Det var fastslaget: världen var värld och ingenting annat. När det nu en gång förhöll sig så återstod inte stort mer för människan än att söka gripa dagen, efter bästa gripförmåga. Så löd tidens enda och entydiga budskap: grip dagen. För att ta till sig detta enkla budskap behövde man inte ens gå i skola, det låg liksom i luften, och den unga generationen flydde lektionerna så snart den kunde och övergick till sin egentliga bestämning: having a good time. Här fanns ett problem, men det var oklart vad man kunde och borde göra åt det. Gripa dagen hade kommit för att stanna, möjligen borde man ta strid om vad gripandet egentligen gick ut på. Många grep så ivrigt att de gick under på kuppen, och antalet gripinvalider var enormt; gripandet av dagen blev på något vis ett övergrepp mot morgondagen.
Morgondagen i sin tur betraktades som ett mindre bekymmer, den kom, vare sig man önskade den eller ej. Man behövde bara sätta sig i favoritfåtöljen med armarna i kors så var man säker på att hamna i en bekväm, väl insutten framtid. Det fanns inga skäl att oroa sig för morgondagen, inte så länge pensionsordningarna var stabila och höll stånd mot tidens tand. Framtidsbyggnaden - om man tänkte sig en handfast form som skulle rymma det tillkommande - var det solida kassavalv, där pensionsfonderna förvarades. Mot detta synsätt fanns inte mycket att invända, det fanns i vart fall inga historiska precedensfall som talade mot det, pensionsfonder var historiskt sett en purfärsk företeelse.
-Vad gör ni sen när världshavet kommer svallande? frågade Jenny.
-Jag är övertygad om att det inte sker på en dag, svarade Harry. -Vi hinner bygga vallar där det behövs.
-Tror du verkligen att pensionsfonderna håller stånd då?
Harry suckade: Skall jag säga som det är, så satsar jag i kritiska lägen mer på en levande solidaritet än på fonder.
-Men om dina väljare då känner sig snuvade och väljer högern i stället för solidariteten?
-Det kommer de möjligtvis att göra. En valperiod står man ut med att leva i egoismens kortsynta slagskugga. Men inte längre. Sen börjar medborgarna bekymra sig för morgondagen.
Detta var nämligen av hävd Partiets uppgift: att resa framtidsbyggnaden.

Vad kunde man säkert säga om en byggnad, som skulle rymma framtiden? Inte mycket, en äkta framtidsbyggnad motstod all ingående beskrivning. Så mycket stod dock klart som att den skilde sig från en byggnad, som var tänkt att administrera det närvarande, eller tjäna som skal kring det förflutna, genom över-måttet, den dimension som rymde det tillkommande okända. Var övermåttet höll till och hur det kom dit var i sin tur inte så lätt att precisera, eftersom det inte kunde mätas med kända måttstockar. Kanske ympades det in via första spadtaget, i den knyck med vilken jorden kastas över axeln? Eller bättre: föddes ur uppsåtet, ur ett sorts gapande över övermåttan mycket, eller litet.
Eftersom övermåttet, trots sin dunkla karaktär, inte är nutidsmänniskan främmande, borde jordens yta uppvisa ett icke föraktligt antal framtidsbyggnader. Om Harry i sin tid kunde konstatera en brist på dem, måste det bero på ett felaktigt applicerande av övermåttet, ja, man frestas säga: misshushållning med det. Den byggmästare som vill bygga för framtiden har alltså att akta sig för att investera sitt övermått felaktigt, det vill säga i det närvarande, eller det förflutna, så enkelt är det. Håller man sig till den enkla förhållningsregeln skall man komma till en punkt, där insatsen spränger sitt skal och börjar alstra, bygga nytt rum. Ett övermått med dessa kännetecken kan kallas det kloka eller det beräknande övermåttet.
