|
Detta är en översättning av mitt engelskspråkiga dokument 'My own experience of Mind Control and surveillance'. Denna svenska version innehåller några smärre tillägg. Min erfarenhet av "Mind Control" och "okonventionell" övervakning- eller: Hallå, hallå, var är jag? Är detta västvärlden?Förord: Följande historia är ett representativt utsnitt av mina erfarenheter från 1990-talets Sverige. Jag har avsiktligt undvikit hänvisning till händelser, vilka skulle kunna utnyttjas för att framskapa syndabockar, och därigenom få myndigheterna att framstå i en bättre dager än de förtjänar. Detta är inte för att jag känner hat mot någon, utan för att de använder sig av förnekelsebara metoder i så hög grad, att det finns skäl att tro att alla de olika inblandade parterna, vare sig dessa var medvetna om det eller ej, organiserades av samma huvudaktörer. Angående uttrycket mind control. Jag behåller den engelska termen tillsvidare och hoppas få hjälp av media att finna en lämplig svensk term om det inte finns någon sedan tidigare. Observera att fenomenet tycks ha existerat här i Sverige i flera årtionden. Det måste gå att böja uttrycket på lämpligt sätt. Hjärn-kontroll är nog inte så bra. Det låter som järn-koll. Cerebral kontroll kanske. Men Cerebral-kontrollörer låter inte så bra etc ... Uttrycket mind-control operatörer används på några ställen nedan. Ett problem är att det är mer specialicerat än man önskar. Det låter som om det handlade enbart om dem som trycker på knapparna. Men teknologin är sådan att det inte utan vidare går att isolera dem. Engelskans uttryck mind controllers inbegriper hela den bakomliggande hierarkin och det är ett motsvarande svenskt uttryck jag saknar i min text. 1985 lämnade jag den akademiska världen, där jag dväljts under ett antal år, och skaffat mig erfarenhet inom tillämpad fysik, speciellt laserteknik. Emellertid ägnade jag merparten av min energi åt fria studier inom olika vetenskapliga ämnen. Bland annat ville jag veta vara de starka och de svaga punkterna fanns hos vetenskapernas drottning (=Fysiken). Jag kom fram till att jag inte kunde kombinera detta frihetsbehov med de, rätt rimliga, kraven som ställs på en inom den akademiska världen. Jag var tvungen att bestämma mig. Antingen slutar jag mina strövtåg i litteraturen, eller också avbryter jag min karriär. Och jag valde att avbryta den. Därefter spenderade jag 2 år med ganska intensiva autodidaktiska studier i de lokala vetenskapliga biblioteken och begav mig ofta på nattliga promenader, när jag noterade de första tecknen på att jag stod under uppsikt av någon, förmodligen av den lokala polisen. Jag skakade det av mig, även om det fick mig att känna mig en aning illa till mods. Jag tänkte att polisen försöker bara göra ett hederligt jobb och att jag inte kunde förvänta mig att jag skulle stå över alla misstankar. Staden genomgick under denna period en del synliga förändringar. Nya forskningsanläggningar etablerades. Myndigheterna hoppades kunna etablera någon sorts högteknologisk tillväxtregion där, med närheten till den akademiska forskningen som stimulans. Indirekt kan detta ha haft någon inverkan på brottsfrekvensen i regionen. Jag vet inget om den saken, men jag vet att det blev en märkbar ökning av antalet patrullerande säkerhetsvakter. Mellan 1980 och 1992 levde jag ett rätt problemfritt liv. Jag lade aldrig märke till något konstigt. Inga trakasserier av något slag. Jag var van att ta en promenad genom staden och jag gjorde det ofta. För motion av kropp och skäl. Tankar som hade mognat kom ofta fram när man rörde på sig. Mitt intag av föda och antalet sovtimmar var avpassade för en person som vill kunna ta till sig något av innehållet i en massa litteratur varje dag och jag använde aldrig droger av något slag. Jag berättar denna bakgrundsinformation, eftersom jag hoppas att den gör det lättare för er att tro mig, när jag säger att jag inte utan vidare skulle börja inbilla mig att jag plötsligt bevakades 24 timmar om dygnet. Förutom den intensiva övervakning, vilken började vid månadsskiftet juni/juli 1992, insåg jag också till min förskräckelse att jag hade fått ett främmande föremål inplanterat i mitt huvud, vilket användes för att tortera mig i mitt hem och överallt där jag befann mig. Anledningen att jag visste att jag hade ett främmande föremål i mitt huvud, var att de som kontrollerade anordningen, inte kunde motstå frestelsen att använda den (och därmed även mig) som en leksak, och faktiskt påverkade min kropps beteende på ett sätt som vore otänkbart med några andra medel än elektroniska. I det, särskilt avslöjande tillfälle, som utspelade sig den 3je juli 1992, åstadkom de en renodlad och stark bio-feedback effekt. Det var en perfekt illustration av begreppet biofeedback för en fysiker som mig. Det uppkom ingen yrsel eller dylikt, endast en totalt förändrad och ytterst reglerad kroppslig dynamik. Jag insåg att den här sortens tekniska förklaring i allmänhet inte skulle övertyga människor, om de inte redan kände till den här sortens hjärnimplantat. Denna uppenbarande händelse förklarade hur de hade kunnat tortera mig under flera dagar, och det var därför att de (förmodligen?) bröt mot sina föreskrifter och började använda anordningen på ett lekfullt sätt som det avslöjades så klart. Jag tror att jag omedvetet hade förstått det redan några dagar tidigare, men denna chockartade insikt hade då varit lätt att undantränga. Man hade ju dessförinnan vissa illusioner om vad som kan förekomma här i landet. Jag minns att jag faktiskt kände skamkänslor. Jag blev helt överväldigad av de starka fysiska krafter som kan utlösas med hjälp av svaga elektriska signaler som appliceras i hjärnan, även om jag visste sedan tidigare att detta var principiellt möjligt. Min nästa tanke var: de kan förmodligen paralysera min kropp inom loppet av några sekunder om de vill det. Det faktum att de lekte med anordningen innebar inte nödvändigtvis att de inte skulle vara beredda att döda mig, om jag började tala om det för någon. Tidigare hade de använt anordningen för att höja min hjärtrytm till mycket höga nivåer, jag tror att jag räknade till 140 per minut vid ett tillfälle. Jag visste att gifter eller droger skulle kunna ge upphov till liknande verkan och jag hade även intrycket av att de symptom de gav mig var ämnade att låta mig tro att jag led av abstinens och att de hoppades att detta skulle göra mig mer benägen att ta risker och kanske avslöja mig lättare. Som framgår av texten nedan, föreföll de vara övertygade om att jag var en narkotikahandlare och missbrukare. Jag bestämde mig för att det var klokast att inte berätta fär någon om det och dessutom beslöt jag mig för att försöka ge sken av att jag inte förstod vad som hade gjorts med mig. Två dagar senare, deltog polis och andra människor som jag antog hörde till någon annan organisation än den lokala polisen, i övervakningen. Jag trodde att dessa andra människor hörde till Rikskriminalen eller Säpo. Eller kanske tom ngn annan gren av statsapparaten. Dessa detaljer är inte av betydelse för mig, jag nämner det därför att jag fick intrycket, att de ville göra klart för mig att de menade allvar, och att jag skulle vara medveten om att de var beredda att vidta motåtgärder mot varje kriminell handling från min sida. (Tidigare hade de flesta poliser som deltagit i övervakningen varit civilklädda, och om jag minns rätt verkade de också oftast rätt vänligt sinnade, som om de insåg - jag gissar nu långt efter det hände - att alltihop var något sorts farsartat upptåg som deras överordnade hade beordrat dem att deltaga i. Det förekom tex att de promenerade omkring och bar på stora, kraftigt färgade föremål, vilket gav ett surrealistiskt intryck som kanske påminner om en drogpåverkad människas upplevda intryck.) Det blev mer tydligt att polisen uppfattade mig som skjutbenägen. De ville uppenbart inte att det skulle bli så, men ville visa mig att om det blev nödvändigt, så var de beredda. Någonstans, inte långt borta, lät det som om någon avlossade några revolverskott. Det föreföll mig som om detta skedde för att understryka att de var beredda. Jag trodde att de sköt mot något absorberande material. Lite senare, när jag tog plats i parken, var, förutom alla vanliga människor, som låtsades vara potentiella narkotikakunder eller narkotikakurirer, även ett antal poliser närvarande, varav tre bar synliga vapenhölster med reservmagasin utanpå klädseln, trots att de var civilklädda. 