(arkivet: 15-24/7)

Tisdagen den 15 juli 1997, kl. 09.50

"I'm bored
I am the chairman of the bored"

- Bebisen, hoho! Kom fram, vi längtar efter dig!
  Inget händer, bara en fot som sparkar ett, två, tre.
Igår var vi på stora lekplatsen i Lund och hade urkul. Erik skall klättra till toppen av stora klätterställningen (den med blå vajrar i dodekaedrar eller vad det nu kan vara) när han blir åtta år, kom han på. Strax därefter protesterade han mot sitt eget uttalande - det är ju då skall ju han åka till Eiffeltornet med mormor! (Vi försäkrade honom att han kommer att ha tid med båda.)
  Kom att tänka på smörgåspaket. Landstinget bjuder inte hungriga, blivande pappor på någonting, och det är en livslögn att tro att man viker från sin hustrus sida för att gå till cafeterian. Några med salami, några med leverpastej.
  Idag skall jag ta ner vaggan från vinden i alla fall.

O.

Onsdagen den 16 juli 1997, kl. 10.10

"Ritsch, ratsch fillibom-bom bom"

Det sägs att när man går så här och väntar, så byggs en bobyggarinstinkt upp. Man vill fixa och dona, feja och städa, fäppla och gno. Nåja, det sägs så mycket.
  Vi är ju inte händiga, Olle och jag. Vi är heller inte noggranna när vi väl försöker vara händiga. Vi är tyvärr inte heller så förmögna att vi kan hyra in händiga, noggranna (förmögna) hantverkare att göra jobbet åt oss - och nu har vi alltså drabbats av bobyggarinstinkt: hyllor ska vi ha! På IKEA hittade vi hyllor som hängs upp på väggen, men inga konsoller syns - det ser ut som om hyllorna hänger fastklistrade på väggen, rakt ut i luften liksom. Vi köpte svindyra gipsankare (skruvar som expanderar på insidan av våra idiotiska gipsväggar), letade reda på vattenpasset, flyttade möbler, staplade böcker och stökade till i största allmänhet.
  Och rätt som det var, satt hyllorna där! Ursnyggt! Ett helt nytt rum blev det! Böckerna behöver inte ligga i dubbla rader i de vanliga (trista) Billy-hyllorna! Fantastiskt! Ska vi kanske ha fest eller bjuda hit folk på tårta så de får se att vi kan hantera verktyg i alla fall? Eller kanske skriva till IKEA och erbjuda dem en inblick i vanliga människors hem? Hurra! Vi är bäst! Vad ska vi ge oss på nu? Tvätta bilen kanske?
  Krasch. Ritsch. Dunsdunsdunsdunsdunsduns. Krasch. Ritsch. Dunsdunsdunsdunsdunsduns. Krasch. Ritsch. Dunsduns- dunsdunsdunsduns. Braaak. Hoppsan. Äsch då.
  Väggen ser ut som en schweizerost (gipsankare är effektiva vapen: utgångshålen är bra stora), hyllorna ligger gipsdammiga om varandra på golvet och böckerna har bildat dominoormar överallt.
  Bobyggarinstinkten har vi tyvärr kvar, otillfredsställd. Hur får man nu städarinstinkt?

L.

Torsdagen den 17 juli 1997, kl. 11.00

"Standin' on the corner,
suitcase in my hand"

Idas neologismer borde utforskas av en lingvist. Som en liten starthjälp ger vi här några exempel:

• tölv: fåtölj
• dokkedilen: krokodilen
• kesup & sketti: ketchup & spagetti
• dodis: godis
• slåns: lunch

