-Det lyser i köket, viskade Jenny. Hon var andlös och hade svårt att finna
näsans rätta ställning. Rut kände en stor ömhet för henne. En man rörde sig
därinne, kom fram till fönstret och höjde handen till hälsning, väntade med
dörren öppen när de kom i trappan. En hall, det kök de nyss skymtat från
utsidan, ett rum med en bokhylla och ett långt arbetsbord. Han hette Hussein,
men kallades Hassan.
-Jag skall ju vara ert bröllopsvittne, sa Rut, och jag tyckte att det skulle
kännas konstigt om jag inte hade träffat dig innan.
Mannen nickade och pekade åt köket, det var en inbjudan. Han utstrålade en sorts
mildhet, eller saktmod, man väntade sig inte att han skulle höja rösten eller
brista ut i skallande skratt. Över hans högra kind löpte ett rött ärr från
kindbenet till hakans kant, och han vred högerfoten utåt i gången. Efter en kort
blick sänkte han huvudet och vände sidan åt dem, det var som om han med denna
hållning lånade dem sitt öra.
-Egentligen kunde jag gå nu igen. Rut satte sig på en pall och skrattade till.
-Jag brukar aldrig komma över mitt första intryck av människor. Jag anar vad
Jenny ser hos dig och gillar hennes val.
Mannen gjorde en lustig grimas. -Jag tänker mig att jag konfronteras med en
matriarkal tradition, som går ut på att en brudgum först har att bli godkänd av
brudens svägerska, innan han kan förevisas för resten av familjen.
Han hade tillägnat sig språket fullt ut, klädde det till och med i den lokala
dialekten.
-Strunt i det, svarade Rut. -Ibland får man finna sig i att bli blåst på sina
förväntningar. Skälet till att vi inte tog Harry med är att han har svårt att
sitta still och prata, han måste laga mat, servera eller diska för att känna sig
väl till mods. Han blir så besvärad när han träffar främmande människor. Du
kunde få ett dåligt intryck av honom.
-Det är som hon säger, förstärkte Jenny. -Om Harry fick välja skulle han aldrig
träffa annat än gamla bekanta. Men det beror inte på att han är blyg eller
försagd, och inte heller på att han känner sig förmer än andra, utan på att han
först måste kolla om den andre är en person som han kan vara jämlik med. Och den
svaga länken i kedjan är inte han själv utan den andre, som Harry alltid
misstänker för nån sorts primitivitet eller falsk känsla av överlägsenhet. Tänk
på det. Du måste alltid signalera till Harry: Vi är lika. Vi är samma sort. När
jag säger "bä" så betyder det samma sak som när du säger "bä".
Hussein strök sig över hjässan, där håret började bli tunt. -Ni har varit här i
tre minuter, och redan berättar ni historier på en människa, en frånvarande
människa. Berätta en historia om er själv.
-Tyvärr: det berättas inga historier om mig. Åtminstone inte vad jag vet. Säg du
förresten, jag blir alldeles förskräckt när man säger ni till mig.
-Nå, så får vi hålla tillgodo med historier om
"den-som-det-berättas-historier-om".
-Strunt i Harry, det var bara tomgång. Så gör vi kvinnor när vi trevar efter
trådar, som vi kan spinna in i våra vävar: berättar historier om män. Jag skall
säga som det är: helst hade jag hört dig berätta en historia om dig själv. Jenny
säger inte mycket, antagligen för att du har bett henne om det, men det verkar
på mig som om det finns en historia värd att höra.
-I så fall gör vi en bytesaffär då. Var och en berättar en historia om sig
själv, en sann historia ur livet.
-Det var nog tur att vi inte fick Harry med, sa Rut, han drar igång en lång
filosofisk diskussion var gång han hör ordet "sann"!
Hon såg på de två andra, brast i skratt och stötte sig med handflatan mot
pannan. -Han är outrotlig, han följer mig överallt.
I nästa sekund tänkte hon: som du babblar, Jenny får knappt en syl i vädret. Du
får skärpa dig, Rut. Och eftersom hon hade sig fullständigt i sin hand, som en
kasperdocka, kunde hon genast följa sin egen anvisning.
Han hade ett sätt att lyssna, som var förskräckande; man fick intrycket att hela
världen höll andan. En sådan människa måste komma från ett hörn av tillvaron,
eller från ett liv där talandet och lyssnandet stod högt i kurs. Hon kände ett
behov att yttra något som stod i paritet med denna lyssnande anspänning. Eller
avspänning, det var svårt att säga.
