I alla länder upplevde den näringsidkande klassen en andra vår, eller i vart fall en senvinter som skänkte föraningar om vår. Sin nyttiga gärning hade fabrikanten fått bekräftad på ett sätt som var ovant, ett sätt som han kanske inte hade upplevt under sin livstid, utan bara kände genom hörsägen. På nytt kunde han känna sig som skapelsens krona och obestridde herre. De mörka åren var förbi: varje lågkonjunktur väckte entreprenören till ny självuppskattning.
Kommunalrådet hade sett allt detta komma och deklarerade för sin omgivning: Det friskar upp, det är till gagn för hela samhället. Kapitalets marktrupper behövde en föryngringskur.
Och den nya våren var i själva verket inte olik den vår, som kan drabba den enskilda människan och förvandla den tid i livet, som normalt är vigd åt könsdriftens nedgång och fall, till en andra pubertet. Ur borgarklassens förlorade ungdom bubblade med en gång minnen av dygder och glansfulla idéer, som hade gjort dess ungdomstid på jorden ojämförlig. På nytt kunde den driftiga människan hösta sin redliga profit, på nytt var hon fri att verka för allas bästa i det hon såg till sin egen nytta. Den nya våren stred inte heller mot en besatthet av ungdom och fitness, som gjort sig gällande redan under de mörka åren, tvärtom visade sig denna nu utgöra bästa tänkbara förberedelse för återtåget mot makten och härligheten.
I längden kunde ingen förbli oberörd av detta. Visserligen kändes de nya signalerna en smula ovana och förmätna för en som menade sig företräda den politiska tankens mognad och stadga och därmed i högre grad lutade åt skördetiden, där grödan kommer under tak och inkomsterna strömmar in, än åt den osäkra blomstertiden. Kommunalrådet hörde utan tvekan till det förra lägret. Hans illusionslösa sinnelag tillät honom dessutom att fortsatt se bristen på spänst och friskhet hos den klass som nu smyckade sig i lånta fjädrar ur det förflutna. Hur mycket den än ansträngde sig var den inte dräktig med framtid, den födde bara förflutet, inget nytt förde tanken till gryning, brytningstid. Tiden i undanskymdhet hade varat för länge och klippt av rötter, utrotat förmågor. Borgaren var helt enkelt inte borgare längre. Ändå innebar hela strävan, fikandet efter ungdom och förnyelse, naturligtvis en utmaning, inte minst för Partiet.
Eller i vart fall en frestelse. Han hade sett partikamrater dras in i det nya kraftfältet kompanivis och sett de förskräckande resultaten. För Harry Jönsson var det självklart att allt som gjorde anspråk på att ersätta eller överglänsa ett tidigare fögderi borde ha en reell, mätbar överlägsenhet, det måste stå för en högre form av medvetande, en slagruta som i valsituationer ofelbart pekade ut den rätta vägen. Men hur hade det gått? I bankernas styrelser hade hans meningsfränder suttit i bakvagnen och stillatigande accepterat en kreditgivning, som varit så huvudlös att det nationella bankväsendet under flera års tid led av skadorna. Som om kraven på täckning och kreditmässighet någonsin kunde bli överspelade, som om ett sunt bankmannaskap plötsligt förlorade sin innebörd! Under ett skede av sitt liv hade han på liknande sätt kunnat följa partikamraterna uppehållande kamp för arbetsplatserna vid krisdrabbade företag, för att plötsligt, som över en natt, finna att partilinjen gick ut på att kasta minsta firma, som fick problem med betalningarna, över Marknadskrafternas ättestupa.
