Var tid har en stor, organiserande tanke, ett energimässigt minimum där andarna lägger sig till ro, likt senapskulor i en mortel. I ett inte alltför avlägset förflutet hade nationens främsta söner predikat pansarkryssare, och änkans skärv hade gått till tjugocentimeters kanoner. Pansarkryssaren var en sådan stor, organiserande tanke, med den stora, organiserande tankens förmåga att mobilisera både hög och låg. På någon punkt i historien hade den fått stryka på foten, som sten för påse, och avlatens penningströmmar hade börjat flyta i andra riktningar. Sådana förgreningar inträffade med jämna mellanrum, en eller ett par gånger per sekel; först rann strömmarna i bägge fårorna, så grundade den gamla igen och allt kanaliserades för en tid i den nya. Den engagerade tankens ledbild hette för stunden: pandan (kanske höll den redan på att stryka på foten, för pansofi eller pandemonium). För den i pansarets tecken uppfödda och drillade tanken innebar förflyttningen i sidled inget problem, märkorden låg på samma uppslag i encyklopedin, och praktiken nöjde sig också med armbågs lucka till det förflutna; under den nya regimen värnade man om natur i stället för nation.
Närmare besedd innebar pandatanken att arter och sammanhang skulle bevaras intakta så långt det lät sig göras och så länge det var bekvämt. Om det fanns en dogm, som ingen tordes ifrågasätta, så handlade den om detta: att bevara det obefläckade ursprunget från ondo. Till den ändan hade man knutit ett betsel av verk, förvaltningar, enheter, institutioner och stationer; styrmedel med vilka det moderna samhället tar utvecklingen i ett fast grepp och länkar den efter sin järnhårda vilja. Och för att göra bilden fullständig svävade ovanför verken en så att säga spontan överbyggnad av partier, föreningar, grupper, tidskrifter, programpunkter i radio och tv, pågående fältförsök och undersökningar, schemalagd undervisning, insamlingar och kampanjer, och allt detta satte pandan i centrum. Pandatankens organiserande kraft stod alltså på intet sätt tillbaka för pansartankens, i likhet med sin företrädare stampade den arméer ur jorden.
Längst bort på skalan, bortom bilderna och lagtexterna och programmen och departementen, fanns måltavlan för all omsorg, den leverantör av malm och kolorerade bilder som kallades natur. Här låg allt i smältdegeln, arter dog ut, populationer växte till, nykomlingar etablerade sig, konkurrensförhållanden ändrades, hur det ena hängde ihop med det andra var inte alldeles klart. Hade pandan överhuvud taget något inflytande på utvecklingen? Skulle nationerna ha överlevt i högsta välmåga, med intakta gränser, också utan pansarkryssarnas mellankomst?
Detta var en hädisk tanke, som emellanåt rörde vid kommunalrådet, men han aktade sig för att framföra den i den allmänna trafiken.

Trots den nya tiden och dess ledtanke ansåg sig kommunen inte ha råd att hålla separata miljöskyddsinspektörer och hälsoskyddsinspektörer. Därför uppträdde övervakarna av miljömässig korrekthet som miljö- & hälsoskyddsinspektörer, siamesiska tvillingar med allt från fläskfärs till industriavlopp på sina fem fingrar. Tätorten var en metastas från den stora, globala sjukan: en hamn, sju livsmedelshallar, ett överstort, förorenande företag och ett otal små, förorenande. Den stadsplanerade ytan låg i sin tur inbäddad i jordbruksegendomar, så många att ingen kunde hålla reda på dem, det betydde konstant kväveläckage, undermålig gödselhantering, ensilagespill, olaglig besprutning. Vid förflyttningar som översteg sjuttiofem meter gällde bilen som det enda legitima fortskaffningsmedlet inom området i dess helhet. Cancerfrekvensen låg långt över det nationella genomsnittet, magsjukor importerades från världens alla hörn, och luftvägsinfektioner grasserade höst och vinter. Örter, lavar, groddjur, fjärilar, allt som var spinkigt och ömtåligt avfördes tyst och behändigt ur tillvaron, sitt sista reservat fann det på muséerna eller i filmens virtuella värld. Det fanns mycket att stå i för en person som skulle inspektera miljön och hälsan; den moderna världen var ett Augiasstall, och det var känt sen gammalt att endast Hjältar rodde iland med uppgiften att mocka ut i de igengrodda båsen.
