(arkivet: 25-30/7)

Fredagen den 25 juli 1997, kl. 09.45

Solskenet har vikit. Mulna dagar och eftermiddagsregn låter grönskan växa. Huset, trädgården och det intellektuella livet är fulla av halvgjorda projekt. En halv hylla på väggen. En halv kartong i skräpkammaren. En halv vägg på garaget. En halv rabatt, ett halvt plank, en halv låda leksaker. En halv bok om Luther, en halv roman av Söderberg, en halv hemsida - nä, tre halva hemsidor.
  Men vad förväntas av en familj på fyra och en halv personer?
  Gårdagens utflykt började hos barnmorskan Siri. Med måttband över kupolen konstaterade hon att magen hade växt, med vana händer konstaterade hon att det fanns nog med fostervatten. Wosch-wosch-wosch lät lilla hjärtat.
  - Om inget hänt den tjugonionde skall ni bege er till kvinnokliniken...
  (Ivrigt nickande från två föräldrar)
  -...där genomför de först en undersökning, kontrollerar så att det finns tillräckligt med fostervatten...
  - Mmm, aha, åhå...
  - ...och om allting ser bra ut...
  (Äntligen, äntligen säger hon det!)
  - ...så får ni gå hem igen!
  Klonk, klonk! (Ljudet av två handfallna hakor som faller till golvet.)
  Vi vill inte höra mer om överburna barn. (Häromdagen berättade grannen Nilsson om någon som gick över fyra veckor - födde en bebis med skäggstubb och basröst .) Vi vill höra näpna historier om idylliska förlossningar på en grönskande sommaräng, där hela familjen dansar med brokiga färgband runt den behagfullt utsträckta mamman (klänning i empire-stil) som med ett lättjefullt "oh!" klämmer ut en välskapt liten bebis som själv kan sitta på pottan och som sover mellan halv åtta och åtta (dvs. en Hollywood-bebis). Mammans kortvariga opasslighet avhjälps genom att hon tillåts dra sig undan med sminkväskan till damrummet en stund.
  Vi åkte till Malmö istället, där Olle och barnen utforskade Stadsbiblioteket (som vi hastigt lämnade efter alla sura blickar. Jag skulle inte heller vilja ha tre- och femåringar springande i trapporna omkring mig om jag läste till ångesttentan på 40 p i Tillämpad processvärmeväxlarteori) och Kungsparken (roliga lekplatser, korv & glass). Lotten och Fia var på IKEA. Lotten uppbringade all sin karaktärskraft och handlade bara två skarvsladdar, en konservöppnare och en påse påsklämmor.
  Och så ett reservbatteri till TNS-apparaten. Let's kick some butt, baby!

O.

Lördagen den 26 juli 1997, kl. 09.00

"I genomsnitt varar en graviditet 273 dygn. Rapporter om graviditeter som varat ända upp till 413 dygn har förekommit. I England har man accepterat 174 dygn och 349 dygn som extremvärden för havandeskapets varaktighet."
(Guinness Rekordbok 1997)

Vi struntar väl i det där om 413 dygn, men 349... OK.... låt se nu här... hm... Den 8 oktober 1997 slår jag rekord i graviditetslängd och kommer att äntligen bli berömd. Ingmar Bergman kommer att söka upp mig för sitt nya filmprojekt, där jag kommer att få spela mot Peter Stormare och Johnny Depp. Alltid något. Ja, Liv Ullman ska visst också vara med på något hörn som vanligt.
  Nåja. Idag är det lördag, och på lördagarna hyr vi alltid videofilmer (tips: komedin Flirting with Disaster) och köper kilovis med godis och Carlshamns mandel- och pistageglass (halvliterspaket, grön- och vitrandigt), så där har vi i alla fall ett par timmar avklarade. Sedan ska jag förstås tura till Köpenhamn, gå på tivoli (berg-och-dalbanan!) och hoppa bungy-jump samt springa mot Ludmila Engqvist i en jippobetonad tävling i Stuttgart. Och sedan är det väl dags att lägga barnen, gissar jag.
  Den 26 juli är för övrigt ingen bra dag att ha födelsedag. Jag gick just igenom femton års När Var Hur för att kolla vad som hänt i världshistorien denna dag. Resultat: inget. Inga flygplanskapningar, militärkupper eller svenska Wimbledonsegrar. Det mest spännande var att polisen 1977 ingrep mot demonstranter som försökte förhindra gödselutsläpp från helikopter. Eftersom Väggarp idag är insnärjt i ett jättelikt gödselmoln som gör flugorna sömniga och än mer påträngande, tycker jag att all gödsling borde demonstreras mot. Så nu har jag målat ett jättelikt protestplakat som jag ska fästa på Domkyrkans i Lund ena torn. Min förening heter Nosepeace.

