Bergmans i Väggarp: Nyheter

"Vad har du under blusen..."

eller

"Ooooooh baby..."

1 augusti 1997

Idag är det den hemska tredjedagen. Då får nyblivna mammor "the baby blues" då allt är fel, alla andra är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man bröst som slår alla Anna Nicolar och Pamelor med bröstlängder. Sexigt? Nej o nej.
Nu ska jag berätta om förlossningen. Rädd för äckliga, detaljerade beskrivningar? Pah!

  Vi kom till KK klockan 02.50. Glada och förväntansfulla och på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (som med fasklistrade elektroder på ryggen gjorde känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. (Inte kunde jag då ana att Bebisen skulle vara ute femtio minuter senare.)
  In i undersökningsrummet. Med breda gummiband sattes två stora ishockeypuckar fast på magen. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar) - och de är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga.
  Klockan 03.15 fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
  -Ska jag kalla på någon? (Olles röst utanför, i någon annan verklighet.)
  -Flås-flås-pust-pust-puuuuh. NÄÄÄÄÄÄÄH! Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Det är OK! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
  -Nu kallar jag på någon! (Han lydde mig inte!)
  Tre vitklädda människor rusade in på toaletten.
  -Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Men jag är ju inte färd... Flås-flås-pust- pust-puuuuh. Varför ska ni..? Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
  -Res dig upp! beordrade någon.
-Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Kan inte! Har inga muskler! pep jag. Flås-flås- pust-pust-puuuh.
  -Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
  -JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon (nu så här efteråt inser jag att det kan ha varit jag). Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
  -Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!
  Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Jag kördes fort-fort neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en förvånansvärt stor och hög säng.
  -Sätt dig i sängen!
  -Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås- pust-pust-puuuuh.
  -Visst har du det!
  -Flås-flås-pust-pust-puuuuh. NÄÄÄÄÄ! Jag har tappat alla mina... Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.
  -Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
  -Gör vad ni vill! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
  -OK. Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
  -Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Skiter väl jag i! Flås-flås-pust-pust-puuuuh. (Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken, jag har förlorat alla mina muskler och så tror de att jag bryr mig om lite klister-svid på ryggen!) Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
  -Lägg dig på andra sidan!
  -Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ända in i glödheta! Flås-flås- pust-pust-puuuuh. Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag Olle förklara att jag hade fött de andra två stående på knä, och skulle inte det kunna...
  -OK, Lotta, nu kan du krysta! blev han avbruten.
  -Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Va? Krysta? Nu? Och så heter jag Lotten, inte Lotta! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
  -Ta i nu, Lotta!
  -LOTTEN!!! Mitt namn är Lotten! Och så tog jag i för allt jag var värd, men jag förstod inte varför. När krystvärkarna har kommit vid de andra förlossningarna, har jag alltid fått order om att försöka andas lugnt och absolut inte krysta.
  -Lite mer, Lotten! sa någon.
  Alltså, här ligger man (på sidan), och tar i för allt man är värd, och så säger någon som inte vet något att jag ska ta i MER! Hur har alla idioter lyckats hamna i mitt rum just nu? Och så tog jag plötsligt i mer och gav samtidigt upp ett tynglyftarvrål. (Här blev OIle lite knäsvag och fick sätta sig ner.)
  -Bra, där kom huvudet ut! sa någon.
  Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?
  -Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.
  Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.
  -Bra, Lotten, lägg den bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom den ut!
  -Det är en pojke! Det är en pojke, Lotten! Det är en pojke! Det är en pojke! Det är en pojke! Olle hade fått mål i mun.
  -Uuääääh! Bebisen också.

  Klockan var 03.39 och alldeles för fort hade jag just fött barn. Han låg på min mage, en helt okänd liten människa, som dock såg ut som en ödla. Olle klippte av navelsträngen, satt och gosade och pratade och klädde bebisen, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.
  Själv blev jag under tiden sydd. Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.
  Efter denna ansträngande upplevelse somnade Olle och sov med avbrott för endast mackor och te (jag slukade fyra stycken medan Olle hann ta tre tuggor på sin enda macka). Jag läste alla tidningar i rummet (Jannike Björling och prinsessan Victoria är kära i samma karl, Björn Borg får inte ärva sina föräldrar och Sophia Lorens make Carlo Ponti blir bara fulare och fulare).
  Klockan halv tolv på förmiddagen vandrade vi från KK ner till patienthotellet (jag med ful degmage inklämd i vacker, smal klänning). Efter lunch åkte Olle hem, medan jag bara somnade och somnade och somnade. Inte ens en urusel film med en dansande John Travolta ("Experts" från 1989) förmådde hålla mig vaken.

L., sömnig trebarnsmor

De sista tre veckornas väntan är utförligt skildrade på sajten

Till notisarkivet
Väggarp & Världen
Utkommer två gånger årligen. Återger sanningen utan insmickrande omskrivningar
- nummer 2 (julen 1996)