En gång i tiden hade nationen logerat i en sådan framtidsbyggnad, ingen tvekan om saken. Det hade funnits en inbyggd spänning som fått huset att hela tiden spränga sina ramar, ömsa skal. En kollektiv drift, kunde man säga, inte olik den maning som får pojkar att kasta ögon efter flickor, och vice versa. Men till skillnad från individens drifter, som färdades för grönt ljus i den allmänna trafiken, hade lusten att tänja på det givna kommit att bli en övervakad och bortträngd dragning. Där den trädde i dagen var det som felsägningar ur det undermedvetna, inte medvetet flörtande med okänd framtid. I denna jordmån hade Reformen sin självskrivna dirigentroll, med förstulna blickar i gamla partitur, dirigentpinnen manande till måttfullt övermått när orkestern ville rusa iväg mot finalen. Huset stod där det stod, och blotta tanken på tillbyggnader fick de byggnadssakkunniga att gå i taket (som var den yttersta begränsningen). För att gå vidare skulle man bli tvungen att väcka en slumrande björn, och all erfarenhet avrådde från ett sådant företag.
Här fanns en låsning, ett stillestånd som krävde sin förklaring i en mytisk urkund, en odyssé. Gustav Vasas skidfärd resans början, Polhems patriotiska testamente dess centrala dokument, första spadtaget utfört av skräddaren Palm, som var vandringsman och predikare i samma person. Nej, det gick inte an, tanken var dödfödd, radandet av milstolpar för vidlyftigt för den moderna världens smak. Man väntade sig att få förklaringen serverad på ett utrymme stort som ett datorchips eller en avknipsad kromosom, ingenstans var man beredd att köpa större format. Där forntiden hade fått tillgripa Iliadens ändlösa förvecklingar för att förgylla patriarkatets nypåsatta bojor, ville medborgaren få dödläget för sin framtidsbyggnad förklarat och utlagt i en sammanfattande anekdot, det var en av utvecklingens paradoxer.
Men vilken i världens oändliga mängd av vitsar kunde axla rollen? Harry gick ständigt och filade på sitt personliga förråd för att kunna plocka fram en god historia vid behov. Klassificeringen följde det gängse bibliotekssystemet; under B höll han allmänt och blandat, under C gyckel med präster och prelater, under D de filosofiska anekdoterna, på samma sätt vidare ända till Ö: Övriga specialavdelningar. Om han var utomlands och ville scora en nationell poäng brukade han hämta fram en moralitet från hylla Q: Ekonomi och näringsväsen och framföra den på skolengelska, så att det skandinaviska ursprunget lyste igenom. Succén var garanterad, normalt vågade ingen skämta om så allvarliga ting, de var mer laddade än död och sexualitet.
-Det var en engelsman, en fransman och en svensk som träffades på en bar, sa Harry, och genast började de skryta om företrädena hos respektive nationers kvinnor. Oh, våra kvinnor, sa engelsmannen, deras ben är så långa och slanka att när de sitter på en barstol så hög som den här så når fötterna ändå ner till golvet: Oh, the legs of our women! Då skulle ni se midjan på våra kvinnor, sa fransmannen, om man formar en ring av tummen och pekfingret kommer man ledigt runt den, så smala är våra kvinnor om midjan: Ah, la taille de nos femmes! Jaha, sa svensken till sist, när det gäller ben eller midjor är det tydligt att vi inte kan mäta oss med omvärlden, men jag skall berätta en sak för er: När vi går till jobbet på morgnarna brukar vi ge våra kvinnor en klatsch på baken så att den kommer i gungning - och när vi kommer hem från jobbet vibrerar skinkorna fortfarande. Men det beror inte på att våra kvinnor har ovanligt fylliga skinkor, utan på att vi har så kort arbetsdag. That's because we have so few working hours!
-Sakta i backarna, sakta i backarna, fortsatte Harry när hade fnisset lagt sig, detta är en mycket djupsinnig och allvarlig historia. Très serieux, sehr ernst und tiefsinnig. Det är naturligtvis så att dessa kvinnor, vi kan kalla dem Brittania, Marianne och Svea, står som sinnebilder för respektive nationers sociala system: det brittiska som är skinn och ben, det franska som mest är svångrem, och det svenska som har en inbyggd generositet, ett överskott. Och det är svensken med rätta stolt över, samtidigt som han mycket korrekt gör en broslagning och förbinder det med vissa reformer på arbetslivets område, exempelvis arbetstidsförkortningen. Så är det: Moder Svea har ett vibrerande överskott, men vem skulle ha glädje av det, om han inte hade ledig tid att spendera på henne?
