Vissa långtradare färdades rakare vägar än andra, i synnerhet när väglaget gynnade utflykter i tangentens riktning. Vissa budskap gick också rakare väg än andra, eller hade lättare före. När en långtradare lastad med frukt gick omkull i blixthalka vid stadens infart och spred sin last över fem tunnland åker, hade ett dussin okända personer alltid hunnit förse sig med kokosnötter eller julapelsiner innan ordningsmakten dök upp på platsen för att dirigera trafiken. I sådana fall kunde man rentav tala om en kollision mellan två besläktade tendenser att lämna den smala och banade vägen: ryktet att Pandoras ask hade gått av i tangentens riktning spreds vida omkring med hjälp av det som också i den utvecklade och tekniserade zonen gick under namnet djungeltelegrafen.
Vilka kanaler djungeltelegrafen begagnade sig av och vilka aktörer som hade tillgång till den var inte lätt att säga. Med primitivitet hade det hela i vart fall ingenting att skaffa; man fick utgå från att de allmänna telekommunikationerna ingick i systemet, och alla myndighetskanaler var avlyssnade. Man kunde också vara rätt säker på att datorer, modem och faxar hade inlemmats i utrustningen, här fanns ett krav på modernitet, som ingen kunde undandra sig. Samtidigt bildade budskapet från mun till mun systemets ryggrad och skulle väl göra det i all tid. En central relästation var omklädningsrummet, där män klädde om efter arbete eller idrott, en annan lunchrestaurangen, där man åt pizza och kebab mellan tolv och ett, en tredje läktaren på den stora travbanan; på alla dessa platser visste man var kontraband och stöldgods realiserades, var de prostituerade hade sin väg, var den hembrända spriten langades, hur man fuskade med skatter och avgifter, och var de säkra vinnarna fanns.
Men systemets bandbredd var inte uttömd med detta. När Harry för tionde gången på samma dag liksom i förbigående kände samma upptakt stryka förbi sig: ...jag hörde att din syster... for det ur honom: Somliga nyheter kör då i gräddfilen! Motparten satte upp en förnärmad min och svarade, som den självklaraste sak i världen: Jag hörde det på djungeltelegrafen.
-Om man kunde få höra nåt angeläget på den vägen, för en gångs skull!
-Du får väl ge dig ut i svängen på egen hand och se om du kan få ut nåt vettigare ur den då.
Det kunde han antagligen inte, och Harry ångrade att han hade brusat upp. Hela detta sätt att tala var hävdvunnet, och egentligen oförargligt. Det maskerade en utbredd oförmåga att konversera, en brist på spiritualitet, kanske också en brist på inlevelse i motparten. Man stötte ihop på gatan och yttrade liksom i förbigående: Jag hörde att du hade fått en ny dörr till garaget, eller (med samma tonfall): Hörde att det var dödsfall i familjen.
Djungeltelegrafen var den operatör som betjänade förtappade helgon, hells angels, idiots savants, vinklingen hos oxymoronen speglade dessa gruppers egna motsägelsefyllda bolagsnamn. Men vem låg bakom den djärva kopplingen mellan ett sanskritord för obruten mark och en av kulturens högsta landvinningar: telegrafen? Det var allmänt känt att brottslingar var klent begåvade i utgångspunkten; de debuterade som dyslektiker och avslutade sina karriärer som bankrånare och polismördare, tanken att en ordbegåvad person sällat sig till detta läger var oroande. I ett normalt, icke-kriminellt språk mixade man inte äpplen och päron hur som helst, även om det ibland kunde vara frestande även för laglydiga medborgare att tillgripa oxymoronens fångande fras. (I politiken användes den regelmässigt för att blanda bort korten, men så hade ju politiken också sina skuggsidor och sina svarta får). Vad hade nu Jenny, den stackaren, gjort för att bli indragen i allt detta?
Han behövde för övrigt inte ge sig ut i svängen, djungeltelegrafen såg alltid till att han var den förste som fick veta.