L.

Söndagen den 27 juli 1997, kl. 10.50

"Du ska inte tro det blir sommar
 ifall inte nån sätter fart"

Vi vill till Stockholm - fiska från morfars båt, gå på Vasamuseet, åka tunnelbana, lata oss på Waldemarsudde, springa runt på Skansen. Vem vet när det blir av?
  - Är ni glada i dag? undrar Fia som kommer ner från sin sovlya på andra våningen.
  Vad svarar vi på det? Klart att vi är glada över att inneha huvudrollerna i århundradets kärlekshistoria. Klart att vi är glada över de universums mirakel som våra barn är. Klart att vi är tacksamma över vår goda hälsa, att vi ser med förväntan på vår professionella framtid.
  Men varför är nu människopsyket en gång så att vi låter kortvariga motgångar och prövningar högljutt husera i våra känslors hem? Varför kan inte de etablerade hyresgästerna be dem hålla truten? Varför låter jag en rutten planka i en fönsterram förmörka en hel helg, och generera tankar om ekonomisk ruin eller livslång exil i Eslövs kommun? Varför låter Lotten en trasig satellitmottagare göra varje vardagskväll till en besvikelse?
  Bebisen, bebisen, kom till oss för vi behöver dig!
  Igår var en bra dag. Hör nu här, goda herrskap: vi fick upp hyllorna! I vårt byråkratstyrda land brukar vi knota över regelverk, men i ett hus med gipsväggar är det toppen. Knack, knack så hittar man sega, starka strukturer av cellulosa och lignin istället för det mjäkiga CaSO₄ ^. H₂O-smulet. Hipp, hurra!
  De bästa sekunderna under dagen var när eftermiddagens vattenkrig eskalerade. Först var det bara Erik, grannflickan Eleonore och Olle, men under några få förvirrade ögonblick var plötsligt Ida, Fia och Lotten indragna. I ett lyckligt kaos tömdes poolens vatten över huvuden, kläder och gräsmatta.
  En liten kick. Jag vill ha en STOR kick. Stagediva på en Smashing Pumpkins-konsert. Ståuppa i Stockholm. Gatumusicera i Prag. Läsa egen poesi för andlösa åhörare. Vinna nattorienterings-SM.
  Men den största kicken är att få ett barn till !

O.

Måndagen den 28 juli 1997, kl. 08.50

"Ok, baby, you've made you're point. Now get the hell out of that place! You're at the point of no return!"

