Den perfekta värdinnan hade dukat fram småvarmt i gillestugan, ärmarna var uppkavlade, pappren började komma på bordet. Harry hukade sig över en topografisk karta med förstoringsglas i handen när värden lade handen på hans rygg.
-Harry, det är en sak som måste klaras upp med en gång, innan vi går vidare.
Ingen kunde ta miste på den övertalningsförmåga som flödade ut genom handen, en lem med hög medfödd eller tillägnad konduktivitet för just denna egenskap. Bankdirektören Bärnsten var Harrys motsvarighet i det borgerliga lägret, en harmoniserande, utåtriktad personlighet, med mångsträngad lyra och en utstrålning av aldrig sinande välvilja, som verkade omfatta allt och alla. Den lokala ishockeyklubben åt ur bankens hand, men också vinterns svanar, när polarluften fick havet att frysa och hamnen fylldes av deras hungriga skaror. Om banken fick sin dekal med på ett hörn, och en notis i lokalpressen, tyckte den sig ha fått ränta för pengarna och flödet kunde väntas fortsätta i mån av gynnsamma konjunkturer. Samtidigt var det viktigt att inte bita den matande handen. I alla sammanhang var det viktigt, och om man glömde sig kom en försynt påminnelse.
Bankdirektören var dessutom en av de få som hade överlevt utrensningarna när fastighetsmarknaden kreperade (Harry mindes inte längre om det var för andra eller tredje gången), han var en överlevare från tiden före syndafloden, det måste man hålla honom räkning för. Och om allt detta inte räckte fanns ännu ett skäl: en gryende intressegemenskap, rentav vänskap. Harry reste sig. -Om det är nåt som skall klaras upp får vi göra det med en gång.
Bärnsten nickade gillande, bekräftande, såg sig omkring i rummet. -Det tar en halvtimme, och jag vet att det är lång stund att vara utan Harry, men eftersom det nu är ett gott ändamål, så... Spara några köttbullar, de är gjorda på blandfärs speciellt för honom.
Till sin förskräckelse tyckte sig Harry se att de övriga var underrättade om den sak, som skulle klaras upp. Själv hade han ingen aning om vad det var som krävde hans specifika medverkan. Detta var en ny aspekt på omgivningens anspråk på honom, normalt brukade han veta vem som behövde hans tjänster och varför man gjorde det.
Den övertalande handen styrde honom som ett lydigt kreatur mot utgången. -Det är inte mer än två kvarter härifrån, vi tar apostlahästarna så skall jag förklara på vägen.

Ett lätt duggregn föll över staden, ovanför dem lockande nattens sträckfåglar, på redden molade en mistlur. I rännstenen löpte en igelkott, med jämna mellanrum stannade den och försökte kravla sig över kantstenen. Harry hukade sig, fångade djuret och hjälpte det på väg.
-Sticks dom inte?
-Inte mer än en piassavakvast.
-Jag tycker dom är äckliga. Och lite kusliga. Tystheten.
-Ett härligt djur: den svenske igelkotten! Jag skulle kunna tänka mig att föda upp igelkottar och sälja dem till behövande för femtio kronor styck. Det skulle vara praktisk miljövård. Till saken, Ferdinand.
-Så här är det, Harry. Bankdirektören behövde stoppa upp och hålla i honom på nytt, detta ständiga handpåläggande kändes märkvärdigt, hängde tydligen ihop med arten av den sak som skulle klaras upp. -Tio procent av optionerna på Svanen ligger på en hand, och den handen vill inte släppa till om du är med i bilden. Det är visserligen ingen majoritet, men man kringgår inte tio procent så lätt.
-Nå, så får jag väl träda tillbaka då!
-Du är inte nyfiken på vad det handlar om?