En tankbil lastad med saltsyra hade gått omkull i blixthalka vid stadens infart, en tank hade spruckit och spritt sitt innehåll över fem tunnland betor. Händelsen var trivial, liknande ting inträffade en gång i veckan i en medelstor kommun vid havet. Olja från en okänd källa flöt upp på stränderna eller gjorde sig påmind i jorden nära en vattentäkt, från någon av stadens industrier kom ett oförutsett gasutsläpp, reningsverket fick en överdos galvaniseringsvätska och all biologisk aktivitet slogs ut. Det gällde att inte tappa koncepterna utan hantera händelserna efter ett visst mönster, så att ingen oroades i onödan, så att var och en fick sitt. Partiets kvinnoförbund hade lierat sig med den lokala naturskyddsföreningen och krävde att alla miljöfarliga transporter skulle bannlysas, bönderna hade gått samman med motororganisationerna och krävde att kurvan rätades ut. Vilka åtgärder som än valdes skulle man inte komma billigt undan; bara kostnaden för kalkning av åkern hade fått försäkringsbolaget att sätta sig på hasorna.
Lika lite som lindansaren under cirkuskupolen behövde Harry tänka över sina mått och steg. Varje fotlyft han gjorde var självklart, utfört med en automatik som bara skulle ha störts av medveten tanke. Han skulle åka ut till platsen i arla morgonstunden och låta sig fotograferas med markägaren medan de gemensamt besiktigade skadorna. En stund senare skulle han ta steget upp på vägrenen och fotvandra genom kurvan tillsammans med vägdirektören. Fotografering, intervju, diskussion av lämpliga åtgärder. I nästa steg skulle han ta emot representanter för kvinnoförbundet och naturskyddsföreningen på ämbetsrummet, ny fotografering, ny intervju. Pressen, lokalradion och televisionen ställde upp med nyttiga idioter, prat- och skrivglada personer, som alltid officierade vid ritualer av detta slag.
Om man såg bort från den frätande egenskapen var saltsyran inte farlig, lite spill kunde man leva med. Värre var det med pågajävlarna som kallade sig chaufförer, körde för fort, och skulle göra det igen, med en farligare last nästa gång. Det fanns inget motiv för brådska vid syratransporter. Med tankar som dessa hade Harry separerat händelsen till två skilda plan. Det första var det offentliga planet, djungeltelegrafens vita motsvarighet; för dess skull trampade han ut på åkern och travade efter vägarna. Det var ju inte han som med spade och kratta skulle åtgärda skadan, men det var viktigt att någon officierade, gav signaler. Om man såg till saken var offentligheten improduktiv, den var upprepningstvång, en ritual som förespeglade åtgärder, förhalade deras genomförande, och slutligen försonade med att ingenting eller mycket litet blev gjort. Det var i detta förrum han steg in med avsikter som han visste skulle komma att inlösas bara i en mer eller mindre avlägsen framtid, samtidigt som en inre förståelse hissade flaggen, synlig för alla ögon: Från denna punkt transcenderar jag, Harry Jönsson, till den politiska sfären. Ville man enbart göra något åt saken beträdde man andra vägar, och framför allt gick man ur vägen för all offentlig inblandning. För anmärkningar på arbetsgivarna fanns ingen gräddfil i samhället; sådan kritik släpptes visserligen fram och fick färdas på det allmänna vägnätet, men antecknades och bötfälldes alltid med ett par års försening. En klok politiker teg still i sådana ämnen. Chaufförernas arbetstider och körningarnas längd var i stället en sak för transportfacket och Partiet, det handlade om att med regelverkens hjälp minska löntagarnas utsatthet och stämma i bäcken för arbetsgivarnas kortsynthet och konjunkturtänkande. Han hade tagit upp ting som dessa med facket otaliga gånger och var nöjd med resultatet, olyckskurvorna pekade svagt nedåt. Detta plan kunde kallas "verka men inte synas", dess vägar var kurviga och ojämna men fullt farbara om man var lätt på gaspedalfoten.
Dessutom fanns möjligheten att utöka antalet flygande kontroller på sträckan, han kunde ta upp saken med länspolisen. Inte heller en sådan åtgärd behövde annonseras i förväg, det var bättre att sätta lite skräck i de berörda och låta nyheten om den skärpta övervakningen spridas via djungeltelegrafen.
