Efter en sammandragning av fotfolket, när andarna fått sitt, kom turen till magarna. En gång i tiden hade stadshotell och gästgivargårdar stått för den detaljen, på så vis hade man fått in tradition och yrkeskunnande i hanteringen. Och det var viktigt på det lokala planet, där gommens krav och sedvänjor och njutningar var den allt överskuggande Kulturen.
Men förplägnad på denna nivå hörde det förflutna till, kantiner och cateringfirmor hade tagit över, särskilt uppåt landet där stilen var husmanligare, mer puritansk. Man åt på skolbespisning där barnen hade utrymt för dagen, fick kallskuret levererat i tårtkartong. Ur en synvinkel var detta inget att beklaga sig över, man undvek saltade krognotor och gick fri från den gamla grosshandlarstilens grund och grynnor. Skeppsbrott i dessa vatten hade alltid haft en obehaglig förmåga att komma till väljarnas kännedom, därför var det bäst att inte låta en skugga av tvivel falla över den politiska utspisningen. Den som höll tillgodo med skolbarnens mat misstänktes åtminstone inte för att sko sig på skattebetalarnas bekostnad.
Å andra sidan hade grosshandlarens njutning alltid i lika hög grad varit arbetarens, när kontanterna fanns. Och mer än så, i den moderna tiden var den janssonska frestelsen, beredd med ordentlig sälta och tillagad med den nödvändiga mängden avrundande grädde de breda lagrens ögonsten, precis som operetten, kallbadhuset och de destillerade dryckerna. På liknande sätt skulle underklassen kanske ta till sig och i en avlägsen framtid ömt vårda franska viner och kalorisnåla delikatesser, vackert upplagda på vitt porslin. Samt mineralvattnet, det spekulativa konstintresset, golf- och tennissederna. Men fortfarande gällde alltså det gångna seklets njutningar som högsta goda, det fick man vara tacksam för. På denna punkt hade Harry inte heller framtida mål för ögonen, han ville slå vakt om de mörka panelernas rum, långborden med vita dukar, nejlikvaserna och ljuskronorna, de gamla servitriserna som hade kallats "fröken" på Erlanders tid. Detta så mycket mer som han kände en sorts skuld till att allt detta var utrotningshotat, det byggde på en extensiv ekonomi som inte uthärdade alltför tunga pålagor, alltför ingående granskning. Därför hade han agerat en smula i det fördolda och fått det därhän att deltagarna efter avslutad sittning stuvades in i bussar och forslades till ett näringsställe, som fortfarande höll gästgiveriets fana högt.
Nu var man lyckligt där, och med en blick över uppläggningen hade han förvissat sig om att hans hopp inte skulle komma på skam.
-Här, Harry, kan man verkligen nöja sig med att gräva där man står.
-Ja, sannerligen. Och det kom inte en minut för tidigt, jag är alldeles utsvulten, magsäcken hänger som ett skinn mot ryggraden.
En annan stämma mullrade från bordsänden. -Nejnejnej - inte gräva! - håll nu i minnet vad Harry sa: man skall inte gräva i ett smörgåsbord, utan fånga där man går fram.
Lätta, väl turnerade repliker av det slaget förhöjde aptiten och underlättade matsmältningen, hela sättet hörde självklart ihop med smörgårdsbordskulturen, hade antagligen lika många år på nacken som löksillsrecepten och uppläggningen.
-Vad är det för en ny plåga överheten har lagt på våra axlar, Harry?
Harry skrockade. -Jag levde i tron att den kom från gräsrötternas håll.
-Nej, det trodde du inte; ett fruntimmer som har ostädat öppnar inte dörren och släpper in grannarna så dom får se hur skitigt hon har.
-Det är sant. Då är det en överhetsplåga alltså, hur hanterar man en sån utan att få överheten mot sig?
-Det är vi som är överheten, är det inte?