Har jag berättat om Öda Silten - Idas käraste ägodel? Innan vi blev föräldrar var vi övertygade om att våra barn minsann aldrig skulle släpa omkring en äcklig snutte.
  Man säger så mycket.
  Öda Silten är en (för mycket länge sedan) vit filt av syntetisk konstplastfiber som är Idas evige följeslagare. Med den under näsan och högertummen i munnen är hon beredd att möta tillvarons hårdaste prövningar. Namnet kommer av den röda bård som Lotten sytt på för att skilja den från Båa Silten - en långt mindre uppskattad bekantskap, som dock fyller sitt syfte som adjutant till den Öda. När Ida vaknar och gnyr på natten beror det i hälften av fallen på att hon i sömnens famlande placerat den Båa under näsan iställt för the Real Thing.
  Igår gjorde vi ingenting alls. Äntligen fann vi en liten stund där vi bara låg och läste medan barnen skötte sig själva. Lotten har läst färdigt två historiska romaner av Olov Svedelid och satsar nu på en novellsamling av Stefan Zweig. "Sofies Värld" påbörjades och ratades för att den inehåller så mycket filosofiskt dravel. Jag har kommit en bit i följande böcker: "Resans syster poesin" av Nina Burton, "Munken som gjorde uppror" (en Luther-biografi) av Allan Sandström, "Baklängesminnen" av Lars Gyllensten, "Den arbetande hjärnan" av Steen Larsen. När skall jag lära mig att fokusera?
  På kvällen fick vi besök av Maria Månsson, basketkompis. Hon skall snart åka till Indien, och härom året var hon i Tanzania. Uppgiften vid båda tillfällena: att träffa representanter för den lokala folkmedicinen ("medicinmän") och kartlägga traditionella medicinalväxter. Det är resor att peka ut för Erik på jordgloben, i motsats till de ynkliga europaresorna Lotten och jag företagit där man knappt behöver lyfta på fingret mellan Sverige och resmålet.
  Och på vägen hem från Lunds Central tittade jag in hos skotske vännen David, och satt och pratade om Livet till klockan halv två. Trots att Lotten visste precis var jag var greps jag av en väldig nervositet på vägen hem. Tänk om hon födde barn utan mig!
  I Väggarp var det tyst och lugnt. Jag kom inte på var Lotten hade gömt nyckeln, och gick och irrade i trädgårdens mörker i tio minuter. Sommarnatten smålog.

O.

"...den gamla dansbanan raj ra-di raj raj..."

Vi är mitt i en bokskog, fast den är inge vidare utsträckt. Där ligger en gård, och där ligger ett jättehus... fallfärdigt... Och nu börjar en, nej två... är det tre..? hundskrällen att skälla. Vansinnesskälla.
  Helt plötsligt är det inte bokskogen och utflyktsmålet som är huvudsaken - nu gäller det eventuell hundbur. Finns det en sådan - eller är vildbestarna i alla fall fastkedjade? Ska man (kan man?) springa ifrån skällande, arga hundar? Eller ska man lägga sig ner och låtsas vara död? Är det någon som har en råbiff med sig?
  Vi travar iväg, bort från huset med varulvshundarna. Skogen är tyst medan Erik och Ida högljutt gnäller över pinnar, blad, strån och jordkokor som kryper in i sandalerna. Jag bär på magen, Olle på filtar, utflyktskorg, Öda Silten och ett igelkottmjukisdjur som numera föräras närvaro på alla utflykter.   Swiiiisch - en kanin rusar förbi oss på stigen. Swoooosch - en svart katt springer efter. Jag funderar på om man ska spotta tre gånger över vänstra axeln om en svart katt springer förbi en, eller om det bara är när ens väg korsas av svarta katter. Räknas det om katten är lite vit på ena tassen? Eller är det högra axeln och något annat man ska göra? Kasta salt?
  -Kaaaaaaaatteeeeeeeen!!! Ett barn jagar katten.
  -Kaaaaaniiiinen åsse! Det andra barnet försöker hinna med.
  -Erik och Ida! Vänta på oss! Vaggande moder försöker springa.
  -Nämen Lotten, kolla, en dansbana! Överförtjust fader avviker från stigen och kliver oberörd in bland en brännässleåker för att inspektera en rivningskåk, en jättelik röd lada.
  Jag fångar barnen, vänder på dem och börjar leta efter den försvunne Olle. Erik berättar för Ida vad som kommer att hända med kaninen (rena rama splatterhistorien), men Ida förblir obekymrad: allt fixas ju med plåster!
  -Wow! Världens största jordgetingbo! Olles dansbana är fylld av getingar, smuts, trasiga madrasser, klotter ("till den som kommer hit: vi behöver fler stolar och bord!") och tomma vinflaskor. Mycket fascinerande.
  Så har ännu en väntedag passerat. Magen hänger långt ner och skvalpar mot knäna. Allt jag behöver ligger i fotknölshöjd bara för att retas. Håret blåser in i ögonen och soptunnan luktar illa. Och igår sydde jag fast nya hankar på alla våra handdukar.
  Då har det gått bra långt!

L.

(Fråga till läsekretsen: hur många - och vilka - ord i ovanstående text skulle kunna stavas med tre identiska konsonanter i rad?)

