Det var allmänt känt att Homeros aldrig hade existerat. Odyssé och Iliad hade talats av antika citizens, som blandat och gett på nytt och på nytt från en och samma pott. Utan potten funnes ingenting, ingen Odyssé, ingen Iliad och ingen dunkel upphovsmannarätt vid historiens gryning. Och var det inte likadant på andra områden; permuterade inte biologin hela tiden (och till på köpet ganska valhänt) från ett litet förråd av givna formler, hade denne "Darwin" överhuvud taget existerat som individ? Politiken skulle man tala tyst om i dessa sammanhang, skräddaren Palm kunde till nöds passera för dess Homer, men det enda kontanta i politikens fall var den politiska Potten.
De kommunala förtroendemännen i världens avkrokar hade detta klart för sig; deras vikt som individer var liten, deras Konst gick blott och bart ut på att tradera den politiska Potten. Länshuvudstadens kommunalfullmäktige tillskrevs därför samma rang som Bertsolari Txapelketa och dess möten utsändes på musikradion (men de kommunala poeterna fuskade genom att stava sig genom manuskripten). Det klena föredraget noterades och beklagades: inom breda lager av befolkningen närde man nämligen föreställningar om att det funnits en tid där avgörande impulser till samhällets rörelse hade kommit från de affekter, de visioner och de passioner, som likt virus sprang över från Potten och eggade individer till framträdande på den offentliga arenan. En tid där Pottens innehåll fortfarande förknippats med värme, aura, glans, elektrisk laddning, och inget av detta reducerats till manér och polityr och tom utantilläxa.
Med karakteristisk nostalgi blickade man tillbaka mot denna guldålder och ansträngde sig för att återuppväcka dess lysande individer från de döda. Det skedde genom att lyfta fram "Årets individ" i ena eller andra avseendet, specifikationen kunde lyda: "Årets företagare", "Årets krögare" eller bara: "Årets kebabsnittare". Gång efter annan hade man emellertid fått uppleva hur den utkorade hade snubblat på den första tröskel, som kommit i hans väg, och presterat ett fall, som förde lukten av tältduk och sågspån till de salar, där nationen lät uppföra sina stora ögonblick. Pristagaren behärskade inte sin konst, avslöjades i rampljuset son en dilettant, en som fumlade med sin Pott eller förnekade den. Delade man ut ett fredspris, kunde man vara säker på att mottagaren rusade iväg från den högtidliga ceremonin och löpte amok med vapen i hand, utnämnde man årets hedersman avslöjades han nästa dag av kvällspressen som usel bedragare av änkor och ofödda barn. Efter en rad skräckupplevelser hade nationens prisutdelande övermyndighet funnit för gott att kreditundersöka kandidaterna, det gav åtminstone något kontant att peka på när valet utsattes för kritik; de utkorade stod inte i kronofogdens register. På detta vis hade titeln "Årets hedersman" återfått en del av den aura av personlig integritet, som i utgångspunkten tänktes förknippad med titeln. "Årets kollektiv", eller för den delen, "Årets Pottblandare", skulle däremot inte för överskådlig framtid komma att utmärkas av nationens högsta prisutdelande myndighet, det stod klart för alla.
Harry Jönsson slog upp en konjak åt sig, höjde glaset och bugade sig för andra gången denna kväll mot fönstret: Vi får väl göra oss förtjänta av utmärkelsen då! Så kastade han sig i rummets djupaste fåtölj, satte ifrån sig glaset, lutade sig bakåt och tänkte över det inträffade.
Uppringaren ville göra sig nyttig, knipa en poäng genom att vara först med nyheten. Så tänkte, fungerade en journalist; medlem av det prästerskap som officierade vid Pottens permutationer. Men den djupaste avsikten låg kanske ändå inte där. Erlandsson var i själ och hjärta en Loke, en smädare som föraktade sin egen hantering, och budskapet kunde vara ett erisäpple, en frukt som ville skapa split och söndring, kaos och blodspillan. Han själv, Harry, var tvungen att försöka desarmera den inkastade minan på ett konstruktivt sätt. Mitt i allt detta kände han hur förtrytelsens affekt bubblade på insidan: utmärkelsen var en planerad kränkning av hans kollektiva integritet, hans bondage under den politiska Potten. Det krävdes mer av eftertanke, understödd av öl och en räksmörgås. Han gick ut i köket och gjorde i ordning beställningen.