-Hör nu här! Jag har stått i hetluften i mer än tjugo år. Hur många gånger tror du folk har vänt mig ryggen för partitillhörighetens skull, för det eller det som jag har sagt eller gjort eller påstås ha sagt eller gjort? Hundratals gånger. Även om det inträffar alltmer sällan. Hundratals gånger! Och här är det saken som är det viktiga. Den kan gå vidare utan min person.
-Jag måste ju erkänna, att jag tycker att personen ifråga inte ser till sitt eget bästa, och det sa jag rent ut. Men reaktionen blev en chock för mig. Tårar, hysteri, inkallande av husläkaren... Dina aktier stod inte högt i kurs i det huset.
-Ett fruntimmer? Ju mer du berättar, desto mer tänker jag att det måste vara fråga om ett missförstånd, en personförväxling.
-Det finns två kategorier av verkligt förmögna kvinnor härnere; gamla fröknar ur familjerna med namn - och byggmästaränkorna...
-Sluta upp att leka Kvitt eller Dubbelt!
-Änkan efter Sture Persson.
-Änkan efter Sture Persson? Förklarade hon vad det hela rörde sig om?
-Inte helt och hållet. Ni har tydligen nån gammal - vendetta på gång.
-Vendetta? Ah, vendetta! Den är faktiskt bara ett par dar gammal. Och skall jag säga som det är...
Här trängde Verkligheten in i Harry Jönssons medvetande. Den bultade på dörrarna och ropade genom brevinkastet: Det kan vara värt en mässa! Han tog sig åt pannan och suckade. -Hur hade du tänkt att det hela skulle klaras upp?
Den andre siktade med pekfingret mot en upplyst villa. -Hon sitter därinne och väntar. Jag blir här. Du går in och klarar upp det. Vi återvänder tillsammans till köttbullarna.
-Du var så säker på var du hade mig?
-Nåå... Säker är man aldrig. Jag gjorde en kalkyl utifrån dina genetiska förutsättningar. Och som du själv sa: det är saken som är det viktiga, inte personerna.
Det var alltså möjligt att reducera honom till en variabel i en genetisk ekvation? Naturligtvis var det möjligt. Harry kände sig som ett olydigt barn, som hanterades av en suverän uppfostrare. Han tog ett steg bakåt för att undvika fler handpåläggningar. Djupt i honom pyrde vreden, samma vrede som hade försatt honom i detta dilemma. Straffet hette: bita huvudet av skam.
-Om det tar lång tid?
-Jag väntar så länge som det behövs.
-Du kan gå hem, jag hittar tillbaka själv.
-Känns det inte bra att veta att det finns ett moraliskt stöd därute?
Harry lade sin stora hand på bankdirektören och lät övertalningen flöda genom den. Det skänkte honom omedelbar tillfredsställelse att vända den andres verktyg mot honom, han kände sig redan lugn och visste vad som skulle sägas. -Nu går du hem till köttbullarna, Ferdinand, och jag kommer efter när det är uppklarat.

Om den svenske igelkotten berättas det, att dess puls knappt är märkbar där den hukar i sitt vinteride. Ett dylikt hjärta klappar inte fortare för stora och energislukande mål, det klappar sin långsamma lunk för hög entropi och låg förbrukning. Om kommunalrådet på något sätt kunde betraktas som en allierad till eller böneman för den svenske igelkotten - och hans agerande vid rännstenen kunde tas som ett indicium för detta - är det inte otänkbart att han gick på igelkottarnas linje också när det gällde målen; hans hjärta klappade inte fortare för vare sig sanna eller inbillade storheter. Det var i så fall inte en brinnande selot, som vandrade uppför den grusade gången till sin mässa. Så långt komna på den nattliga promenaden måste vi överväga möjligheten, att det finstilta i Harry Jönssons bevekelsegrunder ännu inte var läst och tillgängligt för omgivningen, för säkerhets skull revideras rubriken med en gång, på tröskeln till omvändelsen. Värt en mässa är redan det modesta målet, exempelvis ett mål som utökar registret av handlingsmöjligheter vid oförändrad energiinsats. Detta är som bekant en kinkig sak, och de kritiska observatörerna har inte många projekt av detta slag att peka på i den moderna världen; de "stora" insatserna eldar för kråkorna utan att bygga bestående värde.