'Skådespelarna' använde sig av olika förklädnader och dök ibland upp med mer än en förklädnad under en kort tidsperiod. Ingen riktig narkotikahandlare skulle ha gått på det, eftersom de verkade alldeles för angelägna. De visade narkotika som de hade under kuddarna i sina barnvagnar och räknade sina haschkakor. En del människor hade små plastpåsar med ngt vitt pulver. Det kan ha varit tvättmedel eller mjöl. Vissa av skådespelarna spelade väl och gav verkligen intryck av att lida av abstinens. Men det var så mycket på en gång att det var helt absurt. Som år av normal aktivitet komprimerad till några få dagar. Ingen av poliserna visade några drogprover. Om jag inte hade blivit torterad och berövad min nattsömn, skulle jag förmodligen ha insisterat att få tala med polisen och tala om det för dem så fort som möjligt. Jag är säker på att de flesta poliserna inte hade någonting med den elektroniska delen av mind-control arrangemangen att göra. Men jag var så trött och pressad, att jag inledningsvis inte såg saken på det sättet. Polisen var verkligen det sista ställe jag skulle ha vänt mig till för att få hjälp. Vem kan klandra mig? När jag till sist ändå ringde polisen, blev jag inte väl behandlad, och vid ett tillfälle verkade det dessutom som om min telefon omdirigerades och när jag försökte ringa till bekanta, hamnade jag i stället hos någon konstig figur. Jag bemödade mig om att verkligen slå rätt nummer så det var inte någon felringning. De manipulerade också min radiomottagning, så att det inte fanns några talkanaler, utan endast några få musikkanaler vilka spelade särskilt enerverande musik, en sorts psykologisk krigföring i det avseendet också. Jag antog att de lokalt, i min bostad alltså, på något sätt störde ut de ordinarie radiosändningarna och lade på egna ersättningskanaler. Bakom träden fanns även ett par äldre typer som vakade över ett par rullstolar, vilka var övertäckta nedtill så att det inte gick att se om det dolde sig något inuti. Jag antog att de hade vapen eller något annat som de inte ville visa gömt därinne, även om det i ett annat sammanhang kanske inte skulle ha väckt några sådana misstankar hos mig. Jag fotograferade dem helt öppet och även flera andra civilklädda poliser, vilka höll mig under intensiv bevakning under denna period. De två äldre killarna kunde inte hålla sig för skratt när jag tog bilderna, men som saker och ting utvecklade sig, insåg jag att deras leenden inte kunde tolkas som att de tog lätt på det. Detta var verkligen inte någon angenäm situation för mig heller. De som kontrollerade hjärnimplantatet använde det för att tortera mig i huvudet, och när man betänker alla de förberedelser som vidtogs av den lokala polisen, förefaller det nästan som om dessa mind-control operatörer ville öka sannolikheten för en våldsam upplösning. Jag menar, om en person redan i utgångsläget antas vara benägen att skjuta på poliser, verkar det då inte synnerligen oklokt att driva honom från sina sinnen genom att tortera honom i huvudet? Det är tänkbart att jag misstar mig beträffande mind-control operatörernas avsikter och från ett annat perspektiv förefaller hela operationen vara en sorts grym övning i experimentell psykologi och beteendevetenskap. Det förekom flera exempel på psykologisk krigföring, samtliga givetvis av förnekelsebart slag. Man kunde t ex kliva in på någon allmän lokal och, som om av en händelse, satt en civilklädd polis och tittade på en video, i vilken fängelsedörrar av den gamla sorten smälldes igen upprepade gånger och där vakten skramlade uttrycksfullt med nyckelknippan. Vid ett tillfälle, låtsades två poliser rådbråka en kille, men det sättet på vilket det skedde visade att de gjorde det för publiken, dvs för mig. Människor ur allmänheten deltog också i denna förnekelsebara psykologiska krigföring, t ex en dam, som gav intryck av att passa in på beskrivningen 'rättskaffens medborgare' , kunde komma gående med en vagn innehållandes ett litet HIV-smittat barn, och försedd med en skylt som upplyste om att HIV-infektionen orsakats av en blodtransfusion. Jag tolkade detta som en form av förnekelsebara trakasserier. Till att börja med ser de till att alla i trakten tror att en oskyldig person är narkotikahandlare trots att han aldrig har befattat sig med knark i någon form och därefter försöker de få alla att få honom att begå narkotikabrott, och till sist försöker de få honom att känna skuld över det infekterade blod som kommer från narkotikamissbrukare och som han antas ha orsakat. Hade jag frågat henne, kunde hon förneka att det nånsin fanns någon sådan avsikt. Att det bara var en oskyldig liten demonstration, inte avsedd för någon speciell person. Men givetvis frågade jag aldrig. Om man plockar ut ett sådant exempel ur sitt sammanhang, kan man hävda att en person som reagerar som jag när jag tolkar hennes avsikter på det sättet jag gjorde, bara inbillar sig saker. Det finns ingenting där. Det är bara paranoia. I det här fallet däremot, hade det varit helt ologiskt att bortse från sammanhanget, arrangerat och onaturligt som det var, dagen lång. Förnekelsebara trakasserier av det slaget är, genom sin beskaffenhet, svåra att påvisa, men om man under en längre tid har varit utsatt för det vet man. Orsaken är förmodligen i många fall att människor tenderar att avslöja sina känslor och avsikter genom sitt kroppsspråk och genom att oavsiktligt ge ifrån sig signaler. De kan också känna sig illa till mods över att de deltar i organiserade trakasserier, även om någon förskönande omskrivning för trakasserier säkert används för att presentera saken för dem som deltar. Den verkliga omfattningen av en sådan operation kanske heller inte är känd för mer än ett fåtal personer i nyckelpositioner. Detta var bara ett godtyckligt exempel på förnekelsebara trakasserier. Det utfördes inte av något manligt råskinn, utan av en fin dam, förmodligen med de bästa intentioner. ( Jag hyser ingen som helst motvilja mot vare sig henne eller någon av de andra människorna ur allmänheten, som spelade upp sina små teaterstycken. Med eller utan droger. Men jag vill inte missa chansen att påpeka att ibland kan hedervärda människor, med de bästa intentioner, utnyttjas av machiawelliska organisatörer, som effektiva vapen i en statsstyrd repression. En machiawellisk begåvning kan omvandla nästan vad som helst till ett vapen. ) Det kan verka väldigt oskyldigt för er som läser detta nu, men för mig, vid den aktuella tidpunkten, föreföll det som om de försökte demonisera mig, och jag var verkligen rädd att mind-control operatörerna var i färd med att iscensätta ett händelseförlopp där tanken var att 'terminera' mig, så att jag skulle lämnas fysiskt paralyserad i någon form av komprometterande situation med droger etc. Den officiella förklaringen skulle bli att jag tagit en överdos av ngt. Jag skulle hamna i ett paralyserat tillstånd, utan att kunna tala för att försvara mig. Och jag skulle förefalla vara den typen av människa som orsakade att blödarsjuka barn fick HIV, och som verkligen till sist fick vad jag förtjänade. Läsaren kan skratta åt det nu, men vid den tidpunkten föreföll inte detta vara en helt orealistisk farhåga. Och jag tror att sådana hjärnimplantat verkligen kan användas på det sättet. I det sammanhanget bör det nämnas att det finns öppet tillgänglig information, vilken diskuterar andra typer av implantat, antagligen av mycket enklare konstruktion, vilka av en del experter förväntas revolutionera (det är kostnadsbesparande!) hanteringen av interner. Dessa