Den som nalkats med en inbjudan till gott humör och spelande ögon var Konradsson, kommunbyråkrat i en ort med margarinfabrik och fiskehamn ett stycke upp på ostkusten, dessutom gammal klasskamrat till Harry, vilket inte gjorde saken sämre. Konradsson tillhörde den fraktion av mänskligheten som i alla lägen satte en ära i att tala ur skägget och hellre yttrade ett ord för mycket än teg och duckade. Det låg något okuvligt, stolt i denna bristande anpassning till realiteter och hackordning, en påminnelse om de gamla dalkarlarnas "du" till kungen. Om Harry fått välja hade han rett sig med bara denna aspekt av det mänskliga, men olyckligtvis fanns det en konkurrerande uppsyn, åtminstone en. Den skelade åt vänster, sneglade åt höger och teg till sist med en min som sa: Jag har ingenting sagt och kan inte citeras. I första rummet ansågs sådan verbal förstoppning vara en dygd i akademiska kretsar, men sekten hade bekännare i politiken också.
I kölvattnet på Konradsson stod Holm (rätt man på rätt plats, tänkte Harry; Holm var K:s politiska skugga) och gungade på hälarna, väntade på sin tur vid grötfaten. Så fort överhetens namn kommit på tungorna hade han riktat blicken mot taket och antagit uppsynen: Jag har ingenting sagt och kan inte citeras. Harry såg och kunde inte låta bli att retas med honom: Eller vad säger du, Holm?
Holm log fåraktigt och ruskade på huvudet: allra minst tänkte han utsätta sig för risken att yttra två ord som kunde citeras av Harry Jönsson.
-Det var kanske tvärtom tänkt så att det var överheten som skulle gräva. Det kunde aktualisera känslan i toppen för vad som rör sig på folkdjupet.
En bestickande tanke, framförd tvärs över buffén av en namnlös kulturbyråkrat från huvudstaden. Nyckelordet överhet hade snappats upp och kom nu i retur nästan som en anklagelse. Harry fäste ett utseende i minnet, det kunde tänkas att han här hade stött på en av upphovsmännen till det befängda förslaget. Holm hade vitnat, av förskräckelse eller förargelse, och sänkte huvudet som på en begravning, uppsynen talade sitt tydliga språk: Där ser man vad lösmynthet leder till, när käften glappar gräver man sin egen grav.
-Då skall man kanske utgå från att upphovet varken ligger uppe i toppen eller nere på basen?
Mannen på andra sidan ryckte på axlarna. -Inte vet jag. Jag bara framförde en tanke som har slagit mig.
-Finns det inte en risk att var sida bara upptäcker vad den så att säga är programmerad att se: von oben eller underifrån?
Den andre hade sagt sitt för stunden, han ryckte på axlarna igen: Kanske det.
Där stod det avskyvärda tredje: den diplomatiska typen, som först öppnade munnen och sen beslöt sig för att tiga. Upptäckten fick det att ta fyr i Harry (glöden gjorde det lättare att spela teater). -Jag tänkte mig att du kanske hade mer att komma med eftersom du klampade in i ett samtal som du gjorde. Vet du var hela den här idiotiska idén egentligen kommer ifrån?
Holm bogserade sin fyllda tallrik utom hörhåll med ett plågat uttryck i ansiktet, men Konradsson slöt upp vid Harrys sida. -Klart han vet. På andra sidan bordet står landsorganisationens man för kulturen, vet inte han så vet ingen.
I nästa sekund bogserade han Harry runt bordet och lät de två glo närmare på varandra. -Sigurd Hansson, han får väl föras till riksöverheten, och Harry Jönsson, en av de lokala småpåvarna.
-Jag visste nog vem jag hade framför mig, sa kultursekreteraren.
-Men inte jag, svarade Harry. -Hansson? Är du släkt med Per Albin?
-Inte vad jag vet. Tyvärr, skall man kanske säga, det skulle kanske vara en tillgång?
-Kom så sätter vi oss, jag vill höra vad du har att bekänna mellan skål och vägg.
-Jag vet egentligen ingenting, försökte den andre igen.