Resultatet hade blivit självamputation, en jättelik kapitalförstöring, som hela samfälligheten sörjde och inte såg ut att vilja återhämta sig från. Allt detta var också oförstånd, och värst av allt var att det var de andras oförstånd. Naturligtvis borde var och en ha kunnat förutse följderna och åtminstone försökt avvärja de värsta skadorna. Samhället hade nu en gång möjligheter att understödja och lägga på is, som de små och medelstora företagen inte hade! Tankar som dessa ansatte kommunalrådet natt och dag. Han tänkte sig in i rollen som verkställande direktör, inköpschef, personalchef och försäljare i ett ärkekapitalistiskt företag, föreställde sig hur han som en jonglör hanterade kriser, konjunkturer, kriser, motsättningar så att det var en lust att se för vän och fiende. Han såg för sin inre syn hur han ställde upp föredömen som inte kunde negligeras i något läger. Kapitalet var utlevat och utbränt, det var kommunernas tidsålder som randades. I tio års tid hade detta drömmande pågått, strängt bevakat, eftersom han insåg att han skulle kompromettera sig ohjälpligt i Partiet om det kom ut. Värst i sammanhanget var att han var oförmögen att föreställa sig att hans jonglerande skulle belönas med någon vinning för egen del, på sin höjd kunde han tänka sig att hösta respekt eller beundran för sin insats. Han var absolut likgiltig för penningar och penningars värde. Därmed var tillvarons grundbult bortmonterad, och han visste om det. Att avslöja detta skulle ha varit att ge sig själv dödskyssen i det andra lägret, i affärslivet, han skulle inte ha fått låna ens mot dubbel borgen.
Den nya våren innebar alltså inte att kapitalisternas tillvaro i ett slag hade blivit lättare, en dans på rosor. Det kvarstående bekymret kunde sammanfattas: världen löpte inte efter handboken ens när de som hade medfött förstånd på tingen satt med tyglarna i hand. Om kapitalistens styrka en gång i tiden hade legat i förmågan att se världen sådan den var, så kom han inte längre riktigt i mål med den utrustningen. Någonting fattades, det räckte uppenbarligen inte att känna världen sådan den varit. Just detta byte av tempus, från imperfekt till presens, framstod plötsligt som en oöverstiglig uppgift. Man saknade handgrepp för att befatta sig med nuet, eller rättare sagt: tiden alldeles efter detta.

Bankdirektören, som om han avvecklat sitt liv vid Attikas stränder två och ett halvt årtusende tidigare säkert skulle ha hållits för den dunkle Heraklits dunkle och lysande jämlike, satte fingret på svårigheten: "Mina kunder gnäller över att världen inte är som den borde vara - och samma personer ser aldrig att den inte borde vara som den är". I desperation försökte man befalla fram gamla tiders enkelhet och raka linjer, på så vis uppstod under en tid en international av kapitalets kommandoekonomier, som gjorde ont värre, också på det globala planet. I sådana tider var det gott att vara bankdirektör i Harrys kommun, där återstod i alla fall en viss betalningsförmåga.
Och om kapitalisten en gång i tiden hade haft en sidoförmåga, nämligen den att se hur världen kunde vara annorlunda? Möjligheten var oroande, eftersom allt projektmakeri stod lågt i kurs. Ändå kunde bankdirektören inte undgå att spekulera på tanken, det låg så att säga inom hans gebit att överväga också de lågt värderade papprens utsikter till framtida värdetillväxt. Eftersom han inte litade på att samtiden gav honom svaret och ingenting annat än svaret, hade han under lång tid (det var snart femton år sedan han första gången i sin hand fick en levnadsteckning över den lokale gummikungen) lusläst alla biografier som gick att uppbringa över nationens stora uppfinnare och företagare. Denna glättade, halvfranska mytbildning - beställningsarbeten inför industrigiganternas jubiléer - fick man visserligen ta för vad den var, men genom att korsläsa verken mot varandra och lägga vikt vid de personliga vittnesbörden, vid brev och dagböcker, hade han utvecklat en kritisk metod, som han tyckte sig kunna hysa förtroende för. Det som i början hade varit objekt för en intresserad mytbildning förvandlades efterhand till drivande, historiska subjekt inför hans ögon.
Ett naturligt andra steg kunde bli att gå in i pionjärernas kläder och öva deras tänkesätt. Gången var naturlig för ett ensambarn, som med tankens hjälp hade befolkat en barnkammare, dit modern ogärna gav andra barn tillträde; i själva verket upplivade bankdirektören bara en andra natur, som han sällan fick bruk för i sin dagliga gärning. Han kunde när som helst känna sig in i den seende uppfinnaren av gasfyren, och den blinde, han hade spårat bevekelsegrunderna bakom dynamiten ända till källan, visste allt om den tidiga kullagerindustrins vedermödor. Varför kunde man inte utfärda ett likartat, men modernt uppdrag att skapa, uppfinna, konstruera, massproducera och sälja? Det var på denna punkt som samtiden kom så ömkligt till korta, till och med it-tekniken verkade plötsligt och oväntat kvävas i sin linda.