I historiens självservering hade de stora, angelägna uppdragen alltid legat upplagda till beskådande, som räksmörgåsar i plastikhölje, och den som kände den rätta aptiten var fri att ta för sig. Bilden tilltalade Harry i högsta grad, i självserveringen såg man inte till personen: en skräddare hade kunnat sy de första stygnen på ett folkhem, en timmermans son hade rest en korsbalk, som bildade stommen till en världsreligion - och Gud skall veta att den karlen hade blandat och gett friskt från den samtida potten. (Årets man i religionen). Men vem hade längre aptit på räksmörgåsar, i synnerhet sådana med majonnäs? Det hade blivit en plånboksfråga, eller en kalorifråga, räksmörgåsen rankades lågt i tidens lean cuisine. Ingen vågade ta för sig, ingen kände sig kallad. Den individuella resursen, jonglören som jonglerade med Pottens bollar, var uttömd, förbrukad, skådebrödet for illa, överskred sista förbrukningsdatum. Och tydligast var bristen i det läger, som i tid och otid predikade Individen, den fria jonen, dammkornet i evig brownsk rörelse; klassen av fria näringsidkare. Där var individen utdöd sedan minst femtio år tillbaka, det var ett ovedersägligt faktum.
(Agitatorn i honom tog tillfället i akt, steg fram och dundrade: Hela detta långa land är ju en, odelbar individ! Om det har varit annorlunda en gång i tiden skulle jag vilja utbrista: Fy tusan, vad borgaren har försämrats! I skolan börjar det, ve den som försöker avvika från skocken med så mycket som en fingernagel! Han är en paria efter en månad i första klassen! I arbetslivet fortsätter det, och särskilt i toppen; var stöter ni på en individ bland den boskap som ni möter på mässor och konferenser? Eller se på fritiden, åk till en genomsnittlig badort eller vintersportort! Spela arton hål på en golfbana, om ni står ut med det! Garnityren skiljer sig åt, men det är en och samma individ i allihop! Och vem ligger bakom? Det gör kapitalet, kapitalet som är tusen gånger skickligare på att bunta ihop och socialisera än de eländiga taskspelarna i öst, som sopades bort av historiens kvast. Herregud, vad jag garvade den gången, vilket omslag! Dom därborta färdiga att kasta alla kollektiva projekt på sophögen och vi med upparbetade, insatsberedda kollektiv, färdiga att sättas in för vilken storskalig historisk uppgift som helst! Stalin skulle ha bett på sina bara knän för att få överta våra folk!)
Nå, sakta i backarna, en smula besinning om vi får be. (Överjaget i Harry var en sansad, moderat natur, i synnerhet när det utfodrades med öl och räksmörgås). Det handlar ju om en lagmässig och eftersträvad utveckling, Kapitalet spelar bara sin civiliserande roll, och var det egentligen annorlunda innan Kapitalet stack upp näsan över horisonten? Det går ju inte att göra prognoser utgående från den borgerliga fasens individuelle vilde, för prognoser behövs det medelmåttor. Det är bara att tacka och ta emot, vi har äntligen fått en hanterlig population. Till slut har den kollektiva naturen hos affekter och visioner fått sitt erkännande, och man kan ta itu med att planera hur de skall administreras från nationens ideologiska centrum.
Varför dröjde Rut och Jenny så länge?
För politiken, där den hyste ambitioner att förstå samhället som det var, skapade tillståndet problem. Det var viktigt, inte minst för politikens del, att visa upp kongruens mellan yta och djupinnehåll. Också den förväntades spegla nationens tillstånd, och då gjorde det ingenting om partierna i processen förlorade alla spår av individualitet. Medborgarna var tvärtom tillfreds med att också på detta sätt se sitt lilla speglat i det stora. Till all lycka hade han passerat nålsögat på denna punkt; i Per Albin hade han funnit den formel som tillät honom att yttra de mest hårresande och avvikande ting om samhället och tillvaron, ändå förblev han respekterad och älskad bland sina väljare. Ville man jonglera med bollar som inte kom från den givna Potten, var det nödvändigt att skydda handlingens integritet med en rustning, eller en förklädnad. Siare med pajashatt, pajas i siarmantel; han hade gjort detta instinktivt i det förflutna, på känn. Kanske var han tvungen att ägna kostymen större omsorg, eftertanke, om han ville överleva som årets man i politiken.

