15. Utan att darra på manschetten styr det moderna samhället mot sitt näst högsta goda


Uppe på vinden, alldeles under taknocken, låg det man samlat på sig under årens lopp och inte behövde för stunden. För den händelse att det skulle komma till nytta igen.
Om man till exempel glömde bort hur en pistongs raka stöt förvandlades till rotation, eller vice versa, kunde man bara hämta ned den gamla ångmaskinen från vinden och låta den demonstrera denna oerhört nyttiga transformation.
Senast hade han sett den någonstans nära julgranssakerna, i en plastback med lock...
-Rut, när såg du den gamla ångmaskinen senast?
-Vi gav den till kyrkans loppmarknad för en tre - fyra år sen.
-Gjorde vi? Det hade jag alldeles glömt.
Harry kunde inte hjälpa att han kände sig en smula snopen. Hade den gamla kunskapen om hur man förvandlade en kombination av transversell och longitudinell rörelse till ren rotation därmed stängts in i ett av kyrkans relikskrin? Så illa kunde det inte vara. Han hade en aning om hur det hela borde gå till; pistongen fästes excentriskt vid ett hjul, och hjulet måste ha så stor tröghet att det för egen maskin tog sig över en viss död punkt. Han fiskade åt sig en penna och satte sig vid köksbordet för att återuppfinna ångmaskinens svänghjul. Watt, som själv hade dragit växlar på det förflutna, skulle säkert inte ta illa upp, och patenträtten var för övrigt säkert överspelad vid dethär laget.

Tanken var en smula oroande; att färdigheter och insikter kunde gå förlorade. Värst av allt var möjligheten att man hade glömt bort själva saken, kommit till en död punkt, där man inte ens kunde nämna det saknade vid namn. De Gamla Grekerna hade haft det hela klart för sig, men själv var man inte längre kapabel ens att formulera frågan. Man fick ju utgå från att hela den historiska dokusåpan på något sätt samlade poäng och erfarenheter inför finalen, den slutliga målgången, och man borde vara beredd på att finalen kunde gestalta sig som ett husförhör, där de tillgångar som var lagrade på vinden kunde komma väl till pass. Om man då fick knäckfrågan om livets högsta goda - skulle man då gå bet på svaret, skulle tankens svänghjul stå stilla för att man hade tappat kontakten med De Gamla Grekerna?
-Lätt som en plätt, skulle motståndaren svara, (den typ man helst av alla skulle vilja se utslagen, bortröstad, krossad, tillintetgjord). -Livets högsta goda är Lyx, det visste redan De Gamla Grekerna.
På nytt brydde man sin hjärna där man satt: var det inte De Gamla Romarna som satt inne med det patentet? Fanns det inte En Gammal Romare uppe på vinden också, i nåt hörn? Förbaskat också, kanske hade man gett bort alla sina Högsta Goda till kyrkans loppmarknad! Han fick säga till Rut: hädanefter ingenting från vinden till loppmarknaden, icke en pinal.

