I Skåne sattes sex lantvärnsbataljoner upp och många bondesoldater hamnade i Malmö som galärroddare i de kanonslupar som låg förlagda vid Malmöhus. Fältsjukan bredde ut sig och resultatet var en katastrof. Många pågar dog under svåra umbäranden och i övriga delar av landet var det samma tragiska händelser. I Karlskrona fann man på nyåret 1809 inte mindre än 800 obegravna lik efter de mönstrade lantvärnssoldaterna.

Kriget i Finland var, som redan omnämnts, en katastrof och syndabocken för detta krig blev Gustav IV Adolf (se bild höger) som avsattes till förmån för dennes farbror; prins Karl. Den senare tog sig konunganamnet Karl XIII (se bild vänster.

Karl XIII var barnlös och oron över detta var stor. Därför tillsattes en ny kronprins, Christian August, som adopterades av den gamle och sjuklige, men dock nyinsatte regenten. Kronprinsen drabbades emellertid av en hjärtattack under en militärmanöver i Skåne och föll död ner från sin häst. 
Så hände det sig att en viss löjtnant Mörner självsvåldigt åkte till Frankrike för att värva den franske marskalken Jean Baptist Bernadotte till ny kronprins i Sverige.

Hösten 1810 landsteg Bernadotte i Helsingborg, åkte direkt till Stockholm, tog sig det svenska namnet Carl Johan och redan under våren 1811 kom han att sköta regeringsbestyren p g a Karl XIII sjukdom. Carl Johan fick instruktioner att ordna till så att extra roteringen, som enligt riksdagens beslut skulle drabba alla icke tidigare roterade jordar. I bland annat Skåne var detta inte gjort - vilket kom att få mycket svåra följder. Roteringen var, för den som kanske inte vet, på det sätt man enrollerade soldater i armén. Sverige var indelat i rotar, där varje rote var tvungen att förse kronan med en soldat. I en församling kunde det finnas flera s k rotar.

Att Carl Johan, en fransk soldat och marskalk, blev svensk kronprins fick naturligtvis även det sina följder. Engelsmännens svar lät inte vänta på sig och rykten kom i omlopp att ett antal engelska örlogsskepp kryssade i Kattegatt. Kronprinsen oroade sig för läget och skred till verket. Försvaret måste förstärkas och det snabbt, men roteringen gick som sagts ovan mycket långsamt - speciellt i Skåne.

På grund av situationen beslöt Carl Johan, den 23 april 1811, att ytterligare 15 000 man skulle skrivas ut som ett s k "förstärkningsmanskap". Åtgärden blev alls icke populär och högljudda protester gjorde sig gällande i de svenska socknarna. Bland annat kom man i håg under de vidriga förhållanden man senast tjänstgjorde i lantvärnet. Det skall sägas att detta missnöje inte enbart var ett skånskt eller sydsvenskt fenomen bl a inkom rapporter om oroligheter från t ex Värmdö och ett flertal platser i Södermanland. Det var dock i Skåne som allt urartade och fick katastrofala följder.

I början av juni månad 1811 samlades 800 uppretade bönder i Helsingborg för att protestera, men de reds ner av husarer som även högg in på den, vad det står skrivet, obeväpnade allmogen. Skärmytslingar skedde även nere i Ystad där bönderna skrämdes i väg efter det att husarerna sköt med lösa skott, men det visste ju inte bönderna. Överallt tycktes protesterna förekomma - även på Svaneholms slott utanför Skurup där Rutger MacLean hade sitt residens. Denne påtvingades att skriva under en skrivelse han själv skulle ordna ett förstärkningsmanskap.

Det är dock en speciell bygd som för alltid kommer att kommas ihåg denna junimånad och det är trakterna kring Klågerup och Bara, som ligger ett par mil öster om Malmö.

Skånes generalbefälhavare J C Toll beordrade, vad han kommenderats att göra enligt ordern från Stockholm, allmogens representanter att bestämma hur förstärkningsmanskapet skulle skrivas ut. Vid mötet kom man fram till att det skulle ske genom frivillighet eller att man helt sonika lottade vem som skulle tjäna kronan. 

Nu började det märkas vissa rörelser i både Hyby, Bara och Skabersjö socknar. När sockenstämmor hade utlysts den söndagen den 9 juni 1811 samlades uppretade drängar för att klaga på tillvägagångssättet. De vara alla ense om att ingen utskrivning vare sig på frivilligt sätt eller genom lottning skulle ske. Först skulle den s k roteringen (se föregående sida) ordnas, men som inte var gjord. Meningarna mellan drängar och präster var delade och ordväxlingen var hög. 