Man hade inte kommit längre på den punkten, Hjältarna mockade oförtrutet på i det gamla stallet, men inte ens under pandatankens manande pekfinger räckte detta för att få Harrys nation att oreserverat ta dem till sitt hjärta. Tvärtom; inom breda lager var den allmänna uppfattningen att de inkräktade för mycket på dyrt tillkämpade medborgerliga fri- och rättigheter. För att ta ett exempel: under det närmast förflutna seklet hade nationens ingenjörer utvecklat fyrhjuliga fordon med kapacitet att färdas fortare än skenande hästar, parallellt med detta hade medborgarna tillkämpat sig rättigheten att i berusat tillstånd pressa samma fordon till maximal prestanda. För att i någon mån stävja sådana övningar hade samhället satt in Hjältar i trafikövervakningen, och på vägnätet utspann sig en rullande konfrontation, där medborgarna hårdnackat kämpade för att slå vakt om det som ännu inte hade berövats dem av det lagstiftande förmynderiet. Tekniken visade sig på nytt användbar; som en sorts extrabonus hade de sysslolösa ingenjörerna konstruerat varnare, vilka i god tid upptäckte förmyndarnas radarögon. På det hela taget, om man såg till den resulterande balansen, var utfallet av denna tvekamp tillfredsställande; halva befolkningen sniglade fram inom lagens råmärken, den andra halvan kopplade på varnarna och hoppade över skaklarna så fort tillfälle gavs.
Med tanke på pandatankens genomslag var miljö- och hälsoskyddsinspektören utan tvekan Hjälten bland Hjältar, man kunde alltså vänta sig att varnarna var påkopplade och gav entydiga utslag när en dylik var i faggorna. (Dessutom hade inspektören i regel pandans emblem som klistermärke på bakrutan till sin lilla, bensinsnåla bil; det gick att kika i facit). På närhåll gällde vidare den allmänna hjältebestämningen: Leende bistert hans ansikte var, och på marken hans fötter togo ofantliga steg, och han svängde den väldiga lansen. På liknande sätt hade man avväpnat Näcken i forna tider, genom att känna igen och hälsa: Goddag, Herr Näck. I den moderna tiden hälsade man i stället: Goddag, Herr Miljö- & Hälsoskyddsinspektör, då visste Heikki Mäkinen att alla bevis för ett begånget Miljöbrott var undansopade, och att han fick fara tillbaka till kommunkontoret med oförrättat ärende.
Också i övrigt var herr miljö- & hälsoskyddsinspektören en luttrad hjälte, en som hade prövat på mothållets alla nivåer, från pyramidens topp ned till dess bas; ingenstans hade uppgiften varit lätt. I verkets korridorer hade jägarna idkat tjuvskytte, på mer än en planeringsenhet rådde exploatörernas skräckvälde, i kommunerna såg man först till sitt goda namn och rykte hos industrin; det fanns ingen lag, ingen bestämmelse som man inte var beredd att tumma på. På många håll var bocken satt till örtagårdsmästare, i alla hörn hade intressena pinkat sin råa revirmarkering. Känslan av att utvecklingen rörde sig framåt var sällsynt. Allt detta hörde naturligt till varje Hjältes utbildning; först i mothållet kom hans speciella karaktärsegenskaper till sin rätt.
-Vi har ett litet problem, Heikki.
-Och då kallar ni in hjältarna.
-Du skall leta reda på tvåhundra nedgrävda tunnor, om du gör det skall jag personligen se till att du blir hjälteförklarad. Och gör du det inte, så är ingen skada skedd. Då är det business as usual.
-Var gömmer sig denna skatt nånstans?
-Jag kan avslöja så mycket som att det är fisk, inte fågel. Du kan ju börja leta i hamnen, förslaget kommer från djungeltelegrafen.
