21. Fiju, fiju. (Eller: Drömmare i den hårda värkligheten, med en exkurs över Olof Tjocke, vars helighet skapade honom en segelränna genom densamma)


I Harrys nation var Verkligheten högsta hönset. Få hade sett dess ansikte, ännu färre kände dess rätta namn, men det antogs allmänt att den bar bredbrättad hatt och kastade lång skugga. När man trodde sig ha ställt den, slank den undan med ett hånskratt på öppen gata.
Till all lycka fanns det höns som kunde kallas nästhögsta eller nästnästhögsta och därför stod Verkligheten nära och kände sig kallade att axla bördan att tala i dess namn. Statsministern hörde till detta läger, så gjorde partiledarna och morgontidningarnas ledarskribenter, och den som var lyhörd kunde även längre ned i hackordningen höra ut höns som kacklade i verklighetens namn. Eftersom statsministern dessutom var partiledare och ofta före detta ledarskribent intog han en särställning, han var den jordiske ställföreträdaren och hade så att säga första tjing på uttolkningen av verklighetens budskap. En dynasti vid Nilens stränder hade på detta sätt återfötts vid ett nordligt innanhavs stränder, efter ett förunderligt historiskt språng över århundraden och breddgrader.
Om Verkligheten kan vidare sägas att den agerade som en modern chefsperson, den undvek direkt ordergivning och gav sina underlydande fria tyglar, det fanns till exempel ingen stående dagorder som förbjöd rovfiske eller utsläpp av förbränningsgaser. Misstag och felbedömningar i den dagliga praktiken rättades i gengäld med någon fördröjning, och då med hårda nypor. Därvid uppenbarades en central egenskap hos verkligheten, den var hård, hårdare än det isberg som rispade upp Titanics skrov. Hårdheten fogades till namnet som fast epitet: i den muntliga traditionen kring livets villkor stod medborgarna i givakt inför den hårda verkligheten. (Och här stod med en gång klart: Verkligheten var kanske en makt som styrde och ställde på utsidan, men den hade en stark ställföreträdare på insidan).
Hårdheten är en fysisk egenskap med egen skala: diamant repar kvarts, kvarts repar glas. Den som inte kände sin plats på skalan riskerade att stånga pannan blodig mot verklighetens hårda diamant. Språkets konvention angav i sin tur verklighetens ungefärliga position, den var yttervärld, men varken fågel eller fisk, utan gömd någonstans i ögonhöjd. Till skillnad från andra nationers tänkare hade filosoferna i Harrys nation - eller i vart fall filosoferna i Harrys kommun - därför aldrig brytt insidan av sina huvuden med att söka bevisa den mänskliga infattningens existens, det räckte för dem att en eller två gånger ha stångat pannorna blodiga mot den. Från samma utgångspunkt hade filosoferna i en grannkommun sedermera tagit avstånd från alla försök att bevisa något som helst, sann filosofi borde i stället bidra till att modifiera Verklighetens järnhårda parametrar. Partiets politik på det kommunala planet, mer än andra partiers försvuren åt att softa upp den mänskliga tillvarons infattning med krockkuddar, madrasserade hörn och handikapptoaletter, hade utan tvekan hämtat avgörande impulser från detta läger.

Pojkarna hade mött den hårda verkligheten i ett av de ställföreträdande hönsens gestalt och stångat pannorna i blod, den känsla som härjade i dem kunde kallas hat. Planlöst drev de fram längs gatorna och lät sin olust gå ut över lösa ting, blanka väggar. Om de hade velat klä sina känslor i slagord kunde de ha skanderat: Vi-ha-tar-po-si-ti-vi-te-ten! Vi är drömmare, eskapister, producenter och konsumenter av drömmar, ranka insekter med vingar som breds över vindarna, dragen, jetströmmarna i en värld, där varje tänkbar viloplats är bestyckad med feromoner, limstickor, fällor, systemgifter! Vem vill ta en risk med det positiva, när det till slut fångas upp och definieras, utan påtaglig vinst? (Vi avskyr verkligheten).