Först synas utan att verka, därnäst verka utan att synas, så hade han delat upp sin förmiddag. Harry lämnade kommunhuset med ett belåtet leende på läpparna, kände att han hade tillvaron i säkert grepp.

-Ja, Harry. Så ser det ut. Vi har kalkat, men det stinker ju fortfarande för jävligt. Vi blir nog tvungna att byta en del av jorden.
Sockerbetsskörden var inledd, en stack nyupptagna betor låg intill vägen, hade klarat sig undan syrabadet. Den var formad som en lång banan, återgav troget vägkurvans krökning. Harry tog upp en beta vid stackens fot, vägde den i handen, slängde den överst på högen.
-Hur klarar dom frosten?
-Den brukar komma så nätt dom första gångerna, och betor tål lätt frost. Behövs det så täcker vi in med halm.
-Men ni sätter i alla fall igång och tar upp så fort ni får den första varningen?
-Nejnej, allt tas upp efter schema. Bruket skulle inte klara om alla kom rusande på en gång.
-Det är likadant överallt. Får vi ett par såna här grejer på samma gång har vi inte resurser, då är vi tvungna att sanera efter schema. Det är tredje gången i den här kurvan, är det inte?
Den andre fnissade till. -Förra gången var det apelsiner, det var inte så farligt. Men de skulle ju ändå köras bort!. Dom frågade om jag ville ha det till grisarna, men det gick inte, nuförtiden får grisarna ingenting som vi inte har koll på, från början till slut. Det är mer än man kan säga om en del av det folk stoppar i sig.
Harry vände sig halvt om, så att journalisterna hörde: Så är det, ibland äter grisarnna bättre mat än om människorna... Om man kunde arrangera ett byte - skulle du släppa till en bit på andra sidan, så att man kunde räta kurvan?
-Och var skulle det finnas nån ledig mark av samma klass, om man får fråga?
-Inte nånstans som jag vet. Men kommunen sitter ju centralt, och har alltid möjligheter att agera när det dyker upp någonting.
-Långtradarna skulle bara köra fortare genom kurvan och gå av längre fram.
-Några skulle antagligen göra det, men fler skulle hålla sig på hjulen. Harry suckade. -Ett par, tre såna här historier till, och vi har redan lagt ut vad det kostar att lägga om kurvan.
-Klart, kommer det ett konkret förslag, så skall jag titta på det.
-Bra, bra, det var vad jag ville höra.
-Vad tänker ni göra med tunnorna i hamnen då?
Harry spände ögonen i honom: Surrar det på djungeltelegrafen nu igen? Jag fick höra om dem i natt, hur fick du höra om dem?
Den andre knyckte med huvudet åt journalisterna.
-Jag tror inte på dem. Det är en jävla rötmånadshistoria. Har du hört om någon som har fått sitt grundvatten förstört? Någon som fått problem med luftrören? Utslag? Reaktioner? Ingenting!
Den andre skakade på huvudet. -Det finns mycket skit begravet som man inte känner till.
-Inte i den här kommunen! Men för den skull säger jag inte att såna här rykten är enbart skadliga. De kan vara nyttiga också, för att de skärper uppmärksamheten. Man delar med sig av sina misstankar, berättar om nånting man har sett, myndigheterna kollar lite här och lite där, efteråt har luften rensats, så att säga. En bra miljökontroll blir ännu bättre.
Det sista med tydlig adress till journalisterna.

Överst på en sida i kvällstidningen lyste rubriken: Ibland äter grisarna bättre än människorna. Och en rad längre ned underrubriken: Kommunalrådet rensar luften och skärper kontrollen. Till sist det förtröstansfulla: Vi blir inte tagna på sängen, vår beredskap är god. Harry smackade när han såg: det var begåvat gjort. Erlandsson var en nyttig idiot, och därtill en begåvad sådan, med fintertoppskänsla, blick för de stora sammanhangen. När tiden var mogen skulle han utan tvekan avancera till en chefredaktörsstol, till stort gagn för Partiet. Det var en lättnad för en politiker att inte behöva skriva budskapet på journalistens näsa, utan säkert veta att guldkornen blev utvaskade, de rätta budskapen framförda, bara personen i fråga var på plats och fick höra med, från en framskjuten position i bakre ledet.