Hon satt på verandan, hade tänt levande ljus i rad på fönsterbrädet. Rummet var inrett, överallt märktes närvaron av en planerande och organiserande ande. Krukväxterna var utan tvivel äkta, av den sort som konsumerar koldioxid och producerar syre, med dammfria och glansiga blad. De rödskärmade bordslamporna stod där de skulle stå, tygernas färger och mönster var samstämda med mattans. Hon reste sig, sträckte fram handen, naglarnas pärlemorglans hade sin exakta motsvarighet i läpparnas lyster, och tänderna därbakom var lika osannolikt perfekta som pärlorna i halsbandet, kindhudens porer låg dolda under en tunn hinna, den plisserade kjolen hade exakt rätt längd. Hennes bröst, det man kunde ana av dem, var perfekta. Nu höjde katten huvudet och Harry var iakttagen av två ljusa ögonpar, som inte för ett ögonblick släppte honom ur sikte. Det fanns ingen vänlighet i luften, bara kallt, oavvänt iakttagande. Han överväldigades av en känsla av kuslighet, men fortsatte själv att iaktta, spanade efter kitsch eller kattguld; någon form av brist i denna överväldigande ordning. Den måste finnas där, osynlig, det gällde bara att ana den med ett sjätte eller sjunde sinne och rycka ut den, som en sorts grundbult. I nästa sekund skulle hela gittret störta samman och världen vara fri till rörelse, utveckling. Utan att tänka sig för vände han ryggen åt henne och underkastade krukväxterna, gardinerna, lamporna en andra granskning.
Allt var perfekt, otadligt, vittnade om smak och omdöme.
-Var så god och sitt.
Harry satte sig, lutade sig framåt i stolen och knäppte händerna över knäna, harklade sig. Till hans förvåning förekom hon honom.
-Herr Jönsson: ägnar ni verkligen Lars så mycket tid och uppmärksamhet att det ger er rättighet att förebrå mig för att inte övervaka och censurera min egen sons inköp av videofilmer?
Han rätade på ryggen, harklade sig.
-Jag tror att den här saken har kommit på fel bog från början. Hela min reaktion skedde så att säga i affekt, och det är därför jag har kommit hit. Jag vill förklara min ståndpunkt och rensa luften mellan oss, om det går.
-Svara då först på min fråga.
-Vad är det för norm som avgör att man ägnar någon tillräcklig tid och uppmärksamhet?
-Tja, man skulle kanske kunna tänka sig att ni inrättade ett departement för den sakens skull också, men egentligen skulle det ju räcka med att låta personen ifråga avgöra på egen hand.
-Och personen själv har låtit er förstå att han kräver mer tid och uppmärksamhet från sin fars sida? Det förvånar mig om så skulle vara fallet.
-Skulle det också förvåna er om jag berättar att Lars för mindre än en vecka sen satt i samma stol som ni nu sitter i och anförtrodde mig att han kände sig så missförstådd och olycklig att han umgicks med planer på att ta livet av sig?
Harry reste sig ur stolen. Hennes ögon glänste farligt, hon hade tagit upp katten i famnen och kammade sakta med fingrarna genom dess päls.