Det sista inte sagt rent ut, så mycket var de barn av sitt samhälle. Men de drömde om att avvika, försvinna med en fräck vissling på öppen gata: fiju, fiju, och man var borta, eller åtminstone utom räckhåll för verklighetens hårda nypor. Därmed blev det dubbelt tydligt: i dagdrömmandet låg en brist på underkastelse under högsta hönset, dagdrömmaren var inte inriden, en obruten eller ursprunglig instans insisterade på att få regera avsikter och handlingar. Såg man till utfallet skulle den nya regimen antagligen inte skilja sig mycket från den gamla, drömmar styrde och ställde med sina undersåtar likaväl som krass realism. Kanske låg lockelsen i den överlägsna förmågan att lyfta bilder över horisonten och låta dem skymta i ett lockande fjärrljus, det var svårt att säga. Om man drogs till rampljus, groupies, plats på listorna, lärde man sig fyra ackord och framförde tonsatta ramsor, i den kostymen kände man igen sina meddrömmare och blev igenkänd av dem. Härmningen kunde bli handfastare, men var då förknippad med större omkostnader: man drog på sig det skinn som hörde till en viss fysisk färdighet, försökte likna modellen i postorderkatalogen. Efter ett tag blev det tydligt hur försöken haltade eller föll till marken: den egna kroppen skulle aldrig stå på Mount Everests topp, trots dressen. Från den stunden var det öppna liknandet komprometterat, man vände ryggen åt det, kände skam, övergick till tyst, hemlig mimicry. I reträtten från öppet, frimodigt liknande till hemligt, skamset låg all vuxenhets början.
Det fanns en motsatt väg, ned i den glödande underjord som drev Mount Everest ihöjden. Ett alternativ för den som kände verklighetsflyktens sug, visste hur drömmar drog, pockade, lindade in, ville dra med sig, och samtidigt såg hur drömmarna själva fångades upp och gjordes på något sätt nyttiga. Det tog udden av frestelsen, sockersuget, genom att förneka det insmickrande och söta, i stället välja det beska och förnekande, det som stötte bort för en tid, innan också det blivit vardag och rutin. Det gick att vända drömmandet i konsekvent negativitet, när man hade lokaliserat dess källor och kunde köpa sig tillträde till eller bara: hacka sig in i dess värld.
Om Lars hyste några känslor handlade de om avstånd, förbittring, uppror. Han kände sig förrådd inför kamraterna, utpekad av en kväljande positivitet, som han redan hatade aktivt. Det negativa var inte lika påtagligt klassificerat och lät sig inte mobiliseras lika motståndslöst. Ingenting sade att slutstationen måste ligga här, valet handlade enbart om att undgå det positiva, vad som tog vid efter besöket i underjorden behövde inte specificeras i kontraktet.

Idéerna sprang inte längre upp i Partiet, om de nu någonsin gjort det. (Nej, källan hade aldrig funnits där, kunde han säga sig i mörka stunder: alla våra idéer är knyckta ur låneböcker). Numera kom de trendsättande idéerna i presentförpackning från kapitalet, med finansieringen klar, eller åtminstone skisserad i grova drag. Det kunde eventuellt krävas en motprestation: kommunal borgen, fri tomtmark, vatten och avlopp. Men föreställningen fanns redan, införskriven från annat håll. Detta var den mest smärtsamma upptäckt han gjort inom politiken: att han inte förväntades kläcka idéer för kollektivets räkning. Han förväntades inte ens koordinera, väntades bara finnas där som en sorts bagageinlämning, avnämare för andra aktörers kortsiktiga och glanslösa idéer.
I alla tider hade Partiet umgåtts med kapitalet. Det var ett måste: man var tvungen att fraternisera med alla aktörer på den högsta maktnivån. Förberedelsen skedde i ungdomsförbundet, där lärde man sig att känna igen nivåer, sålla ut störande element och ta-till-de-hårda-nyporna-om-det-behövdes. På denna grundskola byggde partiarbetarnas unika verklighetssinne och deras speciella handlag eller stil i maktutövningen. Ändå var partiarbetaren inte fullfjädrad efter att ha passerat den, tvärtom kunde han fortfarande bära på ett handikapp: det individuella främlingskapet inför kapitalets en smula tarvliga aktörer. I många fall mer än så: misstron, fientligheten mot desamma. Här gavs utrymme för att avvika från den determinerande klasstillhörigheten och omsätta andra, slumrande talanger än de hårda nypornas: gemyt, sällskaplighet. (Eller rätt och slätt fåfänga, ytlighet, egennytta, de flesta valutor verkade kunna omsättas på denna speciella marknad).
