Det hade kommit en tid, där en stads väsentliga tillgång var sambafesten: den signal med vilken den påkallade uppmärksamheten i städernas konkurrenskamp. Ingen tänkte längre på staden som platsen med hamn och järnvägsstation, tusen snurrande vävstolar, kyrkor och hus, en palissad från vikingatiden. Om bosättningen en gång i tiden hade vuxit upp kring ett lutande torn, var tornet vid detta laget förvandlat till emblem, och man bekymrade sig föga över byggnadens vådliga, hårt spända beräkning av tyngdpunkt, krafter och motkrafter. I världen stod Harrys stad och alla andra städer som leende skönheter på en tribun, var och en med en nummerskylt hållen mellan naveln och bysten, så att inga väsentliga företräden blev skymda.
Det innebar inte att städerna i fortsättningen saknade kropp, röst, odör. En stad var fortfarande en tredimensionell, handfast struktur, som för sina inbyggare rymde ett otal tillgångar, egenskaper, möjligheter, begränsningar, brister. Men det handfasta betonades inte på samma sätt som en gång i tiden, framför allt tecknade man sig inte utåt med det. De människor som en gång i tiden hade tytt sig till staden som en överrock, ett värn kring kropparna, en extrahud, hade helt enkelt fått vänja sig vid att den trädde fram som en hieroglyf, en länk i ett samtal, som pågick över deras huvuden.

Kanske var just denna stad den utpräglade offsidetaktiken hos det lokala fotbollslaget, eller yttrarnas löpningar på kanterna? Förslaget kändes nytt, ovant, men om det nu var så fick man väl inrätta sig efter det och låta yttrarna löpa vidare med sina budskap. Eller var den bara tystnaden, sin egen långsamma tystnad, som inte tycktes rymma något budskap överhuvud taget?
På nätterna tog havet över, som ett väldigt tidvatten. I mörkret vandrade ljus, en nedsänkt stjärnhimmel av planeter och stjärnor: trålare på väg till fiskeplatserna, lastbåtar i fasta trader, tankers, kryssningsfartyg med upplysta överbyggnader. Fastän tätorten själv var rikligt upplyst var det de krypande ljusen därute man riktade blicken mot. Sommartid åskade det ibland över landet på andra sidan, då drog blixtljuset över hela molnskärmen och förvandlade den synliga världen till en effektbelyst amfiteater; betraktaren kunde intala sig att han levde på en central skådeplats, och att belysningen var därefter.
Natten mumlade, blinkade, pulserade; vila var ett tillstånd man mötte bara sällan.
Färjor avgick sent på kvällen och kom in tidigt om morgonen. På långt håll kunde man höra och känna dunket från maskinerna, och när skroven kommit till ro i färjeläget spred sig svarta oljerök i vindriktningen och förkunnade tilldragelsen för näsorna, långt inåt land om vinden låg på från havets håll. En halvtimme senare drog en karavan av långtradare fram efter kustvägen, sommartid tänjdes kön av turisternas flyttlass. Det första som mötte dessa fordon, om de höll sig till den skyltade vägen, var ett tjog slokande palmer, som kantade ena utfarten. De stod där mol allena, riste sina vippor i den eviga västanvinden. När sommaren var till ända var föreställningen över - i stället för att eskaleras med vilande flamingos, flickor med bastkjolar och blommor i håret som kastade kransar om halsen på de nyss landstigna. Vintertid buntade man ihop stammarna och stuvade undan dem i ett växthus, när våren kom befann de sig i ett ömkligt tillstånd, som bara nätt och jämt reparerades av sommarens korta växtperiod.
Var det en excentrikers hugskott som placerat dem där, eller folksjälens, så att det rentav handlade om ett kollektivt sanktionerat initiativ? Palmerna stod kvar, år ut och år in, stuvades undan, plockades fram när tiden var mogen för majgreven och hans brud att skänka växtkraft åt åkrarna, hade på så sätt blivit en del av den lokala årscykeln, ungefär som den första svalan. Ibland kunde vintern anta arktiska drag, som inte lät tjälen gå ur jorden förrän i april och höll drivisen vid liv till första veckan i maj, och det skulle alldeles avgjort ha blivit en längre aktiv säsong för isstatyer vid stadens utfart, eller djur som valrossar och isbjörnar. Men ingen kom på tanken. Palmer hade staden, tjugo stycken, eller trettio.