När en tid gått började han drömma om verksamhet. Men hur skulle det gå till? Den strikt yrkesinriktade utbildning han hade i bagaget avskar honom slutgiltigt från naturvetenskaperna, och han kände att han var en för gammal hund för att lära nytt. Kanske var han dömd till evig inspärrning i ett drömrum, en bankdirektörs barnkammare.

Slumpen hade slutligen fört samman dessa två, drömmaren med drömmaren, göraren med göraren. För den, som prompt föreställer sig en tillvaro styrd av nödvändighet och ingenting annat, innebär sättet naturligtvis en besvikelse, eftersom han då kanske intalar sig: Så många nödvändiga möten som aldrig kommer till stånd, möten som hade kunnat gagna mänskligheten och vrida utvecklingens hjul framåt! Men vem gråter för att det finns fiskar kvar i havet när han fångat en av dem på sin krok - av en lycklig slump?
Det lyckliga mötet låg tre kvartal tillbaka i tiden. En vecka efter nyår hade polarluften gjort en av sina sällsynta vinterattacker, och isen hade lagt sig långt ut till havs inom loppet av tio dagar. Efter ytterligare en vecka led svanar och annan sjöfågel så svår nöd att den var uppenbar för människoögon. Det hade fått sparbankens goda kassa att flöda över, varefter kommunen inte ville vara sämre, utan hade bidragit med härbärge och halm; den behjärtade insatsen skulle nu förevigas i det lokala bladet. Platsen var en lada utanför staden, där frusna svanar och gäss hämtade krafter under tak.
Harry hade anlänt i vinterrock, keps med öronlappar och stora skinnvantar, men ladan var så smutsig att han tog av rocken och drog på en overall, som hängde på väggen. Han var förste man på plan. Medan han väntade på bankdirektören travade han omkring i halmen och kastade små skurar av korn framför de försvagade djuren, som låg ned och bara höjde halsarna och väste när han kom nära.
-Såja, såja, opp på benen. Det duger inte att lägga sig.
Bakom sig hörde han en dämpad nysning. Porten hade dragits tre decimeter åt sidan, genom springan hade en liten man trängt sig in. Han plirade genom glasögonlinserna, sökte med blicken omkring sig i halvdunklet. På huvudet hade han en mössa av utsökt persianskinn, ett urgammalt attribut som Harry aldrig sett annat än på bild.
-Här har dom det ju bra.
-Ja, svarade Harry. Här har dom det bra.
-Men är här inte lite mörkt.
-Man kunde sätta in ett par infrarödlampor. Eller lysrör, om brandingenjören sätter sig på tvären.
-Det kunde man. Mannen sökte omkring sig på nytt. -Lysrör är ju strömsnålare, och bättre på det sättet.
-Det är dom.
-Är här några andra?
-Nej, bara jag.
Den andre nickade, gick fram till öppningen och tittade ut.
-Jag skulle träffa kommunalrådet Jönsson, men jag blir nog tvungen att gå igen. Jag lider nämligen av hösnuva, och jag känner att det kommer en attack. Skulle ni kunna säga till honom och framföra mina ursäkter.
-Det är jag som är Jönsson, sa Harry. -Om du har hösnuva skall du inte stå där och ursäkta dig, utan se till att komma ut med en gång.
Han stegade fram, föste porten fyra meter åt sidan med ett tag, grep den andre vid armbågen och drog ut honom på gårdsplanen. Bankdirektören krökte sig, drog upp en sprayflaska och sprayade i munnen. Ögonen tårades, eller bara rann, och han hade svårt att dra andan.
-Fer-di-nand Bärn-sten.
-Formaliteterna spar vi till en annan gång. Du behöver komma till läkare, och det fort.
-Det går över på fem minuter. Sprayen brukar räcka.
-Har du nån husläkare, annars kan vi köra in om till akuten.
-Det går över. Jag har varit med om det förr.
Harry hade svårt att bestämma sig för om han stod inför ett tredskande barn eller en myndig, adult varelse, för säkerhets skull behöll han armbågen i ett stadigt grepp.
-Jag har tabletter också, det går över, det är säkert.
