20. Ett Ph. D.-diplom är något att ha. (Ständigt denna Hasse)


Andra prövningar, mera som nålstick eller huvudvärk, men man var fortfarande tvungen att förhålla sig till dem, passivitet kunde straffa sig. En tog avstamp i ett rykte: Hasse, kommunens allt-i-allo på datorområdet var inte vad han föreföll vara, men en förklädd prins med ett Ph.D.-diplom på hundrafemtio grams glättat kvalitetspapper i bagaget.
Ryktet tände en röd varningslampa i kommunalrådets sinne och han ansträngde sig genast för att dämpa alla inblandade: Överlämna saken åt mig. Inget fack, inga repressalier, inga tjuvnyp, låt mig ta hand om filosofidoktorn.
Trots löftet tog det honom fjorton dagar att samla sig tillräckligt för att angripa något som i slutänden kunde visa sig vara ett ytterst allvarligt problem, ett som krävde noga övervägt och beräknat ingripande. Till att börja med: datorsnillet var inte inblandat av en tillfällighet, med flertalet andra juvenila individer delade grabben en sorts överkänslighet för vissa aspekter av den moderna världen. Alternativt kunde det hävdas att han bara var en sorts katalysator, som alltid gick efter hela handen i situationer som egentligen inte var konstruerade för att lämna ifrån sig hela handen. Hasse var i sin tur bara en del av problemet; en annan var de akademiker som kopierade kollegor eller publicerade sidor ur telefonkatalogen som grundforskning. Och förlänades inte fotbollsspelare, aktörer, underhållare hedersdoktorat på de mest dubiösa grunder? Ph.D.-institutionen hade urholkats med tiden, och få kunde svära sig fria från skuld. Dessutom: akademiska titlar hade alltid varit en begärlig vara, såld och köpt i tusentals år. Sist men inte minst, var det inte Partiets uttalade avsikt och mål att utjämna alla skillnader i rang och ställning mellan medborgarna, fanns det inte någonstans i det finstilta en klausul: Åt varje medborgare en doktorstitel?
Vid problemets kärna låg kanske frågan: fanns objektiv kvalitet eller objektiva kvalifikationer överhuvud taget, eller var de fantomer, produkter av en vilseledande ideologi? Ställt inför denna knäckfråga svävade Harrys samhälle inte på målet; man spenderade för att få ett kvalificerat ärende eller en kvalificerad tjänst utförd och erhöll i gengäld sina penningars värde, inte minst tack vare den av Partiet så påpassligt initierade konsumentskyddslagstiftningen. Ingen kunde skaffa sig ett Ph.D.-diplom på hundrafemtio grams kvalitetspapper utan någon form av kvalitativ motprestation. Det var på denna punkt som kommunalrådet kände behovet att gå fram med yttersta finkänslighet, en politiker var alltid tvungen att ta hänsyn till den spridda uppfattningen att värde mättes i penningar, på ena eller andra sättet. Om ett doktorsdiplom på kvalitetspapper ifrågasattes på lösa grunder, fanns det inte en risk att detta slog tillbaka mot grunden för allt samhällsliv: värdet av reda penningar?

Eller, om man angrep från en annan utgångspunkt: var det inte så att det arma datorsnillet bara utkrävde sin historiska rätt när han införskrev sitt Ph.D.-diplom, borde inte den möjligheten åtminstone övervägas först? Utan att gå händelser i förväg kan vi anta att kommunalrådet väl visste att de utjämnande initiativ som fortfarande kunde vara i svang därute hade flyttat från politiken till andra arenor. Den politiska reformen förmådde inte längre leverera på jämlikhetens område. Å andra sidan fanns det i alla sammanhang en sorts illusionär uniformitet, en virtuell jämlikhet som maskerade det faktum att världens husägare fortfarande samlade rikedom på hög, medan hyresgästerna utarmades mer och mer. För att ta detta ett steg längre: fanns det inte alla skäl att misstänka att visdom eller insikt eller kunskap anhopades på ett liknande sätt; intellektets husägare hade företrädesrätt, och världens tänkande hyresgäster lämnades att reda sig bäst de förmådde? Kommen så långt i sina överväganden sade kommunalrådet till sig själv: Världen är full av virtuella surrogat, och man får inte ta lätt på dem, surrogatet kan föregripa det sanna innehavet, karaokesångaren kan vara morgondagens Sinatra. Som nästa steg i sin tankegång sökte han upp datorsnillet och sade:
-Du vet, det finns stipendier för begåvade figurer, vi kunde fixa ett åt dig; du kunde studera datorvetenskap vid universitetet på halvtid och arbeta åt kommunen på halvtid. Han sa inte: och skaffa dig en riktig titel.
Den andre fattade galoppen med en gång, han var inte född igår. -Det är så jäkla trist, jag stod inte ut med det.
Så han hade försökt. -Men du vet hur man fixar datorer.
Harry behövde bara tänka tillbaka på den dag då Hasse hade avhyst en trojansk häst som hade smugit sig in i det kommunala stallet, med sina bara händer, den gången hade Harry själv varit beredd att skriva ut ett diplom på kvalitetspapper.
-Det gör jag.
-Hm, sade Harry. -Det här tål att tänkas på. Jag återkommer till saken längre fram, när jag har tänkt färdigt. Får jag under tiden be dig om en sak: ligg lite lågt med det här diplomet, va? Jag säger inte att du inte förtjänar det, ett Ph. D. diplom är något att ha, men det är inte alla därute som begriper det. Hur mycket gav du för det förresten?