"she came in through the bathroom window"

Jag kommer ihåg när jag vrickade min fot gul och blå. Mitt lydiga gång- och löpverktyg förvandlads till en smärtklump som hindrade mig från att gå, från att sova.
Jag vill ju inte påstå att Lotten har ont, men minnet av min fot gör det lättare att förstå hur hon har det. I hälsa och harmoni är kroppen "genomskinlig" (eng. transparent), den gör sig knappast påmind varje vaket och sovande ögonblick. För Lotten är det fysiska påtagligt närvarande dygnet runt. Bebisen kravlar och sparkar, magen är hård och utspänd, kroppen är tung och främmande med tyngdpunkten på fel plats.

Hejaheja, min Lotten!

Den ena dagen är den andra lik, och det är svårt att skilja den ena från den andra. Häromdagen gjorde vi en ovanligt lyckad utflykt till KARABY BACKAR. För ovanlighetens skull for vi västerut, till dessa grästäckta höjder nordväst om Kävlinge där utsikten är vidunderlig. Picknick i en sänka, sedan lek bland kullar och bronsåldersgravar. En bild som stannar kvar: barnen springer nyfikna och glada på åsens krön, livliga silhuetter mot sommarhimlen. Som dödsdansen i Det sjunde inseglet, men en motbild - av livsbejakelse.
Sedan hittade vi lanthandeln i Norrvidinge, där vi köpte glass, läsk, bultar och spik. De felande detaljerna för att sätta upp staketet vid uteplatsen!
I förrgår kom Lottens syster FIA med tåget, en kär gäst i huset. Hon ser med förväntan fram emot att följa nedkomsten från parkettplats.

O.

  Olles mamma säger att Bebisen kommer idag. Erik hoppas att den inte kommer samtidigt som glassbilen i morgon eftersom han då är upptagen. Olle är alltid redo (TNS-apparat med färska batterier, vaggan framtagen och matsäck i kylen). Jag bara hoppas att den kommer. Ida lade just sitt ena öra till min mage och hojtade:
  -Bebisäääääääääään! Kom uuuuuuut!!!!
Hon tittade klokt upp på mig och sade tröstande :
  -Sen kan du ha särp (skärp), mamma!
  Igår hade vi utflykt igen. Erik tycker numera att det här med att ha utflykt är ungefär som att gå till jobbet; det är något man måste genomlida med jämna mellanrum. Eftersom Fia och jag anser att det roligaste som finns är att köpa begagnade, gamla billiga saker, så blev tre loppisannonser i tidningen vägledande för utflyktsmålet. Vi skulle till Hjularöd, Vomb och Övedskloster för att sedan slå oss ned i naturen och äta.
  Och hela tiden öste regnet ned. Det regnade och regnade och loppisarna var så pyttesmå, trista och dyra. Men när Erik hittade en skär strassbrosch, formad som ordet PARIS, var lyckan fullkomlig. Den ska han ha när han åker till Eiffeltornet med mormor om ett par år.
  Fem personer i en bil (som brummar och skallrar otäckt vid ett varvtal på 2200), fullpackad utflyktskorg, inga ytterkläder, spöregn och vild jakt på picknickplats med tak. Vi såg kor, kyrkor, kor, hästar och några kor, men ingen fallfärdig gammal dansbana eller ens litet vindskydd. Rätt som det var hade vi kört hela vägen hem till Väggarp. Klockan var halv tre, alla jättehungriga och ölen varm. Då hade vi resolut utflykt på vardagsrumsgolvet. Kall öl från kylen, varmt, nygjort te och ofantliga mängder matrester och brödsmulor på mattor och golv och väggar. Jättemysigt. "Inflykt" döpte Ida tillställningen till.

Lotten, Ida, Erik och Fia på inflykt.
  

Sedan kom solen igen. Barnen badade i bassängen som farfar köpt, Olle rensade uteplatsen från gräs, satte upp en staketstump och hittade myror i köksväggen. Fia byggde giffar på datorn och jag målade "kör sakta"-skyltar som jag satte upp på 70-vägen bakom vårt hus. Så skar sig Erik på en glasbit och blodet sprutade. Ida slarvade bort Röa Silten, tog av sig alla kläder (ofta förekommande handling) och hjälpte Fia baka pizza. Naken.

  Fråga till läsekretsen: varför begriper inte en fluga att jag är ett livsfarligt vapen, men däremot att det är kul att flyga i åttor under en lampa?

L.