-Hör här då. Det ligger ett fik ett par minuter härifrån, jag kan rekommendera deras toscakaka. Vi sätter en lapp till fotografen på din bil och så kör vi dit i min och sätter oss ett tag tills du har fått ordning på rören.
När han sagt detta bogserade han bankdirektören som ett kolli till sin bil, lotsade varsamt in honom i baksätet och rullade ut på markvägen, försiktigt som en ambulanstransport.

-Nu börjar jag den här gången. Harry Jönsson, kommunalråd.
-Ferdinand Bärnsten, bankdirektör.
-Det var ett jävla namn, är det taget?
Den andre log matt. -Efternamnet är faktiskt en översättning.
-Jag tänkte det. När blev det nödvändigt: var det så långt bak som trettiotre eller alldeles nyligen?
-Alldeles nyligen.
-Jag tänkte det också.
-Men det gjorde inte mycket till eller från. Om det fanns problem före så finns det problem efter. Det var onödigt att röra namnet. Det var faktiskt min fru som drev på, för barnens skull, i skolan...
-Jag vet vad det handlar om, det finns så att säga mer än en inkörsport till den typen av problem.
-Jag tänker det också. Jag har heller aldrig känt mig unik från den utgångspunkten. Han sträckte fram handen med ett snett leende. -Man har sina olycksbrödrar och olyckssystrar där man minst anar det.
-Det bättrar sig faktiskt, du ser bättre ut. Har du andra allergier än hö? Du är inte överkänslig för pengar i vart fall.
Den andre kunde inte låta bli att le igen. -Nu vet jag ju inte hur kommunalråden håller ordning på skattepengarna, men man behöver inte stå och räkna femtioöringarna för hand när man är bankdirektör.
-Nej, det behöver du kanske inte... Harry verkade följa en tankeslinga som han hade stakat ut i förväg, kanske månader eller år före detta samtal. Bankdirektören märkte förbereddheten och gick villigt in när han erbjöds replik. Den egendomliga kopplingen av syftning och beslutsamhet gjorde honom nyfiken, kanske kände han sig också en smula utvald och smickrad för detta.
-Vi har en tjänsteman i kommunförvaltningen som är allergisk mot björkpollen. Det är för jävligt; han måste ta semester ett par veckor på våren. Och han är inte ensam om att ha det besvärligt, allergierna är på väg att bli en ny folksjukdom. Ser man allt som kommer fram idag: nickel, jordnötter, dammkvalster, gluten så känns den gamla hösnuvan nästan generande naturlig, som en vanlig förkylning jämförd med legionärssjuka. Sen har vi kostnaderna! Allt kostar. Det kostar samhället enorma summor. När hundratusentals yrkesverksamma och lika många skolelever går på halvfart bara på grund av ett milligram av nåt skit - då kostar det. Jag har sett en siffra på trettio miljarder, den är säkert i underkant idag.
-Säkert är den det.
-För somliga verkar det räcka med att man säger ordet: Hö! Jordnötter!, och det är klippt med en gång. Det räcker med: nergrävda tunnor!
-Nå, så farligt är det inte i mitt fall.
-När jag såg svanarna i ladan fick jag en vision: På det viset blir vi tvungna att stuva undan människor i framtiden. Vi blir tvungna att rycka ut dem ur deras naturliga miljö, för att de inte klarar sig där, och sätta dem på rekreation i hermetiskt tillslutna tält...
-Det gör vi redan, i viss mån.
-Ja! Men det kostar! Och behoven är enorma. Tar vi med reumatism och muskelförtvining och psoriasis i bilden orkar vi knappt med längre. Och behoven blir inte mindre, de växer i stället! Tänk bara på ogräsmedlen i jordbruket; nu har vi dem i vattentäkterna, den ena efter den andra! Vi lever inte längre i en sund miljö. Och den blir inte bättre, trots alla försäkringar om motsatsen. Nu kommer mjukgörarna och flamskyddsmedlen, de är nästa tickande bomb, och tio andra är på gång!
-Så är det, så är det.
Den utstakade vägen hade kommit till ett krön. Nu, om man tog fem steg vidare, skulle en oväntad utsikt öppna sig. Bankdirektörens ögon glittrade, han böjde sig fram över bordet: Jag anar en sorts projekt.