Det var tio år sedan de hade mötts första gången på ett seminarium i rikshuvudstaden. Harry hade spänt ut byxhängslena som bågsträngar och levererat en förödande salva: Utsläppen från kärnvapenproven var rena barnleken jämfört med utsläppen i luft och vatten från dagens samhälle. Vi överlevde kärnvapnen, åtminstone deras första generation, och vi kommer att överleva det sätt att producera och transportera som råder idag. Men bara nätt och jämt, och allt vi håller av och sätter värde på kommer att bli ordentligt tilltufsat, inget tvivel om den saken. Med en smula tillspetsning vill jag hävda: Allt kommer att förstöras. Skydd tror jag inte ett ögonblick på, det är en liberal villfarelse; när det kommer till skydd har man redan satt yxan i roten. Därför är det på tiden att vi bygger upp lika mycket som vi river ned, så att vi får balans i räkenskaperna. Konstigare är det inte. Naturen skall in i kalkylerna, dess egen återskapande och helande kraft måste planeras och produceras som allt annat. Och det finns ingen tid att förlora, om det skall bli nåt över att ärva för våra efterkommande.
Vad var detta: ett politiskt enfant terrible med komikens skugga lurande i kulissen? På det förstånd som lade orden till rätta fanns i vart fall ingenting att anmärka. Det var ovanligt att höra politiker tala ur skägget på det viset, de flesta medlemmar av skrået klarade inte av att tänka och tala i samma veva. Efter att ha lyssnat en hel dag hade Heikki sin dom klar: detta var en man som vågade spänna en båge (eller i vart fall ett par byxhängslen). Han hade genast riktat sin kompassnål åt talarens håll, och det dröjde inte länge förrän han var en av kommunens miljö- och hälsoskyddsinspektörer.
Väl på plats upptäckte han fort att föredragshållarens blandning av konstruktiv tanke och svartsyn var fast rotad i landsändans bördiga mylla: över hela linjen rådde en bulldozermentalitet, som krossade allt under sin blotta tyngd. Man bekände sig till naturen, älskade den som en manschauvinist dyrkade kvinnan; sentimentalt och kluvet, förgudande och förnedrande. I praktiken var förhållandet mindre tillkrånglat: naturen var ett ställe där man kunde låta knähundarna ombesörja naturbehov utan att bekymra sig för följderna, och tamkatterna betraktade den som sitt oöverträffade skafferi.
Första kvällen hade han suttit i Harrys kök och blivit invigd i den lokala politikens mysterier: Det är ju rätt tydligt på de flesta håll: man håller sig inte till bestämmelserna, och det främsta skälet är de fega cheferna på mellannivåerna. Det gäller inte minst kommunen; vi får ju inte precis toppkrafterna, jaja, ta det inte personligt. När du har fått korn på en sån figur skall du inte slå på stora trumman, utan nöja dig med att lägga ett berg av små, formella fel på hans axlar. Låt honom tumma på bestämmelserna, men för bok över det, och skvallra lite grann till höger och till vänster. Det är en nötningsprocess, man skall nöta bort olämpliga figurer. Försök först att få nån bättring till stånd den politiska vägen: arbetarkommunen, facket, partierna, men vänta dig inga underverk, det ger kanske resultat i tjugofem procent av fallen. Gå sen stegvis neråt, prata med ungdomsförbund, djurskyddsföreningar, vägföreningar, villaägare, allt som kan tänkas engagera sig. Det är den bästa vägen, den andra tar för lång tid: domstolar, kammarkollegium, koncessionsnämnd. Och ta det alltid försiktigt med tidningar och tv och radio, journalister begriper för lite, de är inte kompetenta. Eller för den delen: ingen är kompetent i denna nation, utgå från det, tills motsatsen är bevisad. Journalister måste dompteras, och det kräver en viss erfarenhet, den har du inte. På mig kan du räkna för det mesta, men inte alltid. Det är inte alltid du kan räkna på mig, och du kan inte veta det i förväg. Tänk på det: du är tjänsteman, jag är politiker. Du är Ajax, och jag är Odysseus. Vi lever i två skilda världar, jag står närmare Vår Herre än du. Ibland skall du vara glad för den skillnaden: du blir fortare förlåten om du gör ett felsteg och trampar i drivbänkar.