De måste betyda nånting, sa Heikki när han såg dem första gången.
Du träffade huvudet på spiken, svarade Harry, de står där inte för skuggans skull. De betyder nånting.
Men vad?
Längtan.
En ovanligt skräpig längtan.
Du skall höra här, Heikki. Jag tror det var hundrafemtio år sedan; en sjökapten tog hem ostron och satte ut dem i hamninloppet. Där fanns en blomstrande koloni, i åtskilliga år.
Dom skulle dö efter fem minuter idag. (Kommunen hade alltid det skitigaste badvattnet i de nationella översikterna, man odlade en djupt rotad, medeltida tradition för att lämpa ut skiten över tröskeln).
Och man har odlat valnöt, mullbärsträd överallt på slätten. Till sist rök alltihop i nån vargavinter. Folk har alltid sträckt jord och vatten lite längre än de kan bära. Det är längtan. Paradislängtan. Palmerna signalerar vår paradislängtan till omvärlden.
Inåt landet vidtog ett öppet landskap. Dikena var djupt skurna, åkrarna täckdikade och slätmanglade, träd tilläts sällan växa in i himlen. Insprängt i detta, som juvelerna i kronan, maskinstationer, vägstationer, kopplingsskåp, transformatorer, mobilmaster, vittnesbörd om oklanderlig funktion och ständigt pågående underhåll av en osynlig, allt genomträngande nyttostruktur. Men aldrig ett hus som fick ögat att hejda sig i farten och sända vågor av andlöst beundrande informationspaket till hjärnan. Av någon okänd anledning skyltade dessa människor inte utåt med skönhet, kanske var de oförmögna att skapa sådan. Deras förmågor hette: ordning, funktion, underhåll.
Om nybyggda konserthus har det sagts att rummets defekter och barnsjukdomar försvinner efterhand som det impregneras med musik. Kunde det vara så att detta landskap befann sig i något stadium av en process, där det impregnerades med ordning, funktion och förutsägbarhet? Så att det längre fram, om det skulle bli övergivet av sina inbyggare, helt enkelt travade vidare i den gamla lunken, på en väg fjärran från jordbävningar, orkaner och förhärjande översvämningar? Det skulle fortsätta att röja sina vägar efter vinterns snöstormar, meja fälten och beså dem på nytt, hugga ogräset efter dikena, beskära alléerna och skaffa undan ris och murken ved. Ja, så skulle det gå vidare, ty allt man såg var anlagt för tillnärmelsevis oändlig funktion. Det fanns en början, men inget slut.
Det var ett ordningslandskap. Längtan efter trygghet och förutsägbarhet hade skjutit andra önskningar i bakgrunden, för tillfället, eller för gott. Just detta landskap fann Harry i högsta grad tilltalande; det talade till honom.

I ursprunget var staden en radby, en råttsvans av hus efter stranden. Det gav manöverutrymme; man makade på sig när nya ville till, drog in armbågarna, delade sig i två rader, fyllde på med en tredje. Men efterhand kändes stugan ändå trång, havet höll emot på framsidan, den dyra åkerjorden bromsade i ryggen. Tre kurer fanns att ta till när växtvärken blev plågsam: fylla ut, bygga på höjden och expropriera. Inget av detta var lätt längre. Kartans kustlinje, den utmätta åkerarealen, den givna stadsbilden var heliga och okränkbara, det fanns alltid någon som kände sig hotad eller kränkt av tanken på förändring och höjde näven eller rösten till försvar. Kommunalrådet hade sin ståndpunkt klar: det fanns inte ekonomi för att försvara det givna, inte ens för att bevara ursprung. Det behövdes bara ett ögonkast åt den samtida praktiken för att bekräfta denna ståndpunkt.