De personligheter, som präglat partiets politik och skrivit in sina namn i historieböckerna, hade alla haft denna förmåga att umgås med de andra under gemytliga former och samtidigt vrida ett maximum av resultatpolitik ur umgänget. När han vände sig om och sökte ögonkontakt med dem, fick han trots detta känslan att de kunnat hålla på sig, ägt en inre reservation som skapat frihetsgrader för initiativ och styrning. Hade inte en lång rad av Partiets företrädare faktiskt suttit ett pinnhål högre än många av sina motspelare och manövrerat säkrare än dessa i den nationella politikens labyrint? En sådan frihet var det första kriteriet på verklighetssinne. Så var det inte längre, Partiets guldålder låg liksom de borgerliga entreprenörernas långt tillbaka i tiden, nuet saknade det förflutnas positionella självklarhet, ingen vågade eller kunde längre stå på sig. Verkligheten hade dragit sig undan med en fräck vissling och lämnat sina förföljare på öppen gata; blinda, viftande med vita käppar omkring sig. Det hela var mycket bedrövande, denna känsla av att politiken hade sålt smöret och tappat verklighetskontakten.

Adulta varelser pressade ut lön ur tillvaron, på ett eller annat sätt, och hade pensionskonton, dessa två storheter utgjorde i förening den preliminära dödens attribut. Varelser under tjugo hade ingetdera, fastän Verkligheten ingalunda gav dispens, och fastän alla försök att undgå lön och pension slutade med blodiga pannor. Denna övergång från larv och puppa till vuxenhet förutsatte en smula ritual eller insparkning; i Harrys stam gick den till så att de unga vuxenkandidaterna tillverkade masker eller modeller av Verkligheten och för en tid dolde sig i dessa, innan de slutligen strök flagg, lät skalen falla och fogade sig under Högsta Hönsets hårda aspekt.
En hisnande grafik, ett förespeglat perspektiv med vidd och djup. En farkost i överljudshastighet, en kanal, en korridor, en canyon som avgränsar rummet åt sidorna, ständiga bakhåll, farkoster på kontrakurs, undanmanöver, minor, fiju, fiju, laserkanonerna spelar, krevader, krevader, undanmanöver, fiju, fiju, väldiga monster hugger från sidorna, minor, krevader, farkoster på kontrakurs, undanmanöver, fiju, fiju, NEW GAME. Den egna farkosten hade tre liv, outhärdligt spännande blev färden först när de två första förbrukats och resans sista, oåterkalleliga del tog vid, fiju, fiju, trång klyfta, vingarna vertikalt i rummet, tungan rätt i mun, vid utgången lurade fienden, fiju, fiju, minor, monster, farkoster på kontrakurs, hjärtat bultade, kamraterna flockades bakom ryggen: GAME OVER, krevad, vrakdelarna föll som snöflingor mot djupet, lugn över alla toppar, från grannen hörs en suck som kanske skall tolkas: thankgodimonlywatchingthegame.
-Den lydde inte! Jag tryckte, men den sköt inte!
Det var en ständig källa till dispyt: huruvida alla kommandon blev åtlydda eller om två kommandon kunde komma så tätt, att systemet bara hann följa det ena. Eller om programmet hade en frihetsgrad, som i sin tur tillät dess verklighet att ignorera kommandon.
-Äh, du höll på att skita i byxorna! Flytta dig, det är vår tur.
-Lägg av, va! Ni stod för nära och störde!
Den färdighet de utvecklade var osannolik. Första tiden kunde de hålla ett spel gående i fem minuter, längre fram en kvart, en halvtimme, till slut så länge att det blev Verklighetens randvillkor: stängningsdags, läxläsning, andra pretendenter, som satte stopp för resorna. Var och en av dem hade tillryggalagt ljusår på detta sätt; de var ärrade veteraner, masters of universe, med erfarenhet av den immateriella destruktionens alla fasor.
