Vid sidan av det anonyma mumlet fanns en andra form av tankeutbyte i kungariket, en art med ljus över pannan, den anmälde sig med signalen "detta är offentligt samtal". Annonsen var ofelbart verksam och uppfattades av alla, lika säkert som knähundar uppfattar förtecknet "detta är lek" innan de ostraffat går över till att tumla runt och nafsa efter varandra på gräsmattorna.
Det måste emellertid slås fast med en gång: kungarikets offentliga samtal nådde inte upp till hundlekens grad av komplikation, referensen utföll inte till dess fördel, och allt framträdande i offentligheten undvek medvetet jämförelsen. Dess signal hade i stället sökt sin förebild en våning ned, i det sätt på vilket välmenande vuxna nalkas kattungar, gula kycklingar och små barn, med uppspärrade ögon, utbredda armar och gutturalt joller, signalerande: Jag är inte farlig. (Dibarn reagerar på detta genom att kasta upp ystad, gallbesk mjölk och illvråla). Medborgare som hade svårt att bre armarna eller saknade förutsättningar för att twinkla med ögonen kände sig likaledes bortstötta och vände ryggen åt det offentliga samtalet. Det fanns således två allmänna vägar att beträda: på den ena pjaltade man, på den andra höll man armarna nära kroppen och knep med ögonen. Ett tredje fanns knappast, konventionen låg tung som en gråsten vid skälet mellan de två yttrandemöjligheterna.
Vissa kategorier var värre drabbade av detta sakernas tillstånd än andra, eller mer i fas med det. Pjaltoffentlighetens nekrologer var det främsta skäl som fanns att frukta döden i kungariket. Här gavs ingen pardon; den offentliga ämnesomsättningen var utpräglat nekrofil, levde en dag på det enda oskyldiga offret, en vecka på tio, månadsvis på liklukten efter en stormassaker. Där katastrofen uteblev, skapade man egna offer: få idrottsmän slapp ur krysstaget efter en bragdseger utan att överanstränga självkänslans menisk eller hälsena. Det kunde alltså finnas goda skäl att gå ur vägen för en alltför intim omfamning från det allmännas sida, fastän ingen gjorde det med vett och vilja. Och för politiken fanns inget val, den levde och andades i offentlighetens syre och kväve; av den livgivande beståndsdelen en femtedel, av den kvävande fyra femtedelar. Det gällde att inrätta sig och försöka andas lugnt och normalt i den givna atmosfären.

I en sådan luft kunde en ung människa växa upp och gå vidare in i sitt adulta och mogna liv med känslan att allt har meddelats henne enligt en bestämd tågordning och blivit begripligt i takt med att en inre mognad infunnit sig. På så vis får summan av all öppen och tillgänglig information, som kommer henne till del under ett liv, ett sken av obligatoriskt pensum, administrerat av en rektorsperson eller en gudfader, som bara haft att följa gällande läroplan. Denna övertygelse härskade i förmånstagarna till kungarikets offentlighet: de levde i känslan av att ha fått nödvändig och tillräcklig information var gång det var påkallat. För att bekräfta denna ståndpunkt behövde de bara tänka tillbaka på den gång i det förflutna när den nationella energiförsörjningens inriktning hade ställts i tvivelsmål. Raskt inrättades en nationell studiecirkel, där det talades vitt och brett om alla aspekter av energiproduktion, till slut avgjordes hela saken i en folkomröstning, där nationens alla förmågor bröts och fokuserades likt solstrålar i en brännpunkt. Därmed var energin avförd från dagordningen, en gång för alla. Detta händelseförlopp uppfattades generellt som högst tillfredsställande, ett vittnesbörd om det offentliga samtalets optimala funktion. Visst nog gjordes det fortfarande retuscher med jämna mellanrum, som om det väntade på sin slutgiltiga fullkomning, men det fortsatte att twinkla med ögonen och bre armarna, denna del var i alla händelser tidlös, stod utanför reformen.
Alla aspekter på tillvaron lät sig nu inte omfamnas och inringas lika lätt, det offentliga samtalet höll sig med sofistikerade tabun. Vissa frågor, exempelvis sådana som förutsatte kunskaper i termodynamik eller atmosfärisk kemi, betraktades som rent subjektiva och lämnades åt tycke och smak för sin lösning. Svavelhaltiga bränslen försurade atmosfären, men tycke och smak älskade bengaliska eldar på nyårsafton; därför höll man fast vid de otidsenliga fyrverkerierna. Det fanns indikationer på att utsläppen av koldioxid till atmosfären skapade vissa olägenheter, men tycke och smak älskade att se fyrhjulingar snurra runt på velodromer, timme ut och timme in; av detta skäl transmitterades offentliga och sanktionerade nöjesutsläpp av koldioxid till en global publik. Alla handlingar som hade direkt med penningcirkulationen att göra, som skatteuppbörd och offentliga utgifter, hänfördes däremot till en rent objektiv sfär, och överlämnades åt den ekonomiska lagbundenhetens maskineri för sin automatiska lösning. I det senare sammanhanget skulle varje okontrollerat utsläpp av tycke och smak mötas med ett ramaskri i den globala offentligheten.