Hur som helst, när jag fotograferade de civilklädda poliser, vilka dök upp upprepade gånger i den ständigt pågående spaningen/bevakningen av mig, måste några av organisatörerna ha fått någon sorts panik, för plötsligt höll jag på att springa på en person med märkligt utseende. Han bar glasögon av ett ovanligt slag. De var väldigt smala vertikalt och färgade (blyglasfärgade?). Han var förmodligen runt 40 och bar normal klädsel, vilket gjorde att glasögonen verkade bizarra. En förklaring till att han använde dessa glasögon kunde vara att de tjänade som förklädnad, under förutsättning att mannen hade så ovanliga anletsdrag, att formen av ögonbryn och ögon skulle döljas lättare av sådana glasögon än av ngn annan utrustning som de kunde få fram i en hast. Varför skulle en sådan bizarr uppenbarelse dyka upp där? Han bar på två boxar, i min nuvarande minnesbild påminnande om sådana som användes för symaskiner för några årtionden sedan. Ungefär i samma storlek. Varje hand höll om handtaget på en sådan box och naturligtvis befann sig båda benen i området mellan boxarna. Det innebär att den som passerade denne man skulle exponeras för boxarnas utsida, vilket inte vore fallet för bäraren. Om något farligt emanerade från boxarnas utsidor, skulle denna fara endast påverka den passerande, inte den som bar boxarna. Jag framkastar följande hypotes: Jag tror att mannen bar två boxar, vardera med innehåll av en radioaktiv substans, som strålade ut intensiv gammastrålning. Genom ett tryck med handen på handtaget, kunde han temporärt öppna ett strålskyddande lock och när en kamera-försedd person passerade honom, skulle han och hans kamera exponeras för gammastrålningen, och därmed förstöra kamerafilmen, medan bäraren däremot skulle vara skyddad från strålningen. Jag undvek att passera mannen, eftersom jag misstänkte att det var ngn slags fälla. Jag var rätt säker på att detta verkligen var en vetenskapligt konstruerad 'kamera-dödare', och jag kom fram till att det vore oklokt att fortsätta använda kameran eftersom jag bedömde att jag inte skulle kunna försvara mig mot människor som var beredda att låta det hela gå så långt. Inom loppet av några dagar lyckades de förstöra min kamerafilm med andra medel, i det att de lämnade en harmlös del av filmen intakt. Tortyren fortsatte och efter ungefär en vecka av mind-control förföljelser, gjorde de det omöjligt för mig att få någon form av vila i mitt hem. Jag gick hemifrån, men insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen. De få människor jag kände hade rest bort för sommaren eller så var jag inte i form för att ränna omkring och leta efter dem. Det slutade med att jag talade med några personer på sjukhuset, och de sade 'vad du behöver är ju ngn att tala med' etc.. och som så ofta händer för människor vilka utsätts för repression från statsmakten, är psykiatri den enda hjälp man erbjuds. Jag accepterade det eftersom det inte tycktes finnas många andra alternativ, torterad i mitt hem som jag var. Alla vet att psykiatriker aldrig skulle våga gå emot staten och försvara en person, som anklagar någon säkerhetstjänst för att tortera honom. Jag nämnde aldrig något om ett hjärnimplantat, men på direkt fråga svarade jag att jag trodde att jag trakasserades av ngn säkerhetstjänst eller antiterroristpolisstyrka. Jag antog att sådana enheter kunde tänkas ha tillgång till annars sekretessbelagd högteknologisk utrustning. Jag lade mig vinn om att uppträda lugnt och svarade endast på personalens direkt ställda frågor. När de insåg att jag anklagade myndigheterna, uppmanade de mig att ta deras fina mediciner, och helt oprovocerat, sade de också rent ut att de hade befogenhet att ta till våld om jag inte gjorde dem till viljes med detta. Så står det till med de mänskliga rättigheterna här i landet. Vidare uppförde sig klinikchefen underligt. Han satte sig bredvid mig så att vi inte kunde se varandra i ögonen. Han tittade rakt in i väggen framför oss tror jag. Det slog mig att han faktiskt såg rädd ut, som om han var pressad av ngn. Jag tänkte att han kanske hade fått instruktioner av myndigheterna. Vad än orsaken var till hans uppträdande, så ökade det verkligen inte min respekt för psykiatrin. Jag läste någonstans om psykiatriker som tror att myndigheterna verkligen håller på med mind control, och att en del av dem fruktar att de själva skall bli utsatta för det om de berättar. Jag tror att detta gällde Cananda eller USA om jag inte minns fel, men det tycks ju pågå sedan många år i Sverige också och jag fick bekräftat för inte så länge sedan att de hade såna fall här i göteborg (dvs människor som tror sig vara kontrollerade av elektronik i huvudet). Vid samtal med en psykiatriker, som jag talade med utan att själv vara klient, kom han att säga ngt som gjorde mig fundersam. Innan jag nämnde ngt om exakt vad för sorts kontrovers med myndigheterna jag hade, bara att det var allvarligt, gav han mig rådet att jag borde vänta länge med att ta upp saken. Vänta 20 år eller så sade han, om jag inte hörde helt fel. Tänk er själva om det är så man tänker inom psykiatrin även när det gäller övergrepp av typen mind control. Alltså helt grundlagsvidriga brottsliga handlingar riktade mot medborgarna. Dvs man tänker: det här är för stort för lilla mig, jag blundar och låtsas inte förstå vad som pågår, så slipper jag hinder i karriären. Och detta kallar vi för ett öppet samhälle! Ett experiment med beteendemodifiering. Min rums-kamrat, under min 3(?) dagar långa vistelse på mentalsjukhuset, var en psykospatient, som fick medicin som gjorde honom lugn. Han stannade på rummet när jag inte sade ngt, men när jag gjorde det, dröjde det inte länge förrän han lämnade rummet en liten stund, och när han återvände, föreföll det som om han väntade på att jag skulle säga ngt mer. Detta ngt märkliga beteende pågick ett tag, och jag trodde att ngn ville att jag skulle tro att min rumskamrat rapporterade det jag sade till ngn. Det avgörande är inte vad han faktiskt gjorde när han lämnade rummet utan vilket intryck det gjorde på mig att han gjorde det så fort jag hade talat till honom. Men stannade där så länge jag förblev tyst. Jag är inte säker på att personalen på mentalsjukhuset kontrollerade den här killen, men jag är övertygad om att ngn gjorde det och jag tror att anledningen till detta arrangemang var att man ville avskräcka mig från att berätta för andra om mina erfarenheter och därmed isolera mig. Först helt nyligen, fick jag reda på att den här sortens 'terapi' användes mot amerikaner i krigsfångenskap under koreakriget och jag tror att det kallades för 'inlärd hjälplöshet-modellen' eller ngt ditåt. Dessa krigsfångar uppmuntrades att ange varandra och det fick alla att sluta att