Utanför köksfönstret låg ett utsnitt av världen, en vägstump, som var markerad som återvändsgränd vid infarten, ett halvdussin villor med brunt tegel i fasaden, ansade gräsmattor, prydnadsträd på svagväxande stammar, garage med jalousidörrar. I varje enskilt hus erbjöd perspektivfönster full insyn mot spis, diskbänk och köksbord, det var som om invånarna lade sig vinn om att bli iakttagna när de lagade mat eller åt, men inte annars. På dessa öppna scener inträffade aldrig någonting, och när det förekom avsteg från regeln drog man ner rullgardinen. (Ändå kände han till ett och annat ryktesvägen). Omvänt: om han en dag i hastigt mod bestämde sig för att pinka i rännstenen, skulle han säkert bli iakttagen och knappast förlåten. Impulsen var hur som helst främmande för honom; när människorna bodde så tätt inpå varandra som här, gick det inte an att bryta mot vare sig skrivna eller oskrivna lagar. Grannsämjan var viktig, i det lilla formatet lika väl som i det stora.
En del av husen var utrustade för att ta emot tv-signaler från rymden; parabolantenner spände sina väldiga offerfat på taken. Det var svårt att tolka riktningen hos antennerna på annat sätt än att ägarna vände sig bort från samtalet med grannar och höll till godo med den enkelriktade rymdströmmen av ord och bilder, för att de föredrog detta sätt. Harry tyckte inte om parabolerna, och han tyckte inte om sina grannar heller, föraktade deras fega isolering. De utsatte sig inte för den osäkerhet, de dubbla och tredubbla budskap, som utmärkte mänsklig kommunikation. Till på köpet var antennerna onödiga, det var möjligt att ta emot samma sändningar över kabel, på ett mindre flagrant sätt, det gjorde hans eget hushåll.

Han hade ställt bilbatteriet till laddning och bestämt sig för att ta bussen, stod och hukade i hållplatsens regnskydd som en väldig rovfågel på utkik efter byte. Hans sinnen var väckta denna morgon, riktade sina paraboler ut mot världen och sökte efter tecken, signaler. Tillståndet var inte nytt för honom, han hade känt något liknande den dag statsministern och partiledaren hade blivit skjuten på öppen gata i huvudstaden. Händelsen var på alla sätt osannolik, borde inte kunna inträffa i ett land, som hade regerats mer eller mindre oavbrutet av Partiet i sjuttio års tid. Som när kyla vandrade mot värme, universums lagmässighet vändes i sin motsats. Efter mordet hade han känt sig tvungen att iaktta samhället, pröva beståndsdelarna på deras halt, tvungen att söka urskilja dess rörelse, fastställa dess kurs, om det fanns en sådan. I denna strävan kunde han uppleva hur hans observans skärptes på ett onaturligt sätt, så att han gick omkring i sin vardagsomgivning och kände sig klärvoajant, synsk. Det var en farlig lek, som inte fick röjas.
Intill honom fattade en ny resenär posto. Rummet i regnskyddet beskars till hälften; med en gång kunde han se fritt bara åt ena sidan och fick nöja sig med att snegla åt den andra. Det var en oskriven lag i alla utvecklade samhällen, att man inte såg öppet åt främlingar inom de offentliga transportmedlens sfär; allt resande förutsattes äga rum i en tyst, inåtvänd andakt. Trots detta såg man, och blev sedd. Harry var medveten om och höll på bägge delarna: gränserna, det okända som man ville men inte fick veta mer om. Mellan två resenärer i ett regnskydd uppstod på så sätt ett tyst stillestånd, en växelverkan av stumhet, lamhet, restriktioner. (Dessutom fanns ett kommunikationshinder bakom deras ryggar, ett kom ihåg tystnaden: två väldiga kvinnobröst med stående vårtor och orden TWIN PEAKS i flammande versaler. Det gällde att inte ertappas med att snegla åt denna utstuderade nyckelretning.)
Efter en stund kände Harry sig i alla fall mogen att kika åt nykomlingen. Han kunde vara omkring trettio, var byggd som en brottare, undersätsig och axelbred, klädd i tygskor, jeans, rutig skjorta och stickad mössa. Om han hade ställt något hemma var det motorcykeln. I området bodde han inte, Harry hade aldrig sett honom förr. Händerna hade han stuckit ned i fickorna, med jämna mellanrum lyfte han ena foten till hälften och gungade lätt, för att hålla värmen eller sätta fart på blodet. Hela inventeringen var gjord på kortare tid än en sekund, och Harry kände sig rätt säker på att granskningen inte hade registrerats på andra sidan.