Och säkert var det så att slätstrukenheten, den enformiga funktionalismen eftersträvades för att den i varje stund var redo att maka på sig och lämna plats för ny slätstrukenhet, ny funktion. Ingen kunde i längden klamra sig fast vid den förödda kustlinjen, den dödtrista staden, åkerstäppen. Med jämna mellanrum rev tätorten åt sig en jordbruksfastighet och belamrade den med radhus eller industriskjul. Vart tionde år fyllde man ut en sträcka efter strandlinjen och vann ny mark för järnvägen, hamnen eller biltrafiken. Och allt som oftast rev man ett kvarter i staden och bebyggde det på nytt. Det gemensamma för alla dessa ingrepp var att de ersatte gammal, överårig funktion med ny, tidsenlig. Det blev på så sätt aldrig fråga om att bryta tradition, förstöra arvegods, som hanterats och formats av generationer.
Kvarlåtenskapen var inte materiell, det man lämnade efter sig var inte ting, strukturer, utan ett sätt att se på tingen. Det blev sättet som levde vidare, om än inte oberoende av omgivningen. Genom att mer och mer av de omgivande tingen fick det märke på sig, som tillät att de en gång i framtiden på nytt kastades i smältdegeln, eller försköts till en sorts landskapets undermedvetna, kom detta sätt att betrakta världen att förankras i denna, utanför människorna, omöjligt att påverka. Seendet blev en slinga, en rundgång, där något som redan förelåg såg sig speglat, kände sig bekräftat och vände tilbaka hem. I denna omgivning såg ingen någonsin det som skulle kunna vara eller det som borde bli.
Med biologin likadant: ingen blomma därute fick växa sig för hög och prunkande, ingen fågelsång klinga för starkt och för länge. Men på bakgårdarna inne i staden rände solrosorna i höjden ur rabatter av brunnen kogödsel, och lokaltidningens premium till den högsta plantan fästes aldrig vid en mindervärdig stängel. Stadens brevduvor var bland de yppersta i landet, och på den årliga husdjursutställningen var överensstämmelsen mellan rasbeskrivningarna och de framvisade djuren så god som man kunde önska. När tullen hade tagit ett parti illegalt införda djur i beslag bistod reptilföreningen med råd och dåd, och efteråt hade stadens fauna av tropiska kräldjur alltid utökats med ett par individer. Med jämna mellanrum rymde en papegoja ur sin voljär, jakten på kroknäbben kunde pågå i månader och mobilisera halva befolkningen. Ägarna sörjde som föräldrarna till ett vilsegånget barn, kondoleanser strömmade in från när och fjärran. I bästa fall bidrog detta till den lyckliga upplösningen; rymlingen tröttnade på uppståndelsen och en mulen morgon satt den åter på sin gren i buren, hade vänt tillbaka till selen av fri vilja.
Naturligtvis var allt detta natur, men natur av ett speciellt slag, en som växlade med modena och efterfrågan. Arbetshästen hade devalverats, men ridhästarna trängdes på de annekterade bondgårdarna i tätortens utkanter, och när konjunkturerna vände nedåt fick de bli korv. Kelvänliga kaniner och marsvin fann för tillfället avsättning i djuraffärerna, och vårens intåg annonserades av att trädgårdsmästarna vek ut tunnland efter tunnland med de senaste hybridformerna av Pelargonium hortorum. Inget av detta behövde betraktas som oersättligt eller särskilt traditionsmättat; framtiden kunde mycket väl tillhöra lamadjur, flygekorrar och fikonkaktusar. Det var skönt att inte bekymra sig för mycket om saken, leva sitt liv och ta naturen som den bjöds ut på marknaden. Skövlade regnskogar och tillsölade tundror var på mer än ett sätt obegripliga fenomen för denna samfällighet, de låg under dess horisont. Som vittnesbörd om gräsliga brott var skillingtrycken från regnskogen och tundran ändå uppskattade; de fyllde en liten nisch i kommersen, bidrog till att smörja den allmänna rundgången.
Ibland kom älgar från de norröna skogarna på besök och tog för sig av trädgårdarnas fallfrukt; när de fått sig ett skrovmål blev de skrämda och sprang i vägen för stadsbussarna. Dagen efter rådde kollektiv hysteri, insändaravdelningarna i lokalpressen svämmade över och mödrarna höll sina barn hemma från skolan. Med en så klar kollektivdom var besökarnas öde beseglat, stadsjägaren kunde börja fundera över ammunition och fria skottfält, och en vacker morgon small ett skott i stadsparken, följt av ännu ett. Det var sanningens ögonblick. Skatorna skrattade till, fågeldammens måsar höjde sig och flög i samlad flock bort över trädtopparna. Äpplena föll orörda till marken, efter lodlinjen, bussarna gick efter tidtabellen, barnen gick till skolan, palmerna ruskade sina sorgsna kronor. Ordningen härskade på nytt, efter oföränderliga lagar, samma ordning som rått på salig Newtons tid.

