Kommunens miljö- och hälsoskyddsinspektör var inkvarterad i centralortens mitt, i ett trevåningshus av tegel som hade åttio år på nacken och var öronmärkt för rivning. Han gjorde det av fritt val, kunde inte tänka sig att bo utan dörrspeglar på dörrarna och äkta spröjsar i fönstren. Dessutom visste han hur osund den moderna byggnationen var; ett par decennier var inklädda i asbest, ett årtionde hermetiskt inkapslat och härjat av mögel och hussvamp. Det innebar nu inte att alla hus blev bättre med åldern, som vin och ost, men valde man att trampa ett sekel tillbaka i tiden kom man i all fall in i hus som var porösa, otäta och därför väl ventilerade.
På våningen ovanför, i två sammanslagna lägenheter, huserade kollektivet "Sacco-Vanzetti". Där gick han i maten; klockan sjutton och trettio varje dag bänkade han sig framför den fyllda grytan tillsammans med tolv unga och matfriska människor. På matsedeln stod vegetariska rätter, det passade både hans hjärna och hans tarm. Till dessert fick han en utläggning av världshändelserna och en eller två diskreta vinkar om hur han kunde bidra till att förbättra världens tillstånd. Det störde inte matsmältningen, så länge förrätten utgjorde den stabila, gemensamma plattformen. (Det fanns mer som förenade, men Heikki erkände det bara motvilligt, han var hellre förnekare än ljummen medlöpare när bordsgemenskapen vädrade sitt hat mot brackorna).

Varje läger i detta samhälle hade sina egna föredömen och hjältar, en sorts spetspersonligheter, de var lika efterfrågade som potensförstärkande medel och pornografi. Man kunde gå fram till en vilt främmande människa på gatan, be att få namnet på hennes föredöme och hjälte och prompt få ett svar, förutsatt att den tillfrågade var meddelsam den dagen. Ett svar kunde lyda: Diane Fossey, den äldsta generationen svarade antagligen: Albert Schweitzer, och tredje gången fick man rätt säkert höra: Dag Hammarskiöld. Eller: Moder Theresa. John F. Kennedy. (På skalans motsatta ände: Ernesto Che Guevara. Eller Madonna, The Spice Girls, Michael Jackson, där den moderna tiden hade lagt in sitt koordinatsystem). Efter ett par vändor stack A upp huvudet på nytt, och det fanns minst tio bud på B när frågan ställts hundra gånger. Det verkade finnas en liten pott av öden, gärningar, som fyllde en enda uppgift: att tjäna som ledbilder för kommande generationer. Omvänt fanns det en beredskap hos publiken att dra upp hjältar och föredömen ur hatten och låta dem sprattla i handen, för något oklart syfte. Där han stod och heundrade den hjälplöst sprattlande kaninen kunde åskådaren inte låta bli att fråga sig: Men vem valdes av vem, och varför valdes det överhuvud taget?
Av detta får ingen förledas till förhastade slutsatser: modellpersonligheterna stod inte obestritt högt i kurs, inte ens vid större helger. Man sneglade först och främst till medelproportionalens läge och kände sig trygg bara i närheten av den. Tryggheten låg i hjorden, man gick helst ur vägen för skällkorna och ytterkanternas stortjurar. Närmare besett var det i början tysta och under lång tid sekretessbelagda valet snarast dialektiskt: lika stöttes bort av lika, polerna drogs till varandra. Med detta facit till hands och en viss, grundläggande teoribildning tecknade sig i ett huj en psykologisk profil av intervjuoffret: hjälten kompletterade, fyllde ut hålrum i personligheten. Här erbjöd sig i sin tur en infallsport för kvacksalvare och charlataner, som kunde göra sig nyttiga genom att erbjuda sina tjänster: Nämn din hjältes namn och jag skall säga dig din brist!