Ett halstrat helgon hade i alla tider haft det lokala stiftets brandskydd på entreprenad, och skött åtagandet så utmärkt att folkbokföringen i stor utsträckning hade undgått historiens blästerlågor, därför fanns det skriftligt belägg för påståendet: kommunalrådet räknade sina anor från män och kvinnor som hade utmärkt sig för lärdom och insikt: prästmän, klockare, skollärare, flamskväverskor, barnmorskor och kloka gummor. (Och inte en enda av dem hade haft ett Ph. D.- diplom, än mindre fikat efter ett sådant, här fanns ett historiskt nytt behov). Närmast Harry i denna följd hans egen fader, stinsen, som under fem minnesvärda veckor hade trollbundit nationen medan hans insikter om nationens järnvägstationer rullades upp i den sanna kunskapens brytningspunkt, tv-programmet "Kvitt eller Dubbelt". Som han hade svettats i det hermetiskt slutna båset (programledningen hade insisterat på att han skulle bära uniformen), alla strålkastare på stinsen, sextio sekunders effektmusik, medan ett folk av handfasta järnvägskonnässörer jublat och lidit med honom! På detta sätt och endast på detta sätt blev ordet, eller kunskapen, kött. Det hela hade tagit en ände med förskräckelse och förintelse av kapital: ställd inför frågan om antalet spår som matades av vändskivan vid lokstallet i Töreboda hade stationsinspektorn svarat fyra, och det rätta svaret hade varit fem, åtminstone hade fem framstått som det rätta svaret vid tidpunkten ifråga, det var inte förrän senare som trägen forskning avslöjade att stallet i Töreboda hade fått tillökning; i begynnelsen ståtade det bara med fyra spår.
Märkt av det dubbla stigmat: avslöjad som en okunnig tölp och i samma veva en slösare, som inte hade vett att hålla på tiotusen, föll stationsinspektören huvudstupa ned i en djup depression, ur vilken välmenande försök från nära och kära först inte kunde lyfta honom. Harry kunde fortfarande i minnet återskapa utseendet hos det svarta moln, som kastat sin skugga över familjen Jönssons vardag de månaderna, även om den lutherska arbetsmoralen hade stått rycken: tågen fortsatte att gå efter tidtabellen. Till slut hade frälsningen infunnit sig i form av Anton Hellberg, den välsignade folkbildaren, som under träget arbete i ortens smalspåriga studiecirkel grävt fram ritningar som demonstrerade Törebodalokstallets ursprungliga utseende; man hade slagit ut en vägg och lagt till ett extra spår. Detta förödande misstag från juryns sida fick genast en avläggare i riksspråket; för all framtid skulle nationen komma att benämna ett felaktigt påstående, som avslöjades genom bättre vetande insatser, för en "Törebodare". Stationsinspektorn kände sig i viss mån upprättad genom detta bidrag till det levande språket, efter ett tag började han le med ena mungipan och tog åter kakor när det var bjudning.
Långt senare ställde sig den egentliga tiotusenkronorsfrågan: vad hade förmått en statstjänsteman att på detta sätt kasta sina affekter i detta livet, sina innersta känslor, sitt hopp för evigheten i gapet på kreti och pleti? Statens kaka var liten men säker, och en stationsinspektör väntades först och främst söka sin belöning i den lilla men säkra pensionen, i andra rummet kanske i medaljen för nit och redlighet i statens tjänst, allt annat var förkastlig hybris. Och ändå kände historien mer än en Ikaros, som flugit för högt och bränt sig på projektörerna ovanför tv-kamerorna. Den förkastliga maldriften fanns under alla uniformer, som en pendang till strävan efter den lilla men säkra pensionen, man fick räkna med den också hos bagare, sotarmästare och stationsinspektörer.
Se bara på stinsen där han vankar av och an utanför stationen, med flaggan hoprullad under armen! (Harry kunde göra det på beställning, filmen drog igång bara han blundade). Det finns något ruvande och oförlöst över honom, också i hans suveräna behärskning av sitt revir. Hans individuella tåg är avställt på ett stickspår, men säkert drömmer han fortfarande om en större tidtabell, en större bana! Han böjer sig över en liten gumma, talar högt för hon hör dåligt, försäkrar: Tåget är bara försenat, det kommer in på spår tre om sex minuter. Han tar barnvagnen från en mamma och lyfter den över de farliga spåren, kastar i förbifarten ett öga åt signalerna, stryker ett maskrosfrö från slaget på kavajen, rättar till skärmmössan. Uniformen signalerar: jag är en funktionens underofficer, det allmännas tjänare, inte patrullerar jag min perrong för att vinna folkets kärlek, eller tillgivenhet, eller bara: uppskattning, nej, i sista instans går jag här för den lilla men säkra pensionens skull.
Fritänkare och materialist och frimurare och spiritualist var han också, och varje ny egenskap som lades till gjorde honom mer oklar, mindre smalspårig. I sin omgivning kunde Harry se hur uniformerna maskerade oväntade förmågor; fanjunkaren komponerade kammarmusik, tullinspektören snidade bärnsten, lantmätaren svarvade skålar i körsbärsträ. Det är den mänskliga själen, förklarade Anton Hellberg med höjt pekfinger, den söker alltid sitt utlopp, glöm inte själen, du Oskar! Och fritänkaren, som genast vädrade blå dunster, höjde sitt finger till motvärn och genmälde: Vetenskapen känner till ett enda utlopp hos människan och det är röven; om du envisas på den bogen kommer jag att fisa en sonat för dig.
Kunde man höra hanen gala i det ögonblicket? Harry var inte säker; Anton Hellberg var känd för att kunna locka tjädertuppar till sig bara genom att stoppa ett finger i munnen och klucka, hanegäll kunde han säkert prestera utan att röra ett finger.