-Berätta det då. Jag vill höra hur mycket egentligen ingenting är.
-En sån här idé föds ur luften. Ingen vet när den kom på tal första gången, men plötsligt är det som om den har funnits där hela tiden. Och sen är beslutet taget.
-Det är klart! Alla idéer ligger i luften. Men varför blev den inte där i stället för att hux flux peka ner i jorden?
Mannen krystade en aning, pustade, men Harry släppte inte greppet.
-Varför, varför, gnällde den andre. -Vi vet ju hur det är ställt.
-Jaha, jaha, vi vet hur det är ställt.
-Ja, på ett ungefär. Vi har tappat kontakten med nån sorts drivande uppdrag från basen.
Konradsson ryckte på axlarna. -Politiken har ändrat karaktär. Den bygger på marknadsundersökningar, erkänner inga andra drivkrafter än marknaden.
-Kanske det, ja. Men det här frågandet är ju inte alldeles oskyldigt. Det framkallar behov med ledande frågor. Skall vi nöja oss med det? För Partiet måste det väl handla om att få fram de djupare behoven och önskningarna, dom som inte precis ligger framme i skyltfönstret...
-Vi har alltså tappat kontakten med det drivande uppdraget, och medvetandet om det ligger i luften, och därför bör vi gräva lite djupare. Där vi står...
Med varsam hand återförde Harry samtalet till ämnet.
-Nåt i den stilen, ja. Nu säger jag inte att det är så jag själv tänker. Det torde vid det här laget stå klart att hela framstegstanken är en stor illusion. Våra samhällen rör sig varken framåt eller bakåt när det kommer till kritan, utan mer stjärnformigt i olika riktningar från ett och samma centrum. Det är en i stort sett konstant människa, som ockuperar nya utslag av sin egen uppfinningsrikedom. Egentligen är det ganska absurt att jaga drivkrafter i ett sånt läge. Men det är väl en eftergift åt dem, som fortfarande anser att vi rör oss i en bestämd riktning.
Ett ögonblick satt de två åhörarna förstummade inför denne diplomatnatur, som plötsligt talat ur skägget. Harry kände intensivt att han stött på en utmaning som var för stor för honom, den kunde bara mötas med Per Albin vid handen.
-Så det är därför vi skall gräva, för att damma av gamla spöken? Harry trummade med fingrarna mot bordet. -Det är alldeles onödigt och överflödigt. Tvärt emot vad du säger menar jag att vi inte har nåt alternativ. Man måste under alla omständigheter handla som om framsteget var en realitet, som om det i varje sekund var bevisat och uppenbarat. Vare sig det finns eller ej.
-Jag håller med honom, sufflerade Konradsson. -Det finns inget val.
-Pascalska vadet, nickade kulturmannen från landsorganisationen. -Låt gå för det. Men agerar man på de premisserna tycker jag att man skall ha lätt handlag, inte lova för mycket, inte dra för stora växlar på framtiden.
-Vad är pascalska vadet?
-Man gör klokt i att tro på Gud vare sig han finns eller ej; finns han inte förlorar man ingenting på affären, finns han så är man säker på att komma till himlen.
-Jaha, jaha. Nå, om jag hade varit religiös skulle jag nog ha satsat på frälsningen genom nåd i stället. Men nu är jag inte religiös, utan satsar på det man kan göra i detta livet. Och just från de premisserna måste man handla intensivt, lidelsefullt. Lova guld och gröna skogar.
Där tog han i, men det var betingat av situationen.
Den andre skakade på huvudet, detta var inte efter hans sinne. -Ljuga intensivt, ljuga lidelsefullt.
-Tänk att du gräver upp skelettet av en kvinna som dog i barnsbörd, före Semmelweiss. Kommer du då att säga: det torde vara känt att hon skulle ha dött under alla omständigheter, idag också?
-Här får man verkligen känna på det tunga artilleriet. Om du drar fram Semmelweiss stryker jag naturligtvis flagg, men jag korsar fingrarna bakom ryggen.