kommunicera med varandra, ända tills de blev totalt isolerade, lika effektivt som om de hade tvingats in i isoleringen. Några dagar tidigare, när jag hade befunnit mig under ständig övervakning, vart jag än begav mig, hade jag ett intryck av att det var ngt underligt med en del av dem som deltog i dessa promenader. De föreföll bortkopplade, hade uttryckslösa ansikten på ett sätt som tycktes kräva en förklaring. Kanske var de bara uttråkade eller kanske hade de blivit instruerade att se ut som robotar. Eller hade de kanske blivit drogade? Jag menar utan att de själva visste om det, skulle de ha kunnat bli drogade. Det är ju ingen hemlighet att ett stort antal amerikanska soldater har blivit drogade i experimentsyfte. Jag vet inte, men några av de killar jag såg i början av juli 1992, såg ut lite grand som zombies, tyckte jag då. Men jag är inte säker på att detta överhuvudtaget är av betydelse. I början av min vistelse på mentalsjukhuset, lade jag märke till att övervakarna fortsatte att vandra på fälten utanför sjukhuset. De var jämnt utspridda (vilket aldrig inträffar när människor promenerar oberoende av varandra, då det ju i stället blir ett mer fluktuerande flöde av människor) vilket klart bevisade att det var en organiserad operation. Det fanns ingenting meningsfullt för dem att göra i den omgivningen annat än att promenera omkring. Jag tror att detta marscherande var avsett att skapa en paranoid atmosfär. Jag stannade inte länge på mentalsjukhuset och efteråt bröt jag temporärt min vana att ta långa nattliga promenader, men några månader senare, när jag försökte utöva mina mänskliga rättigheter, genom att återgå till min gamla vana, bröt deras organiserade vansinne ut på nytt. Det förekom faktiskt ofta att jag följdes av folk på våningen över även om det i en del fall bara var skenbart. Ty det visade sig att de ibland bara alstrade ljuden av såna aktiviteter direkt in i huvudet på mig. Det förefaller som om deras bevekelsgrund skulle vara att de vill visa att man står under ständig övervakning genom att följa efter ovanför ens huvud när man rör sig runt i sin bostad. När man vant sig vid att ha det så, kan de sedan gradvis övergå till att använda hjärnimplantatet för att alstra ljud som mycket realistiskt simulerar en sådan övervakning, och som ingen annan kan höra. På så sätt kan de fasa ut den mer kostsamma och mer svårförnekade delen av operationen vilken kräver att många människor deltar på platsen. Om man berättar för någon om övervakningen riskerar man att bli tagen för schizofren. Vilken psykiatriker som helst skulle vara villig att 'förklara'. Jag talade aldrig med ngn om det eftersom det var rätt uppenbart att de medvetet försökte skapa en inramning som lämpade sig för en psykiatrisk tolkning. Och de var beredda att gå mycket långt i sina ansträngningar för att uppnå det målet. Kom ihåg att deras mål är att kunna kontrollera människor, under det att hela operationen går att bortförklara på ett trovärdigt sätt. Man kan undra hur mycket det kostar skattebetalarna att hålla igång såna här operationer. Jag kommer ihåg en period mer än 2 år efter att det hela började, när de började bli lite slarviga och använde identiskt samma ljudinspelning upprepade ggr, så att det inte blev ngn naturlig variation i den simulerade övervakningen. Observera att de som kontrollerade hjärnimplantatet fick det alltså att verka som om mina oskyldiga grannar höll på ungefär som de riktiga övervakarna hade gjort långt tidigare. Detta är alltså vad staten håller på med. Att försöka provocera fram konflikter mellan fredliga medborgare, som från början inte hade ngt otalt med varandra. För det är ju inte bara den som är huvudmålet för trakasserierna som kan drabbas av sånt här om provokationen lyckas. 1992, när intensiv övervakning pågick och då jag varje gång jag lämnade mitt hem följdes av en ström av människor, hade organisatörerna alla dessa människor igång ändå, så det var inte så mkt extra besvär att få dem att smälla lite extra i dörrarna ovanför mig och alstra andra synkroniserade tecken på att jag var övervakad. I det långa loppet borde det emellertid vara mkt effektivare att simulera det via hjärnimplantatet. De producerade altså ljud direkt in i hjärnan för att jag skulle ges intrycket att mina grannar övervakade mig och trakasserade mig, långt efter det att de 'riktiga' övervakarna hade försvunnit. Det förekom även mer subtila former av påverkan. T ex samtidigt med alstrandet av hotfulla ljud, vilka föreföll att emanera från en granne, bearbetades jag även av ett slags suggestion, som kändes påförd utifrån. Och som var avsedd att frambringa fruktan för eller vrede mot grannarna. Det kändes verkligen som ngt utifrån kommande och jag kunde inte förväxla det med en genuin känsla för ngn längre stund, men det är så subtilt att man tenderar att undertrycka tankarna på det, av den vanliga rädslan för att bli uppfattad som psykiskt sjuk. Om man redan av sig själv har en benägenhet att köpa en viss produkt, kan den sortens suggestion säkert användas för att öka försäljningen och just den tillämpningen av mind control förefaller svårare att förhindra än de som har med tortyr att göra. Det kan ju röra sig om kolossala vinster. De som har kontrollen över befolkningens implantat kan ju sälja sina tjänster till högstbjudande företag. Jag undrar oroligt om det går att förhindra detta. Det talas ju redan om att massimplantering av biochips är på gång. Och givetvis presenteras vi med en bild av att det rör sig om helt oskyldiga tillämpningar av sådant. Jag påstår inte att alla som förespråkar detta skulle ha ngn ond avsikt, men jag tror att risken är stor att ngn försöker smyga på befolkningen ngn sorts mind-control elektronik, just för att få ett sätt att styra deras konsumtion. Användningen av både den gamla, öppna typen av övervakning och trakasserier, dvs med användning av vanligt folk eller poliser, och dessutom, användningen av mind-control teknologi, är inte riktad enbart mot offret, utan är dessutom ett sätt att dölja den högteknologiska delen av hela operationen, eftersom de andra kanske tror att de är de enda aktörerna. Jag bryr mig inte om att utveckla detta mer här. Jag lade även märke till en liten anomali, beträffande färgen på de bilar, som användes i samband med övervakningen. Det föreföll som om det var ovanligt stor andel som hade samma färg. När folk skuggar en förväntar man sig att de skall göra sig så obemärkta som möjligt. Så när de inte gör det undrar man ju varför. Jag tänkte att de kanske hade kommit över en massa hyrbilar billigt eller ngt sånt. Och att villkoret var att de accepterade ett begränsat färgurval. Normalt skulle jag aldrig berätta en sån sak, eftersom det skulle kunna dra bort uppmärksamheten från viktigare saker, men jag har sett att en del andra offer för mind control har nämnt liknande saker. Och de tycks bli förlöjligade på grund av att de hävdar att ngn skulle vilja göra sig besväret att avsiktligt arrangera ngt sådant. Långt efteråt tänkte jag att de kanske gjorde det för att distrahera mig. Genom att man exponeras för en massa små anomalier av det slaget kan det hända att man frestas att föra anteckningar om allt man ser som bevis på förföljelserna. Detta förskjuter personens uppmärksamhet och energi från sådana observationer som känns mer hotande för förföljarna, nämligen att man noterar deras utseenden och försöker ta reda på deras identiteter. Det är ett sätt att höja brusnivån, att otydliggöra allting. Att få personen att ägna en massa möda åt att hålla reda på oväsentliga detaljer. I