Tygskor, tänkte Harry förtrytsamt, nästan som att gå barfota i det här vädret.
Omkring dem gick årets etthundratjugonde lågtryck lös på landskapet med sin energi, regnet föll utan uppehåll, löv och papper hopades sakta över rännstenens silbrunnar. Regnskyddet var tatuerat med klotter på alla sidor, affischerna halvt sönderrivna, pophjältarna bemålade med mustasch, hakkors, de starkaste negativa uttryck klottrarna kände, sympati för djävulen. Att detta anhang inte försvunnit en gång för alla vid historiens bakre horisont förvånade honom, han kunde inte begripa det.
Inne i regnskyddet for ett torrt lönnlöv fram och tillbaka i vindstötarna. Det grep med spetsarna i asfalten, som när en katt halkar på ett golv och inte får fäste med klorna. Det skrapande ljudet gick genom märg och ben. Han fångade lövkatten med foten, förde ut den i vätan, trampade till.
Borta i regndiset kom två människor till synes. De gick som en, så långt inne i varandra att de smält samman. Man, kvinna, mannen barhuvad, kvinnan hade dragit ut sin sjal så att den täckte bägges huvuden. Harry Jönsson sänkte blicken, han ville inte att de skulle känna sig iakttagna, men han märkte hur grannen höjde hakan och glodde på ett utmanande sätt. När de två passerat spottade den andre i rännstenen: De kunde gott hålla sig till sina egna fruntimmer.
Harry höjde blicken och såg frågande på honom.
-Det var en av de där muhammedanerna.
Det fanns inget speciellt muhammedanskt i mannens ryggtavla, men nu kände Harry igen kvinnan. Det var Jenny. Sedan kom bussen.

Harry hade inte fått några anonyma telefonsamtal efter valet. Det hörde annars till efterspelet till varje händelse, som förde fram Partiet i rampljuset: att de anonyma rösterna hörde av sig, vid alla tider på dygnet. Rut kunde höra genom väggar när han hade fått en av dem på tråden: Harry blev omständlig, argumenterade i det oändliga och drog därmed ut på samtal, som han i grund och botten upplevde som obehagliga. Hon begrep också varför han gjorde det. De flesta av uppringarna var rädda och hunsade stackare, men man skulle vara gjord av trä för att inte lägga märke till den knutna näven i byxfickan. Upplevelsen av latent hot förvandlade honom till en Människofiskare, en som ville rädda vilsegångna själar in i Partiets famn, eller åtminstone in i någon form av ordning. På det sättet hade han tillbringat hundratals timmar: med en uppbragt, anklagande stämma i örat, som han med argument och lugna motfrågor sökte bringa till sans och försonlighet. Han kallade uppringarna "mina anonyma vänner", ett par av dem hade blivit så beroende av terapin, att de ringde dag och natt, tills Rut fick nog och sa ifrån. Varje samtal tog tull av hans resurser, ofta gick han och funderade på vad han kunde och borde ha svarat i veckor efteråt.
-Dom säger en sak, men det är egentligen nåt annat dom vill ut med. Såna människor är en sorts sprickor i grunden, dom får inte bli för många, när de blir det rasar huset.
-Jag vet lika väl som du hur världen ser ut, och jag vet att man måste inrätta sig så att man kan stå ut med den. Du är för klen för att hålla på år ut och år in med dom här tosingarna, Harry, du har bustycke. Det skall skötas automatiskt, med teknik och inte med insats av kropp och själ.
-Jag tror inte du begriper deras språk, Rut.
-Sånt prat! På det viset kan man sätta gloria på varenda dum fan!
Till slut fick hon honom att gå med på att låta henne ta över de anonyma samtalen. Koppla ur telefonen ville han under inga omständigheter, inte ens om nätterna.
Ruts teknik var enkel. När hon hade fått klart för sig vad som fanns på andra sidan gjorde hon en paus och sa: Ett ögonblick, jag skall bara koppla in en bandspelare. Med jämna mellanrum kupade hon handen över mikrofonen och låtsades föra samtal med andra personer i rummet. Plötsligt kunde hon bryta in och kommendera: Vill ni vara snäll och upprepa det sista. Tala ur skägget, om jag får be.