Efter ett tag började de avsmaka tanken att komplicera färderna, införa vägval: kanaler som grenade sig och mynnade ut på vida slätter, där det rådde ett tillstånd av tillfällig vila och överblick. Eller grenade sig och öppnade mot helt och hålletnya regimer. De gamla spelen var för enahanda, komplexiteten för låg. Denna känsla grenslade de uttjänta farkosterna och flög till producenterna, fiju, fiju, efter en tid återvände den med last av nya program, som kunde fängsla ännu en tid, tills också de behärskades med ryggraden. På detta sätt uppstod en jakt i jakten, fiju, fiju, i den ständiga utvecklingen fanns ett outtalat löfte: det du hittills har sett är ingenting. I slutänden skulle spelen skapa en mjuk verklighet, som överträffade den hårda vardagsversionen ifråga om spänning, möjligheter, lockelse. Man skulle ta steget över, bosätta sig och aldrig återvända. Det slutgiltiga spelet kunde heta Ingenstans, dess regler fick läras efterhand, skapades av själva resan, i ständig växelverkan, och varje horisont var ny, höljd först i dimma, på nästa steg bedräglig fixeringsbild, till slut löfte om förlovat land, som ändå inte var det rätta, den rätta vägen vek i stället på ett bedrägligt sätt åt sidan, som en snäv, slingrande ravin, utan perspektiv, utan löfte, och den var en bland tusen, och det den mynnade i var oföreställbart. Ett sådant spel kunde ha utsikter att vinna dem, men det fanns ännu inte att tillgå, allt i den hårda verklighetens montrar och diskar var upprepning, redan skådat, känt, eller blev det på ett par veckors tid.
Mest av allt avskydde de GAME OVER, det var ett intet värre än döden, återförvisning till Verklighetens livlösa klots. I den hårda verkligheten var spelet kört, inga frispel återstod.

En politiker kunde bli bjuden till golfklubb på söndagsmiddagen. Han kunde gå en runda om han hade lust, få sin sving korrigerad av sakkunniga instruktörer, fiju, fiju, invigas i frimureriet, erbjudas ett förmånligt familjemedlemskap (den borgerliga golfleken var på fallrepet, tappade proselyter). I samma veva kunde man träffa ett par personer som fumlade med en idé, ett projekt bakom ryggen. Det kunde ätas en bit, här eller där: personkemi över smaklökarna, senare kunde färden gå till något av hemmen, bastun var uppeldad, den perfekta värdinnan hade dukat fram småvarmt i gillestugan, där fanns den första grova kalkylen, ritningar hölls fram, modellen i liten skala beundrades.
Längre fram kunde han bjudas på tur med färjan, den stora konferenshytten var tingad och betjänad av tre kortkjolade värdinnor, vid landstigningen väntade en luftkonditionerad buss, färden varade i fyra timmar, ändade på kurhotell, cigarrer, levande ljus på bordet, leende värdar, allt går att ordna, affärerna väntar till i morgon. Inte ens detta behövde innebära tagande av muta, otillbörlig påverkan, det fanns prejudikat på saken. Nästa steg kunde bli: spanska guldkusten, Teneriffa, vid horisonten hägrade Kapstaden och Otaheiti. Livet var farligt, det gällde att passa sig, men om man inte umgicks med kapitalet gick affärerna kommunens näsa förbi. Han hade aktiverat sin skoltyska, skaffat sig två snygga kostymer, gått in i golfklubben och lärt sig svinga en klubba, fastän allt detta kostade på. Han hade lärt sig skilja bourgogne från bordeaux, odlad lax från vildfångad, hästbiff från nöt - inget av detta kändes heller som förspilld möda.
För egen del, för att inte helt och hållet slukas av den nya omgivningen, hade han ändå dragit gränser, som han höll benhårt på. Han tog inte emot presenter, inte så mycket som ett tändsticksplån, han handlade inte på det kreditkort han hade till förfogande i tjänsten, han deklarerade öppet sin avsky för jakt och alla slags vapen, han försökte undgå att bli sedd med kvinnor på tu man hand. Men han kunde dra vitsar ur ett outsinligt förråd, sjunga folkvisor och operettarior, traktera dragspel, utföra enklare trollkonster (och framför allt, göra en publikknipande akt av det hela) och hålla långa, infallsrika tacktal när detta var påkallat. För detta var han en kärkommen och eftersökt gäst i många sammanhang, och allt gick ut på ett och samma: att ur umgänget vrida maximal nytta för kommunens del.
Harry kände att han för länge sen hade lämnat den smala vägen och var tvingad att orientera sig i ett landskap som han inte var förtrogen med och hade svårt att överblicka; fullt av bunkers, fällor, möjligheter till felaktiga utspel. En oförsiktig knyck med klubban, och bollen gick hålet förbi. Samtidigt visste han: man hade ett politiskt liv på denna bana, trampade man fel var spelet över.

Och värst av allt: man härstammade i rätt nedstigande led från denna Verklighet, eller från ett av dess högre höns.