Bebisen har vunnit slaget. Det är idag fjortonde dagen efter beräknad utkomst, och Ida kom ju på trettonde dagen. Barnvakten Faster Katarina har egna barn med vattkoppor, så hon är ute ur leken. Barnvakten Farmor Gunillas semester tar slut idag. Barnvakten Moster Fia har hemska planer på att återvända till Stockholm i morgon. Barnvakten Morfar Per är här på snabbvisit och åker verkligen hem i övermorgon. Och vädret har tagit slut: det är halv storm och kraftiga skurar mest hela tiden. (Tvätten jag hängde ut igår morse hann bli dubbelt så blöt till kvällningen.)
  Vi har strukit tygstycket som hör till vaggan och plockat fram ofantliga högar av bebiskläder (har dom också förökat sig?). Vi har målat två av fyra gavlar till garaget, fått upp dom där jämrans hyllorna, lagat den trasiga skivspelaren (Olle försvann i i flera timmar i nostalgidimmor via LP-skivor med Ebba Grön, Deep Purple, Hunters & Collectors, Bowie, Nazareth, KSMB och The Clash), förankrat gungställningen och dammsugit bilen. Vad mer kan krävas av oss?
  Natten gav försmak till vad som komma skall: jag sov, blev väckt av Erik som slog huvudet i sänggaveln, sov lite, blev väckt av en fluga (lättväckt?), sov lite, blev väckt av Ida som ropade på Fia ("Sia, Sia, Sia! Ngängiiin! Sia ge mej ngängiiin!) Jag gick in till Ida för att förklara att välling var det minsann inte alls tal om såhär mitt i natten, men hon sov som en stock och hade bara ropat i sömnen. Därefter fortsatte hon med att klart och tydligt deklarera att hon ville ha en hund. ("Jag önskar vill mej liten hond.") Så sov jag lite igen, vaknade av att bebisen krafsade mig på ryggraden och sparkade mig i revbenen, sov lite och vaknade av att Erik slog huvudet i sänggaveln igen. Sov, vaknade av att Erik väckte Ida för att tala om att nu var det truppförflyttning in till mammas och pappas säng. Lade mig i Idas säng och sov lite, vaknade av att Ida skrek för att Erik skrek för att Ida hade slagit honom i huvudet med klockradion.
  Olle sov gott.
  Idag ska vi utföra stordåd: åka in till Lund med Pågatåget och gå på biblioteket, köpa ost på Bengtssons, besöka en eller två second-handaffärer, åka hem med Pågatåget och sedan sortera våra böcker i bokstavsordning.
  I morgon är det den femtonde dagen, och då ska vi upp till lasarettet för att kolla hur bebisen har det där inne. Om det visar sig att jag eller bebisen inte mår bra (kass moderkaka eller ont om fostervatten eller galen moder), sätter de igång förlossning. Om vi däremot mår bra, så får vi åka hem igen.

L., galen moder.

Tisdagen den 29 juli 1997, kl. 07.30

"...daymorning at five o'clock as the day beginns..."

  -Aaaahoooohhjjj som f... öhhhhhh
  -Lotten! Lotten! Olles röst är ogrumlad. Han är beredd. Redo. Vet vad det är som gäller.
  -Äsch, somna om! Min röst är däremot klart irriterad.
  Klockan är 03.19 och jag har just dängt stortån i en tröskel på väg från ett av mina otaliga nattliga toabesök. Nu ska jag somna om för att senare vakna till ännu en jädra dag av väntan.

... OK, nu har klockan blivit 03.47, och jag har inte somnat om...
... Hm, gör det inte liiite ont i ryggen? Nähe...
... Klockan är 04.15 och om jag ligger såhäääär (stön) är det riktigt obekvämt och då kanske det gör liite ont i ryggen? Nähe...
...04.32... jag hämtar Den Bärbara och sätter mig i sängen och skriver lite...
...04.37... skriva om vaddå???
  Tja, jag slog pappa och Fia med hästlängder i Alfapet igår (pappa stod inte ut med detta nederlag utan åker hem i eftermiddag). Igår åt jag After Eight och gelehallon i trekvart. Och nu är jag hungrig igen.
...04.38... galen koltrast utanför fönstret... Kan man framkalla trötthet genom att gäspa?

...04.39... "battery check" Oj.

L.

Samma dag (tisdagen den 29 juli 1997), kl. 09.30

"...and I knew exactly where I was..."