Kommunalrådet trodde inte på myten om avtryckaren till samhället, trodde inte att avsikter, goda eller onda, lät sig myntas direkt till verklighet, utan omvägar. Han hade gjort det i unga år, men den sociala verklighetens överväldigande bevisföring hade fått honom på bättre tankar. Det innebar inte att han, likt så många andra som tappat barndomstrons kompass, började skjuta från höften och prata i vädret. I stället blev han dubbelt noggrann i sitt politiska utspel, alltid mån om att placera de rätta orden och de rätta handlingarna på de rätta ställena. Han trodde på avsikter som var avsikter och ingenting annat. Man hängde upp sina avsikter likt tvätt på en lina, och detta kunde inte, fick inte göras hur som helst, det visste varje husmor. Samtidigt var detta annonserande av intentioner, som ytterst avsåg att penetrera till verkligheten, en utpräglat maskulin uppgift, här låg den manliga politikerns enda övertag i förhållande till den kvinnliga. Kvinnor hade inte förmågan att lansera sina avsikter med den nödvändiga kroppshållningen (åtminstone inte för stunden, det skulle kanske bli annorlunda den dag Harry Jönsson hade lämnat scenen); de litade inte till sin egen kraft, saknade den manliga självklarheten i sin aktion på den stora offentliga platsen. I den jönssonska familjen var det Rut som sorterade tvätten, vem som helst kunde knäppa på maskinen, men Harry lät ingen annan hänga upp den rena tvätten. Det var hans stora föreställning, en happening för hela grannskapet, som förskräckt glodde på ur sina regressiva, navelskådande torktumlare.
Av detta får man inte dra slutsatsen att samhället i Harrys ögon hade krympt ihop till en död betstack, ett stumt motstånd som gav efter först när någon satte en skopa under massan och lyfte med hjälp av hydraulik. Samhället var visst nog en betstack, men massan var minst av allt död; dess speciella betor levde och var stadda i ständig, långsam rörelse, likt luftblåsorna i en glasruta. Budskapen mellan betorna, helhetens rörelse, motsägelsen mellan rörelse och budskap, allt detta fick följder, men de var sällan uppenbara, sällan tillgängliga för en utomstående betraktare. Högarna hade tydliga flyglar, inte politikens vänster- och högerflyglar, men rättfärdighetens höger- och vänstersidor. Det rådde en stabil, svåråtkomlig balans mellan lagliga framgångssätt och olagliga och ett ständigt flöde av information mellan de två polerna. Denna ström var den egentliga faktorn bakom stackens rörelse; om makten och härligheten (som höll till på bethögens solsida) samlade på sig för mycket blast eller utövade för stort tryck, började motsatta flygeln avlägsna sig efter illegalitetens axel, långsamt, tyst, så att man först inte märkte. När en tid hade gått var alla medvetna om denna smygande separation, men man talade inte öppet om den. Resultatet blev ett schizofrent eller drömaktigt tillstånd, där de dubbla budskapen stod mot varandra i en orubblig låsning. Och högen inrättade sig, som den alltid hade gjort, vidgick inte att den hade en bortträngd sida, en dubbelhet och en upprepning precis som i den enskilda betan. Och mitt i detta surrade djungeltelegrafen hela tiden, utan avbrott.
En fackföreningsman for i österled för att bibringa kamraterna på andra sidan fackligt vett, där gick han till horor, blev rånmördad och hemsänd i procession, händelsen inträffade under Harrys tidiga ombudsmannaår. Han hörde saken diskuteras på lunchrestaurangerna, i omklädningsrummen, på travbanan, och han förstod diskussionens innebörd: tillbaka till ruta ett, tio förlorade år. Den gamle Adam blev man inte kvitt på en enkel valperiod. Det stora livförsäkringsbolagets direktörer berikade sig på pensionsmedel; personer som borde ha agerat som medlare, mellanhänder, katalysatorer och inte behållit en skilling för egen del! Hur mycket av pensionsmedlens allmänna urholkning kunde skrivas på fusk och oegentligheter: femtio procent? Vissa typer av misstag borde under alla omständigheter undvikas, saneringskostnaderna stod inte att bära. Ändå såg han liknande ting inträffa omkring sig, dagligen och stundligen, och det var inte alltid aktörerna bars hem i sorgflor, som varnande exempel. Människorna nickade och försäkrade varandra: Så är det, världen är som den alltid har varit. Det är inte den slutsats jag drar, brukade Harry då kontra, och om världen är på det viset så är den ett klart fall för Reformen. Somliga trampar på gasen, andra tar ett snedsteg, och i bägge fallen blir det vi som trär den smala vägen, som får sopa upp efter dem, så har det alltid varit, det kan jag säga med säkerhet.