det sammanhanget vill jag passa på att påpeka att jag 1992 under några veckor ansträngde mig för att försöka memorera utseenden på dem som deltog och det blev snabbt mycket påfrestande. Det tog upp alldeles för mycket energi. Året efter började jag mer eller mindre medvetet att göra tvärtom för att spara mig, dvs jag försökte aktivt undvika att lägga märke till utseenden etc. Dessvärre tror jag att jag har lyckats rätt bra på den punkten. När jag var intensivt övervakad, var det ibland så irriterande, att jag hade god lust att ta till våld mot förföljarna, men eftersom jag saknar naturlig benägenhet för att slåss, var det aldrig riktigt nära att jag verkligen gjorde det. Och dessutom, tror jag att mind-control operatörerna skulle ha gillat det, kanske skulle de ha erbjudit en sådan slagen förföljare, att i skydd av sekretess få möjlighet att hämnas direkt in i min hjärna. Det är inte jämnspelta villkor och i allmänhet avråder jag alla från att använda våld. Det tjänar bara de onda krafterna på. Dessutom befinner sig dessa övervakare/förföljare bara på hierarkins lägsta nivå. Eftersom jag hade kommit i kontakt med psykiatrin en gång, väntade jag mig att de skulle försöka använda det mot mig på ngt sätt. T ex genom att försöka arrangera ngn ny form av sammanbrott, helst sådana att den passar in på ngn etablerad psykiatrisk diagnos. T ex cyklisk psykos. En mycket fiffig diagnos. Eftersom det är ngt cykliskt, så finns det inte där hela tiden vilket förklarar varför de flesta inte uppfattar en som galen. Men varje gång man hävdar att man är förföljd av statens agenter/huliganer så är det bara inledningen av en ny cykel av psykosen. I mitt fall befanns 3 år vara en lämplig cykellängd. Jag befann mig då i en annan stad. En natt, när blixten slog ned i den närbelägna skogen, med en ganska stark verkan in i det rum i vilket jag sov, använde de sig av detta som en lämplig startpunkt för en tortyrsession, värre än ngt de gjort på lång tid, och simulerande utbrottet av ngt slags psykos. Jag antar att de ansåg att blixten kunde fungera som en plausibel förklaring till vad som hade utlöst det psykotiska sammanbrott, som de simulerade med hjälp av hjärnimplantatet. Därefter torterade de mig under 3 dagar. Hela tiden svor jag och förbannade dem, och jag önskade uppriktigt att de måtte få lida för alltid i den eviga elden. Jag tror inte att jag någonsin har känt en så stark önskan inom mig. (Jag känner inte längre på det viset) Under dessa dagar bör de ha anat att jag visste om mind-control anordningen, men jag sa ingenting rent ut och man vet aldrig med människor. På den tredje dagen fattade jag beslutet att jag skulle hänga mig i ett av träden om tortyren inte hade upphört på den fjärde dagens kväll. Eftersom det inte tycktes bli ngn förbättring, vidtog jag förberedelser, fann ett rep och försökte fokusera mina tankar på de praktiska aspekterna för den förestående hängningen, på vad som kunde gå fel. Jag ville inte överleva med ngn allvarlig hjärnskada eller bruten nacke etc. Jag tänkte att just den skogen inte var ngn särskilt inspirerande plats att dö på, men jag var verkligen besluten att undfly den djupa förödmjukelse, vilken de påtvingade mig. En doktor tillkallades av ngn och den doktorn försökte lugnt övertala mig att inte ta mitt liv. Jag förklarade inte varför jag hade den avsikten, eftersom jag aldrig hade berättat för ngn om mind-control anordningen och det jag utsattes för med den. Jag tyckte synd om doktorn. Hon hade rest långt och jag tänkte att man borde ge henne ngn belöning för den visade empatin. Hur som helst, jag accepterade att än en gång komma till ett mentalsjukhus. På sjukhuset fanns vänliga människor, vilka upplyste mig om att de hade flera fina mediciner, som skulle vara lämpliga. Men denna gång förekom inga hotelser. Jag hade också beslutat mig för att inte berätta ngt om den verkliga orsaken till att jag befann mig där. Jag sade till dem att de inte skulle tro mig, och att det bara skulle bli värre för mig om jag berättade. Tortyren upphörde inte på mentalsjukhuset, även om mind-control operatörerna minskade den totala mängden tortyr. Det var ingen större överraskning för mig att jag nu placerades i ett rum, där min rumskamrat led av cyklisk psykos. Mind-control operatörerna torterade och förödmjukade mig regelbundet på mitt rum. Både vid andra tidigare tillfällen och på sjukhuset, utsatte de mig för manipulationer, där hjärnimplantatet användes på ett sofistikerat sätt. Till att börja med, användes det för att alstra ljud i mitt huvud, vilket fick det att verka som om ngn höll på och joxade med vattenledningen. Som om ngn vred fram och tillbaka på ngn spak eller dylikt. På samma gång utövade de, via implantatet, inflytande över de delar av hjärnan där förnimmelsen av varmt och kallt finns lokaliserad. De använde sig av detta på så sätt att det föreföll som om de verkligen ändrade vattnets temperatur på ett kaotiskt sätt. Alla vet hur vattenkranar ibland kan uppföra sig på ett väldigt enerverande sätt utan att det behöver vara frågan om ngt avsiktligt sabotage, men i det här fallet var det inte naturligt orsakat och det var medvetet utformade trakasserier avsedda att göra det obehagligt för mig och för att provocera fram de symptom på psykisk sjukdom som de så hett eftersträvade. Observera att jag hade blivit förberedd genom att verkligen bli övervakad av människor som gick ovanför huvudet på mig under flera månader eller mer, så det skulle inte ha förefallit helt otroligt att ngn faktiskt hade stått i ngt serviceschakt och justerat vattenflödet eller andelen kall/varm vatten. Det är inte helt lätt att avgöra om ett ljud är riktigt eller bara finns inuti ens huvud. Men det finns ett sätt som förmodligen är rätt tillförlitligt. Om det riktiga ljudet har väldigt lågt dynamiskt innehåll, dvs de starkaste och svagaste delarna skiljer sig obetydligt i styrka, då är det svårt att skilja på yttre och inre ljud, men i allmänhet är riktiga ljud, vilka orsakas av ngn fysisk handling, åtföljda av relativt kraftiga impulser av olika slag, som får vågor att breda ut sig längs flera olika vägar och inte enbart till örat genom luften, men också till huvudet genom benen från marken, en seismisk våg om man så vill. Man får så att säga en mer tredimensionell känsla. De ljud som de har åstadkommit via implantatet har hittills saknat stort dynamiskt omfång. Orsaken är förmodligen att de inte har råd att använda stor dynamik i den elektroniska utrustningen de använder eftersom det skulle leda till ett hörbart brus karakteristiskt för elektronisk utrustning. Men den här teknologin är stadd i snabb utveckling och de kommer utan tvivel att fortsätta att förbättra möjligheterna att skapa den perfekta illusionen. Under den tortyrsession, vilken föregick detta mitt andra möte med mentalvården, använde de hjärnimplantatet bl a till att simulera att duschens vatten var orent och luktade illa. Det var inget fel med vattnet, men illusionen var rätt realistisk och det tog en liten stund innan jag insåg att luktsinnet likaväl kan manipuleras genom implantatet som ngt av de andra sinnena, förutsatt att rätt ställen i hjärnan är åtkomliga med implantatet. Jag är helt medveten om att det finns en del former av hjärnskador eller sjukdom som ibland kan ge upphov till liknande symptom. Insikten om detta fick mig också att behålla alla sådana observationer för mig själv. Om man hela tiden förser mind-control operatörerna med information om ens aktuella intryck, gör man det möjligt för dem att på ett mer framgångsrikt sätt manipulera och