WOW VILKEN SEGERRUNDA!!!!!!18 November 2000

Abbe är ju mitt uppe i sin könsmognad som ni vet och jag tränar och tränar för att få honom att hålla kontakt med MIG oavsett vad vi möter på vägen. Vissa hanhundar får ju honom att gå upp i högvarv och jag har många gånger varit förtvivlad.

MEN idag fick vi ett genombrott som visade att vår träning och min envishet börjar ge resultat.

Vi åkte till Svedberga Kulle - en jättestor skog mitt ute på "åkern" med slingrande smala skogsstigar och gammeldags grusvägar kantade med små gårdar och hagar. Efter att ha gått i cirka en kvart såg jag långt därframme tre människor och en vit hund komma gående emot oss. Jodå det var en golden retriever (hane såg jag när vi passerade). Ojoj for det genom huvudet på mig och jag insåg att vi var tvungna att mötas på den smaaala skogsstigen för det var stängsel till hagar på båda sidorna. Först blev jag irriterad och modfälld men så tänkte jag "Nej minsann - nu ska jag ta detta som träning".

Nu var dom ungefär tio meter bort och Abbe hade nu fått vittring på dem... jag tog min handske och daskade till honom snabbt på nosen och väste åt honom "Nej du!! nu går du med MIG - fot!". Han blev helt paff och kom av sig och så började jag gå BESLUTSAMT emot dem. Jag höll hela tiden ett vakande öga på Abbe för han trippade liksom och var VÄLDIGT intresserad... fot! väste jag och fortsatte gå. Plötsligt började den andra hunden skälla och bära sig åt - jag väste hela tiden till Abbe och han våååågade inget annat än att gå fot.

Precis när vi möttes så berömde jag Abbe och fortsatte gå med beslutsamma steg.... Allt gick bra och jag berömde honom mycket och gav honom en köttbulle och kopplade loss honom igen. Han verkade väldigt glad och stolt och struttade omkring i galopp runt omkring mig.

Så fortsatte vi på vår vandring. I en och en halv timme var vi ute och lufsade och JISSES ALLTSÅ om ni hade sett oss..... såååå duktiga vi var idag för prövningarna dök upp en efter en och jag hade sådant flyt i mina kommandon. Dom kom i precis rätt sekund varje gång och Abbe lyssnade på MIG.

Vi mötte många andra prövningar på dagens runda, vad sägs om:

Jag gav inte Abbe en chans att stimma upp sig utan gick bara resolut rakt igenom, förbi alla hinder. Jag behövde inte ens daska till honom utan det räckte att jag bara viftade med handsken och väste åt honom.... han gick såååååå fint fot förbi alltihop.

Nu kom ju inte alla prövningarna på samma gång så däremellan var han lös och sprang omkring och sniffade.

- 6 jägare med 4 hundar (vi gick rakt igenom gruppen)
- 3 ryttare på hästar
- 2 svarta stora hundar
- 4 stora hästar som stod i sin hage med huvudena utanför mot den smala grusvägen
- 2 schäferhundar som skällde och hoppade upp mot sitt staket som inhägnade trädgården dom var i.
- en hel flock med får som befann sig framme vid stängslet mot vägen

Han var sååååå duktig och jag var LYCKLIG och kände mig mer positiv och beslutsam - men framförallt LUUUGN. Bara det att jag lyckades bryta mitt eget felbeteende och kunna berömma Abbe mitt upp i alla prövningarna gjorde att det gick bättre för varje gång. Det blir ju trevligare för honom om matte lyckas hålla sig positiv och glad, så att inte alla möten framstår som negativa "kampsituationer".

Jag är på väg att bryta mitt felbeteende - det känns underbart. Nu får jag inte glömma att det fortfarande kan gå "upp och ner" utan kämpa på och tänka på denna rundan som en "morot".

Min duktige Ambrosius - jag är så nöjd med oss idag!

21 november 2000, Abbe 17 månader gammal.

GENOMBROTT med litet fiasko...

Var igen och gick på Svedberga idag - men tog en annan runda där vi bland annat kom att gå förbi två gårdar med hundar i rastgårdar. Dessa hundar fick "spatt" när dom såg oss gå förbi men Abbe gick fot och lyssnade på MIG. Hästarna och fåren var i sina hagar även idag och det var bra träning som även idag gick bra.

På kvällen åkte jag och Abbe ut till Brukshundsklubben för att träna med de andra kurserna som störning. Det blev hälften bra och hälften dåligt.