-Nu skall du höra på mig. Jag skall förklara en gång till hur jag ser på det. Jag skall anstränga mig den här gången.
Tystnad, tystnad från Heikkis håll, på Harry verkade detta alltid som en
uppmuntran.
-Det är en kamp. Det är en dragkamp. Om man skalar ner och ser en smula
dialektiskt på det hela så är samhället en dragkamp.
Det låg i samtalets natur att man inte behövde bekänna färg på alla punkter,
Heikki hade bestämt sig för att inte dra från sitt håll, inte denna gång.
-Det finns två röster, två tungomål, två som överröstar alla andra. Den ena
talar med ord, den säger: lika lön, fred och frihet, rent vatten, ren luft. Det
är människans egen röst, första stämman, idealens och symbolernas stämma. Den
röstar på mig, om den tycker att jag har rent mjöl i påsen. Den andra talar med
penningen, den sparar och köper och säljer, den försöker tillskansa sig fördelar
och förmåner, ofta utan tanke på konsekvenserna. Det är andra stämman:
egenintresset, plånboksrösten, marknadsrösten. Den röstar också på mig, om jag
har ordning i finanserna. Den ena rösten tycker stadsjeepar är förkastliga, den
andra köper en och tycker det är bra att det sätter snurr på hjulen. Jag är
tvungen att lyssna till bägge rösterna, förstå deras logik, och jag gör det
också, hela tiden. Och märk: jag tar inte automatiskt ställning för första
stämman, fastän man kanske väntar sig att jag skall göra det. Jag lyssnar och
lyssnar och väger för och emot.
-Alla svårigheter går tillbaka på detta, de två rösterna. Den ena bekämpar
oförnuftet, men idealet självt är så in i helvete oförnuftigt när det närmar sig
praktiken. Den andra handlar oförnuftigt, så in i helvete, men det finns en
sorts metod i galenskapen, som man skulle kunna kalla förnuft. Så är det hos
många av mina väljare. De talar med kluven tunga, och värst av allt: ibland kan
jag uppleva att andra stämman är klokare, ser längre än den första. Det är mitt
dilemma, mitt verkliga dilemma.
-På det viset är hela samhället konstruerat, där pågår en ständig dragkamp
mellan "sanning" och "lögn", "förnuft" och "oförnuft". Tanken att man skulle
kunna gräva fram en fundamental, obestridlig sanning i ett sånt sammanhang, en
sorts historisk eller politisk trumf som tar hem spelet, gör mig alldeles
förtvivlad. Dialogen, dragkampen mellan de dubbla budskapen är sanningen. Det är
nästan som om ryktet om tunnorna spriddes ut just för att sätta fingret på denna
absurditet. I det ögonblick tunnorna blir uppgrävda måste man börja tvivla på
dem, om inte förr. Allt som är utställt i offentlighetens grälla ljus måste man
tvivla på.
-Med det tycker jag att vår linje är klar: vi skall hålla fingrarna från
spadarna.
-Inte riktigt... Jag brukar säga: den falska sanningen skall bemötas med den
sanna falskheten. Sedan, när det är gjort, intar man en neutral position ovanför
all liv och kiv.
-Hur skulle det se ut i vårt fall.
-En komplott av det här slaget skapar osäkerhet, pekar ut osäkerheten i våra
liv. Vi skall tvingas inse att tillvaron är tvetydig, och att den rymmer
fördolda ting. Samhället tecknar sig nämligen med sin vita sida om det får
välja, det bär förnuftet och sanningen i skölden. Det är dumt, rent kriminellt.
Varför skulle samhället vara så mycket bättre än medelvärdet av sina byggstenar?
Ett hederligt samhälle bär en skylt om halsen där det står skrivet: jag är en
lögnaktig sanningssägare, en omtänksam misshandlare, en djävulsk ängel.
Harry gjorde en paus och lät detta sjunka in.
-Så är det. Hur som helst: en lögn av det här slaget, och många liknande,
punkterar systemets lögn om sig själv. Där är nånting jag inte begriper, det
verkar nämligen som om vi aldrig kan komma ur den cirkeln, ment strunt i det. Du
och jag är systemets vapendragare, Heikki, vi kan inte tolerera attacker på vår
uppdragsgivare. Därför skall vi slå tillbaka, och vi skall göra det där den som
angriper inte är garderad. Vi måste vända lögnen till vår fördel och förstärka
systemets funktion med lögnens hjälp. Slå fienden med hans egna vapen, det har
alltid varit en bra strategi. Det är fel av oss att leta efter något som vi inte
ens tror finns därute, det skall vi inte göra mer, men om tillfället erbjuder
sig skall vi göra ett motdrag. Så länge vi blir trodda förnekar vi tunnornas
existens, men om vi uppfattar att vågen väger över till ryktets fördel skapar vi
tunnorna, gräver upp dem och sanerar. Vi ser till så att tunnorna blir
verklighet, men observera: bara som en yttersta utväg.