-Och hys för guds skull inga illusioner om resultaten. Du åstadkommer inga underverk, missbruket och fusket är ungefär konstanta. Vi vill inte ha en Quijote som är i ständigt krig med hela världen. Det räcker om du för en uppehållande strid, vi väntar oss inte mer av dig.

Heikki tog en sista runda över fyllnadsmarken, bestämde sig sedan för att gå en sväng om fiskebodarna och nosa lite grann.
Fyllnadsmarken kring hamnen var mark av särskilt låg karat. Här var det uteslutet att de stora företagen skulle inmuta tomter åt sina direktörer, och inte heller ingick den i golfklubbarnas hemliga planering för nästa artonhålsbana. I stället var den ett andningshål för människor som levde i systemets utkanter, människor som klamrade sig fast vid en frihetsgrad de tyckte sig ha upptäckt, likt skeppsbrutna vid en vrakspillra. Ingen enda av dem stod i ett yrkesregister, och halva året gjorde de inte annat än bytte delar på sina båtar, målade, band och knöt knutar. Men när sillen eller torsken gick till verkade de vara igång dygnet runt.
Hälften av all torsk de fångade var så defekt att den fick gå tillbaka till havet igen, eller borde få göra det. Heikki hade själv sett fiskens tillstånd, mer än en gång; han åt aldrig fisk som var lokalt fångad och varnade lågmält sin omgivning för den.
På en brygga stod tre män och ansade nät. Fångsten var redan undanstuvad och inkörd i fryshuset.
-Hur gick det idag?
-Ah.
Svaret betydde: så att det gick jämt upp och lite till, det åtföljdes av en snabb blick ur ögonvrån. -Fick du nånting själv då?
Heikki hade känt sig iakttagen av de tre redan när traktorn bökade omkring ute på flatan, nu fick han den bekräftelse han sökte. Det fanns ett rykte, en vetskap, som någon sökte föra fram till myndigheterna. Han gjorde som sina samtalspartners: svarade inte, strök över skäggstubben, såg sig omkring.
-Vi såg att där var en traktor och bökade.
-Vi ville bara se hur pass marken hade satt sig. Om man kan lägga rör till exempel.
-Är det aktuellt?
-Nej, men det kan bli det.
De nickade, tog inte ögonen från sina sysslor.
-Borde man hitta nåt särskilt därute?
-Vad skulle det vara?
-Nej, jag menar väl det.
Heikki tänkte: någon ville se om jag kom när han visslade. Om det finns nånting, så ligger det inte här, utan nån annanstans. Eller så finns det bara rök i det här fallet, ingen eld.

På förvaltningen väntade honom ett handskrivet meddelande från hans närmaste chef. Självömkan ropade med gröna blockbokstäver: Kl. 09.15. uppringning från pressen: Varför gräver miljöskyddsförvaltningen i hamnen? Det gör vi inte, svarade jag. Väntar omedelbar och utförlig skriftlig rapport från den tjänsteman som gjort att murvlarna fångat hans chef på pottan med byxorna nere.
Heikki skrev snett över lappen med röda bokstäver: RUTINUNDERSÖKNING och gick ut för att ringa till Henry från en telefonkiosk. Detta var ett samtal, som inte borde gå över kommunhusets växel.

För Harrys del hade dagen börjat på ett konferenscentrum uppe i skogsbygderna, partidistriktet drog samman sitt folk, bjöd på en stund bland jämlikar och likatänkande. I fyra timmar var han så lycklig och harmonisk som han kunde bli i denna värld; han rörde sig i en eter, som inte bjöd på några överraskande krökningar eller tomrum, han talade ett språk, där valörerna och anspelningarna låg i en gemensam pott, han iakttog hållningar och beteenden, som var trygga och välkända, ack så välkända. Det var julafton, var och en fick sin belöning för fyra års gott uppförande.
