårselen (han börjar minsann vifta lite på svansen när han ser den nuförtiden). Jag kastade ut den långa nylonlinan bakom oss och ledde honom fram till spårets början.
Han for iväg som skjuten ur en kanon och hittade leksaken på mitten. Han tog upp den och gav den till mig och så fortsatte han framåt - mot slutet. Han kom lite på avvägar kring slutet och irrade omkring en liten stund. Luktade uppåt i luften och såg inte bollen bakom trädet. Efter en stunds sniffande så hittade han bollen till slut.
Jag berömde som vanligt mycket, kopplade loss selen och började (som vanligt) leka med Abbe och bollen - för det är ju detta roliga avslut som Abbe vill ha.
Jag kastade iväg bollen och han for efter den och kom emot mig med bollen i munnen.
Plötsligt så började han bete sig MYCKET konstigt. Han liksom ryckte till, skuttade runt, kastade sig på marken och drog huvudet i jorden, for upp igen och kastade sig ner igen.
Jag sprang de få stegen fram till honom och fick se en fasansfull syn......... fullt av svarta bin satt på hans mage.
Jag skrek i högan sky och innan jag hann tänka mig för så hade jag borstat bort bina med handen, tagit hunden i halsbandet och SPRANG som en tokig därifrån.
Jag kände hur buskar och sly piskade mot ansiktet på mig - spindelväven lade sig som ett tjockt täcke över ansiktet. Jag kände fullständig panik alltså.
Rätt som det var stannade vi och jag tvingade omkull Abbe för att kolla hans mage igen. Några enstaka bin satt kvar och jag viftade bort dem helt hysteriskt och så sprang vi igen - ända fram till bilen.
Jag gick igenom Abbes hela kropp minutiöst innan han fick hoppa in i bilen. Hela tiden spanade jag omkring mig så att vi inte var förföljda av någon bisvärm. Fy vad RÄDD jag var alltså (jag har en otrolig getingskräck efter att ha trampat i ett jordgetingbo när jag var liten...).
När Abbe väl var i säkerhet så fattade jag att alla grejorna låg kvar på platsen. Spårsele, lina, bollen, leksaken..... suck. Jag hade mest lust att strunta i grejorna och bara köra hem - men jag smöööög mig dit och hämtade sakerna försiktigt, försiktigt. Allt gick bra som tur var och Abbe verkar inte må dåligt utan är som vanligt.
Det konstiga var att jag hörde inga ljud. Antingen fick jag sådan panik så jag har utestängt surret eller så var det tysta bin. Inte vet jag men LÄSKIGT var det i alla fall.
Det konstigaste av allt var att bina inte verkade bry sig om MIG utan attackerade bara min lille Abbeplutt. Men det var förstås han som trampat sönder deras bo.
25 September 2000 - Cykelolycka = försvar
Jag har ibland undrat vad som kan hända OM jag skulle bli antastad av någon främling (t.ex. våldtäktsman eller annan hotfull situation). Jag har varit helt övertygad om att Abbe INTE skulle göra något eftersom han alltid är så snäll och godmodig mot folk.
Men från och med idag vet jag att han nog skulle försvara mig.... idag morse hände nämligen en läskig sak. Vi var ute på vår vanliga morgonrunda. Klockan var runt 7-tiden och vi spankulerade som vanligt i godan ro och mysigt morgonlunk.
Vi bor i ett område med bostadsrättslängor och mellan husen finns smala gångar. Gångarna är liksom inramade av folks trädgårdshäckar och alla häckar är höga.
Plötsligt kommer en kvinna på cykel i full karriär runt knuten. Bådas våra ögon spärras upp på vid gavel och mer hann vi inte förrän hon hade brakat rakt in i mig. Jag for omkull och blev stel av skräck.... hon stirrade med vilt uppspärrade ögon, gapande mun och bara satte sig på cykeln igen och började cykla iväg.
DÅ fick Abbe fart mådu tro.... han kastade sig efter henne och cykeln med raggen rest och högljutt skällande. Det vara bara det att kopplet räckte ju inte så långt........... så det slutade med att en stor skinnbit på min tumme revs av och jag skrek rakt i högan sky "AAAAbbbeeee".
Då vände sig Abbe runt, och minsann om han inte förstod att situationen var allvarlig med en stackars matte liggande på marken. Han vände på klacken och kom fram till mig och liksom kröp ihop intill mig. Vi pussades lite och jag försäkrade honom om att han var duktig och att kvinnan på cykeln var en fullständig idiot.
När jag kom på fötter igen linkade jag ett tag innan min stackars kropp ledat till sig och jag känt efter att inget felades. Men denna plötsliga adrenalinkick gjorde att jag ännu (sent på kvällen) har träningsvärk i hela min kropp.
Usch - en sådan händelse vill jag inte vara med om igen. Men i alla fall kunde jag inte skälla på Abbe för han blev ju också rädd. Och liiiite stolt är jag nog över att VETA att han faktiskt kommer att försvara mig OM det skulle behövas.... men jag önskar för allt i världen inte att en sådan situation någonsin uppstår.