-Bästa fru Persson: varför tar våra samtal alltid en så olycklig vändning? Låt mig svara så här på er fråga: har ni en aning om hur många tonåringar som känner sig dödligt missförstådda och har ett behov av att bekänna detta i de mest oväntade och malplacerade sammanhang för att på det viset skaffa sig en smula sympati? Inte tusentals - jag vågar påstå: miljontals! Den händelse ni har relaterat för mig har jag hört återberättad i otaliga varianter inom min bekantskapskrets, och med olika aktörer var gång! Ni skall inte bekymra er för Lars: han har ett utmärkt förhållande till sin mor, det råder fullständig öppenhet mellan dem och ett absolut förtroende, som utan tvekan skulle avhålla honom från dumheter av det slag som ni nämnde. När det gäller mig är saken mer komplicerad: Lars känner det som om jag komprometterar honom i hans omgivnings ögon, och det verkar som om upplevelsen av att jag framhärdar i mina övertygelser och min politiska verksamhet förbittrar hans tillvaro. Föreställ er hur jag upplever det i en värld full av vankelmodiga själar, som stryker flagg för minsta anledning! Övertygelse och beslutsamhet håller på att bli en bristvara, och jag hör till dem som beklagar det, tjugofyra timmar om dygnet, men min egen son är en vingelpetter! Det är väl ungdomens egen logik, och jag säger mig själv: det kommer en motreaktion. Jag får vänta och se tiden an.
Hon hade rest sig, med katten i famnen. Två tårar drog sakta över kinderna, utan att lämna spår i make-upen; denna yta ägde till och med en sorts fältmässighet. Hennes bröst hävde sig och sänkte sig, han tog blicken från dem med en kraftansträngning.
-Jag ser att samtalet inte är angenämt för er. Varför går vi inte över till det jag vill ha ur världen med en gång! När jag kom in i det här rummet slog det mig hur välordnat och smakfullt allting var, och jag tänkte: den människa som ligger bakom måste vara en fiende till alla slag av oordning och förstörelse, inklusive den jag åstadkom genom att öppna kassetten. Och eftersom jag själv i grunden är likadan är det inte svårt för mig att se och känna att jag har gjort er orätt. Låt mig därför föreslå följande: jag går till affären där bandet blev hyrt, ersätter dem för alla kostnader - och så är saken ur världen. Skulle ni kunna acceptera en sån lösning?
-Ni anser alltså inte längre att vi bör se igenom filmen tillsammans?
-Alldeles bestämt inte: nej! Allt våld som visas på film eller skildras i text bekommer mig illa, jag anser nämligen att det har en koppling till våldstendenser i samhället, som det är min uppgift att hålla tillbaka.
Hon log snett, och för första gången såg hon honom inte rakt i ögonen.
-Om jag får exakt den filmen - så är saken ur världen. Jag vill se vad det var som upprörde er så mycket innan jag lämnar tillbaka den.
-Det skulle väl gå att ordna. Jag vet inte säkert, men jag tänker mig att det skulle gå. Är vi alltså överens då?
Hon nickade stumt.
Harry harklade sig igen? -Det var alltså - enbart - detta som saken gällde?
Hon gjorde en vrång grimas: Om man ser till hur era partikamrater i länshuvudstaden har strött pengar för vindarna i alla större investeringar under senare år kan det naturligtvis finnas skäl för betänkligheter i ett projekt där kommunalrådet Jönsson är inblandad också. Varför skulle han vara bättre än sina likar? Är ni inte lite av en säkerhetsrisk i hela projektet?
Harry, som hade varit på väg att resa sig ur stolen, sjönk tillbaka, satte sig tillrätta och höjde hakan: Jag hade mer väntat mig nåt på den bogen. Låt mig då säga först som sist: länshuvudstaden är historiskt sett ett utomordentligt tråkigt kapitel, vare sig den kommunala enheten eller dess tongivande politiker under senare år kan anföras som föredömen. Det är sant att det föredrag som en gång i tiden markerade Partiets födelse, hölls i denna stad, men det har flutit mycket vatten under broarna sen dess, och orten har så att säga förskingrat sin förstfödslorätt. Jag skulle vilja säga att den nådde kulmen av sin utveckling redan för sextio eller sjuttio år sedan, när Partiets företrädare fortfarande höll fanan högt, och det fanns en motkraft till Partiet i form av en bildad bourgeoisie. Sen dess har staden fallit tillbaka i något som jag vill kalla provinsens gråtmilda navelskåderi, och vare sig institutioner eller företag tycks idag förmögna att göra någonting rätt. Allt tänkande inom denna stads hank och stör är banalt och sentimentalt, och så fort man får en chans letar man efter trender och moden att kopiera. Det passar bra in i den bilden att reaktionära och nationalistiska grupper idag mobiliserar starkare på första maj än vad Partiet förmår göra. Det återstår en sak för länshuvudstaden: att i kraft av sin goda och fungerande infrastruktur attrahera en ny befolkning - det är inte svårt i dessa dagar - och börja på ny kula igen. För egen del vill jag bestämt säga: jag vill inte och kan inte dömas efter länshuvudstadens mått, minst av allt i detta projekt.