Var kommunalrådet då en pretendent på att träda fram i den yttersta tidens tiotusenkronorsfråga, drömde han själv om att trollbinda miljoner med sin kunskap i "Kommunala affärer"? Nej, och åter nej, skulle Harry ha svarat om han fått erbjudandet, utan att fördenskull känna att han lade avstånd till fadern. Tiden hade ömsat skinn, prissummornas värde hade lyft med den allmänna inflationen och frågornas halt hade fallit med den beledsagande rekylen. (Det var oklart vilket som vägde tyngst). Det fanns inte längre heder att vinna i kunskap om egenskaperna hos vändskivan i Töreboda, ett oåterkalleligt brott hade inträffat i förhållande till det förflutna, stationsinspektörens svettströmmar i frågeburen var helt obegripliga, de körtlar som flödat tagna ur trafik. Nu fick man frågor som: tre av väderstrecken är norr, söder och öster, nämn det fjärde - och kasserade in hundratusen bara man vände näsan åt väster. -Jag skulle ha svarat sydväst, bara för att få med ett femte, muttrade Harry, och alla som kände tiotusenkronorsfrågans historia nickade god mening, det fanns en öm punkt därbak i historien, och det var de goda sönernas uppgift att upprepa fädernas missgärningar. Och för att ta detta ett steg längre: fanns det inte en omvänd logik i det hela; borde han inte som Hasses kommunale fader skaffa sig ett Ph.D.- diplom på hundrafemtiograms glättat kvalitetspapper? Han dryftade saken i med partivännerna, de avrådde unisont: Får murvlarna ögonen på det pappret är du körd i politiken, Harry, sen är du en död hund.
-Men om jag fäster prislappen längst ner då?
-En död hund; hör vad vi säger. Hur mycket betalar man för ett sånt diplom förresten, i runda tal; har du nån aning om det?
Nå, så återstod bara den gamla, vanliga politiska utvägen: dra saken i historisk långbänk. Under mellantiden skulle silverfiskarna börja gnaga på diplomets baksida, på det viset skulle hundrafemtiogramspappret gradvis förlora i vikt, och med det: i betydelse.

17 kB, senast korrigerat 23.10.06, 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 19
  • Svarta Hål, kapitel 21
  • Tillbaka till innehållsförteckningen