Resultatet blev för det mesta att förbindelsen bröts efter en halv minut. Sedan hon hade tagit över samtalen hade de upphört nästan helt och hållet. Rut tog det som en seger, men Harry bekymrade sig i hemlighet.

Automaten hade fört sin funktion till lyckligt slut, kannan var fylld till brädden med kokhett mellanrost. Nu kunde Jenny gott komma, annars var det tid att börja känna sig orolig. Då ringde telefonen. Rut tog tre långa steg, grep luren, sa: Jönssons, väntade med gapande mun. Tystnad, tystnad, det skrapade, andades, blev tyst på nytt. Rut väntade tåligt.
-Är det horhuset på Rönnbärsvägen?
-Nej, svarade hon, ni har fått fel nummer. Och fel adress.
-Du vet förbannat väl att jag har fått rätt nummer. Till en lyssnande omgivning: Om hon ska ha ett nummer, så ska det va rätt sorts nummer.
Från denna omgivning ett tordönsskratt.
-Jag skall bara koppla in bandspelaren, sa Rut, drog ut jacket och stack in det igen.
-Det går rykten på stan att ni har fått in en ny hora, som är bra på att suga av araber. Skulle fem vanliga, svenska knogare kunna få beställa en timme hos henne ikväll? I bakgrunden: Fem pickar av svenskt stål.
Rut höll andan i fem sekunder: -Det verkar på mig som om du inte kan stå för det du säger på egen hand? Eller är det nån annan som bestämmer vad du skall säga?
Nej, tänkte hon, det blev nästan som om Harry hade sagt det.
-Hon tror inte att jag kan få den att stå på egen hand.
Tordönsskrattet igen. -Titta in i luren får du se.
Ny stämma. -Det gällde arabhoran. Vi tänkte att hon skulle få sig en omgång så att hon höll sig på mattan i fortsättningen.
-Man brukar säga att den som har kroppskrafter måste vara noga med hur han använder dem, så att han till exempel inte ger sig på en som är långt svagare än han själv. Nu frågar jag mig hur ett par män som är så stora och starka och klyftiga som ni kan ha nån glädje av att bekräfta det på ett klent och dumt fruntimmer som jag.
-Annars har ni visst en trettonåring i huset, som snart börjar bli mogen för branschen. Vi kunde hjälpa henne att bli av med oskulden.
Bullrande skratt i bakgrunden: Sen tar vi arabhoran som efterrätt.
Rut kupade handen över luren, talade halvhögt ut i rummet. Därefter sa hon: Förlåt, jag uppfattade inte det sista.
-Vi hör av oss igen.
Någon som kände deras förhållanden. Det var egendomligt: hur fort människor registrerade och kopplade samman.

-Det har hänt mig nånting, som jag inte trodde var möjligt, sa Jenny. -Kan du tro det, Rut?
Hon sjönk ned vid köksbordet med en suck.
-Ja, det kan jag, svarade Rut och satte sig mitt emot henne. -Vem är det?
Jenny sökte efter orden. -Han är fullständigt unik.
-Nu blir jag nyfiken! Ta av dig kappan innan du spiller kaffe på den.
-Jag menar inte att det inte skulle finnas andra unika människor. Både du och Harry är unika människor för mig, och säkert för många andra också.
-Somliga är nog mer unika än andra. Själv känner jag mig inte alltid så där unikt unik.
-Jag tänkte med en gång: han är den rätte för mig. Är det inte larvigt, osannolikt tonårsaktigt?
Rut hällde upp kaffe i två koppar.
-Finns det inget mer att berätta?
-Han är vad korsriddarna kallade en saracen.
-Ah. Hur länge har han varit här?
-Fyra år.
-Då har han arbetstillstånd.
-Han jobbar med ungar på en fritidsgård. Barnen kallar honom Hassan.
-Du har fortfarande inte sagt något om personen.
-Jag får spara det ett tag, tror jag.