Beviset för giltigheten hos detta påstående lämnades av nationens burgna skikt, de människor som representerade den största egennyttan, det största måttet av avskärmning inför andras behov och föreställningar. Det burgna skiktets hjälte framför andra - också i jämförelse med obestridliga spetspersonligheter som Engelbrekt och Vitekrist - var en diplomat som under Det Senaste Stora Europeiska Kriget hade organiserat visering och transport för tusentals flyktingar och genom sin insats räddat mången undan en säker död i läger och brinnande städer. Man kan med rätta tala om en storartad insats, i linje med den humanism som alltid utgjort underström till det tongivande europeiska barbariet. Olyckligtvis gagnade den inte hjälten själv när han överskred en av tidens fronter; han blev fängslad, deporterad och i tidens fullbordan avrättad med nackskott av hemliga polisen. Vilket var helt i sin ordning enligt logiken på den sida där han råkat hamna: det var känt att den deklarerade neutraliteten hos hans nation maskerade glödande ställningstaganden för och emot de krigförande parterna - och detta måste naturligtvis i särskild grad gälla medlemmarna av diplomatiska kåren.
Det burgna skiktet, som hade gjort sig goda förtjänster på att sälja till vän och fiende och gärna skulle ha fortsatt på samma bog ett tag till (och som därtill icke utan framgång slagit vakt om den nationella rastypen i den så att säga legitimerade, insläppta flyktingströmmen), detta skikt, som hade så lite att yvas över om man såg till de humana insatserna, satte med plötslig beslutsamhet tänderna i den försvunne och gjorde honom till sin ambassadör i och för mänskligheten. Med en bulldoggs envishet kartlade man hans uppehållsorter, hans vägar, hans möten. Den dödes skugga, i spetsen för en armé av skugglika brackor, antog nästan materiell gestalt, blev en retroaktiv pain in the ass (för att tillgripa ett älsklingsuttryck hos en annan av de krigsförande parterna) på barbarernas efterkommande i första och andra led; i varje fångläger från Baltiska sjön till Ochotska havet hade överlevande från den stora oredans tid skådat hans nuna eller snappat upp hans namn.
Mannen var utan tvekan död, trots alla vittnesbörd om motsatsen, men detta skulle inte ha räckt, inte ens en död under dunkla och möjligen heroiska omständigheter skulle ha varit nog för att upphöja honom till Hjälte. Utöver detta krävdes en armé av Tigare, Tvivlare och Förrädare i bakgrunden, Petrusar och Tomasar och Judasar, som när tragedin var över, när all oro lagt sig, tog itu med att göra sig starka, eller åtminstone att bättra på sina personberättelser. Kanske skapas nya och ädlare generationer på detta sätt, militanta humanister som inte nöjer sig med att knyta näven i byxfickan när mer handfasta insatser är påkallade. Mänskligheten banar sig väg mot nya, höga mål, genom att skjuta framför sig de hjältar den svek i avgörandets stund. Eller kanske lika ofta: de hjältar den inte kunnat svika, för att den föddes för sent på jorden, men som den alldeles säkert skulle ha lämnat i sticket om valet hade funnits där.
I kollektivet var det på samma sätt: man hade gärna velat spränga tåg eller skjuta presidenter och kejsare, men hade inte svingat sig upp till värre illdåd än att sabotera däcken på ett antal föragelseväckande limousiner och krossa fasadfönstren på stadens samtliga bankfilialer. Det kändes klart otillräckligt i en tid där så många tyranner och så mycken vedervärdighet väntade på att demonteras eller demaskeras genom handlingens propaganda. Men den knutna handen hade svårt att komma upp ur fickan, den gjorde det i vart fall inte i den utsträckning som de hemliga önskningarna utmålade och manade till. Situationen var som klippt och skuren för Hjältar, vilka likt amalgam fyllde ut kaviteter i den egna personligheten. På våningen ovanför Heikki var de två och hette Sacco och Vanzetti.