Vad skulle man med en fader till, som inte hade bättre vett än att ge sin son samma namn som en välkänd charkuterifirma, och dessutom var insyltad i en verksamhet, som på något sätt var suspekt eller mindervärdig i ögonen på de kamrater, vars sällskap man traktade efter? Det första skolåret på mellanstadiet hade knappt gått till ända när Lars första gången önskade att han hade varit avlad av någon annan, någon som gjorde livets väg lätt för honom i stället för att genom sin blotta existens, sitt sätt att vara, från början beströ den med törnen. Till och med en anonym donator skulle ha varit bättre. Så långt som till ambitionen att skapa sig själv, likt en antik gud, sträckte sig hans ambitioner ändå inte, denna väg tycktes ha avförts ur medvetandena med bioteknikens segertåg.
Som en följd av detta var det han, som tvingades ut i en anonym, undvikande tillvaro, en som gick ut på att till varje pris undvika att bekänna färg. Det var inte rättvist, det var inte han som genom sitt grymma fögderi klådde kamraternas försörjare in på bara skinnet och förbittrade deras liv genom tusen och en hindrande regler. Han hade bara haft oturen att födas in i detta läger. I begynnande självförsvar utbildade han sig till klassens rolighetsminister, skolans spexmakare, basketlagets hejaklackledare, skolfesternas dansmästare, allt som kunde ge omedelbar och kontant popularitet. Men bakom gycklarmasken fanns beslutet om en framtida väg, som inte fikade efter massornas gunst. Någon gång skulle han upprätta sig själv från absoluta nollpunkten, inleda en obelastad, prickfri tillvaro. Han var en befrielsearmé, som väntade på det gynnsamma tillfället, något som liknade regntidens inträde, då verklighetens djungel började grönska, och man kunde omdisponera sina styrkor utan ovidkommande insyn.

På denna arena utvisas inga hjältar, verklighetens uttolkare fortsätter att spöka långt efter sin ändalykt; i tankens mörker flyger de likt stora fladdermöss, och det berättas sedelärande historier om deras mödor och tillkortakommanden. ( ni må vara en stor man bland stjärnorna, men i den hårda verkligheten är ni allt en ömklig stackare, herr uttolkare ) I den intresserade mytbildningen kring en av kommunismens gudfäder har det till exempel hävdats, att han vid internationella kontakter alltid vände sig till adressaten på dennes modersmål, ett dylikt tillmötesgående har naturligtvis något komiskt över sig i våra dagar, där en eklektisk mix av anglosaxiska och latin installerat sig som Verklighetens unika tungomål. ( ja, och vi antar att Naturens Dialektik var det förfelade utkastet till en helt ny språklära ) Det kastar emellertid ljus över en föreställning som utmärker polyglotten: att man nalkas jordens babyloniska förbistringar bäst på deras eget, hävdvunna tungomål. Lika självklart är en läkare övertygad om att difterin kan talas tillrätta endast på sitt eget språk, och en general tvivlar aldrig på sin förmåga att komma till tals med fienden, i vilket väderstreck han än hör hemma. (Ja, till och med en kommunalpolitiker i en kommunal avkrok tror sig rätt säkert om att kunna adressera varje uppträdande problem i kommunen på dess eget tungomål).
Mot denna bakgrund ställer sig osökt frågan om det lämpligaste språket vid kontakter med Verkligheten. Det är alldeles uppenbart att denna uppställer ett aspektproblem, som förutsätter ett slags språkligt insektsöga med miljontals facetter hos den böneman som vill vända sig till helheten. Med polyglotten som förebild kan den hugade världsförbättraren därför frestas tro att han måste lära sig all världens språk för att på bästa sätt kunna kommunicera med utsidans alla aspekter. Denna slutsats, hur närliggande och frestande den än kan vara, är emellertid vilseledande, det råder i själva verket ingen brist på språkförståelse i den globala offentligheten. Den samlade mängden av prognoser och diagnoser är omätbar, och ingen svävar i tvivelsmål om deras utsagor. Trots detta väger de lätt, och den globala lyssnarskarorna har för längesen kommit till insikt om detta; när det kommer till kritan ignorerar den moderna världen alla yttranden om sina kriser och värker ut dem, utan hänsyn till dekorum. Det handlar om ett rent fysiskt-muskulärt förlopp, där den omgivande produktionen av ord och bilder har som enda uppgift att accentuera en typ av smärtförnimmelse som minner om födelsevärkar. Det är känt att självplågare i det förflutna brukade inta en aspirin som förberedelse för den moderna offentligheten, det är likaså ett känt faktum att detta skapar en smärtupplevelse i magtrakten och leder till en sorts mystisk union med världens värk. Harry, som var en modern människa och ansåg att man borde skona sig en smula, nöjde sig med en halv tablett paracetamol innan han slog upp lokaltidningen eller knäppte på tv:n. Därute rasade Värklighetens värk, värre för var dag som gick, media var avgjort en del av denna plåga, och en ansvarig medborgare förväntades solidariskt genomlida sin andel av den globala värken.