Att lyssna till närradion var för kommunalrådet ett sätt att hålla sig orienterad. Inte om den stora världens tilldragelser, men om den lillas ömma liktornar. Han såg det som sin uppgift att hålla ett fönster öppet åt vardera hållet, så att han kunde tjäna som genomgångsstation för budskapen. Därför späkte han sig ett par timmar i veckan med att följa nyhetsmagasinens räkneexempel över antalet sårade och döda på världens slagfält, och en lika stor tidrymd sänkte han sig till närradions perspektivlöshet. Inget av detta gjorde han av lust till saken, och eftersom han utgick från att omgivningen delade hans känslor, läste han utrikesnyheter på toaletten och lyssnade till tv och närradio med hjälp av hörsnäcka. I det senare fallet delade han dessutom upp sitt medvetande på två våningar, där den ena skötte rutingöromål på halvfart, medan den andra följde med i programmet på standbynivå, hörde utan att egentligen känna eller minnas. Till aktivt lyssnande väcktes han av nyckelord, känsloutbrott, vassa och skorrande toner. Under dessa späkningar lärde han sällan något nytt om människorna, eftersom han redan kände skillnaden mellan ha och inte ha och visste att blod flyter där pojkar leker med vapen. På sin höjd fick han bekräftat att världen fortfarande var sådan att det fanns uppgifter och mål för politiken, på det kommunala planet lika väl som på andra nivåer.
Klockan var tre på eftermiddagen, han hade avverkat sex sammanträden och tre intervjuer, nyttjat telefonen i minst en timme, hoppat över lunchen men till sist tvingats fly upp på sitt rum och beställa en kebab från city. Han bläddrade i listor medan han väntade på sitt kaloritillskott, lyssnade med ett kvarts öra till närradion. Ett av den yttre rymdens partier stod för underhållningen, den gick ut på att måla upp det lokala valresultatet som Antikrists återkomst till den besegrade världen, en försmak av jordens undergång. Hans egna skattehöjningsplaner kom på tapeten, och kommunalrådet drog på munnen. Höja skatten var det sista han tänkte göra, den vägen beträddes inte längre; pengar fick man håva in på andra vägar.
Åtskilliga av rösterna kände han igen. Han kände de talandes lidandehistoria, deras familjeförhållanden, i många fall också partitillhörigheten, före detta och nuvarande. I en mellanstor kommun var det fortfarande möjligt, på andra håll otänkbart. En kvinna utgöt sig med jämrande stämma över de samhällets syrsor, som spelade och sjöng men aldrig drog ett strå till stacken; udden var riktad mot bildningsförbundens studiegrupper, som var kommunens kulturella ryggrad. Hon var änka, sjukpensionär, beroende av hemvården, han hade hört hennes tirader på samma våglängd minst ett dussin gånger, och ändå lyssnade han uppmärksamt, eftersom han kände att han aldrig kunde bli tillräckligt förtrogen med den känsla som talade ur henne. I korthet löd den: Jag har aldrig fått något till skänks, varför skall andra få det? Jag har slitit och släpat i hela mitt liv, vad har det gett mig? Man var tvungen att hålla närkontakt med stämningar av det slaget, alltid.
Grupperna hade fått övningslokaler i huset där hon bodde, sådant gjordes för att hjälpa upp det kommunala fastighetsbolagets skrala ekonomi. En minnesanteckning, hon kunde erbjudas ny lägenhet, få hjälp med flyttningen.
Programledaren sågade av henne som han hade gjort ett dussin gånger förr och släppte fram en ny Jeremias. Målet var kvantitet, det gällde att visa hur missnöjet pyrde i folkdjupet inför perspektivet av tre års fortsatt maktinnehav för Partiet. Nu var turen kommen till invandrarna, som låg samhället till last, välfärdsstatens parasiter, som flockades kring bidrag och förmåner likt spyflugor runt ett kadaver. Muhammedanerna, som var en varböld i den västerländska kulturen och borde tvångsinskeppas och lastas av på Gazaremsan, där både vän och fiende nog skulle veta att ta hand om dem.
-Det är din åsikt, sa programledaren. -Men jag kan gott förstå den.
-Det är din åsikt, ekade han efter en stund. -Men den är intressant.
Till sist: Det skulle va intressant å höra om det finns fler åsikter av det här slaget. Det är kanske en utbredd opinion som kommer till tals? Finns det fler med åsikter ute i byarna så ring hit på momangen. Låt oss få höra vad de enkla, vanliga människorna tycker om den här saken, inte bara professorer å präster å författare!
Harry tänkte: fjorton dar till på det viset och vi skulle ha förlorat valet.