-Varför gör du det?
-För att jag med framsteg egentligen menar nettoframsteg, och då är det inte så säkert att det faktum att en kvinna och ett barn överlever enbart är av godo. Det bidrar till befolkningstillväxten i ett prekärt läge, och de föds kanske till ett fattigt, vegeterande, konsumerande liv.
-Det får man tackla i nästa steg, eller nästsnästa.
-Och så vidare, i all oändlighet, amen.
-Det är de villkor vi lever och arbetar under. Allt hänger ihop med allt. Men det är en obestridlig vinst ur individuell synvinkel att inte behöva sätta livet till bara för att man skall föda en unge till världen.
-Det är som Sisyfos, sköt Konradsson in. -När han kommer upp är det framsteg nummer ett. Sen måste han ner och baxa upp en ny sten för att stötta upp den första. Och den andra stenen är framsteg nummer två.
-Du har fel: det är en och samma sten som åker upp och ner hela tiden. Det är precis som jag sa tidigare: vi rör oss i sicksack, fram och tillbaka.
-Nejnej! Det är för tusan fråga om myt. Man måste ha lite fantasi när man tolkar den, anpassa till den reella situationen.
Mannen från LO muttrade lågt, men så att alla kunde höra: Myten om framsteget...
-Hörnuhär, sa Harry. -Du har ett finger med i den här saken, det är jag rätt säker på vid det här laget. Jag får plötsligt för mig att du är som en ateist som sätter upp en prisfråga om det bästa beviset för Guds existens - bara för att få nån rätsida på sitt eget dilemma. Är det inte rätt, sätter jag inte fingret på den ömma punkten?
-Så personligt är det inte. Jag är inte engagerad i frågan, jag går inte och grunnar på om framsteget finns tjugofyra timmar om dygnet.
-Det tror jag inte heller! I stället tränger vi bort frågan. Det är därför den "ligger i luften".
-Kanske det.
-Jag skulle vara frestad att ingå ett alldeles normalt vad med dig.
-Och vad skulle det gå ut på.
-Att jag kan baxa tjugofem stenar i läge på en och samma gång, så att till och med du håller med om att det blir ett nettoframsteg.
-Och hur skulle det gå till.
-Jag bara sätter spaden i jorden och gräver där jag står.
-Det låter dunkelt.
-Jag skall bjuda in dig som observatör när det sker i realiteten.
-Och vad är insatsen?
-Om jag inte klarar av det, om du inte erkänner att jag har rott iland med uppgiften, så skall jag sluta med politiken.
Den andre blinkade. -Ett sånt vad tycker jag inte att jag skall gå in på. Jag vet ju vilken tillgång du är för Partiet. Det stupar tillräckligt med folk i alla fall, till höger och vänster.
-Jag tänker inte stupa.
-Vad skulle insatsen vara för min del?
-Om du erkänner att jag har vunnit släpper du dina betänkligheter och blir en glödande apostel för framsteget. Eller vad vi nu skall kalla det. Jag skulle till och med nöja mig med: en de små landvinningarnas apostel.
Konradsson andades med öppen mun, markerade varje replik med små, snabba huvudrörelser, som om han satt vid ringside på en tennismatch. Den utmanade skrockade lågt (nu kom Harry ihåg hans efternamn: Hansson): Och när avgörs vadet, vid första spadtaget?
-Nej, jag behöver mer tid på mig. Denna dag, denna timme, om fem år.
-Om vi lever då.
-Må vi leva då!
-Jag är nyfiken på vad du har i tankarna.
-Det får du se, efterhand.
-Kör till då.
Harry reste sig. -Normalt är jag nykterist, men detta skall beseglas i något mer spirituellt än Ramlösa. Evald, hämta fram två glas med det starkaste du har, här behövs lite ceremoni. Jag skall slå vad med en man från huvudstaden, som heter Hansson. Ta dina sämsta glas, för sen går dom i kras. När glasen kom höjde Harry det ena och sa: Hansson mot Jönsson, och hela detta sällskap tar jag till vittne: Framsteget finns!