Fanns det mer; ett tredje plan, en tredje axel? Ett budskap som varken var lagtroget eller lagtrotsande, utan bara vilt, oförnuftigt, psykotiskt? Eller urgammalt, regressivt? Här var Harry nödd att erkänna bristande insatthet; om detta läger fanns stod han inte på dess utskickslista. Han visste inte säkert om han hade stött på det, visste än mindre var det höll till. Om flykten ut i de grå och svarta zonerna var en reaktion på den lagliga, officiella maktbalansens inkonsekvenser, så fanns det kanske i sin tur en rörelse bort från hela detta plana antingen-eller, ett fall i avgrunden? Såg man till det konkreta fallet fanns det vare sig legitima eller illegitima skäl för djungeltelegrafen att syssla med Jenny, och ändå gjorde den det, var det avgrunden som ropade?
-Jenny, du är dagens brud på djungeltelegrafen.
-Kom och berätta nåt som jag inte vet om den här stan. Jag hörde att ni hade fått anonyma samtal också.
-Jag berättar inte för att jag själv bryr mig om det. Men vad tänker du? Känns det obehagligt att människor, som du inte känner och antagligen inte skulle tycka om när du träffade dem, är länkar i kedjan som sprider budskapet om ditt bröllop?
-Till mig säger dom inte så mycket, jag omges av tystnad. Jag tror att budskapen är riktade till hövdingen själv, och dom går väl ut på nånting som: Är det tillåtet för hövdingens syster att gifta sig utanför klanen?
-Då får man offra på nåt sätt, för att få slut på hela oron, får man inte?
-Frågan är bara vad som behövs för att dina kannibaler skall bli mätta. Vill du veta vad jag tror så är det bara du själv som duger, mig blir dom inte mätta på, jag är en för liten fisk.
-Jag har ju precis blivit omvald.
Hon brast i skratt, en kiknande räcka som inte ville ta slut, som om han just hade sagt något omåttligt komiskt. -Vet du vad man borde ha? En brandvarnare, en apparat som började pipa när sladdret når ett visst gränsvärde. Sladder är som sumpgas eller koloxid, när koncentrationerna blir för höga måste man varna.
-Det finns redan, jag hör sånt pipande hela tiden.
-Hur menar du?
-Jo, det finns en tröskel där det börjar pipa. Om offentligheten exponerar en person mycket intensivt finns det nästan alltid en bottensats av illvilja eller avståndstagande i intresset; man exponerar för att hela världen skall få upp ögonen för en eller annan mindre angenäm egenskap, som lurar ute i kulissen. Man försöker uppnå en sorts mättnad, komma över ett gränsvärde, där varnaren kör igång. Och till sist är det inte ett pipande, utan begravningsklockor som klämtar. Tänk hur många politiker som har tagit sina hattar och gått under sådana omständigheter.
-Det har ju nästan alltid varit befogat.
-Säger du, ja! Men dom som kastar stenarna, skulle dom gå intakta genom en liknande granskning?
-Antagligen inte.
-Säkert inte! Murvlarna är vildhundar, som bara finns till för att göra de smutsiga jobben. Om de själva kördes fram i rampljuset skulle en folkmajoritet kräva att dom fick svansarna kuperade. Men vi måste i alla fall gå i bräschen för det fria ordet, trots de sjaskiga utövarna, måste vi inte?
-Jag trodde först att du syftade på det stackars skattebetalande folket.
