(arkivet:12-14/7)

Lördagen den 12 juli 1997, kl. 11.30

"sjörövar-Fabbe,
farfars far!"

Barnen leker sjörövare. Med hjälp av en Bicart-kartong från Gambro (två kubikmeter stor), ett papprör och några plankor skapades ett flytetyg för det gröna gräsmattehavet. För den som vill ramla ner bland hajarna står plastpoolen till tjänst med ännu svalt vatten.
  Att Ida var bedårande erfor vi redan i förlossningsrummet på Kvinnokliniken i Lund. Hennes ljusbruna ögon är helt enkelt betagande, och trots att hon i halvannat år var Hyland-flintis har hon med åren fått blonda änglalockar. Det är den ena sidan av hennes däjelighet, den andra är hennes glada humör och starka inlevelse, väl balanerat av en klädsam blyghet. Till detta hör en outtömlig svada. Hon kommenterar det hon ser, det som händer med allt känslomässigt engagemang hon kan uppbringa - men när skall flickebarnet lära sig prata rent?
  Inte för att vi har problem att förstå henne, men omvärlden kan förbryllas av uttryck som "slagsla" (flaska) och "básoota" (barfota). Hon tackar nej till bad för att det leder till "stynkohänder" (skrynkliga händer), men blir förtjust när vi ser en "pogno" (dalmatiner) på sta'n. Om mamma & pappa heter det: "Asså ni sikka pohke" (Även ni är flicka och pojke).
  Det som är mest karakteristiskt för Ida är att hon - i motsats till sin bror som talar med "r" som rullar som en tvåtaktsmotor - har anammat det lokala idiomet. Det svenska "rutschkana" är ratat för det lokala "kasebana". Frågor avslutas gärna med ett retoriskt "ellor?". Ida kom in i badrummet och undrade vad mamma gjorde, och fick svaret "jag målar ögonen". Idas undran blev "ä dåmm blåa, ellor?".
  Lilla goa Ida. Vi håller dig så kär.

Jag måste motvilligt erkänna - för mig själv och världen - att jag känner mig en smula orolig. Hur blir livet när vi blir fem? Det påminde om känslan jag hade när Erik var på väg - en övertygelse om att livet skulle förändras till oigenkännlighet.
  Det tror jag nu inte. Men jag känner en ängslig föraning om att livet inte kommer att erbjuda någon som helst fritid förrän alla barn är har blivit myndiga.
  Vi karlar är för larviga!

O.

Söndagen den 13 juli 1997, kl. 09.10

"socker, grädde, nötter och mandelflarn..."

Gårdagens projekt bestod i att inhandla lördagsgodis: jag och barnen åkte till närmsta bensinmack. Inte för att jag kan begripa hur det riktigt gick till, men jag fick betala 80 kronor för kalaset. Erik och Idas godis kostade 13, resten fick jag för mig att Olle och jag behövde... Min graviditetslunch bestod av kokta rödbetor med smör, svart rom med kesella på tunnbröd och en öl. Delikatess! Olle åt fil och flingor.
  Ida trasslade in sig i Eriks tjejfälla (en nät av snören och en stor skylt med texten "Dumma flikor får inte koma in" som spärrar ingången till vår trädgård), försökte fly från grannkatten Kajsa, trillade omkull och fick ett långt sår på halsen. Fem minuter senare rev Erik upp sin stortå (ni vet: man skrapar av en skinnflik mot asfalten) och blev därefter biten av samma grannkatt. Idas ylande kommentar till Kajsas handlande löd:

-Katten bet min lillasyster!

Kvällen bjöd på tortellini, mer öl och - hjälp! - ryggont! Nu jädrar är det snart dags! tänkte jag, låg som en valross framför tv:n, åt godis och glass och drack Coca Cola och njöt i fulla drag av det onda. Men nu är det söndag morgon, jag har sovit som en gris och har verkligen inte ont någonstans.

valrossgrisen L.
  

Samma dag (söndagen den 13 juli 1997), kl. 19.50

Foton från eftermiddagens kusinbesök.

Alla barnen på en gång, från vänster Bobbo, Erik, Lina, Lisa, Ida (bilden *är* autentisk - vi äger inte ens Photoshop).

Måndagen den 14 juli 1997, kl. 09.50

"gonna get dressed... for success..."

 -Jag har inget att ta på mig!
  Och nu är det verkligen sant. Det finns ett par solblekta, vinröda shorts som jag kan kränga över magen, fast då krävs en stor t-shirt, och en så stor har vi inte. Men ett gammalt nattlinne med blåa prickar duger. Snyggt är det inte. Dessa gamla shorts (anno 1987) har förresten en underlig snörkonstruktion som ska sitta där midjan (numera ekvatorn) brukar vara. Nu är det istället en snörhärva precis på navelns plats - och under det prickiga nattlinnet ser det såklart underligt ut. Ett av grannbarnen sade uppriktigt till mig:
  -Lotten, alltså, kan man egentligen bli så tjock som du är? Har du fått världens största navel nu?
 (Den gravida snörpte på munnen och ville med skärpa ryta åt barnet att naveln, den putar minnsann inte, den är fortfarande en mycket vacker navel i sina allra bästa år.)
  Jag kan också ha på mig en blå femtiotalsklänning med mönster av klematisblommor, köpt för en krona på loppis. Men den blåser vid minsta vindpust upp sig och lyfter så att magen blottas och ansiktet döljs.
  Dock är mina tre andra second hand-fynd en glädje: tre vackra finklänningar. Men eftersom allt jag stoppar i munnen (och det är ju inte lite) tenderar mellanlanda på den hylla som kallas magen, så har alla tre klänningarna fått fläcksjuka strax nedanför bysten.
  Därför har jag sytt mig ett tält i stryktålig bomull. (Nej, den tål mycket, den ska inte strykas.) Det är ett blå-vitrandigt, rakt tygstycke med resår högst upp och bland det mest missklädsamma man kan tänka sig.
  Det var alltså idag på franska nationaldagen jag skulle föda barn enligt alla konstens beräkningar. Från och med i morgon går vi på övertid. Men det är ju i alla fall vackert väder.

L.

Länkar

• Till Lottens och Fias Begagnatguiden
• Till gamla julbrev
• Till Bergmans hemsida (under uppbyggnad)

© 1997 Olle & Lotten Bergman.
Denna sida ändrades senast den 4 augusti.