I vardagslag tänkte man inte över hur samhället var ordnat. Man vattenkammade håret, vände ut och in på sina personliga förhållanden, gick upp till banken. Antingen fick man ut sitt lån, eller så fick man det inte. Banken gick fallit, vattenkammade håret, vände ut och in på sina förhållanden, gick upp till finansministern. Antingen fick den sitt lån, eller så fick den inte. Och så vidare.
När det sket sig vände man sig till Högre Instans.
Tillvaron var så inrättad att det fanns Högre Instans, eller man hade själv inrättat tillvaron så att där fanns Högre Instans. Denna underförstådda topografi var skälet till att kunderna gick upp till banken. Ingen gick nånsin ned till banken. Därför gick banken upp till finansministern. Språket hade känsla för dessa finheter, att instanserna låg ett pinnhål högre upp.
Helst undvek man canossavandringen till högre instans, någon form av kris var alltid inblandad, och arrangemanget var aldrig enbart till fördel. Det hette: när patronerna luggas, får klienterna släppa till håret. (Och: själv är bäste dräng).
Denna hackordning, äldre än Syndafloden, hade Partiet revolutionerat med införandet av ny Högre Instans. Klienterna var desamma, men patronerna var avförda för gott. I deras ställe hade trätt statens eller det goda samhällets Högre Instans, och ett kommunalråd var på sin höjd en ställföreträdande patron, med någon av dessa storheter i ryggen.
En dylik revolution är inte gjord i en handvändning, och det skall sägas med en gång: alla klienter hade inte vant sig vid den nya ordningen, mer än en nalkades fortfarande Harry som om han var en patron av den gamla skolan. (Och man gick fortfarande upp till banken i tron att den hade en bastant guldreserv i kassaskåpet).
I gengäld förväntades klienterna sköta sig: betala skatt och inte köra för fort i den allmänna trafiken.
Hela systemet var mycket komplicerat, säkert krävdes det fortfarande vissa finjusteringar, innan det hela fungerade som tänkt. Ett visst mått av övervakning var fortfarande av nöden, och den som inte skötte sig kunde fortfarande få släppa till luggen.

Kasta ut tio kulor i gruset - och dom lägger sig automatiskt i en pyramid! Jag vill inte sälla mig till dom som säger: så har det vatt sen Adam och Eva, så kommer det att vara tills jorden går under, sa kommunalrådet. Men frågan är om vi nånsin kan komma ifrån det här klient-patron-mönstret. För Partiet skulle det vara en katastrof, det här att säga sig "själv är bäste dräng" kan ju aldrig bli riktigt politiskt korrekt. Lyckligtvis har nationen ett pålitligt skikt av klienter, som behöver en smula patronage, vi har vårt på det torra ett tag till.
Detta var inte så illa som det lät, Harry visste att klienten var en relikt från klanväsendet, och om något låg i hans ryggrad var det en strävan att reducera tillvarons pyramider, ställa allt på samma nivå. Samtidigt visste han att detta nivellerande var illusion, en sorts retusch på organisationen, rent bedrägeri, men ibland fick man finna sig att leva med bedrägeriet ett par århundraden, tills klienterna hade fattat galoppen.

Fotfäste utlagt 4.12.08.