Rösten som hetsade mot invandrarna tillhörde mannen från busshållplatsen, det var ingen tvekan om saken. Namnet hade han uppgett en gång, nu utgav han sig också för att vara medlem av Partiet. Och visst nog fanns det en partimedlem som hette så, men det var inte denne som förde ordet. Tricket hade satts i system i just detta program, och hade redan gett upphov till upprörda insändare i lokalpressen. Harry Jönsson vaknade, rätade upp sig, som om hela hans system hade livats av ett plötsligt insprutat hormon. Han grep efter telefonen och hamrade in ett förprogrammerat nummer, här var tillfället som han väntat på. De följande minuterna utövade han makt så gott han förstod sig på det; han vred om armar, hotade med lagens ord och paragrafer, lät sin upprördhet flöda fritt och blev grov i mun där det hjälpte. På ett närmast fysiskt sätt pressade han sig fram till den programansvarige, och sex och en halv minut efter det att han gripit efter luren gick hans röst ut i etern. Slutklämmen hade han funderat ut under långa nattimmar när sömnen svek honom efter ett långt och ofruktbart samtal med någon av de anonyma vännerna.
-Låt mig slutligen foga en personlig reflektion till de tongångar, som förfalskaren har fört till torgs, fastän jag är övertygad om att de flesta lyssnare ute i byarna redan har gjort sig samma tankar på egen hand. Om man befinner sig utomlands och tänker hem på sitt land, eller om man helt enkelt sätter sig ner i fåtöljen därhemma och ställer frågan: Hur är vi egentligen, när det kommer till kritan - så tror jag att de flesta kommer fram till något som handlar om hygglighet. Vanlig, anständig hygglighet. Vi är hyggliga mot andra människor, för att vi vill att dom skall vara hyggliga mot oss, och fungerar det hela inte i någon riktning, så mår vi inte bra. De människor som predikar hat och missunnsamhet vänder alltså vapnen mot sig själva, de begår en sorts harakiri. Och samtidigt drabbar det oss andra, vi kan inte vara hyggliga, känner oss i vår tur på nåt sätt nersmutsade eller smittade av deras kampanjer. Såna människor skulle jag vilja sätta på en båt och frakta till en spetälskekoloni långt bort i världen, de hör inte hemma här. Åt helvete med dom! Nu har jag sagt vad jag hade på hjärtat. Tack för ordet.

Två timmar senare, när han kom gående på huvudgatan, blev han omfamnad och kysst av en äldre kvinna.
-Det sa du bra, Harry!
Partiänka, mannen död i förtid, cancer i tjocktarmen, själv levde hon sitt liv i bildningsförbundet och nykterhetsföreningen och andra partianknytningar som erbjöd umgänge och det rätta tonfallet. Dessa kvinnor var ofta mer frimodiga och generösa än genomsnittet, man kunde lita på att de uttryckte känslor och stämningar, som rörde sig på djupet.
-Vi var i Marocko, Sture och jag, innan han dog, och dom var så absolut rara människor så du kan inte tro det, Harry!
I sådana ögonblick tyckte Harry att han lyftes upp, från en vardag utan glans och spänning, till en högre sfär, där människan var hygglig och omtänksam. Rara människor var uttrycket hon hade brukat, landsändans täckord för "intagande" eller "charmerande" eller bara "vänlig". Men mer än så: rara människor var sådana som man ville ha närhet till, leva i fred och endräkt med. När hon gått vidare visste han att han älskade sina väljare, och han visste att känslan var besvarad.
På kvällen berättade han för Rut, hon gjorde en sned min och sa: Inte visste jag att dina väljare var så förbaskat rara.
-Det är dom inte, och inte är dom det i Marocko heller. Därför gäller det att hålla skenet uppe. Man får hålla på och tjata: vi är hyggliga och rara människor, tills vi blir det, eller känner att vi är tvungna att bli det. Verkligheten får inte anslå tonen på egen hand, det duger inte.
-Men det ligger en fara i ett sånt sätt att försvara utbölingarna. Du sanktionerar ett mönster när du sätter ut hetsarna i kylan.
-Gör jag det? Ja, det gör jag kanske. Det får jag tänka på, det var kanske inte så fiffigt. Men håll med om att det är frestande: att sätta skräck i dem, göra det dom är mest rädda för. Jag hämtar in dem i värmen med andra handen. En annan gång.