Det fanns ett motsatt läger bland förhållningssätten till världens värk, lågt rankat eftersom det struntade i den officiella och påbjudna Verkligheten. Det kacklade Game Over och hade sitt eget Högsta Höns. I Harrys tid upplevde kyrkan sin värsta lågkonjunktur på länge; verksamheten hankade sig fram som en skyddad verkstad, och återbäringen var klen. Detta kunde tolkas som ett tecken på att firman var på fallrepet, och att en konkursutförsäljning var omedelbart förestående. I omgivningen tog man lugnt på dylika rykten, firmor slog vantarna i bordet var och varannan dag. I hemlighet hade antikhandlarna emellertid börjat snegla åt inventarierna.
Nu är det ett faktum att ingen firma går omkull utan att sprattla emot; före konkursen har minst ett och ofta två åtgärdspaket stångat sina pannor blodiga mot den hårda verkligheten. I den tynande verksamheten var det naturligt att rikta sökarljuset mot de produkter som i första hand bar upp varumärket, ritualerna och sakramenten, de hade samma orubbliga ställning som Absolut Vodka i sitt segment av marknaden. För ett skolat öga fanns här goda synergier att hämta, om man var beredd att koppla den sakrala servicen till cateringverksamhet. I en tid där medborgaren fick morgontidningen i handen utan att spendera ett öre och flög halva jorden runt för växelpengar var det bara en tidsfråga innan någon kläckte idén om lågprisritualen med allt inkluderat. Detta banbrytande steg hade tagits först i Harrys kommun, vilket inte var förvånande, eftersom det var klent ställt med kyrkligheten där.
På så vis hade "Sankt Olofs Arrangemang" sett dagens ljus, dess logo återgav en av de dragiga och fuktiga men pittoreska Sankt Olofskyrkor som tärt på nationens kassakistor i snart åttahundra års tid. Allt kunde arrangeras: begravningskakor och tre skovlar mull, flaggan i topp eller på halv stång, Verdis sorgmarsch och Bröllopet på Ulfåsa, limousiner och grötris, batterivatten för dopfunten, rabatterat nattvardsvin från Australien och som krokanen på tårtan: det sakrala inseglet på hela paketet. Tio procent av intäkterna gick tillbaka till ritual och sakrament, plötsligt hade firman råd att reparera det läckande taket på kyrkan. Och bäst av allt: menige man kunde gifta bort eller begrava nära och kära för en spottstyver, det hela var så billigt att man precis som i lågprisflygets fall undrade vem som egentligen spenderade, om det var Högsta Hönset själv som satt igång den mördande reklamen.
Projektet var inte det värsta han sett, och det fanns egentligen ingenting som sade att det förtjänade uppmärksamhet från en seriös kommunalpolitikers sida, Harry var på väg till soptunnan med ett reklamblad från brevlådan med märket "All reklam undanbedes", när han lyfte bladet en sista gång och memorerade firmatecknarens namn, det kunde aldrig skada att klaga hos komminister Herrniander. Minnet sufflerade: Partimedlem, revolutionär teolog från universitetsstaden, två år bland gatubarnen i Rio Janeiro, och nu: catering i en socken bortom all ära och redlighet. Han kände genast ett behov att fylla ut luckorna i personbeskrivningen, till all lycka fanns det för stunden en person i hushållet som kunde bistå med expertis.
-Du glömde: dansk folkhögskola, svarade Jenny, med vindmöllor och hemliga konton i skatteparadis, dom är experter på tredubbel bokföring. Cateringfirman förvånar mig inte ett dugg.
-Aha, svarade Harry. -Hur får den revolutionära teologin den treeniga bokföringen att gå ihop?