Hon mätte honom uppifrån och ned med road min. -Låt oss nöja oss med det tillsvidare då. Jag kommer kanske att bli tvungen att påminna er om dessa ord längre fram i tiden... Men den dagen, den sorgen.
-Och jag kommer att stå fast vid dem. Han harklade sig på nytt: Jag har ett viktigt möte, där jag är väntad, så om ni ursäktar mig, fru Persson... En sak till: jag blir tvungen att ta upp det som nämndes här med Lars, att inte göra det skulle kännas fel.
Hon reste sig, vände ryggen åt honom utan att räcka honom handen: Jag kan själv "ta upp saken" med honom, han är nämligen nånstans här i huset just nu.
Hon gjorde fortfarande ingen ansats att ta avsked.
Den lilla extraupplysningen tog Harry på sängen, det fanns ingen självklar replik, och han backade fort ur rummet tills han stötte emot ytterdörren. Där vände han på klacken och yttrade en sista gång över axeln: Då ber jag att få tacka för mig.
Utanför grinden väntade bankdirektören. Han grinade upp sig och boxade lätt mot Harrys överarm. -Det tog lång tid! Fick du omkull henne?
-Jag sa ju till dig att du inte behövde vänta!
-Gick det bra?
-Inte vet jag.
-Men saken är ur världen?
-Ferdinand: saker går aldrig ur världen. Det är som med nånting man gräver ner i jorden, det ligger där, fastän du försöker gömma det och glömma det. Du behöver inte ens gräva, det räcker att du sprider ut ryktet att det finns där. Inte ens ett rykte går ur världen när det en gång har fått fotfäste. Inte ens en aning. Inte ett...
-Saken är alltså inte ur världen?
-Det var som om det fanns en apterad mina därinne. Jag begrep mig inte på modellen, det var nånting i mekanismen som var nytt för mig. Saken är väl ur världen - tills vidare, men inte för gott, det tror jag inte.
Bakom deras ryggar brast en kvinna ut i gäll, tjutande gråt inne i huset.
Bärnsten gjorde halt mitt på gatan. -Jag har hört på omvägar att hon har bägge brösten bortopererade. Synd på ett så grant fruntimmer, det skall nämligen ha varit onödigt, dom hade strulat med diagnosen. Sånt borde inte få hända, men det gjorde det i det här fallet.
I det inre rum där han bodde och kände sig hemmastadd kände Harry hur väggarna lutade inåt, som om en jordbävning hade slagit till och byggnaden var på väg att ge vika. Han tyckte inte om tanken på det diagnostiska misstaget, den fick det att susa i öronen på honom. -Satan! Det här är inte verkligheten!
-Jodå. Den andres hand grep honom stadigt om handloven. -Se: den svenske igelkotten är tillbaka i rännstenen igen.
Harry blev lugn när han fick syn på den svenske igelkotten.
-Det kunde du gott ha talat om i förväg.
-Skulle det ha hjälpt dig på nåt sätt?
-Det här att hon vill satsa, har det nånting med sjukdomen att göra?
-Troligen. Folk som får cancer får en knäpp.
-Men hon hade inte cancer?