Men om man satte sig ned och tog det lugnt blev frågan enkelt och behändigt sliten i programpausen, när man konfronterades med en jacuzzi super deluxe, möjlig att införskaffa via trettiosex räntefria månadsinbetalningar. Ögat urskilde genast ursprunget i kejsar Tiberius termer, det var klart och tydligt De Gamla Romarna, som först hade genomskådat det högsta godas natur. Från Roms centrum hade insikten sedan spritts ut till periferin, med Holmboms badkar som Ultima Thules Högsta Goda, jacuzzin vid världens ände. I detta snabba klarläggande rymdes en moral, ett skäl att hålla sig à jour med reklamens budskap; den var alltid filosofiskt påläst och höll osvikligt medborgarens kompass inriktad på det högsta goda.
Harry ropade till Rut och Jenny, som bredde smörgåsar i köket: Vi borde införskaffa livets högsta goda.
-Sen är vi framme vid historiens finish, föreslog Jenny.
-Ja.
-Detta livets högsta goda, vad är det? Om man får fråga.
-En jacuzzi. Räntefritt, på trettiosex månader.
Det blev tyst i köket.
-Glöm inte det bästa!
Harry övervägde och föreslog till slut: En jacuzzi med jordvärme. Räntefritt tills man går i pension.
-Hör, mannen eskalerar när han blir pressad! Men han glömmer det bästa, upprepade Jenny, samtidigt som hon svängde in i rummet med smörgåsarna.
-Jag har hört den förut, muttrade Harry och skruvade olustigt på sig. -Det är en gammal kenning.
-Men inte jag, inflikade Rut. -Vad är det jag inte har hört, och vad är det bästa som inte bör glömmas?
-Så här går den: En morgon var en fattig kvinna på väg till kyrkan med sitt barn. Det var hennes enda barn, och det var hennes största skatt i livet. På vägen till kyrkan passerade hon ett berg. När hon kom fram såg hon till sin förvåning att berget hade öppnat sig; genom en spricka kunde man se in i en stor sal, fylld av gnistrande guld, silver och ädelstenar. Kvinnan sa till sig själv: 'Om jag bara hade en liten smula av det därinne, så skulle det vara slut med all fattigdom.' Till slut tog hon barnet på armen och steg in i berget. Då hörde hon en röst, som uppmanade henne att ta för sig av allt som föll henne i smaken. Men hon hade inte mycket tid på sig, det måste ske fort. Först rafsade hon ihop det guld som låg närmast. Men plötsligt såg hon något som hon hellre ville ha. Hon kastade bort guldet och började rafsa åt sig på nytt. Och igen fick hon plötsligt syn på något som hon hellre vill ha, en tredje gång kastade hon bort sitt byte och började samla nya skatter. Då hördes rösten på nytt: 'Glöm inte det bästa!' Fanns det något som hon inte lagt märke till. Hon sökte omkring sig och fann igen något ännu mer värdefullt. Och igen hördes rösten: 'Tiden är på upphällningen, glöm inte det bästa!' Snabbt gick hon ut ur berget, som slöt sig bakom henne med stort dön. Med förklädet fyllt av kostbara skatter vände hon sig om, när tanken slog henne: 'Jag har glömt mitt barn!' Barnet hade blivit kvar inne i berget. Det bästa hade hon glömt.
-Hu, sade Rut stilla, det verkade som om hon tappat aptiten på smörgåsar.
-Jag har hört tre - fyra mer djupsinniga versioner, sade Harry. -Den här var mycket pedagogisk, en riktig Jenny-skröna, men knappast trovärdig. Jag skulle se till att barnen inte spolades ut med badvattnet, badandet skulle vara kringgärdat av stränga säkerhetsbestämmelser.
-Jag tog den såpigaste version jag känner till, med tanke på dig, Harry.

-Du har rätt, sa Harry en timme senare, sedan hans undermedvetna reflekterat färdigt. -Vi är blinda för det bästa. Jag tar tillbaka: ingen jacuzzi för mig.
-Ingen jacuzzi? Vad bidde det då då?
-Om man ser vad som verkligen motiverar till målinriktat arbete och stora personliga offer här i världen, så förstår man att det högsta goda måste vara åttio jungfrur som väntar på en i paradiset.
-Håhå, sa Jenny.
Rut tog en av de resterande smörgåsarna och bet brett i den. -Det verkar fallocentriskt. Jag antar att du i jämlikhetens intresse reserverar åttio ungersvenner för mig?
Jenny höjde hakan: Du har rätt: Harrys profet hade upprest lem vid uttåget ur denna världen, och om jag inte mins fel, också vid intåget i den andra. För egen del får jag säga att jag inte skulle arbeta häcken av mig för åttio ungersvenner, inte ens om jag fick jacuzzin på köpet. Möjligen skulle det bli resultatet med åttio ungersvenner, eller på dem, men jag skulle inte knoga för dem, ungersvenner är ju knappt mänskliga.
Harry suckade, det skulle bli svårare att nagla fast det högsta goda än han hade föreställt sig. Han drog djupt efter andan, som en tyngdlyftare inför ett lyft, och knäppte händerna framför sig: hur skulle Per-Albin ha angripit ämnet? Per-Albin skulle ha förkastat jacuzzin med skorrande "r" och välmodulerade vokaler: Har man ont om pengar, så är lyxen det första man upphör att köpa. Han rodnade där han satt, detta hade inte börjat bra, han hade tagit för lätt på saken, kanske rentav missuppfattat ämnet?
-Tiden är på upphällningen, manade Jenny med höjt pekfinger, och glöm inte det bästa! Jag ger dig en ledtråd: Ädlast är det som är mest rättvist, och bäst är hälsan; men ljuvligast är att vinna det man älskar!
Han öppnade munnen för att svara, men stängde den på nytt; under inga omständigheter tänkte han ge henne tillfälle att dra skrönan om Per Albin och de åttio jungfrurna.