När Harry fick höra om matlaget sa han: Jag förstår utmärkt väl hela repressionsidén, samhällets motterror mot anarkisterna när det begav sig. De var allihop så insyltade att man kunde plocka på måfå och få in den ena fullträffen efter den andra. Det var som att sänka skepp, rätt och orätt spelade ingen roll i såna fall. Det är en statistisk idé som ligger bakom. Om vi burade in var tionde ung anarkist idag skulle försäkringsbolagens utgifter för skador på fasadfönster i städerna minska med tio procent.
-Varför gör man inte det då?
-Det vet du utmärkt väl: vi söker och bestraffar individuell skuld och inte kollektiv. Vi straffar inte de föräldrar och lärare och socialarbetare som inte skötte sina åligganden. Det är den största existerande vedervärdigheten med officiell sanktion i vårt samhälle. Jag säger det inte som försvar för kollektivterrorn, utan för att framhålla att bägge formerna för terror är mig lika motbjudande. Varje ung människa som tas fram i detta samhälle borde ha ett garantikvitto, utfärdat av uppfödarna; sen, om nåt går snett, kräver man in ett pund kött från den primärt försumliga sidan, så att vågskålarna väger jämt, det är rättvisans sanna väsen...
-Ett par tyskar som bodde i gruppen förra året föreslog att man skulle kidnappa dig, låsa in dig i en låda och kräva möteslokaler för ungdomarna i staden. Det har skymtat fram i våra diskussioner. Det gällde visst planerna på ett allaktivitetshus i gamla cykelfabriken.
-Är inte dom typerna utdöda ännu? Vad fick dem förresten att avstå från såna planer? Jag hoppas att du la ett gott ord för mig.
-Majoriteten ansåg att det var fel att göra en individ ansvarig för bristerna när ansvaret låg hos ett helt system. Dessutom menade en del att själva handlingen skulle slå tillbaka mot det i och för sig vällovliga syftet. Det kastar ett visst ljus över det du sa, du skulle säkert scora en och annan poäng i diskussionerna.
-På den punkten är jag benägen att hålla med. Å andra sidan har jag väl ett visst symbolvärde, jag skulle ju kunna stå som ställföreträdare för hela systemet.
-Utan tvekan. Det ligger ju i hela det anarkistiska sättet. Allt de företar sig är en sorts symbolhandlingar, nästan ritualmord.
-Jag skall säga dig en sak, i förtroende. Ett par av dom där figurerna var uppe i tingsrätten för några månader sen, man hade ertappat dem mer eller mindre på bar gärning vid en pangad ruta. Jag kom i slang med en av nämndemännen efteråt, han sa att han aldrig i sitt liv hade träffat på några småsyndare som var till den grad insatta i och åberopade sina rättigheter på olika plan. Likadant är det med sjukförsäkringar och socialbidrag och allting annat: de kan systemet utan och innan och utnyttjar det maximalt. Men skyldigheter, vad har de för skyldigheter mot det samhälle som de till den milda grad är insyltade i? Fy fan, säger jag! Dubbelmoral i svart och rött är något av det värsta jag vet i den här världen. Sacco och Vanzetti! Om de två gökarna inte fick vad de förtjänade så heter jag Olsson.
I detta brandtal fanns utan tvekan reminiscenser från Harrys tid som agitator i ungdomsförbundet. Heikki försökte blidka honom: Många av dem har en synnerligen enkel, entydig moral. De använder knappt pengar alls, ett par hundra i månaden, och skulle hellre dö av skörbjugg och rakitis än gå till det sociala. Problemet är hycklarna, det håller jag med dig om, men de är inte särskilt många, och de hålls i schack av de övriga. Och inte ens hycklarna är väl ett så stort problem.
-Men de sitter i ledningen, i toppen! Det är till toppen hycklarna söker sig!
-Du måste ju veta det, svarade Heikki och glodde istadigt på honom.
-Jaja, ta det nu inte så bokstavligt.
-Det är knäppgökarna som är problemet. Om där finns några knäppgökar så är dom ett verkligt problem.
-Finns där det då?