-Hon var bortrest en månad, innan dess hade hon gått på fester, åt rådjur och lax, drack vin... Efteråt var det bara grönsaker, fiber, mineralvatten. Folk drog sina slutsatser, och det började surra på djungeltelegrafen.
Efter en stund lade han till: Det var i alla fall bra att du pratade med henne. Man gör ingenting värre genom att prata.
-Du känner henne väl?
-En bankdirektör blir en sorts biktfader för sina kunder. Hon är en driven spekulant på börsen, uppe på banken var och varannan dag.
-Måste du inte iaktta en viss sekretess?
-Jo, men i det här fallet upplever jag att vissa barriärer är genombrutna.
Vad menade han med det?
-Hennes före detta hette Harry, han också. Namnet slår kanske an vissa strängar.
-Nå, det finns väl ett par hundra Harry bara i den här stan.
-Men bara en Harry Jönsson.
-Vi tar vägen genom kyrkogården, sa Harry. -Jag behöver klara tankarna.
-Är grindarna inte låsta på natten?
-Det har varit åverkan, grindarna går inte längre att låsa. Jag hörde det på kontoret i morse, frågan om bevakningen var uppe.
-Man kunde sätta upp kedjor och hänglås och låsa på natten.
-Det tar alltid ett par dar att få nånting gjort, du vet hur det är i den kommunala förvaltningen. Mannen, byggmästaren, var det inte nåt egendomligt med det dödsfallet?
-Han hörde inte till mina kunder.
-Och då vet du inte?
-Kanske vet jag nånting, men vi skall inte skvallra om de döda, inte när de hör på. Han ligger begravd härinne, där har du gravplatsen. Alltid friska blommor, och hon sätter dit dem själv. Det var ett bra äktenskap har jag hört, trots åldersskillnaden. Hon saknar nog sin Harry.

Det var han själv som hade valt väg. Efteråt tänkte han anklagande: Det var jag som föreslog det, precis när nån hade varit på grindarna: vad skulle vi där och göra?
De kom släntrande sida vid sida: knastrande singel under fötterna, dofter av kåda och harts i näsan, stadens ljud och ljus egendomligt milda, filtrerade genom det städsegrönas täta grenverk. Med en gång fick Harry en känsla av att allt inte stod rätt till, han stannade upp och vädrade, lyssnade. Hartsiga dofter från thuja, idegran, buxbom, cypress, en långtradare som växlade upp och gav gas, den ensamma sirenen ute på redden. I den fuktiga luften en svag surhet, som röken från fyrverkeripjäser, någonstans en gren som bröts, singel som knastrade under fötter. Han hukade sig och sökte fritt synfält nära marken.
-Här är folk inne.
-Grindarna var ju öppna.
-Dom är visst inte så angelägna att träffa oss. Nu springer dom. Vänta, bli här Ferdinand. Bli här och rör dig inte ur fläcken förrän jag kommer tillbaka.
Han lämnade den andre och började springa i hukande ställning, samtidigt som han sökte väg framför sig. Han hade hunnit tio steg när det flammade till: mellan thujorna ett vulkanutbrott, mot kinden en hastig drag, följt av ett kvalm av sura kväveoxider som blev hängande i den fuktiga luften. Harry kastade sig intill en gravsten, vigt och snabbt som en mönstersoldat, och vrålade så att det gav genljud på kyrkogården: Skydd!
Bankdirektören stod där han blivit lämnad och gjorde inte en ansats att söka skydd, kanske hade han ingen soldatutbildning. Han sa bara helt lugnt: Det är över nu.
-För helvete, det kan komma mer!
-Det är över nu. Dom kan bara ha varit ute efter en sak.
-Hur kan du veta det? Harry var tillbaka och drog in honom bakom ett träd, häftigt, som när man rycker åt sig ett olydigt barn vid kanten till ett bråddjup.
-Kom skall jag visa.
-Vänta två minuter åtminstone!