Nu händer det grejer här, men det är inte vad ni tror. Minnesgoda läsare kan erinra sig barnmorskans instruktioner om att uppsöka Förlossningskliniken på femtonde dagen. Jag sitter nyduschad, nyrakad, nyfiken och slänger ner dessa rader innan vi far. Man kan ju hoppas att läkarvetenskapen som vilsefört oss så illa med sina oskickliga tidsberäkningar nu kan gå oss till mötes och dra igång showen. Frågan är bara: har vi modet att tjata oss till det? Det är ju oundvikligen så att det oundvikliga är trots allt undvikligt tills det är oundvikligt - liksom. Och bryr de sig om våra böner? Kan deras hårda landstingshjärtan stå emot skrapet av knän mot nyskurade plastmattor och två par blöta bambiögon? Skall vi sucka, klaga, riva sönder våra kläder och hälla smuts i håret (de betedde sig så i min barndoms Tusen och en natt).
Oii, jag blir nervös. Alltid lite att känna sig tacksam över.
  Måste skriva några rader om fyra timmar jag hade för mig själv igår medan morfar, Fia, Lotten och barnen gjorde Lund. Jag sjönk djupt ner i min egen koncentration, en slags arbetets djupsömn ur vilken jag vaknade smått yrvaken. Arbetets glädje!
  Sedan kom hela sällskapet tillbaka, och barnen hade fått badkläder. De måste genast fylla poolen och levde rövare i flera minuter innan de märkte att de frös i blåsten. Ett nytt Ida-ord fick vingar: baget (baddräkt).

  Stay tuned. Någon kommer att ge en eftermiddagsrapport - men blir det vi eller Fia?

O.

Samma dag (tisdagen den 29 juli 1997), kl. 15.00

"don't let me down!"

Ett, två, tre, fyra - nej! Igen: ett, två tre, fyra! Snabbare då: ettvåtrefyra! Som förgjort! Om jag smyger mig på dem: eeeett...tvååå...treeeee...FY-RAH! Sista gången då, och baklänges: fem, fyra, tre, två och..och..och..två. Suck.
  Pappa Bergman sitter på gräsmattan och räknar sig och de sina, men det blir bara fyra. Bebisen trivs bra i sin bebislya.
  Jag kommer ihåg när vi fick vår tredje katt, Henry Kissinger Jescha Jordgubbe Trofast III med tilltalsnamnet Kisse. Direkt hämtad från ett höloft i Jonstorp (Där varje skånsk patriot vet att Edvard Persson ligger begravd) hade han inte tillbringat många sekunder på vårt köksgolv förrän han hittade ett för oss okänt hål i köksbänkssockeln. Där dök han in och blev kvar. Vi tittade på honom med hjälp av en fickspegel, såg hans ögon glimma i mörkret, hörde hans enträgna, ynkliga jamanden. Men där satt han, och ut ville han inte. Precis som vår bebis.
  Lotten och jag var fullt beredda på some real action, packade en bag med fil och flingor, kamera, Powerbook och Hjalmar Söderberg. På förlossningskliniken var stämningen god, personalen vänlig och rörande enig att en så frisk mamma som Lotten skall bära sitt barn tills det är dags. Fosterljud, läge, blodtryck - allt var toppen. Dock fick vi veta att numera sätter man igång processen "fyrtiotre plus noll". För den oinvigde kan jag berätta att det betyder 43 veckor och noll dagar, dvs att jämföras med normalgraviditetens 40 veckor. Att initiera värkarbetet på konstgjord väg medför vissa risker, trots allt. Något som känns bra i sammanhanget är att de noga följer den sista veckan - det är viktigt att det finns tillräckligt med fostervatten. Det blir kontroll varannan dag nu fram till på måndag. Med andra ord är Lotten VIP på förlossningsavdelningen.
  När vi nu ändå hade barnvakt gick vi ut och åt lunch på Eros - namnet antyder vilket råd de gav oss när vi gick hem.

O.

PS Katten kom ut när den blev hungrig, levde sedan, okastrerad som han var, ett riktigt kattliv i nära ett decennium.

Onsdagen den 30 juli 1997, kl. 01.30

"Oooa-oooohh-ooooh... baby love, my baby love... oooooa-oo-ooo!"