Rut och Jenny kom vid ettiden, dämpade, nästan andaktsfulla, med rosor på kinderna. Harry lade sina papper åt sidan och släckte läslampan.
-Har du suttit här och dränkt dina sorger i konjak? Nej, öl också! Och räksmörgås... Det verkar mer som om han har firat.
-Jag firade "Årets man i politiken".
-Minsann! Hur skall du överleva en sån chock?
-Det får gå på nåt sätt. Hur var det på möhippan?
Rut fnittrade: Inte har vi varit på möhippa. Vi har prövat friarn.
-Och höll han stånd?
-Bli nu inte vulgär, vännen min. Vi kan säga att han höll måttet.
-Och det skulle vara mindre vulgärt?
-Nej, stopp nu, sa Jenny. Jag är förbi dom förti, ni kan bespara mig den värsta jargongen.
-Det var en sak som Jenny berättade, jag ville höra mer om den.
-Vad handlade det om?
-Jenny sa att han samlade material, kanske till en bok.
-En författare?
Rut vägde orden: En forskare. Nej, jag skulle vilja säga en människa med ett projekt, ett livsprojekt.
Jenny ruskade på huvudet: Harry: nu sitter du och frågar och är nyfiken. Du skulle ha följt med. Du tar inga risker.
-Säg inte det. Var gång jag har tagit en risk de senaste dagarna har jag åkt på en smäll så att jag har sett stjärnor och solar. Man blir tvungen att sätta sig själv i karantän efter såna pärser som jag har varit utsatt för. Sensmoralen är att man skall hålla sig inom den givna ramen, gör man inte det blir man bestraffad på ena eller andra sättet.
-Du, vår hjälte? Vi trodde att du alltid stack ut hakan i det okända och sökte såna stjärnsmällar. Gör oss nu inte besvikna, Harry.
-Nå! Medan ni var borta har Heikki och jag haft ett mycket intressant samtal om allt mellan himmel och jord.
-Jag undrar om inte jorden var mer på tapeten än himlen, när Heikki var med på ett hörn.
-Hur som helst, ointressant var det inte! Säg mig nu: varför jobbar denne märklige och tydligen också bildade person med ungar på ett fritids i vår kommun?
-Du har förhört dig!
-Jag behöver inte förhöra mig, allt når mina öron i alla fall. Men jag skall erkänna att jag lyssnar uppmärksamt, eftersom min syster är involverad på ett hörn.
-Han förlorade sin familj för fyra år sedan, hustru och fyra barn. När han hade begravt dem bestämde han sig för att ändra sig själv, helt och hållet. Efter det kom han hit och har levt här sen dess.
Jenny brast i gråt när hon hade sagt detta.
Harry nickade bekräftande, han visste detta också: Inga investeringar är säkra i den här världen. Han förlorade familjen - och ville sen ändra på sig själv? Det tyder på någon sorts skuldupplevelse.
Rut, för vilken upplysningen också kom som en nyhet, blev vit i synen och drog svägerskan till sig i soffan.
-Han var en fredlig människa redan där, så mycket kan jag säga.
-Men upplevde sig ändå som så bristfällig att han behövde ändra sig. Varför valde han denna punkt på jorden? För att vi skulle vara så förebildliga i något avseende?
-Det är det enda du kan tänka dig.
-Det är en fråga, inte ett påstående.
-Han sökte sig till oss för att han tyckte att här rådde mer fred än på andra håll.
-För att här rådde mer fred? Skulle vi utmärka oss i det avseendet? Harry hade lagt av spexskjortan, lyssnade lugnt och allvarligt. -Det tror alla. Men har han kommit till rätt ställe? Jag skulle inte vilja göra en sån förflyttning - och sen bli snuvad på konfekten. Det är alltså hans projekt: den fredliga individen? Som hypotes.
Efter en stund tillade han. -Det är inte otänkbart att man skulle kunna ändra sig här, fastän man aldrig ser människor göra det. Jag säger inte att han inte kommer att klara det, det gäller kanske bara att visa att det går. Nån skall ju vara den förste.
Efter en stund lade han till: Afrika var ju uteslutet.
-Ibland verkar du mer än rimligt pessimistisk, Harry.