Kommunalrådet kunde exempelvis intala sig: tiden har hunnit så långt på sin dunkla bana, och det är ingen mening med att sprattla emot. Det spelade ingen roll om han hade kunskap om arterna omkring sig eller kunde sin historia utan och innan, men det var en tillgång om han kunde dansa samba med kommunens finanser. Vad därutöver var fick man hålla hemligt, ingen skyltade längre utåt med sina kunskaper i multiplikationstabellen. Inte heller var en dylik position resultatet av långvarigt övervägande; man hade klart för sig hur det stod till på ett dunkelt, intuitivt sätt, kände det mer än tänkte det och fick känslan bekräftad när omgivningen nickade åt sambastegen. Älgar var portförbjudna i urbana sammanhang, ostron göre sig ej besvär, men för undulaten fanns alltid en tom bur. Det fanns ett kostnadstak för skönheten, och det var lågt satt. I sin gärning hade han ingen anledning att beklaga sig över sakernas tillstånd; visste man vad som var gångbart för stunden hade man fria händer. Så länge han månade om den fortsatta funktionen blev han förlåten om han råkade trampa någon på tårna.
Men från en annan utgångspunkt kunde han undra, nämligen när frågan ställdes: Var upphörde detta sätt att se på tingen och ersattes av ett annat, bättre eller sämre? Han visste å ena sidan att tillvaron hade en fraktal karaktär; det lilla var en del av det stora och bar samtidigt det stora inuti sig. De små husklungorna på slätten var embryon till kommunernas tätorter, varje tätort återgav troget länshuvudstadens alla deformationer, och länshuvudstaden var en dålig karikatyr av rikshuvudstaden. Nationen var en kinesisk ask, där det lilla var konstfärdigt inpassat i det stora, det ena som nödvändigt yttre skinn, det andra som nödvändig inre benbyggnad, och allt blev en smula mer ansiktslöst, uttryckslöst ju närmare kärnan man kom. Ingen folkkultur därinne, ingen basens organisation, allt detta var falsk ideologi; inne vid kärnan fanns bara ett tyst uthärdande.
Detta sätt att se på tillvaron smakade honom egentligen inte. De fraktala kurvorna var inte deriverbara, de grinade på tillvarons bakgårdar som en sorts oföränderliga skråpukar. I den värld han blivit fostrad till ingick förändringen, utvecklingen till högre grader av organisation, förmåga, förstånd som en möjlighet, och denna möjlighet var knuten till tätorten, platsen där kapitalet höll i taktpinnen. Det var i det sammanhanget som kustlinjen plötsligt kunde vika in eller bukta ut på ett sätt som inte avbildade det föregående, de innanförliggande nivåernas mönster. Så kände man igen Utveckling, den egentliga tidens egentliga rörelse; den var nytt mönster. Partiets existensberättigande, hans eget som politiker, grundade sig på förmågan att känna igen och gynna de nya, bättre mönstren.
Och det som inte var Utveckling, utan tradition och struktur och konstans och provins och historiskt mothåll? Han kunde aldrig bli riktigt klar över sitt förhållande till det. Å ena sidan var det Utvecklingens huvudfiende, å andra sidan var det han själv, hans sätt att vara och känna och tänka, älska och hata. Han var en kluven människa, inte minst genom detta. Man kunde renodla motsatserna och tänka att de uteslöt varandra i ständig opposition, då blev tillvaron en strid på liv och död mellan det ständiga skredet i centrum och mothållet och trögheten i tillvarons utkanter, också inuti den kluvna människan. Men var det så när det kom till kritan? Fanns utkanterna inte i själva verket som ett invikt hot i det som vecklades ut, helt nära centrums nav? Ett frö till oordning var närmsta granne till ordningens hjärtpunkt, en fientlig samexistens som kanske var den egentliga drivande kraften?

210,655 kB, senast korrigerat 5.10.05, 27.11.08.