skapa svårgenomskådade illusioner, men när man håller inne med all sån information eller sprider ut den över tid så att det är svårare att dra nytta av den, har de färre valmöjligheter och de måste vara mer försiktiga och planerande för att förutse allting. Det är de också i viss utsträckning, men uppgiften är alltför omfattande. Machiawelli behöver lite återkoppling för att trivas. Så det bästa är att inte ge honom ngn. Den sortens taktik fungerar emellertid bara så länge de vill studera personen i sitt någotsånär naturliga, opåverkade tillstånd. Annars är det möjligt att beröva personen kontrollen över sitt jag i hur hög utsträckning som helst. Det här resonemanget om att tråka ut förföljarna håller ju bara så länge de är människor. Spontant tillägg: Det kommer för mig att en machiawellisk organisatör påminner mer om en maskin än om en människa. Det handlar ju om att kontrollera oberoende av alla mänskliga idéer och ideologier etc. Det motsvaras av ett reglersystem realiserat i form av en sorts algoritm. Människor utgör byggstenar och verktyg som manipuleras med utnyttjande av all tänkbar information för att systemet skall reglera sig till ett stabilt tillstånd bevarande den rådande maktstrukturen. Det behöver i och för sig inte vara en mänsklig individ som ensam realiserar den funktionen. Men i vilket fall anar jag att den typen av maktutövning kommer att gå lättare att mekanisera än många andra mänskliga egenskaper. Under den utdragna tortyrsessionen, inträffade några incidenter, när de experimenterade med mig på ett sådant sätt att jag kunde uppskatta upplösningen som den elektroniska anordningen hade på min hud. Den föreföll att vara mkt hög och jag visste att detta betydde att det måste finnas ett stort antal oberoende kontaktpunkter mellan implantatet och hjärnan. Senare har jag fått reda på att moderna implantat existerar vilka kan etablera den sortens kontakt av sig själva genom att på ngt vis stimulera fram en mikroskopisk rörelse/tillväxt hos hjärncellerna så att de blir inkapslade i små kaviteter i elektroniken. Jag undrade, huruvida implantatet kan användas till att läsa en persons handskrift genom att avläsa de hjärnsignaler vilka härrör från handrörelserna. Jag tror inte det, men det kanske kommer. Hela tiden hade jag ett starkt intryck av att dessa mind-control operatörer arrangerade en väl uttänkt kombination av symptom avsedd att passa in i ngn psykiatrikers kliniska erfarenhet, för att därigenom vända min oförfalskade beskrivning av mina erfarenheter till ett vapen i händerna på statens förövare. Jag undrar hur mycket av den kliniska erfarenheten i dagens psykiatri, vilken, oavsiktligt erhålls genom studier av sådana mänskliga försökskaniner. Senare tillägg: Senare, läste jag någonstans, att studenter som studerar ämnen relaterade till psykiatri ibland ges exempel på paranoid schizofreni, där exemplet verkar vara utformat för att preparera ovetande psykiatriker för sådana situationer som är typiska för klienter som blivit utsatta för den form av statsterror som diskuteras här. Så att offrets anklagelser och symptombeskrivning, falskeligen, förefaller vara en vanlig företeelse bland genuina fall av schizofreni. Detta stycke är skrivet efter en stor del av den övriga texten, som en fundering i efterhand och inskjuten där den hör hemma kronologiskt, men jag kom inte ihåg detta förrän efteråt. Som jag skriver detta, minns jag plötsligt att jag, vid tiden för den värsta tortyrperioden, via implantatet, tilltalades av mer än en person, men det var en som var särskilt framträdande. Någon som föreföll att vara säker (på sig själv) och entusiastisk över det han höll på med. Jag hade också intrycket att den personen hade psykiatrisk bakgrund, eller åtminstone hade ngn kännedom om psykiatri. Detta kan ha pågått mindre än en timme eller som mest några timmar. Personen föreföll att tänka att, vad än det nu var som de tänkte göra eller för vilket ändamål, så var han i sin fulla rätt att göra det. Jag skulle få mig en läxa och han skulle vara läraren eller navigatören eller vad man skall kalla det. Han lät inte grym. Han verkade bara vara väldigt säker på att det han gjorde var rätt. Detta förefaller att stämma bättre överens med en annan förklaring än den jag föreslog tidigare, nämligen att avsikten vore ngn form av chockterapi, som en del av ett mer långsiktigt experiment. Det faktum att jag tilläts höra flera röster kan ha varit ett sätt att tala om för mig att det var flera personer bakom beslutet att behandla mig på det sätt som skedde. Kanske tog de illa vid sig av mina uttalade förbannelser och kände ett behov att visa mig att de var vid gott mod och att de var övertygade om att de inte gjorde ngt dåligt. Det var bara jag, dumma barn, som inte uppskattade nödvändigheten och visdomen i det som skedde. Detta är självfallet spekulation, men det förefaller mig vara en rimlig förklaring av varför de lät mig höra dem. De började känna tvivel på vad de höll på med efter att ha hört mina upprepade och intensiva fördömanden av dem. Kanske var de verkligen illa till mods över det. Jag är inte säker på att de visste att jag kunde höra dem, men det föreföll verkligen så. Och det verkade som om detta var en improviserad och ovan situation för dem. En förklaring skulle kunna vara att de ordinarie mind-control operatörerna, de som 'tryckte på knapparna', ville ha ryggen fri genom att få andra ansvariga att deltaga aktivt. Av en händelse, inträffade en vecka efter det att jag skrev raderna här ovan, att jag läste artikeln Of Conspiracies and Conspiracy Theories: The Truth Buried by the Fantasies av Robin Ramsay från 1996, se References - 1. Där säger han att han erhållit skrivna meddelande från 2 påstådda offer för mind control, vilka säger sig "höra..röster av lag av psykologer och personal ur säkerhetstjänster, som på ett narraktigt sätt experimenterar med deras hjärnor." (Robin Ramsay säger också att han ännu inte har sett ngt övertygande bevis för att det finns några människor med implantat.) På mentalsjukhuset talade jag med några andra människor. Två sade sig vara narkomaner och jag trodde dem. De verkade genuina. En av dem sade spontant, att polisen i en viss svensk stad brukade plocka upp narkomaner och föra dem till en plats där experiment utfördes med dem, och denna person förväntade sig att jag skulle vara införstådd med detta. Skulle veta att det gick till så här i Sverige. Eftersom jag aldrig nånsin hade yppat ett ord för ngn om sådana ting och eftersom jag inte heller hade anförtrott mig till ngn om den verkliga orsaken till att jag befann mig där, verkade det underligt att jag skulle förväntas tro att sådant förekom. Jag sade att jag inte trodde att det förekom sådant och jag undrade om den personen var ngn sorts infiltratör/provokatör eller om detta reflekterade de chockerande realiteterna i 1990-talets Sverige. Senare det året, lät mind-control operatörerna mig höra en kvinnlig röst, som sade ngt i stil med:"Du skall passa dig (jävlit noga?), vi e väldit' trötta på dig , och vi kan mycke värre..". Jag visste inte exakt vad som åsyftades eftersom de inte hade varit särskilt aktiva just då. Men med min tidigare erfarenhet, tog jag inte detta för ngt tomt hot. Rösten talade med den lokala dialekten, och jag trodde att mind-control operatörerna hade spelat in en röst från ngn tillhörande polisen i samma landsända åtminstone, och därefter, antagligen mot sina föreskrifter, låtit mig höra den. (Jag insinuerar inte att ngn sådan polis behövde vara inblandad i den högteknologiska delen av mind-control