-Tja, många prästmän är ju en sorts Tänkande Augustar när dom ger sig business i våld, dom är inte som vanliga, moderna kapitalister, nöjer sig inte med att bara tjäna pengar och hålla dem roterande. Med sin speciella bakgrund är dom kapabla att bygga upp en sorts evangelium som så att säga motiverar olika typer av sidoverksamhet.
-Ja, ja; och vad blir summan av kardemumman i detta fall? frågade Harry med viss otålighet.
-Summan av kardemumman är att Sankt Olof är den värste nidingsman som nånsin seglat mellan Skanör och Visby, och alls inget sockerhelgon. Han är så att säga ett helgon för den förtappade samtiden. Utan att anstränga sig ett dugg har komministern med en gång fått hundrafemtio osökta teman för utmärkta predikningar.
-Jag hade för mig att Luther mönstrade ut helgonen. Har den revolutionäre teologen sugit upp papistiska influenser i Brasilien?
-Tja, religionen kan ju aldrig förkunnas som teori, den måste bli kött precis som politiken, min käre Harry. Som komministern ser saken ligger problemet i att Jesus i alla tider har profilerats som ett sockerhelgon. Så han tog itu med att predika Sankt Olof, rumlaren och busen, eller Olof Tjocke, som svearna döpte honom till. Det hela har antagit drag av heresi, det finns dom som tycker att han bara predikar Olof och har spolat sockerhelgonet Jesus. Stiftet har redan visat honom verktygen och haft honom inne för enskilt samtal. Men prostar och biskopar vet att cateringfirman har femtio procent av alla vigslar vid nationens förvaringsanstalter för kriminella, och tungviktiga parbildningar skall naturligtvis ha Tjocke Olofs välsignelse, det har gått mode i den saken.
-Jesus Maria, viskade Harry. -Sockerhelgon, sa du? Det är ju en alldeles korrekt invändning mot alla bottenlöst tramsiga religioner, sockerhelgonen är olidliga efterhandskonstruktioner. Det här är utomordentligt intressant, alldeles banbrytande, här har vi en man som ser skriften på väggen! Och han tillade: Olof Tjocke, det var den karlen som seglade över land, var det inte, bergen delade sig för honom när han skulle till Nidaros? Det tyder onekligen på ett visst handlag med den hårda verkligheten. Det var vad de norröna folken värderad högst hos sina heliga män: förmågan att navigera mellan tillvarons grund och grynnor, och helst på torra land! Att svearna inte gillade honom talar ju bara till hans förmån.
-Pyttsan, jag tror det är plankat från Brendan. Eller tänker jag på Per-Albin? Kanske är det Moses. Nå, nåt av sockerhelgonen i alla fall.
Lars stod i en dörröppning, hade lyssnat till samtalet med öronen på skaft. Tre veckor senare uppenbarade sig en märkvärdig staty på gräsmattan i trädgården, den avbildade en överviktig viking med kors om halsen och svärd i hand, vingar på ryggen, anletsdragen tydligt hämtade från Per Albin-bysten på kommunalhuset. Med den fria handen runkade han, över hjälmen svävade en massiv gloria. Allt var byggt av sockerbitar och konstfullt kolorerat med karamellfärg; det handlade alldeles uppenbart om ett sockerhelgon. Reliken skyddades mot väder och vind av en grotta i papier-maché. I en offerskål (den härstammade från mikrovågsugnen) vid statyns fot låg tre enkronor. Rut hängde en talgboll för mesarna från glorian, Jenny tände två ljus framför offerskålen. -I sanning, ett under i min enkla trädgård, utropade Harry med bävan i stämman och fördubblade summan i det han tillade: Inte ville jag vara sämre man än svearna! På sockeln ristade han med spretiga runbokstäver: Lars, son av Harry. Men när han kom in i huset igen hötte han med pekfingret åt sonen och dundrade: När du gifter dig blir det Tjocke Olofs Catering för din del, sen får vi se vad du tycker om den menyn!
-Den har en underliggare, sade Jenny och smackade gillande. -Högst sofistikerat; i traditionen är det hedningen som får känna på Olofs övervikt, men vem skall underliggaren föreställa i det här fallet?
-En underliggare? sa Harry förvånat. -Det måste ha varit den jag kratsade på.
En ungdomens förförare, denne Herr Niander, man borde ta pulsen på honom, se vilken ull komministern var gjord av; Harry gjorde en minnesanteckning.

37 kB, senast korrigerat 31.1.07, 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 20
  • Svarta Hål, kapitel 22
  • Tillbaka till innehållsförteckningen