Den andre ryckte på axlarna och stoppade händerna i rockfickorna. Harry behöll i alla fall greppet om armen medan han omständligt räknade till hundra. Det gick säkert fyra minuter, så lång tid behövde han själv för att lösa den gåta som ställdes av den andre: armmuskelns spänning, ansiktets uttryckslösa stumhet, hudens ymniga svettning. Han stod som en löpare som fastnat i startblocken och utförde hela sitt femtonhundrameterslopp där.
-Hör: sirener, nån har ringt polisen..
-Kom skall jag visa dig vad dom var ute efter.
-Gravstenar med stjärna. Under nån av dem ligger anhöriga till dig.
-Du har fantasi, Harry. Du kan föreställa dig det onda.
-Man måste vara en smula ond själv.
Fyra stenar var välta, tre av dem hade rämnat och tippat ned i grunda kratrar. Harry reste ett fragment och läste: Ferdinand, vände upp ett annat och fyllde i: Bernstein. Han såg sig omkring och granskade de närliggande stenarna: kors, kors, duva, kors.
-Min far. Han ville ligga här, just här.
-Finns det fler stenar med stjärna?
-Inte här. Han ville ligga här, på gamla kyrkogården, där träden växer som tätast.
-Tänk att vi skulle komma precis när det hände. Sannolikheten är ju mindre än en på miljonen. En på miljarden.
Bankdirektören snyftade och kroppen ryste till, det var bättre än den föregående tystnaden. Harry la en arm över hans axlar och ruskade honom varsamt, i samma ögonblick upptäckte han en laddning, som inte detonerat på det låga gjutjärnsstaketet framför sina fötter.
-Såna klantskallar, utbrast han. -Inte ens det kan dom göra ordentligt.
-Förlåt mig, fortsatte han i nästa andetag. -Det här är min första gravskändning, jag är debutant. Det är inte lätt att hålla tungan rätt i mun. Vi skall bort härifrån och varna polisen, kyrkogården måste spärras av. Så länge här är en laddning kvar skall folk hålla sig borta, såna grejor får bara hanteras av experter.
Bankdirektören fnissade till. -Det är faktiskt min debut också. Jag känner inte ens till säkerhetsbestämmelserna vid gravskändning. Tänk om dom tror att det är vi förresten, vi är ju faktiskt självklara pretendenter på skurkrollerna i en kriminalfars: en bankdirektör och ett kommunråd.

Klockan var två när Harry kom hem, alla sov. Han kastade ogillande blickar åt oredan av stövlar, skor och tofflor vid tröskeln, kom in i vardagsrummet och försökte undvika att se: högen av tidningar på golvet, de slokande tulpanerna på soffbordet, den ena gardinen som hängde längre in över fönstret än den andra, fläcken på golvet, som han hade lovat att slipa ned och lackera på nytt. Det luktade gammalt tidningspapper, bränt bröd (den satans brödrosten hade hakat upp sig igen), lack, eller ny färg. Då såg han: tvärs över dörren till arbetsrummet en slingrande arabesk av bokstäver i fyra färger. Graffitins budskap hade nått hans boning, lika träffsäkert som Amors pilar, det var nästan som om varje bokstav slutade i små eldslågor. Texten var kort och koncis: leve principen!
Lars, han måste ha fått information om samtalet. Det var typiskt för honom att meddela sig med omgivningen på detta sätt.
Harry gick in i rummet, hämtade en tuschpenna med bred spets, skrev under, konstlöst, tillkämpat hafsigt: paris kan vara värt en mässa.
Han smackade med läpparna: där stod reformismens centrala credo.
Bara pojken inte sprang och prydde stan på samma sätt. Han visste ingenting om det, kunde bara hoppas att det inte förhöll sig så. Den grasserande klotterepidemin stod kommunen dyrt, en miljon om året.

35 kB, senast korrigerat 19.3.07, 27.11.08.