Runt omkring honom var var femte invånare invandrare: nya seder, nya religioner i den gamla hedendomen. Om en sådan verklighet fick råda på egen hand, skulle den aldrig kunna hanteras. Ideologin var de tömmar man flätade för att styra ekipaget. Harry satte upp en belåten min; han hade avlämnat sitt credo.
-Nu skall du höra vad jag har att berätta. Du kommer att bli svåger.
-Då kan det bara röra sig om Jenny.
-Rätt gissat, min käre Watson.
-Det gick fort, gjorde det inte?
-Det är kärleken, den kärleken.
-Den får vi ta ur henne.
-Det säger du?
-Kärleken är den sämsta grund man kan tänka sig för ett äktenskap. Ett äktenskap med goda framtidsutsikter är ett samarbetsavtal, som vidmakthålles genom omgivningens vakande öga och diskret utövade tryck. Den omgivningen är du och jag, Rut.
Rut kikade på honom ur ögonvrån. -Hon vill att du viger.
-Jag? Inte nån prelat?
-Du.
-Jag får kolla i boken. Men det är klart att jag gör det. Vad är det för en figur?
-Han kallas - Hassan.
-Det låter som ett öknamn på en neger.
-Egentligen heter han Hussein.
-Ah, en av profetens söner. En muhammedan som det heter på folkdjupet.
-Hon har inte berättat så mycket, men hon har lovat mig att jag skall få träffa honom.
-Då överlåter jag det på dig: att granska brudgummen.
Det sista kom snabbt från Harry, och Rut kände skälet; han trivdes bäst tillsammans med människor som han tyckte liknade honom själv, tillhörde hans eget slag.
-För övrigt har jag redan sett honom, de kom förbi busskuren i morse utan att märka att jag stod där.

Fem minuter före midnatt ringde telefonen. Han tände, gick upp och svarade, innan eftertanke och bekvämlighet hann slå till bromsarna. Med fem sekunders fördröjning kom Rut, hon sträckte fram handen och ville ta luren ur handen på honom. -Vi kom överens om att jag tar sena samtal.
Han ansträngde sig för att höra vad rösten i luren hade att förmäla. -Vänta. Vänta.
Medan han lyssnade djupnade en rynka mellan ögonbrynen. Hon suckade tungt, satte sig på en stol och knäppte händerna. Efter en stund sträckte hon fram sin hand på nytt. -Låt mig ta den nu.
-Det behövs inte.
Han ruskade energiskt på huvudet och tecknade åt henne att gå.
Hon räckte ut tungan åt honom och gick. Efter en stund kom han tillbaka till sängen. -Det var nån som ville upplysa mig om att det ligger tvåhundra tunnor med dödligt giftigt avfall på fyllnaden i hamnen. Fem i tolv, det kan man kalla en väl vald tidpunkt.
Hon suckade. -Bara det nu inte är så illa att det drabbar människor...
Han fnös åt hennes förslag. -Vi har den mest strikta miljökontrollen i hela landet, och det är allmänt känt att vi aldrig tummar på den.
-Inga lik i garderoben?
-Absolut inte.
-Ni kan ju alltid gräva upp dem om där skulle finnas några.
Harrys tankar gick redan i andra banor. -Lösa rykten kan lätt bli en kvarnsten om halsen: tomtpriser, allting kan rasa... Man måste handla snabbt, innan dom ynglar av sig.
-Tunnorna, eller ryktena?
-Ryktena så klart.
-Vi kom överens om att jag skulle ta sena samtal, gjorde vi inte?
-Tvåhundra tunnor... Vad skulle dom kunna innehålla, om de finns?
-Du svarade inte: ni kan ju gräva upp dem?
-I nio fall av tio ligger de bäst där de ligger. Förstår du: det är inte tunnorna jag oroar mig för, utan ryktena.
-Har ni verkligen inga lik i garderoben?
-Klart att vi har lik i garderoben; alla har lik i garderoben! Men ingen vet hur dom ser ut, ingen vet ens var garderoben finns. Därför säger jag: jag oroar mig inte för tunnorna, utan för ryktena. Eftersom jag inte vet i vilken riktning de kommer att peka. Så länge en anonym ryktesfas pågår är politiken bunden till händer och fötter, och drar det hela ut på tiden är den förlorad. Därför gäller det först och främst nu att rycka åt sig initiativet.

32 kB, senast korrigerat 25.1.05, 27.11.08.