-Men jag är inte pessimistisk. Jag tror inte att individer kan ändra sig, de är kollektivt bestämda, och jag tror inte att samhällen kan ändras, de är bestämda av sina individer, men nånstans mittemellan måste det finnas en smal remsa där både individer och kollektiv ömsar skinn. Tänk om man hade kunnat hitta den zonen, tänja lite på den, spela på den som ett trumskinn!
-Då skulle det spelas upp, sa Rut prövande.
-Ändra sig helt och hållet? Det är ett intressant projekt. Men först måste man tackla kollektivet, annars är allt förgäves.
-Viger du oss?
-Klart att jag gör.
-Och efteråt skall vi fotografera oss hos Lars-Allan!
-Är den sortens bilder riktigt hållbara? Ja, jag tänker på kommande släkten.
Jennys uppsyn blev stram, avvisande. -Inbilla dig ingenting. Det finns inga skäl att fortplanta sig i den här världen, och förresten är jag för gammal.

Harry var i vimlet på stadens affärsgata, trängde sig framåt i mängden, överallt mötte han kända ansikten, fasader som annonserade människor med kända förmågor. Han mötte Pettersson, som jobbade på macken vid västra infarten, han mötte Sonja, som var receptionist på kommunhuset, han mötte badmästaren Ohlin. Mitt i trängseln sträckte han sig mot dem, fångade in dem, vädjade med andfådd stämma, som om luften tröt för honom: Jag behöver hjälp, Pettersson, Sonja, Ohlin. Batteriet är slut. Batteriet är slut. Finns det nån som har en laddare. Men orden blev utan gensvar, ledde inte till handling, inte hos Pettersson, som måste ha laddat tusentals batterier, inte hos Sonja, som bättre än någon annan visste hur man tog sig fram per telefon här i världen, inte hos Ohlin, som var hjälpsamheten själv. De stod där som tysta kreatur, utan att tända den glimt i ögonen som betydde: Jag har förstått. Du behöver hjälp. Batteriet är slut. Han förargades över kreaturens orörlighet, stötte dem åt sidan och skyndade vidare på gatan, fortsatte jakten bland kända och okända ansikten. Mitt i den vilda framfarten törnade han emot en rullstol. I nästa ögonblick var gatan tom, sorlet tystnade och synfältet öppnade sig i alla riktningar.
Han omgavs av en tystnad, en vidd av det slag som hörde samman med de betydelsefulla ögonblicken på film: uppgörelserna, slutsuckarna. Hela världen höll andan, väntade på hans nästa drag.
På rullstolens säte satt en dvärg, som log införstått och vänligt mot honom, trots den knuff han fått motta. Han grep under täcket som låg över benen och lyfte fram ett tolvvoltsbatteri, av utseendet att döma i utmärkt skick. Harry backade och värjde sig: från en invalid kunde han inte ta emot någonting, det gick inte an. Så var inte tillvaron tänkt: att man tog från de fattiga och gav till de rika. Han såg upp, sökte en utväg, en flyktväg, fick på nytt svindel inför den utsikt som omgav honom på alla sidor. Jo, jo, dvärgen insisterade, ta emot, ta emot. Nej, nej, Harry backade; från dig kan jag inte ta emot någonting, under inga omständigheter. Fanns det något bekant i den andres ansikte?
Där vaknade han, eller: mer mindes han inte.
En sån antiklimax!
I det vakna livet tillät han sig aldrig att förargas över människors oförmåga, där den kom i dagen var den konstitutionell och förlåtlig. Utebliven förståelse kunde bero på att motparten var ordblind, funktionell analfabet eller bara allmänt dåligt utrustad å huvudets vägnar. För den sakens skull var han lömsk på drömmen, lömsk på just denna dröm, på dess okände regissör; den utrustade såväl honom som andra, utmärkta människor med egenskaper, som de inte hade i det verkliga livet. Det var infamt, ett skamgrepp från regissörens sida. Och slutklämmen sedan: ta emot hjälp av en invalid, det var ju nästan bestickning, tagande av muta! Drömmen tog helt enkelt inte tillräcklig hänsyn till realiteter som kommunpolitikens villkor och den rådande lagstiftningen.
Batteriet, det kunde tolkas som den drivande kraften, eller bättre: startimpulsen. Dessa förbannade objekt, med sina försåtliga innebörder.

23 kB, senast korrigerat 7.4., 27.11.08.