Det offentliga samtalet som summa var alltså varken fågel eller fisk, och det föreföll välbetänkt att yttra sig om det i orakelvändningar, med försonande Per-Albinsk insvepning. Man sade inte rent ut: 'Offentligheten är ett oröjt minfält, var och en beträder den på egen risk.' Utan snarare något i riktning av: 'Offentlighetens uppgift är att hålla befolkningen informerad, och den har varit nästan alltför framgångsrik i denna sin uppgift.' (Ja, det dög, längre kunde man inte sträcka sig). Harry kunde rentav säga sig att Partiet inte var utan skuld till det rådande tillståndet: rågången mellan kontant socialpolitik och blöthjärtad retorik hade gradvis suddats ut, det skedde överallt där liberal smitta gjorde sig gällande, man borde ha satt hälarna i marken medan tid var, nu var det för sent. I den moderna tiden tenderade varje korn att hamna på hälleberget om såningsmannen inte visste att pjalta med det rätta tonfallet. Rut strödde salt i såren när hon hörde förkastelsedomen första gången: "Pjalt" är ett typiskt manligt förkastelseord. Var tror du vi skulle stå om männen hade fått anslå tonen på den punkten, om kvinnorna inte hade pjaltat, med egna barn och andras ungar? Pjaltat gränslöst. Jag vill slå ett slag för pjaltandet: pjaltmödrar i alla länder, förenen eder!
Harry sökte inte sak med Rut i ämnen som dessa, han gick genast på defensiven: Jag använder ordet mer i ett grannspråks betydelse, som i sammansättningen "pjalteproletariat"; det offentliga pjaltandet är småborgerlighet av värsta slag. Tyvärr fritar den vinklingen oss inte från ansvar. Dom som det pjaltas med är och förblir mina egna väljare. Det krävs således ett visst mått av pjaltande från min sida också. Men det är ett hinder för mognad och växt, håll med om det! Vår offentlighet är - nej: jag sa ingenting. För den skull säger jag inte att det allmänna samtalet var bättre förr, det har aldrig varit utan problem. Men nu önskar jag: om vi hade kunnat slippa den frihetsideologi som omger hela sörjan. Det är den som gör oss till hycklare. Om jag i varje ögonblick hade fått säga: Vår offentlighet är - ja, du kan själv fylla i dom tomma raderna. Samt. Och. Om jag fick säga det skulle jag må bättre när jag pjaltade. Men det får jag inte. Inga brasklappar.
-Kom hit, sa Rut, så skall jag pjalta lite med dig.
-Innebär det ett erkännande från min sida av pjaltandets universalitet? Dess överlägsna dragningskraft? Att vi vill bli pjaltade med.
Rut trutade med munnen och övervägde. -Ja.
-Får jag konsultera partistyrelsen först, eller måste jag bestämma mig på direkten?
-Pjaltistyrelsen? Man pjaltar alltid på direkten, utan att väga så mycket för eller emot. Erbjudandet utlöper om tio sekunder.
Med detta hade hon blottat pjaltandets kalla stål. Harry suckade tungt och makade sig försiktigt över åt hennes håll.
-Men Harry, ingen pjaltar ju så bra som du! Kryp nu till korset och gör bruk av dina förmågor. Du gillar inte att de andra börjar bli lika bra på att pjalta som ni, du gillar inte konkurrens, där tog jag dig på bar gärning, Harry!

Sin högsta utveckling nådde det öppna samtalet i kungariket där ny teknik tillät den ena parten att breda armarna, twinkla med ögonen och inbjuda den andra: Låt oss höra Din mening, vad tycker Du i denna fråga? I nästa steg kunde kattungar, gula kycklingar och dibarn rösta Ja, Nej eller Vet inte och till slut kontrollera om de befann sig på den vinnande sidan. Dessa landvinningar var mycket utvecklande för den mänskliga anden, därmed hade de sista hindren rivits för ett obegränsat utbyte av idéer och hållningar.
Allt detta hade bragts på sin spets med Den Stora Tsunamin. Harry kunde inte tänka tillbaka på denna tid utan att få gåshud över hela kroppen (och det var inte vågen i sig som var den verksamma agenten); här hade pjaltandet fått sitt universella genombrott i den universella offentligheten. För varje påläst och ansvarig politiker var fallet glasklart i första ögonblicket: turism var en slösaktig, exploaterande verksamhet, som exporterade kapital, importerade influensa och könssjukdomar, samtidigt som den oåterkalleligen förstörde resurser i de drabbade länderna. Medelhavet låg förött efter hundra år av förnyad vandalinvasion, bröd och skådespel för kungarikets pjaltproletariat bjöds numera till svallet av Indiska Oceanens vågor. (Som påbröd adderade den längre transporten tonvis av svavel- och koldioxid till den globala föroreningen). En turist var rätt och slätt en lycksökare, en mindervärdig medborgare, om han hamnade i någon sorts trubbel var det bara rimligt att han fick kratsa kastanjerna ur elden på egen hand och egen räkning.