Mulen himmel över Väggarp - äntligen!
  Detta utrop verkar hädiskt för soldyrkande skandinaver, men högsommar har aldrig varit min årstid. När solen lyser åligger det oss alla att vara lättsinninga, sorglösa och närvarande i nuet. Sommaren är lika uppfordrande om ungdomen: var lycklig, innerlig, bekymmersfri och galen och samla lyckliga, innerliga, bekymmersfria och galna minnen - men fort!
  På sätt och vis trivs jag bäst i kön till berg- och dalbanan.
  Idag skall vi röja vårt röriga hem, avsluta några påbörjade projekt. Bort med lådorna i skräpkammaren. In med kartongerna på vinden. Upp med hyllorna på väggen. Ut med texterna på Nätet. På med löparskorna och spring en sväng. Av med, ur med och Ahmed Abdullah!
  Igår steg temperaturen kontinuerligt i Väggarp. Kanske inte på termometern, då kanske, men vad avser stoj, liv och glam. Det blev lite väl mycket utspillt vatten, klättrande genom fönster och kalsonger på huvudet (det sistnämnda var inte mina barn ansvariga för). Vi åkte sonika till Burger King och kylde ner oss med varsin Pepper Whopper respektive Kid's Club Meal. Det börjar bli lite väl ofta när de inte ens hinner byta leksak mellan gångerna (till Eriks besvikelse). Ida åt en tredjedels hamburgare och gav brödet till en hungrig kaja. Det var som vanligt. På vägen till videobutiken kissade vi alla på Filmstaden. Vi har alla våra nöjen.
  Magen är rund som en pärla, utspänd som en spinnaker i styv kuling, solbränd och grann. Min hustru är ett praktexemplar av Homo Sapiens (dräktig hona). Dessa rader, mina vänner, är en inblick i en stor kärlekshistoria.

O.

På engelska finns det något som heter "pet peeves", och som betyder ungefär "favorit-irritationsobjekt". De klassiska brukar vara det inte påskruvade tandkrämslocket (numera eliminerat av de flesta tandkrämsfabrikanter), drickandet direkt ut mjölkkartongen och skäggstrån i handfatet. Hemma hos oss har vi helt andra saker att störa oss på.
  Olle har tre par glasögon, men letar ständigt efter dem allihopa. När de väl hittas ligger de inte sällan på golvet. Dessutom ställer han nyinköpt mjölk framför den gamla mjölken i kylskåpet. Hissnande! Det kanske har något med de borttappade glasögonen att göra? Han hänger upp tvätten skrynkligt och lägger barnens tandborstar på de mest underliga ställen.
  Jag, däremot, har inga irriterande karaktärsdrag. Att jag äger 7000 par skor och har kvar varenda klädesplagg sedan Mac Free-jeansen från 1976 är väl inget att yvas över? Och att mina väskor är så överfulla att jag måste hälla ut allt innehåll varje gång nycklarna ska fram gör väl inget. Jag tar upp allt... i morgon kanske. Jag vet i alla fall var mina nycklar är, Olle har ingen aning om var hans finns. (Förmodligen tillsammans med glasögonen.) De tidningsartiklar jag varje dag river ut måste väl inte nödvändigtvis sorteras in någonstans? Man kan bli glatt överraskad när som helst: titta en artikel om Luleås basketlag i stora fikusen, nämen i badkaret ligger en bild på Johnny Depp, och så kul att det just här i dubbelsängen ligger tre (av tio) avsnitt ur en sommarföljetong!
  Just nu är mitt (min?) pet peeve framför allt min egen ickekoordination. Mina händer tappar allt ner på det där golvet - det som är så himla långt ner. Mina fötter snubblar över minsta lilla pryl där nere. Och snubblar de inte, så trampar de rakt på det där, som då oftast är antingen vasst eller ömtåligt (glasögon!). Övriga kroppsdelar: mina öron hör allt (barns rop, barns gråt, makens mummel, grannars prat), andras öron hör inget, hur jag än ryter, gormar och ropar. Benen protesterar om de inte då och då får befinna sig på samma horisontella läge som hjärtat. Hjärtat, ja, det bara slår och slår.
  Men mina ögon, de funkar bra. Ser inga dammtussar, brödsmulor eller ogräsrabatter någonstans.

L.