-Kostnaderna är redan för stora. Vi kan snart inte bära dem.
-Det har vi hört. Hur angriper man problemet?
-Det är inte fråga om mer pengar till Radiohjälpen. På det viset hamnar man alltid på bakvagnen, gör inget annat än sorterar symptomen och sopar upp avfallet. Man kommer inte åt orsakerna.
-Det är säkert en korrekt beskrivning. Hur kommer man åt problemet?

-Det är en komplicerad sak.
Harry lät fingarna mötas, som kuggarna i två kugghjul. Bankdirektören följde rörelsen med ögonen utan att säga någonting.
-För det första måste det hela vila på sund kommersiell bas, ungefär som hamburgerbarer eller travsport. Det måste vara fråga om ett lockande sammanhang, en livsstil som man är beredd att spendera en smula på. Sen kan man tänka sig sidofinansiering från försäkringsbolag, sjukkassor, landsting, kommuner... Men ingen generell finansiering från det allmänna, utan kostnad och nytta, alla finanser uppe i dagsljuset. Kanske en folkaktie...
-Har du sett dom nya badanläggningarna, vattenpalatsen och allt vad dom kallas? För reumatikerna är det varma vattnet en välsignelse, och solarierna är bra för psoriatikerna... Dom är en sorts ansats, en inskränkt början. Sen kan dom ha fel ändå: materialen fel valda, maten kass, stämningen dålig, uppvärmningen kostar, säsongen för kort - och pang! - med en gång slår fällan igen, en bra idé har gjort konkurs!
-Tänk dig i stället: Ett ställe byggt på återvinning, självrening, cirkulation, soluppvärmning, vindkraft. Helt inpackat, det jävla vädret skall hållas utanför. Surt regn, ultraviolett strålning: ingenting släpps in! Ett ställe där man så att säga tar in Guds rena och oförstörda natur under tak och garanterade: inget nickel, inga dammkvalster, inget mögel, rätt luftfuktighet, sund kost - fortsätt själv att räkna upp allt som behövs! Bara testade material, materialen är A och O. En hälsoindustri, men också en sorts universitet där man forskar och utvecklar nya metoder. Ett ställe där industrin prövar metoder för ventilation, rengöring, belysning, underhåll, sjukvården nya former för rehabilitering. Hittills har vi hållit på att skita ner och utrota i tvåhundra år, nu renar vi i stället, bygger upp, skapar... Man kunde ha både människor, utrotningshotade djur och utrotningshotade växter under samma tak!
-Och inte exklusivt! Hela andan, hela stämningen skulle vara en viktig sak. Det skulle liksom vara ett folkhem, ett djurhem, ett växthem. Omsorgen skulle sitta i högsätet. Men också behoven, var och en som kom dit skulle göra det för att han hade ett behov av det.
Bankdirektören hade lutat sig tillbaka, det var som om han slappnade av efter den långa transporten och inför det plötsliga perspektivet. Han talade lågt, spefullt. -Minsann, en utopist, här vid världens ände. Eller lever vi kanske i världens mitt? Har du studerat Fouriers falangstärer?
Harry reste sig abrupt: Det var det om det. Kan jag få betala.
-Vänta, vänta, vi väntar med betalningen.
Till sin förvåning såg Harry den andre växa flera tum. Inte rent fysiskt, men i sin utstrålning av fasthet och vilja. Här hade han mött sin jämlike, om inte rentav överman. Nu var det som om han själv var hållen vid handloven och manövrerad i rummet utan att kunna komma loss.
-Min fråga hade ingen som helst negativ innebörd, jag försäkrar! Så sitt då ner för guds skull! Jag blev högst fascinerad av skissen, men på samma gång kände jag hur ett helt lass av frågor och invändningar välte över mig. Låt mig ta ett par exempel: Är det meningen att knarkare skall äga tillträde till anläggningen? Där har vi väl ett av vårt samhälles största rehabiliteringsproblem. Och hur skall man förhålla sig till kroppsbyggare? Jag kan tänka mig att där finns en viss ekonomisk potential, men dom är ju inte guds rena lammkött precis. Handikappade och utvecklingsstörda är andra problematiska kategorier, skulle Homunculus få gå in bakvägen för att inte störa Jane Fonda och de andra vackra människorna? Vidare: Är det tänkt att det hela skall utgå från en central, så att säga allt alstrande ideologi, eller skulle initiativen vila på någon form av - marknadsorientering?
