Han kom genom en lucka i häcken, som åstadkommits av snöröjarna i januari. Redan detta var ett avsteg från rutinen, en början till undvikande, oanträffbarhet. Om någon stod och väntade på honom vid grinden skulle han få vänta förgäves.
På torkvindan ett par sockor, som hängt ute i regnet och aldrig skulle bli torra. Bristen på respekt för det arbete som lagts ned i stickningen fick det att ila av irritation i honom; där hängde en social överträdelse, som borde beivras. Eva skulle aldrig ha gjort så, den skyldige måste vara Lars. I förbifarten föste han ihop de toviga ylleklumparna, kramade ur dem och stack in dem under armen. Han följde en diagonal över gräsmattan, kom till garaget, stannade ett ögonblick och lyssnade. Från insidan hördes skrik och jämmer, som från en kvinna i yttersta nöd. Han gick två steg åt sidan, böjde sig framåt och kikade genom hålen för persiennens draglina. I rummet hukade fyra pojkar framför teven, en av dem var Lars. Cigarettröken låg tät under taket, så tät att brandvarnaren borde ha trätt i funktion.
Harry drog ett djupt andetag, kände på dörrhandtaget. Dörren var haspad från insidan, men han visste hur haspen var beskaffad och kunde sätta axeln mot träet så att den utsattes för en beräknad kraft och lossnade. På bildskärmen såg han en naken tonårsflicka, som under gälla skrik bröt sig väg genom ett virrvarr av rivande grenar, hennes mörka trekant lyste mot det vita hullet. En lurvig grobian förföljde med en högaffel i högsta hugg. Lika tät som cigarettröken var kvalmet av kroppsdunster, lystenhet och upphetsning i luften. Han gick fram till videon, stängde av den, sedan drog han upp persiennen och öppnade fönstret på vid gavel. Till slut återvände han till apparaten, tog ut bandet, bröt av kassetten på mitten och slängde ut den genom det öppna fönstret. Den fastnade i häcken, en bandslinga lösgjorde sig och drev som en serpentin i vinden.
Allt han företog sig var praktiskt, självklart, eller symboliskt, rituellt. Under alla omständigheter: det nödvändiga, det som måste göras.
-Ut härifrån.
Ingen av pojkarna hade en tanke på att göra uppror mot hans vrede. Om tanken skulle infinna sig skulle den göra det långt senare. De försvann ut i regnet som kuvade hundar, men en stannade på gräsmattan och vände sig om. -Du talar inte om det för mamma, va?
-Vi skall ha ett långt samtal senare, du och jag. Men en sak skall du ha klart för dig med en gång: filmer på den nivån kommer inte in i det här huset, det är en principsak. Har du förstått?

En timme senare stod en fru Persson vid dörren. Harry tog in hennes bild: grå dräkt med sidenkravatt, guldkedjor om handleden, pärlcollier runt halsen, håret i perfekt ordning. Skinnskor med halvhöga klackar, inte en skråma på ovanlädret. Var det en människa av kött och blod, en vaxdocka, eller hans borgerliga anima? (Så skulle Jenny ha uttryckt saken). Nej, det var Såpoperan, som invaderade hans hem, på det viset såg hjältinnorna ut i televisionens evighetsserier. Polerade på ytan, ohämmat själviska, bottenlösa avgrunder av ondska. På gatan löpte bilmotorn tomgång, det fick bägaren att rinna över för Harrys del.
-Jag skall be att få tillbaka min pojkes videoband, sa hon och sträckte fram ena handen.
-Har ni klart för er, fru Persson, vad det är för sorts alster, som er son inte vågar titta på därhemma, utan måste nästla sig in med på annat håll?
-Jag har inte kommit för att diskutera. Jag vill bara ha bandet.
Han kände stor lust att fortsätta att käftas med henne. -Vi skulle kunna avnjuta det tillsammans. Det skulle roa mig mycket att få höra era synpunkter på åtminstone en av scenerna. Jag kunde också tänka mig att lyssna till era åsikter om föräldrarnas ansvar för barnens fritidssysselsättningar.
-Bandet, svarade hon. -När jag har fått bandet så går jag igen.
-Nå, det hänger på häcken, det är bara att ta det där. Egentligen var det meningen att det skulle ut på gatan, men det ligger kanske nån sorts symbolisk mening i att det hamnade där det hamnade.
Han kunde inte låta bli att fnissa åt det sista, och i fnisset mängdes en varm glädje över att han hade kunnat hålla huvudet kallt och komma på vitsen. Också hon behöll fattningen, såg kallt på honom, vände sig om och gick bort utan ett ord till avsked.