Onsdagen den 23 juli 1997, kl. 9.15

"I want a new kind of kick
something I ain't had"

Jag har alltid undrat hur någon kan se tidningsläsande som avkoppling. Inte blir jag särskilt harmonisk av att läsa om stigande räntor, flyktingtragedier och samvetslösa bedrägerier - kort sagt hur världen styrs av gangstrar, inom eller utanför lagen. Inte blir jag harmonisk av att möta enfaldiga journalister, slarviga redaktörer och beskäftiga insändarskribenter.
  Tacka vet jag Kung Ubu och Kalle Anka. En bra bruksanvisning till någon kul programvara är också en lisa för själen.
  Igår dunkade hettan som en hammare mot Väggarp. Jag tog in barnen och spelade Myst när solen gassade som värst. Jag träffade en gång en man som flydde från Kuwait 1991; sällskapets öde var en grym demonstration av hur mycket fortare barn drabbas av vätskebrist.
  Usch, ja. Bort, bort - vill inte tänka på sånt nu.
  Igår kväll (läs: natt) kände jag plötsligt att "nu var det dags". Jag var lugn, samlad och full i fan, tassade runt i det mörka huset och kände mig beredd. Lotten sov som en stock, jag somnade omsider och nu är det morgon och frukost. Lotten sitter mitt emot mig i en Chicago Bulls-tröja, dricker te och klämmer på magen. Bebisen kravlar runt i sin trånga, varma säck men hittar inte utgången.Den går väl några extra rundor för att se att den inte har glömt något.
  Mulen himmel. Fortfarande blött efter störtskuren igår. Grannens svarta Murre smyger omkring bland barnens leksaker på gräsmattan, lapar vatten ur plastpoolen. Tomt och tyst i Harrievägens villor. Detta är yrkesårets vargtimme, rikets produktion är minimal. Inga fakturor expedieras, mötesrummen står övergivna. Är det NÅGON som svarar i telefon i hela Sverige just nu? Nå, förhoppningsvis är i alla fall förlossningskliniken bemannad med någon sommar-pryo.
  Lotten stöder hakan i händerna, armbågarna på Svenska Dagbladet. Suckar över jämtländskor som försvunnit i Tokyos bardistrikt och översvämningen i Polen.
  Ida kommer in i köket med yoghurt på nattlinnet, beställer en macka till. Hon och storebrorsan får frukost i sängen. Idag är vi uppe lite tidigare, försöker vrida dygnet bakåt halvannan timme. Klockan har urstarka biceps i visarna.
  Kära onsdag: kom, kom med något kul! En bebis, till exempel.

O.

PS Två nya Ida-ord: balinan (banan) & kattevanna (vattenkanna).

Torsdagen den 24 juli 1997, kl. 08.20

Kära öde. Kära hormoner.
  Idag hade väl varit en lämplig dag att föda barn på? Min pappa tycker att den 24:e ger associationer till julafton, och det är ju lätt att komma ihåg. Olles mamma fyller år idag. Eriks och Idas kusin Stina och min gamla bästa kompis Kicki har namnsdag. När Olle skulle slå upp 'förintelsen' i Nationalencyklopedin, hamnade han istället på 'förlossning'. Det är inte så himla varmt längre. Att föda barn precis tio dagar senare än beräknat är väl jämnt och bra? Dessutom är det nästan mittemellan Eriks åtta och Idas 13 dagar för sena ankomst. Och torsdag är väl en trevlig veckodag?
  Nähe.
  Våra projekt med hyllor och ommöblerande har gått i stå. Ovanvåningen är ett myller av hyllplan, flyttkartonger, verktyg och gipsdamm. Däremot har vi fått för oss att vända tillbaka barnens dygnsrytm två timmar. Därför somnade Ida igår mitt i maten klockan 18.15, sittande vid köksbordet. Därför fick Erik ett raseriutbrott klockan 21.50 ("pappa har slarvat bort alla mina böcker!!!"). Därför är vi idag uppe klockan 06.30 med tjoande, hoppande, dansande barn - som kommer att kollapsa någon gång vid 17-snåret.
  Igår kom familjen Möller (Örtofta-grannar) på besök, fullt utrustade med blåbärspaj, vaniljsås, kex, kaffe i termos och saft! Fullständigt otroligt fantastiskt jättetrevligt sätt att hälsa på i det kaffelösa bergmanska huset... Till andra eventuella besökare kan däremot meddelas att jag och Fia igår bakade 160 kanelbullar som nu finns djupfrysta.

Nu till läsekretsens uppdrag: klicka på denna knapp:

och mejla oss uppslag på 1) roliga saker att göra idag 2) bebisnamn 3) recept på kvällsmat. Vinnaren får en bok. Och ett barn uppkallat efter sig.

L.

Länkar

• Till Lottens och Fias Begagnatguiden
• Till gamla julbrev
• Till Bergmans hemsida (under uppbyggnad)

© 1997 Olle & Lotten Bergman.
Denna sida ändrades senast den 4 augusti.