Harry satte sig tungt och suckade: Jag har verkligen tänkt över alltihop, du skall inte tro nåt annat.

Bankdirektören satte sig till rätta, lade ena benet över det andra, pressade fingertopparna mot varandra, såg i taket. -Men framför allt har jag en central fråga eller invändning. Det kan enligt min åsikt aldrig bli fråga om att utifrån marknadsundersökningar eller liknande exploatera behov som så att säga redan "finns" i samhället. Det är dödfött, jag är alltid ytterst misstrogen mot den typen av infallsvinklar och understödjer dem sällan. I stället måste den som vill genomföra en idé betrakta marknaden som ett material, och sig själv som en formgivare, nästan en konstnär: med sitt initiativ skapar eller väcker han något nytt därute. Många behov existerar bara i latent form, de anmäler sig och tar gestalt först när man anropar dem. Det var på det planet jag fann tanken intressant, den rymmer ett "anrop" som kan få konsekvenser. Jag kommer att tänka på - med en medveten felsägning - en viss Harry Ford...
-Då skall jag också avslöja exakt hur jag tänker, svarade Harry. -Jag tror att minst nittio procent av all kapitalistisk ideologi punkterades i samband med att öststatssocialismen brakade ihop. Det finns ingen som har förlåtit kapitalet för att det inte reste sig som en jätte och sopade upp smulorna efter det socialistiska eländet, utan i stället lät massorna lida under arbetslöshet och fattigdom. Man såg hur fort kommunisterna kom tillbaka som reformister i de gamla öststaterna. Vi lever i ett enormt ideologiskt vacuum: det finns inga riktigt lödiga ledtankar som folk tyr sig till och litar på. Jag märker det var dag, var minut. Alla renodlat kapitalistiska framgångssätt är komprometterade för gott. Bankdirektörer har gjort sig omöjliga för tusen år framåt. Jag har alltså mina egna tankar om vad framtiden kommer att bjuda oss. Det enda acceptabla verkar vara en syntes, en högst komplicerad kalkyl på både kostnadssidan och nyttosidan. En syntes på alla plan, också i ideologin. Framtiden tillhör kommunerna som entreprenörer, så mycket vågar jag säga. En ny sorts kommun-ism...
Den andre blinkade inte, det var bra.
-För en sån syntes krävs det mentalitetsförändringar, ändrad lagstiftning... Och vägen fram till den kommer att vara kantad av tusentals misslyckade försök, konkurser på alla plan! Tänk på Duncker, han gjorde ju inte precis lysande affärer, och ändå har han lagt den grund vi står på idag.
-Utan tvekan!
-Ändå tvekade du inte att låta ett projekt blänka fram inför en - åskådares ögon.
-Det kostade ju ingenting! Jag ville muntra upp dig lite grann, precis när vi kom ut ur ladan verkade du helt under isen.
-Jag tänkte ett ögonblick att det var bankdirektören som fick ett underhandsförslag.
-Absolut inte! Bankdirektörer är bundna till händer och fötter, och jag sa det innan: dom gör bäst i att hålla sig i bakgrunden. Om jag skulle försöka realisera en idé av det slaget skulle jag antingen försöka få statligt bistånd eller vända mig till privata finansiärer. Det handlar om ett riskprojekt. Men också ett nyttighetsprojekt, ett projekt för människor av den typ som får kraft ur tanken att de är allmännyttiga. Och som lyckas vara det mer än som illusion.
Den andre skrockade till. -Och det gäller för kommunalråd men inte för bankdirektörer.
-Nej, nej, man vet aldrig var man har folk! Jag utgår inte från nånting som givet, var och en får visa vad han går för.
-Ja! Och då visar sig kanske till och med det allmännyttiga fåret vara en egennyttig ulv i fårakläder. Jag tror själv inte att någon träder utanför sina individuella värderingar och målsättningar och förmågor och så att säga representerar en större samfällighet. Man är sig själv, och sig själv närmast. I mina ögon är människor som anser sig företräda i större skala i många fall rentav farliga, eller åtminstone problematiska.