Till sist brukade han upprepa: You see? Très serieux, very serious, sehr ernst und tiefsinnig. Och om vi just nu upplever vissa svårigheter, så beror det på att de goda vibrationerna lyser med sin frånvaro.
Slutligen till kvinnorna, om det fanns sådana i sällskapet: Detta är naturligtvis en manschauvinistisk historia, och jag ber om ursäkt för den sakens skull. Min syster, som är insatt i sådana ting, hävdar att alla patriarkala myter, ända sedan berättelserna om Helena och Eva, inte är annat än mansfantasier, och just därför ideologiska och vilseförande. Då är det väl inte mer än rätt att jag låter bollen gå vidare till er, mina damer: Vem av er har en god och sedelärande historia att berätta, gärna en som handlar om män?

På andra sidan jorden hade en man satt sig vid ritbordet, en man som redan tänkt djupt och länge över framtidsbyggnader. Framför sig hade han en text, som spände över en yta på tvåhundratio gånger tvåhundranittiofyra millimeter, ett dokument där två för honom okända personer på minsta möjliga utrymme hade specificerat en byggnad. Det följde andra sidor, men det var uppenbart att den inledande sidan hade högre rang än de övriga. Redan i detta låg en utmaning, en sprängkraft: att så mycket hade komprimerats på så litet utrymme. De möjliga konsekvenserna måste förhålla sig till detta dokument som inversen till ett litet bråktal. Han hade velat träffa de okända brevskrivarna på minuten, där och då, få dem att tala, locka dem att utveckla sina tankar, men det var inte förutsett. I stället förväntades han lämna ett svar utgående från dessa få rader och göra det omgående, dessutom skulle svaret inte ges i ord utan med hjälp av linjer, antydda rum.
Detta anfört för att vi skall få inblick i den svårighet, som uppställde sig för Sebastian Huyghens på jordens andra sida. Han tyckte sig ha två val: det ena var att låta sig inspireras av framtidsbyggnadernas tradition (som var avsevärd), det andra var att göra något nytt också i förhållande till dessa, något som utvidgade och sprängde gamla föreställningar. I världen fanns en given topografi att utgå från, en kraterliknande sänka, möjlighet och svårighet på samma gång. Hur högt stod solen när den stod som högst, och hur lågt? I världen fanns också materialen, som var projektets alfa och omega. Orten låg långt från vändkretsarna, själv hade han aldrig varit så långt mot norr. A second home, så hade brevskrivarna uttryckt saken, un maison du peuple. Man fick väl ändå utgå från att människor på dessa breddgrader hade solida tak över huvudet, varför då ett andra hem?
En bikupa, en myrstack, ett system av arkader; naturen stod på alla kanter och erbjöd sina mönster. Hur hade uppdragsgivarna uttryckt sig? När propellerns uppfinnare fortfarande arbetade med sin uppfinning försökte han först med ett system av gåsfötter på en roterande axel. Detta förde honom ett stycke på väg mot lösningen, men det var inte lösningen själv. Först när skruven kom in i bilden fick propellern den nödvändiga och önskade framdrivningsförmågan. Vi vill ha skruvpropellern, inte gåsfoten.
Det var alltså där skon klämde, på gåsfoten.

Framdrivning var annars ingen bristvara, överallt såg man dess resultat i form av rörelse. Man startade och drev små rörelser, man bekände sig till rörelser, och till Rörelser, man greps av rörelse, vältrade sig i rörelse, man tränade fri rörelse, rörelse i grupp, iklädde sig gröna kläder och övade kringgående rörelse. Och kanske viktigast av allt: vart och vartannat år drev man avtalsrörelse. På det hela taget försökte man driva på och driva fram och driva omkring och driva med folk så gott det gick.