Den varma känslan innebar inte att Harry förgyllde sin omgivning, tillmätte den en glans som den inte hade. Många partiarbetare, upp till de högsta nivåerna, var lättviktare, underhuggare som inte var ute efter annat än sin bit av kakan. Det fanns många, också på hans egen nivå, som saknade det vanliga folkvett, som tjänar som kompass åt den politiska skutan, till och med denna sanning kunde han se i ögonen. I enskilda fall kunde detta vara nog så allvarligt, men i det långa perspektivet spelade det ingen roll. Han var övertygad om - och delade övertygelsen med sin omgivning - att man kunde kröna en åsna och sätta den att basa över en utvecklad och rikt förgrenad organisation; om kringverket fungerade kunde det ta upp och dämpa både en och tio åsnors bakåtsparkar. En B-skådespelare hade satts att presidera över det stora landet i väster för åtta långa år, och systemet hade på intet sätt brutit samman. De stora nationerna i öster satte gärna gamla och sjuka män vid statsskutornas roder. Därför såg Harry också på industrins korta och långa rockader i ledningsfunktionerna med misstro. De var ett tecken på att organisationen var outvecklad, inte fungerade som den skulle.
Utan tvekan var institutionernas stryktålighet en källa till trygghet för de människor som tydde sig till dem. Den slog bryggor över svackorna, garanterade framkomlighet när förståndet inte visade vägen. Om nationen en dag fann sig befolkad av enbart nickedockor skulle det faktum att institutionerna fanns där ge en respit på tio, kanske femton år, där man hann sätta in motåtgärder och skapa människan på nytt. Om Harry i något avseende hade en sangvinisk eller optimistisk syn på tillvaron (och en del av honom tenderade i denna riktning, det var ett obestridligt faktum), byggde optimismen på detta "man", ett subjekt som var långt större och mer sammansatt än de klena individerna. Det hade i och för sig fortfarande sin begränsning; en snäcka utan invånare är trots allt inte mer än ett tomt skal, och det är svårt att i längden motverka en så central brist när den väl installerat sig.
Hur man än vände och vred på saken hade Partiet alltså inte större skäl att rättfärdiga sig än en bro över strida vatten, en tunnel genom mörkt berg. Det fanns där det bäst behövdes på den allmänna transportleden genom historien och skulle alltid komma att finnas där, lika självklart som språket och mammas köttbullar. Ett problem var på sin höjd den oundvikliga korrosionen, men denna talade ett språk som var begripligt bara för ingenjörssjälar, och den kunde avhjälpas genom planmässigt underhåll som lämnades ut på entreprenad. Korrosionen av det politiska systemet var inte en fråga som togs upp på konferenser.
Partiets kampanjer måste ses i annat ljus. De var ingredienser i det kitt, som fogade samman förflutet och samtid, nord och syd, centrum och periferi, partiarbetare och väljare. De fyllde samma funktion som de gamla husförhören. De definierade tillhörighet. Och denna var viktig, man skulle veta var man hörde hemma. Ändå bars kampanjerna sällan av äkta entusiasm, i stället övervägde känslor minnande om den försvarsvilja som fick männen att underkasta sig krigsmaktens alltmer sällsynta repetitionsövningar. De var ett nödvändigt ont, som man undvek om man kunde anföra laga skäl. Deltagandet krävde en buffert av svordomar, försonande skämt, medveten obstruktion, alkohol. Till sist rann alla kampanjer ut i sanden, men de lämnade en rest efter sig, en sorts trosbekännelse, med den hade de fyllt sin funktion.
Nu satt man där med en ny prövning i knät, vände och vred på paketet. Var det förgiftat, gömde det en brevbomb, en trojansk häst? På adresslappen stod: Gräv där du står, ett oblygt försök att nyckelhålstitta i historien (och enligt säkra underrättelser ett stycke tjuvgods ur litteraturen). Naturligtvis skulle förflutet och samtid vigas samman med detta grepp, men var det rätta tiden för sådana äventyrligheter, och vem pekades egentligen ut som mottagare? Harry hade ett förberett inlägg i innerfickan, gick och undrade om han skulle våga tala utan manuskript, när han kallades till telefonen. Samtalet kom från en Miljö & Hälsoskyddsinspektör.
-Där fanns ingenting.
-Fanns där ingenting?