-Kanhända det, men det måste bevisas, svarade mannen som hette Hansson och kom från huvudstaden.
Bägge tömde glasen i ett drag och slungade dem i en båge över axeln. Krögaren hade förstått vinken och var framme med sopborsten. Runt omkring hade man uppfattat vad saken gällde, och diskussionen gick igång: Torde det stå klart?
-Du är akademiker, va? sa Harry och lade armen över den andres axlar. -Är det säkert att du inte har nån avlägsen kusin som är avlad av Per Albin? Klart du har, det har vi allihop! Per Albin och den heliga Birgitta! Evald, ge oss var sitt glas till, jag måste försöka lossa tungans band på den här karlen. Ta nu till exempel historien med tunnorna som plågar oss allihop härnere. Tror du att vi kan ställa oss rätt upp och ner och säga: det finns inga tunnor! Icke, vi får ta skeden i vacker hand och agera som om dom fanns. Och likadant är det med tanken att man skulle ställa sig upp och säga: det går inte framåt, vi stampar på samma fläck. Samhället är ett svart hål, det kan jag hålla med om i mina svarta stunder, det som pågår längst inne har man egentligen ingen aning om, och historien är minst sagt tvetydig. Men därifrån till att säga: det rör sig inte framåt. Nejnej! Det går inte an, hela folket skulle sätta sig på hasorna direkt. En klok politiker har alltid pascalska vadet som sitt rättesnöre. Det finns för övrigt en annan invändning än Semmelweiss mot den sortens idéer, som du dukade upp vid bordet, jag undrar om du har att tänkt på den.
-Fyra loss, jag börjar vänja mig vid din stil. När du dök på mig vid bordet, kände jag mig som om jag blev tagen för fortkörning och innehav på samma gång. Jag var färdig att försvinna genom golvet.
-Det är bra, skrockade Harry. -I diskussioner kan det ha sina fördelar om motsidan darrar för en. Men försök inte göra dig oskyldig hos mig; om det var nån som dök på nån så var det du. Det jag tänkte på var flyktingarna och den permanenta omröstning om vårt samhälle som deras närvaro utgör, eller rättare sagt: det faktum att de kommer hit som flyktingar men har som mål att stanna här och bli medborgare. Bevisar det inte att vi står ett eller ett par steg framför deras ursprungsländer och att vi alltså har gjort framsteg? Jag skulle kunna driva saken ännu längre: denna människoström är nyttig, den bekräftar för oss att vi faktiskt har gjort och gör framsteg - om vi skulle tvivla på den saken.
-Tja, jag vet nu inte om vi skall dra så stora växlar på det. Om vi utgår från att den europeiska imperialismen en gång i tiden skapade en obalans, som höjde vår gunga, och sänkte den på andra håll, så kunde man ju eventuellt tänka sig att vårt framsteg är kopplat till baksteg på andra håll och att helheten alltid befinner sig i en sorts jämvikt. Dom på andra sidan vet hur det egentligen står till och söker sig till oss som en sorts indrivare, och vårt dåliga samvete får oss att ta emot dem.
-Med det erkänner du ju att det finns framsteg. Någonstans.
-Det kommer kanske alltid till stånd på nån annans bekostnad: den enes bröd den andres död?
-Vi drar upp dem till vår nivå i nästa steg, drar dem med oss.
-Framsteget och framstegets dunkla tvilling: avantgardet! Vad säger du om mitt alternativ då: De som strömmar till oss från alla håll och kanter är i färd med att dra oss och helheten tillbaka till ett drägligt och uthålligt medelvärde?
-Jag ser det så här: vi har kastat ut en livlina - fastän det är sant att dom halar baklänges i den. Men det hör också till framsteget: att man hela tiden har en blick i backspegeln, håller för ögonen vad man hade som mål en gång i tiden.
-Tja. Jag tycker du gör det enkelt för dig hela tiden.