-Nå, det. Vem som än kastar stenarna så är det ingen snygg ättestupa vi har. Men kan du komma på nåt bättre? Vi måste ju kunna avföra vissa - misstag - ur rullorna. För övrigt tycker jag mig se samma klena meritvärdering vart jag än vänder mig; folk blir ministrar, direktörer, professorer närmast på försök, en sorts trial som i värsta fall slår över i offentlig rättegång. Vad kan man göra annat än acceptera det som tingens ordning? Jag ser på din min vad du tänker. Naturligtvis borde man ha en striktare meritvärdering. Vi skall kräva mer på alla nivåer. Men det finns en hake: det mänskliga materialet. Du har föresatt dig att gräva fram femhundra karat diamanter - men vad hjälper dig föresatsen om du har ett ton koks i din binge? Är du beredd att utsätta hela massan för det nödvändiga trycket? Nej, det är du inte, du är för blödig, och samma sak gäller för mig. Vi är för blödiga; vi vill leva och låta leva.
Jenny suckade. -Men frågan är om dom låter dig leva, Harry.
-Vad menar du med det?
-Jag menar att en ond avsikt kan göra sig gällande mitt inne i pipet och surrandet och samla väldiga resurser mot en värdefull människa. Till att börja med förstår ingen vad det handlar om, alla tror att det bara är en av tusen dödfödda försöksballonger, men mobiliseringen växer och växer, och till sist, när det är för sent, är den goda människan förlorad. Det är på det viset Djävulen driver sitt spel i världen.
Hon nickade eftertryck åt de sista orden; om Jenny trodde på något, så var det Djävulen som drev sitt spel i världen, gäckade alla mänskliga avsikter.
-Man får acceptera en viss felprocent i alla renhållningsprocesser, svarade Harry lugnt. -Men att det skulle finnas en ond avsikt bakom går jag inte med på. Då skulle Djävulen bli en sorts medelvärde av allt skitsnack och förtal.
Han tystnade, som om tanken trots allt krävde prövning. -De goda avsikterna då, skulle de inte kunna vaskas fram på liknande sätt, ur det kollektiva mumlet?
-Var? I den konkurrensutsatta pressen? Den breda vägen till helvetet är kantad med goda avsikter...
-Nej, det är ditt misstag, det är det som bäddar för pessimismen! Om jag skall ta till ditt språk så kämpar Gud och Djävulen sida vid sida i världen, bägge som ett tyst mummel. Människorna är deras instrument, och journalisterna deras redskap - åtminstone den senare potentatens. Och utgången är på intet sätt given.
Jenny fnittrade till. -Vad jag ville komma fram till var: det är du som är på allas läppar, inte jag. Det är inte mig dom pratar om, utan din tvillingsyster. Och du är en sorts ängel, Harry, du är avgrundens egen ängel, medan jag är - a wicked bitch. Men jag vill inte att du skall sota för mina synder, hör du det?

Ingen människa stod utanför detta hemliga samtal, ingen kunde göra anspråk på att vara forskaren som dissekerade det med kylig distans. Man krokade arm med grannen och sjöng det som allsång i folkparkerna, drog in det via luftvägarna, dess ämnen löpte i blodbanorna, smittade. Förtalet, fördomarna, tvivlet på de heliga korna: allt hade någon gång rört vid den enskilde och framkallat kronisk sjukdom eller väckt nya agenter i immunförsvaret. Man hade haft det, hade det, på samma sätt som man med jämna mellanrum drabbades av influensa eller sedan tio år tillbaka led av luftrörskatarr. Kurerna hade likaså sina konjunkturer, kom och gick med en rytm, som speglade epidemiernas: Pröva ginseng, installera luftfuktare, sitt långt fram i bussen. Kanske var det i slutänden samma dynamik som låg bakom, kanske kunde man vinna en sorts insikt om världens gång bara genom att delta i skvallret, vara en del av det? Var det inte hela tiden samma mönster, som ställdes på benen på nytt och på nytt, i allt större skala: från byskvallret över den nationella politikens frimureri till den globala marknadens säregna blandning av nykterhet och hysteri?
I detta tumult var Harry på språng efter det goda mumlet. Han fladdrade med öronen i rummen där han färdades, lyssnade till vänster, lyssnade till höger, dammsög konversationerna på den bekräftelse som kunde finnas där, på att han inte var ensam i världen, på att det fanns goda avsikter därute, möjliga bundsförvanter.

31 kB, senast korrigerat 1.5.05, 27.11.08.