-Vi grävde kors och tvärs.
-Över hela middingen?
-Ingenting annat än det man kunde vänta sig. Strävstolpar av betong, vägbana, virke...
-Ingenting alltså.
-Icke ett jota. Det luktade fint, överallt.
-Några incidenter?
Den andre blev tyst för en sekund, tycktes överväga.
-Det stod ett par gubbar ute vid hyddorna, hela tiden medan vi höll på. De var där från början, fastän jag hade maskinen på plats kvart i sju. Jag tänkte inte mycket på det, det finns ju alltid folk vid båtarna. Men nu skall du höra: När jag kom tillbaka till kontoret, vem dyker upp som ett rödglödgat järn och frågar vad jag har hållit på med och vem som har gett order om det? Håkansson. En kvällstidning hade ringt och frågat vad det var för undersökningar vi höll på med i hamnen.
-Och du svarade?
-Rutin. Vi ville se hur mycket marken hade satt sig.
-Gick Håkansson på den?
-Då är han dummare än jag tror.
-Nu gör du ingenting mer, Heikki, tills vidare. Du tvår dina händer.
-Inga grävningar mer?
-Nej, ingenting mer. Nu frågar vi oss i stället: vad är motivet, och vem ligger bakom? Det är det jag mest vill veta: vad ligger bakom?
Det låg i tiden att blotta meddelandet om nedgrävda tunnor utlöste febril aktivitet, som en pinne i en myrstack. Ingen skulle anklaga en miljö- och hälsoskyddsinspektör för att handla överilat på sådana underrättelser. I nästa steg gällde det att få distans till saken, tid för eftertanke. Om man inte skulle gräva där man stod, var skulle man då gräva?

Kampanjen var en struntsak, en av alla dessa struntsaker som förbittrade hans tillvaro, ingen skulle klandra honom om han vände ryggen åt det hela och teg som muren. Ändå kände Harry att han föstes fram mot ställningstagande av både yttre och inre tvång. Struntet var bara en förklädnad, man fick inte ignorera det som gömde sig under dess kappa.
-Partikamrater.
Han daskade pappret mot pulpeten, rörelsen var som tillrättavisning, aga.
-Här står jag med partistyrelsens förslag att vi skall sätta igång och gräva där vi står, så hjälpe mig Gud. Ja. Det handlar väl om att upparbeta vår historia, kan jag tänka. Jag skall inte dölja att det första jag tänkte när jag såg förslaget var: Här är det senaste dumma påhittet från huvudstaden. Och i nästa steg tänkte jag: låt dem få sin vilja fram, låt påhittet valsas genom rörelsen, från toppen och ner till gräsrötterna, och längre ändå, tills det dör av syrebrist och ingen längre minns det. Men sen kom en annan tanke och konkurrerade med den första, jag tänkte: Är det inte synd på sånt slöseri med förmåga och engagemang? Man kan säga att jag tänkte som vilken som helst modern ledare av något slag, som inte vill tolerera improduktiv verksamhet där han är ansvarig, utan hela tiden försöker styra huvuden och händer i den riktning, som ger störst avkastning. Jag skall inte driva liknelsen längre än så. Vi är inte styrda uppifrån, vi är en folkrörelse, men också som en sådan bör vi måna om hushållning och effektivitet.
-Vad är det nu jag vänder mig mot i förslaget? Sanningen att säga hade jag det inte klart för mig för en kvart sen, men medan jag gick därute och lyssnade till kamraterna klarnade det efterhand. Gräv där du står - jag tänkte: vad betyder det idag? Vad var det för nånting man grävde ner förr i tiden? Jag är född på landet, många av er är det, och ni vet att det man grävde ner - så länge man nu fick det för lagar och förordningar - var skiten, latrinen, de ruttna djurkropparna, soporna. Jaja, det är lång tid sen, men det är den tiden vi är ute efter: tiden när latrinen grävdes ner i backen, är det inte? Och vi har andra nedgrävare: järnvägen, industrin, och vi vet varför de grävde: för att slippa ta ansvar, för att komma billigt undan.