När han kom in gnuggade han händerna och småkluckade med adress till Rut. -Det är klasskampen! När man står inför en sån drake vet man att den fortfarande är en realitet. Jag skulle vilja jaga henne naken med en högaffel genom en skog, mitt i natten, det skulle hon säkert uppskatta.
Rut höjde ögonbrynen, och han insåg att han försagt sig, hon var ju inte informerad. -Det handlar om en sak som är lite känslig... Jag skall berätta när den har svalnat en aning.
-Det kan vänta, svarade Rut. -Men själva scenen verkade intressant.
En halv minut senare stod kvinnan vid dörren på nytt. Hon höll fram kassettens bägge halvor. -Det är förstört.
Det gick inte att missta sig: hon var topp tunnor rasande, den heliga vreden kokade i henne. Harry nickade lojt mot stället vid grinden: Soptunnan står därborta.
-Ni kan inte räkna med att slippa undan utan att ersätta kassetten.
-Det blir över min döda kropp, svarade han, likgiltigheten ännu mer uttalad.
Hon blev gäll i rösten. -Ni hör till den sorten som gärna är förmyndare för andra, det vet jag nog! Men jag skall säga er: det kommer inte att gå i det här fallet. Antingen betalar ni, eller så får jag söka min rätt på andra vägar. Vi lever fortfarande i ett rättssamhälle.
-Om ni tänker fortsätta att stå här och käfta skulle jag vara tacksam om ni stängde av motorn. Vi sätter värde på att inte få atmosfären förpestad i onödan i det här området. Och skall vi fortsätta är det dessutom bättre att vi går in och inte står här och släpper ut värmen.
Hon såg på honom från topp till tå. -Efter det här förstår jag bättre dom som säger att ert parti är en fara för demokratin. Ni kommer att få höra av mig igen, och det kommer att bli över min advokat.
Efter denna salva svängde hon på klacken och gick bort, men när hon nådde fram till bilen vände hon sig på nytt, sökte orden för en sekund, och skrek slutligen: Ni skulle ta en time-out, det är vad ni skulle göra!
Harry darrade till där han stod, han hade aldrig förr fått en så ondskefull förbannelse kastad i ansiktet.

-Vad var det? frågade Rut när han mötte henne därinne igen. -Det lät som ett bättre busaslagsmål. Var det henne du skulle jaga med högaffel? Hur hade du tänkt att få henne naken?
Den här gången log han inte. -Jag sa det ju. Det är klasskampen, eller rättare sagt: klasshatet. Det finns tillfällen här i livet när man kan känna att man är uppe på barrikaderna och att det finns en motståndare på andra sidan som traktar efter ens blod. Såna fruntimmer får mig att spy. Gräslig var hon. Fast stil hade hon på något sätt. Såpoperans stil, jag har sett henne i en serie nånstans, den svarta änkan som äter upp hanen efter parningen.
-Nu vill jag veta vad det handlade om.
-Egentligen hade jag lovat att inte föra det vidare. Men jag blir väl tvungen.
Hur kunde en människa hamna så snett? Eftertanken molade redan i honom. Det var rättskänsla som hade blivit kränkt; någon mobiliserade sin rättskänsla för en tredje klassens skräckfilm. Å andra sidan kände han sig själv kränkt av att den hade förts in i hans hus, det var rena hemfridsbrottet.