operationen, men jag övervakades vid den aktuella tiden och det föreföll inte otroligt att ngn polis, vilken högst motvilligt, var tvungen att ta ngn del i denna ständigt pågående övervakning, verkligen kände så.) Normalt undvek mind-control operatörerna den sortens uppenbara trakasserier, och föredrog mer lättförnekade metoder, som t ex att virtuellt nypa mig i örat (dvs genom att simulera det i hjärnan med implantatet), när de trodde att jag försökte skriva ngn sorts kod. Jag menar, när jag inte skrev enkelt formaterad text på datorn, utan höll på att experimentera med storlek och kerning av bokstäverna på ett otrivialt sätt. Då föreföll de tro att jag försökte dölja ngt för dem. Det var uppenbart att de kunde se allt jag skrev på datorn direkt. Inget av detta förvånade mig. Det verkade mer som de storebrorsfasoner som man kunde vänta sig. Jag vet fortfarande inte vad som egentligen satte igång den här historien. Jag har givetvis aldrig blivit anklagad för ngt. Bara straffad. Men det finns en del omständigheter från 1983-84 eller däromkring när jag faktiskt gjorde ngt som involverande en elektronisk anordning, som inte var olagligt men som ändå kunde ha väckt misstankar och som senare skulle ha kunnat kombineras med andra lösa ändar för att erhålla ngn sorts potentiell terroristprofil. Jag vill understryka att jag aldrig har hotat ngn eller haft avsikter att skada ngn. Jag tänker att det kan ha använts som en förevändning för att experimentera med mig. Om man kombinerar flera lösa ändar från en människas liv genom att bryta sig in i hans hem när han är borta och börjar dra ytliga slutsatser, utan att kontrollera med personen eller med ngn som känner honom, kan man lätt komma fram till väldigt missriktade slutsatser. Jag anar att det är vad som faktiskt inträffade. Antingen polisen eller ngn grupp av frifräsare bröt sig in i mitt hem i hemlighet och sökte igenom mina tillhörigheter, och bland andra ting , kan de ha hittat en box full av legala vitaminpiller som de kan ha tagit för narkotika. Om de hade tagit ett prov och lämnat det till ngt kriminaltekniskt laboratorium med möjlighet att analysera narkotika, skulle missförståndet ha kunnat klaras ut omgående. Uppenbarligen skedde inte detta, och i stället presenterades dessa löst grundade misstankar som fakta av ngn som bedömdes vara en trovärdig källa av den lokala polisen. Där fanns även en kanyl, som jag brukade för smörjning och som därför var kontaminerad med olja. Även i det fallet hade en kriminalteknisk analys visat att den sannolikt inte användes för narkotika. Jag slängde inga av de ovan nämnda sakerna förrän långt senare, så det finns ingen möjlighet att de kunde ha känt till dem utan att bryta sig in. Jag hade också vid den tiden ett finkalibrigt gevär med fast längd, alldeles för stort för att kunna döljas i den väska jag brukade medföra, så det kan inte ha varit skälet till att polisen trodde att jag var kapabel att beskjuta dem. Där fanns en tillhörande förpackning med ammunition och just den typen av ammunition råkade ha namnet 'Laser'. Det var inte ngt laservapen (=vapen med laserriktmedel) utan det var bara ett godtyckligt namn. De som trodde att de fann narkotika i mitt hem skulle med samma brist på grundlighet ha kunnat tro att det rörde sig om ett laservapen. Vid den tiden det utspelade sig, vill jag minnas att polisen var på jakt efter den s k 'lasermannen', som mördade och skadade flera invandrare med ett laservapen och han greps senare. På väggen hade jag en anslagstavla av kork, på vilken jag fäste lappar med nålar med stora huvuden. När jag städade en gång kom jag att arrangera de oanvända nålarna i form av ett kors. Men när detta nådde kanten återstod flera nålar, så jag placerade resten av nålarna i vinkel vilket resulterade i en swastika (hakkors). Det var inte planerat utan bara ett praktiskt arrangemang. Jag lät det vara kvar så rätt länge. Men de som bröt sig in i mitt hem och trodde att de fann narkotika, kan ha trott att han som bodde där hade nazist-sympatier. En höger-extremistisk terrorist som planerade att skjuta på folk med laservapen förutom de andra misstankarna. Kunde det vara den bilden de hade av mig, vid ngn tidpunkt av spaningarna? Det var ungefär så jag funderade, vid den tiden, när jag försökte förstå på vilka grunder jag blev utsedd. Enligt flera källor tycks det finnas ett mönster, där t ex höger-extremister blir föremål för mind control, varefter de används som programmerade mördare och som syndabockar för aktioner som i realiteten är ett verk av tekniskt avancerade grupperingar inom underrättelsetjänster. Anledningen att högerextremister föredras är att det med hotet från dem som förevändning antas vara lättare att driva igenom undantagslagar och avsteg när det gäller grundlagsskyddade fri och rättigheter. Men mer allmänt går det ut på att skapa intrycket att förövaren agerar på eget initiativ och att det inte är fråga om ngn konspiration. Mordet på Olof Palme tycks passa in i det mönstret. Om man sätter sig in i efterkrigshistorien med utnyttjande av ocensurerade källor, finner man en del skrivet om sådana företeelser. Se References - 1 Jag har avslöjat detaljerna ovan därför att det illustrerar varför skyddet av folks privatliv, anses vara så viktigt av många bedömare. Om man inte känner en person när man illegalt bryter sig in i hans hem, kan det leda till allvarliga missförstånd. När polisen har beslut om husrannsakan och öppet kommer in i en persons hem, finns det i alla fall ett visst utrymme att reda ut sådana missförstånd. Men när det aldrig förekommer ngn öppen anklagelse och allt görs på ett förnekelsebart sätt, är det risk för att det hela urartar. Att utfärda order om husrannsakan mer lättvindigt skulle förmodligen av många anses som en utveckling mot en öppet totalitär stat, men om alternativet är att de agerar i det fördolda, och förfinar allsköns förnekelsebara metoder, och systematiskt sopar igen spåren efter brott som begåtts i samband med detta, där allt i tysthet godkänns av myndigheterna, som hycklande tvår sina händer och inte ställer några frågor, ja då föredrar jag faktiskt den förra metoden, där man i alla fall vet vem man har att göra med. Det stör mig inte så mycket att individuella poliser 'improviserar' en smula när de försöker 'reka' på bovarna, men jag störs mer av det jag misstänker vara en hycklande attityd bland människor högre upp i systemet, vilka inte vill lorta ner sina händer, men som struntar i vilka metoder som egentligen används, så länge det är möjligt att förneka. Ju skickligare de blir på att dölja sina övergrepp, desto fler kommer de att begå. För att vända utvecklingen från sitt nuvarande perverterade tillstånd, är det viktigt att backa upp de goda krafterna inne i systemet genom att informativt skildra och exponera övergreppen, så att de inte lönar sig. Likaså är det viktigt att försöka stödja de politiker som kan tänkas ha förutsättningar att göra ngt åt det. Men vilka är det? Digression rörande vilka som utses till mind-control offer: Fundering i efterhand och inskjuten i texten efter att ha läst om följande företeelser:
De som utför dessa experiment är rationella aktörer, och de styrs främst av vetenskapliga överväganden plus kravet på förnekelsebarhet. Vidare antar jag att experimenterandet generellt består i att bl a inplantera elektroniska anordningar i offrens huvuden. Det förefaller rimligt att tro att de behöver tid för att göra ett bra jobb av det och att den tid som behövs kan vara så lång att i många fall, anhöriga till de utsedda offren skulle sakna dem. Låt oss anta att de ändå skulle göra det på en sådan person. Det skulle kunna fungera om personen var en narkotikamissbrukare. en mentalpatient eller en person utan mycket kontakt med andra människor. Under vissa villkor skulle de tom kunna låta offret temporärt ersättas av ngn med liknande utseende, för att undvika misstankar. Med en missbrukare skulle människor bli mindre misstänksamma om de upplevde ngn personlighetsförändring och det vore lättare att ersätta en sådan person för en tid. Men i vilket fall är det uppenbart att ensamma människor löper större risk att utses, eftersom de kan föras bort utan att saknas av ngn nära anhörig. Genom att studera potentiella offer över en längre tid, vore det möjligt att ringa in några individer, vilka, om de var försvunna ett tag, skulle uppväcka minsta möjliga misstankar. Jag skulle vid den tiden ha varit ett bra val i just det avseendet. Ibland kunde det tom hända att jag knappt talade med ngn under flera veckor. Inga telefonsamtal eller nånting. Jag läste och promenerade, funderandes över ngt vetenskapligt problem. Under den mest extrema perioden lyssnade jag inte ens på radio under flera månader. Från den utgångspunkten skulle det förefalla tänkbart att jag inplanterades tidigare än jag trodde förut. Det skulle då vara mer troligt att jag inte skulle vara kapabel att komma ihåg ngn period, där det tycktes saknas tid eller när ngt skulle verka vara ologiskt på ngt vis. Senare tillägg: Några lösa ändar. Försöker komma på vilka andra ursäkter de kan tänkas ha använt sig av.
Vid jultid 1998, bröt jag så min långa tystnad. Jag hade då blivit utsatt för tortyr med hjärnimplantatet både under kvällskurser, under föreläsningar vid Chalmers Tekniska Högskola, och under mitt arbete som programmerare. Det föreföll aldrig bli ngt slut på det och dessutom, började jag på grund av tilltagande frustration att lätta på trycket, genom att vråla högt när de torterade mig i min säng om nätterna, varvid jag väckte min lille son som blev rädd och grät. Jag kunde inte se ngn annan utväg än att sträva efter maximal publicitet. Det var ingen mening med att vända andra kinden till längre. Jag hade varit mycket obenägen att berätta för ngn, för jag kände att när jag väl börjar, så blir jag tvungen att driva det vidare hela vägen, och jag kommer antagligen att tvingas kämpa med att försöka övertyga klentrogna människor, och det föreföll mig som om detta skulle komma att sluka all min energi När detta skrivs, har ett år förflutit, sedan jag började försöka nå ut. Först försökte jag med polisen, och de trodde att jag förmodligen var rädd för att det inte fanns ngt främmande föremål i mitt huvud, så jag vände mig till en doktor för att få den nödvändiga remissen, och så länge hon inte kände till exakt vad för problem det rörde sig om, rekommenderade hon en skicklig specialist, och skulle försöka få in mig hos denne, men när jag senare förklarade att jag blivit implanterad och torterad, vände hon sig från mig och försökte hänvisa mig till psykiatrin, upplysande mig om att man vid den lokala psykiatriska kliniken var bekant med denna form av tvångsföreställningar. Jag insisterade artigt på att hon skulle berätta mer detaljerat om de likheter som hon antog mellan min berättelse och dessa andra patienter, men hon svarade inte. Jag antar att det berodde på att hon i själva verket inget visste och heller inte brydde sig om att ta reda på ngt. Den sortens brist på empati straffar sig mycket sällan i karriären. Men jag vill inte vara för hård i mina omdömen. Det är inte lätt att alltid veta vad som är det rätta när det gäller att prioritera sjukvårdens resurser. Jag hade ändå räknat med att det skulle bli svårt att få gehör vid nästa instans. På grund av dessa svårigheter, beslöt jag mig för att det nu var dags att pressa på för maximal uppmärksamhet via media, om jag skulle få ngn anständig behandling. När jag skickat mitt första brev till en svensk dagstidning och slog upp den påföljande morgon, kunde jag läsa om polismorden i Malexander. När det senare kom fram vilka de misstänkta var väcktes många frågor. Efter flera månaders brevskrivande och telefonsamtal, har jag blivit lovad både av radion och av DN, att de skall släppa fram mig. Inte förrän Oktober 1999, började jag informera mig om andra fall av mind control. Jag lärde mig den termen först då. Dessförinnan var det enda fall jag hört talas om Timothy McVeigh, den person som dömdes till döden för attentatet i Oklahoma City. För några år sedan hörde jag i en TV sändning att McVeigh påstod sig ha ett implantat och att de använde det för att kontrollera honom. Ngt i den stilen. Information rörande McVeigh finns i : The Oklahoma City Bombing and the Politics of Terror . .by David Hoffman. Efter att ha spenderat några dagar, läsande om andra människor med erfarenheter liknande mina, och medveten om att detta aldrig har berörts av svenska media, kände jag mig mycket nedslagen. Jag insåg att dessa mediers journalister litar på att de erhåller tillförlitlig information från de dominerande nyhetsbyråerna, och de försöker aldrig på allvar att hämta information från oberoende källor. I och med att jag blev medveten om detta, kändes det som om svenska journalister har mycket att lära om de skall kunna få igång en riktig nyhetsförmedling till allmänheten. Det måste ju vara rätt mycket som har gått snett när seriösa forskare inte lyckas nå ut i svenska medier om detta med mind control vilket efter vad jag har läst mig till var fallet tidigare på 1990-talet. I referenslistan References - 1 står bl a ett utdrag om detta. Det är frustrerande att man är tvungen att kämpa så hårt bara för att få lite uppmärksamhet. Att man inom medierna inte uppriktigt bryr sig så mycket om människor som saknar ställning eller kontakter oavsett hur välinformerade de är. I Sverige får dagstidningarna stora skattefinansierade subventioner bara för att nätt och jämnt hålla dessa drakar vid liv. Detta förutsätts borga för en öppen debatt. Då jag läste dokument på internet, lärde jag mig mer om det allmänna problemet med ofrivilliga experiment på människor, där mind-control experiment bara är en del av problemet och där tydligen krigsveteraner har blivit utsatta för oetiska experiment i stor skala. Jag fick reda på de ansträngningar som gjordes för att få igenom ny skyddslagstiftning,Human Research Subject Protections Act of 1997, där Senator John Glenn var involverad och om President Bill Clinton's memo innehållande riktlinjer för förstärkt skydd av Människor som studeras/ingår i sekretessbelagd forskning (Strengthened Protections for Human Subjects of Classified Research.) När jag så försökte rikta svenska journalisters uppmärksamhet på det faktum att USA's president var tvungen att instruera 'sin' regering att inte utföra oetiska experiment på amerikanska medborgare, så tycker man ju att det borde räknas som en information av vikt. Men den spontana reaktion jag erhöll från en journalist med vilken jag hade ett kort samtal var som följer:"Jag vet inte i vilket sammanhang Bill Clinton sa det." Jag citerar det, därför att jag tror att det säger oss ngt om den allmänna attityden från media mot allmänheten. Det är inte de källor man citerar som räknas, det är vem man är, vilken sorts relation man har lyckats etablera till media. Detta är en helt anti-intellektuell attityd, och jag kan inte begripa hur det skall kunna uppstå en öppen debatt så länge mediafolket behandlar allmänheten på ett så nedlåtande sätt. References - 1 References - 2 English Introduction Tillbaka till Svensk Introduktion |