-Nej, jag tror inte det. Jag vet inte säkert, men jag tror det inte.

Såg man bort från två eller tre personer gällde alltså: medlemmarna i kollektivet hade en enkel, entydig moral. De ville leva lågt, utan för mycket väsen, tillsammans med människor som hade likadana kläder, åt samma sorts mat, lyssnade till samma musik, läste samma böcker. De ville skära sina egna läderband, gräva sin egen potatis. De ville undgå disciplineringens olika former, ville inte smutsa sina händer på utsugning av människor eller natur. Varje handling gick ut på att odla globalt ansvar som egenart, ned till minsta ting och tillbehör. Kollektivet blev genom detta en kokong, inte olik de kokonger som var den föredragna organisationsformen på andra håll i samhället. Men larven som vilade därinne hade en parasit i sin kropp, en gnagande oro. Ur biologisk synpunkt var det i sin ordning, parasiterna fanns överallt där det fanns vilande larver, de såg till att systemen inte översvämmades av fjärilar. Oron hette Hjältarna, män och kvinnor som hade levt i tecknet av rött och svart, rinnande blod och brända bjälkar, och inte nöjt sig med att knyta handen i byxfickan eller panga fönsterrutor. När dylika tankar hemsökte larven ville den göra sig stark, och en oro for genom dess klumpiga kropp så att kokongen blev mindre trivsam för gäster i maten. Då brukade Heikki hålla sig undan ett par veckor och inte återvända förrän det nattliga springet i trappor hade passerat sin kulmen.
Ty också han levde helst lågt, utan för mycket väsen, också han odlade sin egenart och tillbringade gärna sin fria tid med likasinnade människor. Han trivdes under sina timmar i kollektivet och var en välsedd gäst eftersom han var i hög grad närande och givande i kosthållet. Ena dagen kunde han komma släpande med en säck palsternackor, nästa dag hade han anskaffat en damejeanne och drog igång ett jäsningsföretag som i tidens fullbordan avkastade ett utmärkt vin. Det fanns alltid en viss förväntan i luften inför hans ankomst; vad skulle han trolla ur ärmen den här gången? Men denna kväll gällde förväntan uppenbart tunnorna: bullret från dem hade hörts ända in i kokongen. Han kunde mäta det på tystnaden vid bordet medan han tog för sig av maten.
-Guds fred. Fråga mig inte om tunnorna, jag vet inte mer än ni.
-Du är förstås bunden av ditt tysthetslöfte till kapitalet.
Vid bordsänden tronade Kristina, hon som i livet var hans Anklagare.
-Det är inte kapitalet som ligger bakom såna grejor, utan den organiserade brottsligheten.
-Som om det skulle finnas nån skillnad mellan det ena och det andra.
-Kapitalet arbetar i allmänhet under en sorts offentlighetsprincip och måste ha klara papper. Den organiserade brottsligheten försöker undgå offentligheten och kan kosta på sig att blanda bort både pappren och begreppen.
-Det låter på dig som om det skulle finnas vattentäta skott mellan dem.
-Då skall jag nyansera mig en smula. Tunnor grävs ned av krafter som håller till i den grå zonen mellan det rumsrena kapitalet och den organiserade brottsligheten. Småfifflare: åkare, jordbrukare och liknande, folk med dålig ekonomi som vill tjäna snabba pengar.
-Den motsättning du försöker konstruera mellan kapitalet och den organiserade brottsligheten kan vi inte hålla med om. Det pågår en ständig ström från den ena sidan till den andra där pengar tvättas och blir, som du säger: rumsrena. Skälet till det är kristallklart: allt kapital har sitt ursprung i utplundring av basen, på ena eller andra sättet. Varför skulle man skilja ena sortens pengar från den andra? Det är att blanda bort både begreppen och pappren.