Och ingen skulle komma och påstå att denna rörelse var slumpartad, meningslöst kringirrande, som gasatomernas dans i ett slutet kärl. Fick man människornas transportväsen för ögonen sopades varje tvivel åt sidan: avsikterna och målen låg alltid nära ytan. När taxibilarna gjorde vägarna osäkra efter midnatt transporterade de kunder, som själva i ännu högre grad skulle ha utgjort en fara för den allmänna trafiken, de gjorde således inte ont värre, utan något värre mindre ont. Klockan var fyra när nya bilar hördes bromsa, ta fart, bromsa, ta fart, där hjulen snurrat igång bildades gropar i vägbanan. Vägskadorna tog man gärna på köpet när man kom ut på bara fötter och fick morgontidningen i handen, den var skälet till det nattliga rallyt, och utan morgontidning kunde ingen existera. Vid sextiden dundrade brödbilsbrigaden ut på landsvägarna, två timmar senare kunde medborgaren sätta tänderna i den produkt, som i kungariket kallades bröd, av det och av morgontidningens ord skulle hon leva; smulorna föll i ett stritt regn över vaxduken på köksbordet. Den första vågen fordon sköljde mot arbetsplatserna vid halvsjutiden, på arbetsplatserna producerades nyttigheter och nödvändigheter, utan den rörelsen skulle allt stanna av, därför hade den högsta prioritet, man kallade in extrapersonal till sjukhusens akutintag när det rådde halka eller dimma, transportlederna in till centralorterna såg ut som slagfält, men hjulen rullade. Så gick det på dygnet runt, var minut drev fram sin egen nödvändiga rörelse.
Det hjälpte inte att blunda, transporten fanns där fortfarande som ett oavbrutet surr i luften, med det vinande ljudet från bildäckens slitbanor som grundackord, därbakom det tusenfalt utspädda dånet från jetplanen, det knappt hörbara rasslet från fläktanläggningar och frysaggregat, övertonerna från lysrör och ljusreklamer, otaliga andra surr, vinanden, rasslanden, tickanden, brummanden och susanden, vilkas källor inte längre kunde utpekas. Frånvaron av vila och stillhet var i första hand tystnadens frånvaro; om man satte sig ned för att pusta ut en sekund, kunde man höra hur allt annat fortsatte att snurra i sina banor. Rastställen var inte förutsedda, inga consuelas inlagda i planen, samhället rörde sig oförtrutet, och man fick väl förmoda att det var in i framtiden.

Vid sextiden, samtidigt som brödbilarna dundrade ut från ångbageriet, kom cirkusen till stan. Allt var förberett i detalj: biljettförsäljningen hade pågått i en veckas tid, plats var utpekad för tältet, ström och vatten framdragna, och i den första dragbilen satt en man med en karta som ofelbart ledde till målet, en grusad rivningstomt nära stadens centrum. På plats fanns dessutom en mottagningskommitté i form av kommunens hälso- och miljöskyddsinspektör. Det var svårt att säga om uppvaktningen var väntad eller oväntad. På en del ställen var myndigheterna inte så nogräknade, på andra höll de benhårt på lagens bokstav, man fick ta seden dit man kom. I detta fall skulle man förmodligen tvingas glänta på locken till torrklosetterna, men ingen gruvade sig för det; cirkusen som kom till stan hade pappren i ordning och inga skelett i garderoberna.
Till all lycka var hälsovårdsinspektören en glad gynnare, som struntade i klosetterna, viftade det formella åt sidan och bara hade ögon för hästarna. Han var där inte i tjänsten, försäkrade han, hade kommit bara för lippizanernas skull. Trots alla klara papper kändes det som en lättnad, som att passera en tullkontroll och slippa visitationen. Inspektören fick en ryttarina som förkläde och lämnades åt sitt öde, med honom parkerad vid spiltorna kunde man ägna sig åt huvudsaken: resa skelettet för den byggnad som skulle hysa den tillkommande, stora föreställningen. En vinsch kördes fram och förankrades, den stora huvudmasten fogades och restes sakta, tills vattenpassen försäkrade att den stod precis i lodlinjen. Tältduken vinschades i höjden, sträcktes och fick veckla ut sina fria ytor, som mjukt buktande, vindspända segel.
Heikki lutade sig bakåt och mätte kraftspelet med ögonen, under hans kupade hand vibrerade skinnet på en hästmule. Medan han stod där, som utkiken i fören på ett fartyg, med den friska morgonbrisen mot pannan och en underskön galjonsfigur nästan inom räckhåll, föll hans blick på en själsfrände, som liksom han själv hade ställt sig så att inget moment i tältresningen undgick honom. Det var en spenslig man i överrock och skinande lackskor, ekiperingen kröntes av en välskuren och säkert mycket dyrbar persianmössa. Över ansiktets kerubaktiga drag hade lägrat sig ett fryntligt, etruskiskt leende, det var uppenbart att han njöt omåttligt av scenen och atmosfären, sjönk ner i den som i ett bad.