-Där är jag av motsatt uppfattning. Den som har kontakt med kollektivet känner och läser världen genom sig själv, som en bok. Om jag hyser värderingar och målsättningar är de bekräftade tusen gånger om i min omgivning. All politik bygger på feedback.
-Bara för att få pröva den saken i praktiken skulle jag vara beredd att spendera en miljon. Ur egen ficka.
-Det är nålpengar i sammanhanget.
Bankdirektören registrerade att den andre inte lät sig utmanas. Han tog emot samtalets flöde, deltog i det, men upptäckte inga utmaningar i det sagda, eller nonchalerade dem.
-Dessutom har mitt ord en viss tyngd på andra håll där det finns resurser. Man kunde börja med att skissera ett projekt, ta fram ett prospekt. Och först längre fram söka de tunga finansiärerna.
-Jag tvivlar på att det skulle gå.
-Nu drar kommunalrådet i bromsen med en gång.
-Nej, det gör han inte! Men kan man verkligen få med finansiärer på den mixen: allmännytta och sund affärsmässighet? Jag har tänkt tanken, men sagt mig: den är orealistisk. Och under åren har den visat sig vara i stort sett ogenomförbar.
-Den är rena dynamiten, direktimporterad från industrialiseringens barndom. Jag kan trumma ihop ett fotbollslag, som representerar tvåhundrafemtio miljoner i riskvilligt kapital, bara på den hägrande allmännyttan.
-Men hur ser en ekonom på följande problem: En affärsdrivande rörelse kan göra konkurs, och hämta sig efteråt med nya firmatecknare. En idé däremot överlever inte en konkurs. Ingen törs teckna den efteråt. I det här fallet kan man inte gå med på att omsorgstanken gör konkurs.
-Då får vi sätta kommunalrådet i en position där han står som garant för omsorgen.
-Nej: varenda en därute skall stå som garant!
-Där kommer vi på kollisionskurs igen: jag kan lita på en människa, jag kan satsa på en enskild. Kollektivet garanterar för mig bara en sak: intressekamp, divergerande åsikter, halvmesyrer. Ansvar och målinriktning vilar tryggast i individens händer.
-Var och en som har studerat historien vet att kollektivet bara vill en sak: ordning. Inriktningen på ordning och ansvaret för ordningen är därför också kollektivt.
-Då säger jag så här: jag fogar mig i den kollektiva viljan - i individen Harry Jönssons tolkning.
-Trots att han kan vara farlig?
Han hade lagt märke till utmaningen.
-Jag tror på sin höjd att han är problematisk.
-It's a deal, sa Harry och sträckte fram handen. -Men kom ihåg en sak: vi representerar olika intressen. Du är kapitalets man, och jag är det arbetande folkets. Du slår vakt om det enskilda initiativet, jag står för det kollektiva ansvaret. Det skall vi hålla på, hela tiden.
-It's a deal, sa bankdirektören, jag är det arbetande folkets man, och du kapitalets, precis som du sa. Han smålog, eller gjorde det inte, minen kunde kallas maliciös, eller något annat. -Och om det skulle bli så att vi till sist står där med enskilt ansvar och kollektivt initiativ så är det väl inget att beklaga det heller.
-Du är ju dialektiker! Nej: det är inget som jag skulle beklaga.
En frestelse kunde man inte kalla det hela, en där själar stod på spel. På platsen, i samma ögonblick, skulle Harry ha kunnat underteckna en deklaration: Jag, Harry Jönsson, har gett mig in i detta företag med öppna ögon, av egen fri vilja.

Ur mötet föddes aktiebolaget Svanen, som sig bör nio månader senare. I upptakten var detta nya initiativ från kapitalets sida en smula svårt att placera i bolagsgeografin. Den allmänna meningen höll Svanen för ett stycke stollighet hos lokala rentierer, och döpte den till DFU: Den Fula Ankungen, men ingenting uteslöt att stolligheten var en slugt konstruerad kuliss. Projektet skulle i sinom tid bekänna färg och fortsättningsvis ägna sig åt markspekulation på tio till tjugo års sikt. Som första åtgärd hade bolaget lagt ut ett konsultuppdrag på en renommerad arkitektbyrå i en av världens mera avlägsna metropoler, detta tärande öppningsdrag talade i vart fall inte mot stollighetshypotesen.

37 kB, senast korrigerat 27.9.03, 27.11.08.