Efter katastrofen hade en omfattande och besvärande piratverksamhet i det mest omskakade sundet upphört i ett slag, som ett tecken på att också jordbävningar ordnade allt till det bästa i den bästa av världar.
Det var här som det offentliga samtalet hade satt in sin stöt genom att ställa prisfrågan: Anser Du att Partiet har hanterat Tsunamin på ett korrekt sätt, Ja, Nej eller Vet inte? Harry hade skyndat sig att rösta Ja!, men i samma ögonblick sköljts bort i en rullande flodvåg av nejröster; som en man hade befolkningen vänt tummen nedåt. Innan han visste ordet av flöt han omkring på den Mediala Oceanen, fastklamrad vid sina övertygelser, men utan land i sikte. I dylika lägen kan en politiker vara frestad att utlysa nyval och välja sig ett nytt folk, men till Harry Jönssons heder skall sägas att han aldrig övervägde den möjligheten på allvar. Efter att med stjärnhimlens hjälp ha fastställt Nordpolens position, gjorde han en politisk kursändring och paddlade så gott det gick åt det håll där han väntade sig att återförenas med sina väljare.
En mörk natt på den Mediala Oceanen inbjuder till skoningslös analys och självkritik; Harry insåg att hans vapen hade vänts mot honom, att han hade blivit slagen med vapen som han behärskade, i ett ögonblick av svaghet. Pjaltoffentligheten hade blixtsnabbt haft situationen klar för sig: Turisterna är våra kunder. Medan Partiet, blockerat och handlingsförlamat, hade låtit pigornas och drängarnas uppspolade kroppar ruttna på främmande jord. Mot fosterlandets stränder rullade tsunamin som en obetydlig svallvåg, men det hade inträffat förr i världen att små tuvor stjälpt stora lass. Man fick se upp med denna risk. Och han tänkte beslutsamt: Turisterna är vårt folk. (Detta parafraserade en forntida finansminister, som med samma metod hade fört husägarna in i Partiets famn, härav ser vi hur historisk kunskap kan stå oss bi inför historiskt avgörande beslut). Pigorna och drängarna hade inte skärgårdstomter på nationens smultronställen, de var nödda och tvungna att emigrera för att finna rekreation. Man fick inte överlämna dem i pjaltoffentlighetens händer, där skulle de ända som kattmat. Livad av dessa tankar tog han ett par bentag som drev honom i rätt riktning; när han väl kom i land skulle de rätta orden ge sig på egen hand.

Medborgarna i denna nation var republikaner, försvurna åt de allmänna sakerna och de allmänna målen. Från denna position skulle de inte vika ens om man visade dem verktygen. Samtidigt var samma nations medborgare barnsligt förtjusta i allt som var något annat än det utgav sig för: teaterdolkar, sottvålar, glas med konjaksfärgat men solitt innehåll. För detta nationella skämtlynne föll det sig naturligt att i den moderna tiden låta republiken träda fram på scenen förklädd till kungarike. (Hela förväxlingen hade för övrigt startat med en maskeradbal, där konungen uppträtt utklädd till republikan). Man utbringade skålar för konung och fädernesland - och det kom ingenting ur glasen, man tvålskrubbade sina anleten till kunglig glans - och stod där som sotarmurrar, man störtade sig i förtvivlan på rikssvärdet - och det hela var bara underhållande teater. Ur detta tumult kristalliserades monarkin som pjaltoffentlighetens käraste ämne, den stod inte bara högst i rang vid middagsborden, utan var också nationens första och mest omfamnade Offer, gång efter annan stönande den fras som inledde hela föreställningen: Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le!
Om man skalade en smula på utanverket framstod det hela som konstitutionellt undergrävande verksamhet; i pjaltoffentligheten var nationen Kungarike och republiken bara dålig teater. På detta kunde man i sin tur bygga en konspirationsteori: i nationen pågick en restauration, förbereddes en omvändning av den ursprungliga maskeraden, och som ett led i kursomkastningen hade lönnmördarna börjat sikta in sig på Partiets ministrar i stället för på kungliga personer. Kanske var pjaltoffentligheten på väg att utvecklas till ett andra parlamentet, en sorts underhus till det sanna, sorgligt avfolkade, med Monarken som galjonsfigur i fören?
-Sånt strunt! skulle Harry ha undsluppit sig om någon dristat sig framlägga en dylik teori på fullt allvar, men när majestätet beklagade sig över att inte ha underrättats om Tsunamin i god tid - pjaltversionen av 'Ah, je suis blessé' - såg Harry skriften på väggen, och republikanen i honom röt till: I såna fall bjuder försiktigheten regeringen att låsa in den kungliga familjen på slottsvinden, och där förväntas deras Högheter knipa käft tills faran är över!
Hur som helst, efter dessa omskakande händelser stod en sak klar för varje sann Republikan: det öppna samtalet i kungariket kunde inte längre lämnas helt utan beaktande, man var tvungen att låna ett öra till dess underliggande, anonyma budskap.

19 kB, senast korrigerat 21.2.05, 27.11.08.