En oundgänglig tillgång för varje modern människa är hennes historiefilosofiska rättesnöre, den röda tråd med vars hjälp hon finner den rätta vägen i tillvarons labyrint. När Harry förstulet trevade efter sitt eget rättesnöre och kontrollerade att han intog rätt position (det skedde i referensen till barrikaderna), bekräftade han sin förbundenhet med denna för en kommunalpolitiker så oundgängliga hjälpreda. I Harrys fall utmålade historiefilosofin en existens, där motsatser stred på liv och död, i mycket erinrande om tv-tittarens strid mot licenskontrollanten, hembrännarens mot lagens långa arm, den arma skattebetalarens mot staten - men på folkens och nationernas upphöjda plan en större ontologisk aptit, en större blodtörst. Nu hade Klassfienden kommit till hans tröskel, tryckt på knappen och hotat med räfst och rättarting, slutlig uppgörelse. Och hans rättesnöre hade lyst rött, som ett reagens på motsidans utslungade vitriol. Det hela kunde vara signalen till Sista Striden.
Kanhända är denna beskrivning en smula dramatisk, inspirerad som den är av en dörrkonfrontation där affekter kom upp till ytan. Harry hade utan tvekan klart för sig att hans rättesnöres vägvisning var mindre entydig och klar. I en obegriplig komplikation - ja, närmast en helomvändning - utmålade filosofin nämligen hur två rättesnören i tidens fullbordan flätades samman till ett, och ur denna sammanflätning växte efterhand en historisk tross, som med allt större säkerhet bogserade medborgaren mot höga mål. Det historiska rättesnöret var inte ett strypsnöre, utan i slutänden ett flätsnöre. På denna punkt hyste Harry starka betänkligheter; han kunde inte tänka sig hur hans ansvarsfulla och hänsynstagande rättesnöre skulle kunna gå i par med den främmande kvinnans ansvarslösa och egoistiska. Katt och hund hörde nu en gång till skilda släkten, och den ena arten skulle aldrig komma att klättra i trän.
Med detta är tiden mogen för att lägga in en brasklapp: boet var inte upptecknat med individens fastställda frånvaro, det fanns en dold tillgång att hämta fram i ljuset och fördela bland arvingarna. Harrys samhälle kände formler för att låta medborgaren att träda fram som individ, oavsett vilket läger han eller hon tillhörde. En sådan formel kunde gå ut på att bli "heligt förbannad" - och det heliga ursinnet var alldeles uppenbart en individuell affekt, det fanns bara en aktör som greps av helig vrede i Första Moseboken. Harry själv kunde av och till gripas av den heliga vreden och passade då på att ta ut svängarna ordentligt, det dröjde ibland en vecka innan han backade och intog sin gamla plats i ledet. I dessa tillstånd framträdde individen i sitt mest renodlade aggregationstillstånd i Harrys samhälle.
Därför, om frågan ställdes om "stilen" hos människorna i Harrys tid, eller "atmosfären", eller grundackordet, måste den besvaras mindre svepande, med en brasklapp i dokumentet: det fanns minst en och rätt säkert flera sanktionerade formler för initiativ av det slag som på andra spelplaner kallas "soloraider". Man kunde å ena sidan hänvisa till en utbredd önskan att sköta sig själv och axla exakt samma arbetsbörda som alla andra i laget, å andra sidan till en önskan att vara säker på att det som inte skötte sig blev omhändertaget och åtgärdat. På ett grundläggande plan gällde det att ingripa där medspelarna missat en brytning, men därutöver och inte minst: det var en tillgång att kunna bli så heligt förbannad att man drog i nödbromsen när missförhållanden nådde himmelsskriande proportioner. Summan av kardemumman blev att ingen i detta äktenskap mellan formelartad individualitet och inpiskad kollektivitet litade på de andras förmåga, och inte på den egna heller. Människorna var och förblev egoister med socialt ansvar, kollektiva egoister, och eftersom egoisterna inte var benägna att axla bördor som pådyvlades dem av andra egoister, byggde de institutioner för att ta hand om uppgifter, som eventuellt behövde tas om hand. Dessa lagmaskiner var på nytt kollektiv, saknade alla individuella drag; ingen kunde skilja "socialstyrelse" från "luftfartsverk" eller "riksantikvarieämbete" på fysionomin. På detta vis hade det uppstått och permanentats en frasens betoning på samhälle och kollektivitet i en nation av fullblodsegoister, en tungans bekännelse till individualism, ja: solipsism, i ett kollektiv av medkännande omsorgsmänniskor.
Eftersom samvetena, eller känslan för att allt inte stod rätt till (sköttes av-isningen av flygplansvingar på ett korrekt sätt, fick de hjärndöda den tillsyn deras tillstånd krävde?), ändå med jämna mellanrum ansatte sinnena, rasade också en ständig strid kring gränserna för det kollektiva ansvaret. Resultatet blev två rörelser, en nedrivande och en uppbyggande, som bekämpade varandra och höll varandra i schack, här kom de gamla och delvis övergivna barrikaderna återigen till god nytta. Denna oavbrutet pågående strid skapade spänningar i folkhavet, som nådde sin kulmen, förlöstes och ersattes av ett tillstånd, som drog i andra riktningen: mjukgörande, upplösande. Det var som en våg i strandkanten, som byggdes upp, bröt över och drog sig tillbaka. Systemet spände upp sig, befriade sig, spändes upp och befriades på nytt. Spänningar och konflikter undveks inte till varje pris, men stor möda lades ned på att hålla dem inom rimliga gränser. Vetenskapen berättade om forna högvatten, om århundradets våg, men sådana fenomen hörde det förflutna till, man behövde inte längre ta med dem i kalkylerna.
Harrys förbittring över det han hade sett i garaget var så stark, att han beslöt sig för att uppskjuta samtalet med sonen. Som om man alls behövde fraternisera med våld och spänning, som om man utan risk kunde leka med elden! Han hade läst om skidturisters svaghet för att bedriva friåkning på områden, som låg under lavinfara, och forsfarares vådligheter i brusande älvar; sådana övertramp skulle han aldrig göra sig skyldig till. En människa, som kände sitt ansvar åkte inte fritt under lavinhot, så kunde han formulera en av de trossatser, som bar upp hans samhälle.
Och tobaksrökning: hade pojken inte fått upplysning om dess vådor!