Vi kan föreställa oss, som en hypotes, att Harry sov på saken. Det finns ingen annan möjlig förklaring till hur han - och alla verkligt framstående medlemmar av det kommunala politikerskrået - kunde lösa de mest intrikata och bortträngda frågor över en natt (eller en dag; timmarna under solen hade sin egen art av drömmeri). Utan tvekan måste en sådan förmåga vara en utomordentlig tillgång i den moderna politiken, efter det att dess ursprungliga innehåll, dess konstitutiva frågor om fördelningen av samhällets goder, hade gått ned som en sol under horisonten. Den moderna kommunalpolitiken famlade sig fram i ett nattmörker, där det enda ämne som diskuterades energiskt och djupgående var sambafestivalernas misskötta finanser. I ett sådant tillstånd var det naturligt att drömmarna tar över ansvaret för den oundgängliga analysen, den som höjer arten Homo sapiens över all den omgivande naturen. Klockan sex och fyrtiofem nästföljande dag hade Harry således klargjort sin position i förhållande till det högsta goda: Det högsta goda är taget av dagordningen. Det är troligtvis förskansat i ett hinsides, och ingenting för vanliga dödliga att fika efter. Det försvarbara yttersta målet för all strävan måste vara det näst högsta goda, och jag kan med bestämdhet säga så mycket som att vårt moderna samhälle utan att darra på manschetten strävar mot det näst högsta goda.
-Och hur kom du fram till denna slutsats? frågade Jenny.
-Genom att sova på saken.
-En gång i tiden parade vi oss som kaniner, och det skulle till hela kulturen för att tränga sexualiteten under horisonten och tvinga oss att betrakta den i drömmens bilder. Så långt har politikens bortträngning alltså gått, att reformisten nu drömmer svaren på de frågor han inte törs ställa på ljusa dagen...
-Jag protesterar å det bestämdaste mot ditt sätt att framställa saken, invände Harry. -Det var förmodligen din närvaro som överhuvud taget fick mig att halka in på denna suspekta frågeställning. Är inte "det högsta goda" ett täcknamn, ett alias för det högsta väsendet, det som de vankelmodiga kallar Gud? Du vet lika väl som jag att Partiet för länge sen har avskrivit alla ambitioner på det suspekta, historiskt komprometterade högsta goda.
-Jag håller med om att ämnet är en smula uttröskat, men jag blir i alla fall nyfiken: vad är det näst högsta goda som det högsta goda inte är, eller kanske snarare tvärtom?
Harry lät fingertopparna mötas och betraktade dem noga: Av praktiska skäl, för att uppnå en sorts realism. Det högsta goda är ett gränsvärde, som bara kan approximeras. Vår egen reella position i förhållande till detta betecknas med begreppet: det näst högsta goda.

Sådana utbrott emanerade med jämna mellanrum från Harry Jönssons maskin; hans hjärnas svänghjul kom i rörelse, och medan metatabletten brann under pannan slungade tankens pistong ut den ena propositionen mer halsbrytande än den andra - varefter föreställningen var över lika fort som den börjat, det var som om den aldrig ägt rum. Det låg nära till hands att tänka sig att Harry Jönsson dagen eller veckan före hade byggt upp ett inre tryck genom att tugga igenom "Nikomakiska etiken", och att lektyren till den grad hade eldat upp honom, men så var inte fallet; Harry hade tillbringat större delen av dagen med att pussla ihop ett åtgärdspaket mot vandaliseringen av de kommunala skolorna. Det finns inga belägg för att han någonsin hade läst så mycket som en rad i den Nikomakiska etiken.
Hänvisningen till Stagiriten ger oss emellertid indicier för en detektivisk undersökning av det förnyade försöket att approximera det högsta goda i det tjugoförsta århundradet. I trohet mot sofrosyne hade Stagiriten själv bestämt dygdens position som ett medelvärde mellan det överspända och det kraftlösa uppsåtet; med ett vagt hum om modern differentialkalkyl hade Harry å sin sida inget annat val än att låta sin virtú gradvis nalkas en allmänt omfattad standard, Den Nationella Standarden för det Högsta Goda. För att de unga inte skulle bli fördärvade som vuxna hade Stagiriten vidare förespråkat att undervisning anordnades av den antika kommunen; här hade Harrys kommun närmat sig idealet en smula, eftersom den anordnade en sorts undervisning. Olyckligtvis hade fördärvet samtidigt flyttat nedåt i åldrarna, därmed kunde det sägas att medelvärdet av stagiritisk dygd hade förblivit tämligen oförändrat genom tiden.
Utan tvekan var det på denna punkt en rättmätig och befogad kritik av Harry Jönsson hade att sätta in: Harry hade inte i tillräcklig grad levt upp till kravet på modernitet i sin analys av det högsta goda. Fakta talade för att det etablerade medelvärdet mellan fördärv och sedlig fullkomning hade varit låst till samma nivå i tvåtusenfemhundra års tid; rimligtvis borde denna låsning beskrivas med kvantmekaniska medel, och man måste göra sig tankar över den historiska foton, som kunde slå in och höja hela systemet till en moraliskt mer exciterad nivå.