-Jag antar att du tänker dig en nattlig aktion, i mörker och dimma. Och att den
faller på min lott.
Harry såg bistert på honom, nickade.
-Och om det dyker upp tvåhundra till? Som påbröd på våra?
-Om dom inte dyker upp står vi där med insatsen, och befolkningens förtroende.
Om dom dyker upp har vi fördubblat insatsen. Hur vi än gör vinner vi. Kalla det
en variant av pascalska vadet.
-En variant av den sanna falskheten.
-Japp.
Det blev tyst i rummet, tills Harry kastade upp armen med en knyck och avläste
klockan. -Det börjar bli sent. Jag har två saker, som jag vill be dig om, eller
två och en halv. Den första är kampanjen: jag vill inte vara med, jag har inte
tid, eller vill undvika vissa personer. Men jag vill ha nån med som jag kan lita
på och som har förstånd. Mötena är en gång i månaden. Du är mannen jag tänker
på.
Heikkis ansiktsuttryck kunde i detta ögonblick brukas för att illustrera
entusiasmens absoluta nollpunkt, och han ansträngde sig för att göra detta
tydligt när han såg upp.
Harry flinade: Dom har naturligtvis tänkt sig att gräva i arbetarklassens
heroiska förflutna, en sorts ideologisk body-building, men jag tänkte att du var
ägnad att föra in - tidsenliga synpunkter.
-Det andra... Han grävde med en hand i bokhyllan, hämtade fram en topografisk
karta, vecklade ut den. -Här ligger en gård, eller ett par hus, alldeles ovanför
sjön. Det rinner vatten från gödselstacken rakt ut i sjön, jag vill att du gör
ett officiellt besök och sätter lite skräck i dem.
Harry satte fingret på kartan, riktade ljus mot den, och Heikki läste utan möda
den finstilta texten: Svarta Hål. Han mumlade något som lät som en besvärjelse
på sitt modersmål.
-Ja, det har jag aldrig tänkt på, det var ett jävla namn. Tror du att du går
iland med bägge sakerna?
-Vad var det halva?
-Ah ja. Det skulle nog vara lättare att jobba i kampanjen om du var partimedlem.
Det är en helt formell grej. Du kan fortsätta att gå i kyrkan sen också.
-Nå, det vet jag nu inte. Heikki markerade sin tvekan genom att överdriva sin
sjungande dialekt. -Det är en samvetsfråga. Det tål nog att tänka på. Jag har nu
aldrig varit så imponerad av dina organisationers genomskinlighet.
Han reste sig. -Finns det nåt särskilt skäl till intresset för ett - hål - ute
på landet? Något man borde känna till?
-Jag fiskar i sjön.
-Ingenting annat?
-Det finns kanske vissa planer... Ingenting handfast, utan mer ett projekt.
-Och det går ut på?
-Det kan jag inte säga än.
Heikki såg så hotande och avvisande ut att Harry skyndade sig att tillägga: Nån
sorts anläggning. En året-runtgrej. Jobb året runt, kanske två- tretusen jobb
och potential för mer. Jag vill ha dem. Jag kommer att informera dig fullt ut
när och om tiden blir mogen, men tills vidare kniper jag käft. Det hela är i en
mycket känslig fas, kapitalet nafsar på kroken, men har inte bitit än.
-Ah. En året-runtgrej. Vad är en året-runtgrej förresten?
-Du kan inte föreställa dig det ens i din vildaste fantasi. Man kan säga: en
sorts utopi, i konkret form.
-Det låter som en rund fyrkant.
-En rund fyrkant, ja. Nån gång skall vara den första för allting.
-Jag skall alltså dra på mig uniformen.
-Ja. Det är viktigt att sjöns rykte är - fläckfritt.
-Och stans då?
-Tunnorna?
-Skall jag börja preparera en fyndplats?
-Nej, till att börja med avläser vi bara stämningarna. Vi gör ingenting, utom
att dementera och känna varifrån vinden blåser.