-Vi fick förresten ett anonymt samtal igår, sa Rut.
Han satte sig upp i sängen, tände ljuset. -Jag skall säga dig vad jag tycker: det är som om mörkrets förste rör på sig, eller trollen sticker upp huvudena ur sina hål och glor. Håller världen på att förändras på nåt sätt? Är det en invasion eller ett sista utbrott av nån efterbliven rest, som har kommit efter i utvecklingen och gör sig påmind? Jag känner mig snärjd av ett urgammalt nät, som inte borde finnas där och inte skall finnas där. Det märkvärdigaste för mig är att det hela tiden verkar som om det är jag som skall fångas, kan nån förklara vad det beror på?
-Du får göra som Luther, slänga bläckhornet i väggen.
Hans tankar hade redan växlat spår. -Tänk dig att någon kommer från en annan planet och är tvungen att försöka lära sig nåt om oss - och först snubblar över en sån film! Vad skulle han tro? Han skulle ju behöva upplysas om Einsteins teorier, få ett hum om Spencer och Stuart Mill och Marx, läsa Hegel och Russell och Wittgenstein. Och Luther klarar man sig inte utan, han måste komma med på ett hörn. Utomjordingen skulle vara tvungen att sätta sig in i Taylorsystemet och bekanta sig med Ford och Krupp och Nobel, och han skulle inte begripa ett jota utan att känna till FN och Socialistinternationalen och EU och Världsbanken. Och hela politiken, hur förklarar man den för en marsmänniska! Men vad skulle han få se i vårt garage? Apor som jagar småtjejer genom mörka skogen... Det är som hakkorsen och satanssymbolerna på busshållplatserna: absolut negativitet. Herregud! Satan! Jag skulle vilja säga: punkt, slut! Det hör det förflutna till. Det är finito.
-Kanske är det en sån film utomjordingen borde se först, för att lära sig nåt om - oss.
-Det kan ju aldrig bli partilinjen: sympati för djävulen.
-Du har antagligen rätt på den punkten.
-Kanske borde jag ta en time-out. I preventivt syfte.
-Harry, har du kvalificerat dig för en time-out?
Harry suckade: Du har rätt: ingen time-out för mig heller, det skulle vara ett dåligt föredöme för de andra, om jag tog en i alla fall.

Time-outen var utan tvekan en institution i tiden, trots att själva termen antydde transport till en punkt utanför denna. Om en offentlig person av något slag ertappades i svängen under försvårande omständigheter, kunde han eller hon ta sig en time-out för att reparera sin image, och det är sannolikt att tiden löpte långsammare för en och annan under denna karantän, men still stod den knappast. Under karantänen gick man ut med hunden, klappade sina barn på hjässan och idkade könsligt umgänge enbart med sin lagvidga; allt detta fungerade som en sorts skampåle i det moderna samhället. Det var också tillåtet att spela bingo, och krocket på gräsmattan utanför radhuset. Det är lätt att förstå att offentliga personer, som hade satt värde på den sväng ur vilken de slungats av en medial dom ex tempore, kunde åldras i förtid i time-outen; i så måtto fungerade den snarast som potentierad tid, tid och vara hörde alldeles avgjort ihop på något sätt.
I Partiet fanns alltid en time-out-grupp på ett halvtjog förtappade själar, detta var inget att huttla om och inget att göra stora ögon för heller; man hade ju nu en gång sin bas av pigor och drängar, och i denna kader fanns inrotade traditioner för både det ena och det andra. Om ett finger vinkade från logen var man kvick att klättra upp för stegen, och flaskan hörde naturligt hemma i sammanhanget. Obetalda skatter och räkningar kvalificerade också för time-out i politiken, men här varierade straffskalan beroende på tillhörigheten, på den borgerliga sidan höll man helst kunskapen om ekonomiska snedsteg inom familjen och betalde de obetalda räkningarna utan att blinka. Här drabbade den offentliga degraderingen snarare den som drog in för lite pengar än den som gav ut för mycket.
Han tänkte förtrytsamt: time-out! Time-outen signalerade att en politiker som hamnat i medias sökljus var nere på knäna och att räkningen hade nått fram till sju eller åtta, under dylika omständigheter skulle vilken förnuftig människa som helst begära time-out! Och Partiet hade aldrig varit nere ens på ena knäet, trots detta hade det fått höra denna uppmaning från den första dagen av sin existens. Som om det behövde påminnas om det faktum att motståndarna önskade det ut ur Historien!

25 kB, senast korrigerat 17.7.06.