-Nu har jag en ny skröna för Harry, sade Jenny och hon fortsatte genast. -Det var en gång en liten människa som gick till statsministern med en önskan. 'Goddag, goddag, herr statsminister', sade han och bockade sig. 'Goddag, goddag', sade statsministern där han satt bakom ett bord och räknade pengar med ögonen i kors. 'Kan jag få en liten bit av det högsta goda, det är min önskan?', frågade den lille mannen. 'Det går bra', svarade statsministern. 'När kan jag få det?' 'På lördag.' 'Det var bra, mäster statsminister. Tack så mycket, mäster statsminister. Adjö, adjö, mäster statsminister.' Och så gick den lille mannen. När det blev lördag, så gick den lille mannen till statsministern igen. 'Goddag, goddag, mäster statsminister, kan jag få min bit av det högsta goda?' 'Ack nej.' 'Är det inte färdigt? Varför då då?' 'Ack jo, det bidde inte det högsta goda.' 'Jaså, bidde det inte det högsta goda? Vad bidde det då då?' 'Det bidde den gyllene medelvägen mellan något och det högsta goda.' 'Jaså, bidde det den gyllene medelvägen mellan något och det högsta goda? När blir den färdig då?' 'På lördag.' 'Det var bra, mäster statsminister. Tack så mycket, mäster statsminister. Adjö, adjö, mäster statsminister.' Och så gick den lille mannen. När det blev lördag, så gick den lille mannen till statsministern igen. 'Goddag, goddag, mäster statsminister, är den gyllene medelvägen mellan något och det högsta goda färdig?' 'Ack nej.' 'Är den inte färdig? Varför då då?' 'Ack jo, det bidde ingen gyllene medelväg mellan något och det högsta goda.' 'Jaså, bidde det ingen gyllene medelväg mellan något och det högsta goda? Vad bidde det då då?' 'Det bidde den gyllene medelvägen mellan något och intet.' 'Jaså, bidde det den gyllene medelvägen mellan något och intet. När blir den färdig?' 'På lördag.' 'Det var bra, mäster statsminister. Tack så mycket, mäster statsminister. Adjö, adjö, mäster statsminister.' Och så gick den lille mannen. När det blev lördag, så gick den lille mannen till statsministern igen. 'Goddag, goddag, mäster statsminister, är den gyllene medelvägen mellan något och intet färdig'?' 'Ack nej.' 'Är den inte färdig? Varför då då?' 'Ack jo, det bidde ingen gyllene medelväg mellan något och intet.' 'Bidde det ingen gyllene medelväg mellan något och intet? Vad bidde det då då?' 'Det bidde ingenting.' 'Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, mäster statsminister. Tack så mycket, mäster statsminister. Adjö, adjö, mäster statsminister.' Och så gick den lille mannen och kom aldrig mer igen.
-Hu, sade Rut, den var nästan ännu värre än gårdagens.
-Det är politikens död, när den lille mannen inte kommer tillbaka, sade Harry, och suckade från hjärtat. -Det där med den gyllene medelvägen mellan något och intet känner jag igen: det är den borgerliga nihilismen. Men den kommer aldrig att nudda vid Partiet, sanna mina ord. Hur som helst får jag vara glad över att hon förband frågan med den rätta beslutsnivån; det högsta goda kan ju aldrig bli de kommunala småpåvarnas bord.
Efter en stund tillade han: Under alla omständigheter är vi väl överens om att de egoistiska lösningarna på frågan inte har framtiden för sig? Den sociala avvägningen mellan de goda tingen är en viktig del.
-Behöver du ha sista ordet, för en gångs skull? frågade Jenny. -I så fall låter jag dig få det, den här gången.
-Ja, svarade Harry, nästan som en bön. -Låt mig få det sista ordet den här gången.

22 kB, senast korrigerat 29.1.06.

  • Svarta Hål, kapitel 14
  • Svarta Hål, kapitel 16
  • Tillbaka till innehållsförteckningen