-Är det detta vi är ute efter, är det vad vi vill få upp till ytan igen? Det förflutnas stinkande, knappt igenkännbara lämningar, vittnesbörd om dess försumlighet? Ni tänker säkert med en gång: är han rädd för att nåt obehagligt skall komma upp i ljuset? Var och en som känner mig vet att en sån anklagelse är befängd. Visst skall vi hålla oss à jour med det som finns under fötterna - men inte skall vi vänta oss att möta några överaskningar, eller få ny kunskap. När det kommer till kritan vet vi allihop vad det kommer att handla om: gammal kompost. Och vi vet vem som har stått för uppröjningen, återupprättandet av ansvar; det är till stor del Partiets förtjänst att det mesta av dessa lämningar har sanerats under loppet av ett halvt sekel. Till detta kommer att gammal kompost har en sorts halveringstid, när den har gått tillända är den inte stort mer än neutral, ointressant, intetsägande matjord.
-Frågan som jag ställer mig själv - och er - lyder: Kommer vi aldrig därhän att det förflutna kan betraktas som slutsanerat? En punkt där vi med gott samvete kan låta det nedgrävda ligga där det ligger och i stället ägna oss åt andra saker, exempelvis det som finns uppe i ljuset, under solen? Se på våra stora föregångare: vad gjorde dom när de var i trångmål och sökte inspiration och utvägar? Inte grävde dom: dom sträckte ut sina håvar och fångade in idéer, och idéer är ett släkte, som inte håller till under jorden, utan flyger omkring som fjärilar i ljuset. Jag känner inte för att gräva, när jag står här idag känner jag mer för att rikta blicken åt ett annat håll: framåt, och uppåt. Här finns en uppgift, som känns angelägen och riktig i desa tider. Därför föreslår jag att vi bordlägger förslaget, och rekommenderar förslagsställarna att överväga en kampanj under mottot: Fånga där du går fram. En sån uppgift har ljus över pannan, den vädjar till förnuftet och den upprätta gången, inte till mullvadsinstinkterna. För oss, som bor mitt i världen och står i korsdraget från alla vindar, är det den rätta och självklara vägen. Och det är viktigt att vi diskuterar just detta, vilken sorts idéer vi skall hålla oss till, eftersom det alltid finns ett val: vi kan alltid förvänta oss att våra politiska motståndare kommer att fånga arter efter sin egen smak. Alltså: sätta igång och inventera det som finns uppe i ljuset och inte rota i mörkret, det är min linje. Jag förklarar härmed lämningarna från ett skede i det förflutna för slutsanerade.' Ovanpå detta smällde han med sina papper i pulpeten för andra gången, som punkt
Håhå, Harry har spexskjortan på sig idag.
Men var det inte i kraftigaste laget.
Vi ger honom en fjärilshåv på fölsedan.
En håv i guldlamé.
Har ni hört att hans syster fångade en arab där hon drog fram?
Ja, och hon har brått som fan att gänga sig, och Harry skall viga.
Har han sagt nånting om det?
Vad skulle han säga? Fruntimmer har sin egen vilja.
Begriper ni inte vad det är fråga om? Det är tunnorna som oroar honom.
Harry samlade ihop sina papper, såg hastigt ut över församlingen. Det lyste ett brett leende därute, vad gjorde det då honom att man tänkte: Håhå, Harry har spexskjortan på sig. Han hade fått sagt nästan det han ville säga, och han hade sagt det på det sätt det var möjligt att säga i denna församling. Han gjorde halt vid sidan av pulpeten, bugade sig kort.
-Tack för ordet.
Så fort han satt sig tillrätta på sin plats i salen vände sig närmaste grannen till honom och viskade, förtroendefullt, vädjande: Skall man alltså hålla sig ifrån hela saken, tycker du? Den är förgiftad på nåt sätt?
-Nej för fasen, det är att gå för långt. Ta inte i för hårt, spar ryggen lite grann, det är kontentan av det jag sa.
Den andre nickade lättat. En sådan omsorg var politiskt förklarlig och befogad. Partiet var nu en gång belastningsskadornas, bråckens, de ömma ryggarnas parti.

36 kB, senast korrigerat 3.4.05, 27.11.08.