I Bara kyrka hände det sig som så att prosten Borup och baronen på Torup, Stiernblad, var mycket illa ute - och den som var mest högljudd på detta möte var drängen Mårten Bengtsson. Efter stämman beslöt sig drängarna i Bara för att uppvakta den hemilande baronen och i samlad tropp begav man sig till Torup. När drängarna kom fram var baronen på väg därifrån, flyende hals över huvud, men några av drängarna försökte genskjuta honom men misslyckades. På Hyby sockenstämma, som hölls i dess kyrkas sakristia, var även där ordväxlingen hög, men inte tillnärmelsevis så hög som i Bara. 

Dock finner kyrkoherde Anders Erichsson att två av drängarna varit så obstinata att han beslutar sig för att skriva ett brev till landshövding von Rosen. Brevet som sådant är anledningen till varför också de bägge drängarna, senare samma vecka, blir arresterade av kronolänsman Claesson - och detta är i sin tur droppen som får bägaren att rinna över. 

Natten mellan torsdagen den 13 juni och fredagen den 14 juni infångas de bägge drängarna, Lars Nilsson och Anders Påhlsson. De föres till Malmöhus för förvar i väntan på dom. Det är denna torsdagsnatt som allt blossar upp. Budskapet om arresteringen går som en löpeld från socken till socken och i nattens mörker tänds upprorets låga. Samlingsordern, att man skall mötas vid Torups slott, kommer s a s till allmän kännedom. 
Lars Nilsson och Anders Påhlsson skulle fritas och befrias från bojorna i Malmöhus. Det är inget fredståg som ankommer till Hyby prästgård för att hämta upp kyrkoherde Erichsson och senare prosten Borup i Bara. 

Dessa bägge tvingas till Torup för att sedermera följa med till Malmö. På Torup samlas omkring 2.000 drängar och husmän, men alla är inte lika entusiastiska - några bönder har, liksom prästerna, fått följa med under tvång. Väl vid slottet beslutar man sig dock för att inte gå in i Malmö. 
I stället skrives ett brev om frigivning vilket signeras av de bägge prästerna - och Erichsson är den som tillsammans med ett par bönder skall rida in i Malmö för att överlämna kraven. Hela denna fredag tömmes i stort sett Torup på all mat, men framförallt på brännvin och Stiernblads förnäma samling av tokajervin.

Ju längre dagen gick desto mer berusad blev den samlade allmogen. I Malmö var oron stor och utkik beordrades och sattes upp i S:t Petris höga kyrktorn. Befälhavare Toll skrider nu till verket och beordrar generalmajor Hampus Mörner att rida ut och att denne med alla till buds stående medel slå ner upproret. Generalmajor Mörner rider ut med 4 kanoner, 40 husarer och 100 man ur konungens eget värvade regemente. Vid ankomsten till Torup konstaterade Mörner att allmogen inte var där, men spejare meddelade att "insurgenterna" förflyttat sig mot Klågerup.

Eftersom det var sent beslöt Mörner att slå bivack för att istället kommande dag, lördagen den 15 juni 1811, slå till. På morgonen befinner sig c a 800 av drängarna kvar på Klågerup. De får en varning att ge sig av därifrån, men de hånar Mörner som till slut beslutar att slå till - hårt. Senare denna dag har minst 40 bönder skjutits eller blivit nedhuggna till döds. Många är de som blivit lemlästade eller svårt sårade. Det skall tillskrivas att drängarna var lätt beväpnade och med det menas; liar, knivar, skäror och måhända ett par bössor.

De stod sig slätt mot Mörners vältränade husarer därav ingen miste sitt liv. Denna händelse har i folkmun levt kvar som "Slaget vid Klågerup".

Efter massakern på Klågerups ängar beordrar Mörner, inte utan rörelse, sina husarer att tillfångata närmare 200 av allmogen. De föses in till Malmöhus. Intåget i staden var hemsk. Fångarna var utmattade efter flera dagars kringstrykande. De var bundna tre och tre med händerna på ryggen och släpades efter husarernas hästar. Länsstyrelsen beslutade att liken efter upprorsmakarna skulle kastas i en massgrav som inte var på s k vigd jord - på en plats som i dag kallas för "döängen". 

Väl på Malmöhus led de fängslade något oerhört. Sjuka och sårade förvarades hopträngda med friska. Hygienen var urusel. Och som de inte var nog härjade den fruktade rödsoten. Snart började förhören och snart utdömdes spö och vistelse på fästning om vartannat.

Mycket ont kan tillskrivas denna berättelse, men grymmast av allt var de två pågar som dömdes till döden; Mårten Bengtsson från Bara och Per Ottasson från Slimminge. Dessa bägges öde beseglades med halshuggning och stegling. Upproret kuvades och förstärkningsmanskapet skrevs ut.