Idag var det tjockt med hundar och människor på apellplanen. Tre kurser befann sig där och jag såg modfällt att Abbe och jag inte kunde få någon "egen plats" - alltså en plats där det var lite luftigt. Även utanför planen befann sig många människor med sina hundar men NU har jag fått ett GENOMBROTT.

Tidigare hann Abbe knappt ur bilen förrän han började vovva och tramsa sig mot andra hanhundar. Men UTANFÖR apellplanen lyckades vi gå förbi en grupp om tre hundar och förare som stod och pratade. En tjej med en svart labrador som stod parkerad bredvid vår bil. En cocker-spaniel med husse och en bil där en instängd vovve skällde och kastade sig mot luckan. Abbe förhöll sig precis som han gjort när vi gått på Svedberga, fot alltså med kontakt med MIG.

Så tränade vi lite på gräsplätten som finns utanför apellplanen. Inne på planen var det livat... en liten vit spets for som en skottspole över hela planen för den ville INTE komma på mattes inkallning. När den lille vite kom i full karriär emot oss (stängslet emellan) så höll Abbe på att få spel - jag var påpasslig och röt "NEJ" och "fot" - han avbröt direkt och gick med mig. Sen blev han lite exalterad en gång över att det var så många hundar på planen och så nära stängslet - men han lyssnade ändå på mig och vi gjorde lite positionsövningar och det gick bra.

Så tänkte jag att vi skulle gå in på apellplanen.... jag VILLE INTE för jag tyckte det var för "trångt" och lite okontrollerat med ett par hundar som var lösa därinne. JAG GJORDE DET ÄNDÅ - och det var ju dumt för det kunde inte bli annat än misslyckande. Jag var nervös och orolig redan innan vi kommit in och det snappade ju Abbe förstås upp. Så var det kört - han fjollade och pratade och morrade och tramsade så jag gav upp efter 10 minuter. Fast till att börja med gick det bra i några minuter.... men det är ingen tröst.

Jag får vara glad för genombrottet att vi kan PASSERA enstaka hundar och små grupper för det är en god bit på väg. Jag får jobba vidare på min egen oro och försööööööka att bli MER cool och lugn. Nu har jag i alla fall lyckats bli mer lugn och stabil i vardagsmöten med hundar och annat och det märks på Abbes reaktion att han gillar det - han förvandlas i ett nafs till en hund som GÄRNA går fot med mig (nära, nära) och det känns såååå skönt.

Jaaaa, det var dagens rapport. Det går lite framåt i alla fall och det är jag glad för.

21 november 2000, Abbe 17 månader gammal.

Livet på Landet...

Har precis kommit hem från en tvåtimmarspromenad på Svedberga, som gått via skog, åkrar, landsvägar och riktiga vångavägar. Gissa om han snuffar nöjt på köksgolvet nu. Snarkar högljutt emellanåt och ligger helt utfläkt....

Jag gick och tänkte idag att man skulle min själ bo ute på vischan.. där gick Abbeplutten och jag utan koppel hela tiden. Dis och dimma böljade längs skogspartierna, rådjursflockarna flydde ute på åkrarna när dom fick vittring på oss.

Kaniner och harpaltars vita svansvippor guppade både här och där. Korpar satt i träden och kraxade. Hundar skällde lååååångt bort i fjärran

- men för övrigt var det tyst, tyst - endast Abbes snuffande i löv och gräs hördes. Vilken lisa för min trötta stadssjäl.

ABBE EN RÄDDHARE...
Ute på en åker stannade Abbe plötsligt till - stel i hela kroppen.... vad hade han fått syn på??? Jooooo, där låg fullt med stoooora rullar med halm och han trodde nog att dom var "spöken" eller något för han verkade helt skärrad.

Jag tog resolut ett stort kliv ut i stubbåkern och skulle börja gå mot halmrullarna för att visa Abbe att dom inte var "farliga". Skwimp sa det och så sögs mina gympadojjor ner i vatten och dynga......

Nåja tänkte jag - jag måste ju ta itu med Abbes rädsla för halmrullarna och skwimpade resolut bort emot dem. Jag var dyblöt upp till anklarna när jag kom därifrån hihihi - men Abbe blev lite förtjuuuust i rullarna. Skuttade och inbjöd dem till lite lek.

När de inte rörde på sig en tum tröttnade han och gick och nosade på dem och kissade en skvätt mot en av dem. Sedan brydde han sig inte om dem mer.

Får, hästar och hundar passerades även idag utan att han blev hysterisk för det. Trötta men NÖJDA är vi båda två. Ska till bruksklubben ikväll och träna - håll tummarna!

Åhhhhhh mina stackars "stadsben"....