-Det hör jag, det räcker med "tja"-et för att förstå det.
-Det är dessutom ofta så att det vi har byggt upp för att driva våra frågor blir en sorts barlast. Våra egna vapen, eller jag skulle kanske säga verktyg, vänder sig mot oss. Vi gör oss dyra på alla möjliga sätt, och det brukar arbetsgivarna mot oss, genom att flytta ut arbetet. Stopp, stopp: innan du säger nånting: jag säger inte att arbetsgivarna agerar progressivt i det som sker, tvärtom, men dom är inte vårt bord, inte i det här fallet. Det är våra egna verktyg som är problemet, de brukas inte längre på ett förnuftigt sätt. Den sten som vi hade baxat upp rullar baklänges nerför backen.
Den andre gjorde en resignerad gest.
Harry fyllde på glasen och föste tillbaka det ena. -Där håller jag med dig, vi är själva ett stycke av problemet. Men inte skall vi kasta in handduken för att det är på det viset! Jag skulle i stället fundera över hur man lossar bromsklossarna och hur vi får de slöa verktygen vassa igen. Och hur vi kommer i rörelse igen. Har det inte i alla tider utmärkt Partiets stora ledare: deras förmåga att urskilja den rörelsen i samhället, gripa den vid handen och mynta om den till framsteg i det rätta ögonblicket?
-Jag får intrycket att du menar att vi inte rör oss framåt längre?
-Det gör vi inte, svarade Harry tryggt.
-Det är kanske rentav så att vi i flera avseenden rör oss baklänges?
-I ett flertal avseenden rör vi oss baklänges, nickade Harry.
-Och vi har tappat vår roll som föregångsnation.
-Som nation har vi inte mycket att berömma oss av längre, svarade Harry.
-Detta säger du rent ut, utan betänkligheter?
-Bara här och nu, betingat av situationen.
-I det långa loppet vill du fortfarande svära på framsteget?
-Det finns inget alternativ.
-Du är åtminstone inte en ordinär hycklare. Tidigare sa du rörelse och inte framsteg, var det medvetet?
-Det gjorde jag. Men har man den politiska kompassen så vet man vad som är fram och bak på det mesta. Framstegstanken och politiken hänger ihop som ler och långhalm.
-Är kontentan av det du har sagt att du tycker att jag bör ställa mig upp och ta offentligt avstånd från hela - missfostret?
-Nej, det skulle göra ont värre. Det man borde göra nu är i stället att komma på en verkligt subversiv tolkning av själva startsentensen. Tyvärr har jag inte gjort det, den riktiga snilleblixten vägrar att infinna sig. Jag ältar tanken dag och natt. Kanske är jag för införstådd och uppknuten, saknar det rätta handlaget.
-Då lönar det sig inte för mig att grunna över problemet heller.
-Det kan aldrig skada. Men vet du vad jag tror? Vi kommer att få se lösningen, inte i svart på vitt, men i rött på grått. Textat på en betongvägg. Vi kommer att få den skriven på näsan. Det är bara ute i ytterkanterna av samhället, som man har den frihet som behövs för att tänka riktigt radikala lösningar.
-Och om budskapet inte når - ytterkanterna? Om dom inte förstår den uppgift vi har ställt dom?
-Det har dom gjort, svarade Harry tryggt. -Inatt var det nån som hade målat på busskuren utanför vårt hus: Lev om du får. Jag ger mig den på att det är ett eko från din förlösande sentens.
-Det må jag säga: det ekot kom fort.
-Har du aldrig hört hur det låter när Tarzan vrålar? Djungeltelegrafen har inte bara ett jävla eko, som går genom märg och ben, den är kvick också, snabbare än blixten.
Han tänkte förnöjt, utan att avslöja tanken för den andre: Telekommunikationerna har alltid varit en nationell käpphäst. Så länge djungeltelegrafen fungerar finns det hopp för oss.


30 kB, senast korrigerat 14.10.05, 27.11.08.