  Olle sover, den grisen.
  Jag har lite ont i ryggen ungefär var femte minut (ingen panik alltså). TNS-apparaten (elektronisk nervstimulering som "suddar ut" värkarna) ligger fint i min ficka: jag sätter på den när värkarna kommer och så vandrar jag omkring och pustar. När Erik och Ida föddes hade vi tillgång till MTV (för er som inte vet: vi köpte till vårt hus en parabol som inte har fungerat sedan i oktober), nu får jag vagga/dansa/gå till simpel stereo-musik. När Ida föddes cyklade Olle till lasarettet (jag åkte taxi med en fullständigt galen chaufför som var orolig för sin bilklädsel); nu ska vi på korrekt, vuxet vis köra egen bil.
  Eriks allra första värk kom vid femtiden på morgonen - han föddes sedan klockan sju på kvällen. Idas första värk kom mitt i frukosten klockan åtta på morgonen - hon föddes klockan fyra på eftermiddagen. Denna första "värk" (väldigt lindrig) kom klockan 22.14.

Stay tuned: Barnvakten Lillasyster Fia sköter uppdateringen på waitingsidan.

L.

Samma "dag" (onsdagen den 30 juli 1997), kl. 02.02

"Hurry up - it's time!"

Lotten vankar omkring här på övervåningen med sin TNS-apparat. Inte visste jag att det gick så mycket på TV så här dags.
  Humöret är gott, men nu blev jag nervös. När jag tittar i värkschemat (fört på millimeterpapper) ser jag att mönstret ändras - intensiteten ökar!
  Nu far vi till Lund!

O.

Samma "dag" (onsdagen den 30 juli 1997), kl. 04.49 

"Ooooh are you my baby..."

Slutväntat! 

Klockan 03.39 onsdagen den 30 juli 1997 födde Lotten en välskapt pojke på 53 centimeter och 4140 gram. Arbetsnamnet är Idas förslag Nisse. De trötta föräldrarna vilar nu ut och återkommer med fler detaljer senare! 

(Citatet ovan är från en skiva med Wendy and Lisa, Princes gamla gitarrist och keyboardist. Så fick han vara med på ett hörn också!)

Fia

Samma dag (onsdagen den 30 juli 1997), kl. 09.35

"C'est dur dur d'être bebe"

  De lyckliga föräldrarna rapporterar att de är relativt välnärda och utsövda och att de är på väg till en plats på patienthotellet (eller var det patienshotellet?).
  Värkarna satte igång så smått klockan 22.14 på tisdagkvällen. Lotten sade mitt i en meningslös TV-serie
  -Nu har jag liite ont i ryggen.
  För Olle fungerar det som en betingad reflex: donk sade det, så låg han och sov på golvet.
  Värkarna var små men kom ofta. TNS-apparaten trilskades till en början och Lotten hotade med att föda barn utan Olle (som nu vaknat och ville vara med).
  Vi åt glass och drack coca-cola vid tvåtiden, då värkarna kom med två minuters mellanrum. Ryggsäcken packades med äpple, lättfil, mobiltelefon och coca-cola och iväg bar det. Herr och fru Bergman hann bara vara på lasarettet i femtio minuter innan barnet kom. Olle tycker det var läskigt snabbt. Lotten säger att hon inte riktigt hann med att vara med.
  Bilden av "Nisse" börjar klarna. Lotten rapporterar att han sover som en gris och ser då precis ut som Ida och Erik. När han är vaken är han glosögd och ser ut som en ödla eller en "gnome" (alf). Hans fötter var åtminstone till en början vackert blåskimrande. Han äter så det står härliga till. Namn?  
  Erik har just insett att Ida är storasyster!

Fia

(Den inledande frasen kommer från en landsplåga från början av 1990-talet, där en fyraårig bebis sjunger om bebislivets vedermödor. Inte nog med det, han sjunger på franska också.)

Länkar

• Till Lottens och Fias Begagnatguiden
• Till gamla julbrev
• Till Bergmans hemsida (under uppbyggnad)

© 1997 Olle & Lotten Bergman.
Denna sida ändrades senast den 4 augusti.