Heikki märkte "vi"-et och såg sig omkring. På flera händer avvaktade man hans svar med spänning, det var för dessa själar han måste slå ett slag. Han släppte sin sked och suckade. -Jag kan på olika håll, inom läger som annars inte har så mycket gemensamt, konstatera en tendens att skära allt samhällsliv över en kam - och då åt det mörka, kaotiska, destruktiva hållet. Man förnekar det ordnade, regelmässiga, man bestrider legalitetens existens. I sådana försök urskiljer jag ett intresse, nämligen intresset av att för egna, oklara syften utnyttja ett tillstånd av allas krig mot alla. Min erfarenhet är att den som på detta sätt försöker skapa rent bord, börja från ruta ett, frånhänder sig de verktyg med vilka man bygger och återförsäkrar ett samhälle. I stället menar jag att man skall plädera för legaliteten i alla sammanhang, också om man tycker sig leva i ett tillstånd av laglöshet, eftersom man i alla fall måste ty sig till legala, rumsrena procedurer när man försöker bygga ett bättre samhälle.
-Så har det i alla tider pläderats för den totalitära repressionen.
-Så har det i alla tider pläderats för den frihet som är insedd nödvändighet.
På detta svar följde så mycket tystnad att Heikki hann resa sig. -Jag tappar aptiten när ni håller på så där. Vill ni veta vad jag tror så är tunnorna ett påhitt. Och är dom inte ett påhitt är det vår skyldighet att så fort som möjligt lokalisera dem och oskadliggöra det som finns i dem.
-Vill du veta vad vi tror så vet man på vissa händer förbaskat väl var tunnorna finns - och har gjort det hela tiden.
-Och vilka händer skulle det vara? Säg det bara så skall jag gå dit och fråga, nu på minuten!
-Du kan fråga din vän, reformisten och fursteslickaren Harry Jönsson.
-Varför skulle jag fråga Harry? Det var ju han som fick det anonyma samtalet. Ni bara spånar och fantiserar, ni vet inte ett dugg mer än han och jag!
-Tänk om tunnorna är renegatens dåliga samvete då? Tror du det faller en sparv till jorden i den här kommunen utan att Harry Jönson är informerad om det? Det är säkert inte han som har skaffat undan dem, grovjobbet överlämnar herrarna åt andra, men han vet vem som gjorde det, och då skulle han kunna ta reda på var de ligger.
-Sånt skitsnack! Dåligt samvete har vi väl allihop, var och en för sina brister och fel. Ni har Sacco och Vanzetti som er tagelskjorta, Harry har sina väljare, och jag har väl mitt om jag känner riktigt efter. Varför skall man överhuvud taget göra det hela så individuellt? Det är kanske en kollektiv anfäktelse: era tunnor och mina tunnor och Harrys tunnor? Tvåhundra, det räcker till oss allihop!
-Det finns en skillnad: somliga kan möta sitt dåliga samvete och se det i ögonen, andra gräver ner det och känns inte vid det...
Heikki tänkte: det är hon som har hittat på det hela, som en metafor. Och han tänkte som tillägg: det är ju rent bortkastat på Harry Jönsson! Men Kristina läste hans tankar och skakade det hennaröda håret: Nej, det kommer inte härifrån. Men det är nästan så att jag önskar att det hade gjort det. Och bli inte överraskad om det kommer en uppföljning från vår sida.
-Håll er nu i skinnet och ge mig lite arbetsro, va? Det är besvärligt nog som det är, min chef är på mig som en bålgeting och journalisterna ligger i bakhåll överallt.
-Du går här i maten, och betalar för dig, men du delar inte våra värderingar. Vad är det som säger att vi skulle ta speciella hänsyn till dig?
-Nej, vad är det som säger det?
Heikki vände på klacken och dundrade ned för trappan, bakom sig hörde han fraktionernas växelsång: de militanta, medlarna, de saktmodiga. Rösterna bröts mot varandra, steg och sjönk som havsbrus; ännu ute på gatan kunde han höra vågorna gå höga i kollektivet "Sacco-Vanzetti".

24 kB, senast korrigerat 14.10.05, 27.11.08.