Denne man satt kanske inne med kunskaper om Harrys året-runt-grej, tillfället var för bra för att försummas. Heikki styrde bryskt in i den andres drömvärld och sträckte fram handen. -Vi har en gemensam bekant, och eftersom vi tycks ha ett gemensamt intresse också tänkte jag att jag skulle gå fram och hälsa. Heikki Mäkinen, hälsoskyddsinspektör i kommunen.
-Ferdinand Bärnsten, bankdirektör, nu skäms jag nästan för att jag inte gick fram och hälsade, eftersom jag fick syn på dig först. Harry har pekat ut dig, och jag kände igen dig med en gång. Jag hoppas att det inte är nåt krångel med papper och bestämmelser?
-Nejnej, jag är här inte i tjänsten, utan bara för att se på hästarna.
-Min mor tog med mig på cirkus så fort tillfälle gavs, jag tror jag har sett mer än hundra föreställningar. Det är minnen från den tiden som kommer fram så fort jag ser ett tält resas. En märkvärdig struktur, tältet.
-Det är nåt liknande i mitt fall, jag är uppfödd på halm och havre, sa Heikki och höll med avsikt sambandet oklart, svävande.
-Skall jag säga som det är, så fiskade jag efter uppmärksamhet där jag stod. Och det gick ju hem! Jag har ett problem som jag skulle vilja dryfta med herr hälsoskyddsinspektören.
-Ett problem? En tjänstesak? Det är bara att ta kontakt med mig när som helst. Vi kan avtala en tid.
-Går det an att ta det här, på stående fot?
-Det går väl an, om det inte är så stort. Vad rör det sig om?
-Jag skulle vilja höra en smula om gången, rutinerna: hur ni hanterar saker och ting.
-Om det är så het gröt kan det bara röra sig om tunnorna.
Det blänkte till i bankdirektörens ögon. -Nu skall vi inte gå sakerna i förväg. Jag vet inte vad det handlar om, och det är kanske bäst att jag inte får veta så noga heller. Skyddar hälsoskyddsinspektoriatet sina tjallare?
-Utan tjallare skulle vi stå oss slätt. Vi tiger som muren.
-Jag har hamnat i gapet mellan olika intressen. Det är ganska vanligt i mitt yrke, och i normala fall tiger man när man vet nåt som kan drabba nån av sidorna, av ren självbevarelsedrift. Men i det här fallet tänkte jag: om man kunde hitta en person som stod över åtminstone kommersiella intressen. Och då slog det mig att Harry hade beskrivit en sån, och att personen ifråga till på köpet var hälsoskyddsinspektör i kommunen.
-Så Harry själv duger inte då?
-Inte i det här fallet. Delvis genom mitt förvållande, måste jag erkänna. Därför vill jag få det här utrett utan att blanda in honom.
-Jag skall inte gå sakerna i förväg, men jag måste fråga: handlar det om ett anonymt tips? Då ställer jag mig nog rätt skeptisk. Hela den här historien tycks nämligen ha dragits igång för att skapa en jordmån för anonym ryktesspridning. Och vartenda tips vi hittills har fått in har visat sig vara falskt.
-Så är det, jag har samma intryck! Men det ligger samtidigt något smittsamt i ryktesspridningen, och den kan få en människa, som sitter inne med en eller annan verklig kunskap att säga sig: nu är det dags att ta bladet från munnen.
-Du tror att det är vad som har hänt nu då?
-Vi har en revisorsfirma som vi brukar kalla in när vi anar att våra kunder har trasslat till det för sig eller är på väg in i - oegentligheter av något slag.
-Ja?
-En av delägarna är en före detta anställd i banken, en man med grundmurad ställning ute i bygderna. Mycket korrekt, insatt i alla juridiska spetsfundigheter. Häromdan kom han till mig och varnade mig i förtäckta ordalag för en viss investerare, som spelar en viktig roll i ett projekt där jag är med på ett hörn.
-Harrys åretruntgrej.
-Du är informerad? Då begriper du hur viktigt det är att allting är rent från grunden; inte bara materialen utan också intressena bakom. Vi kan inte ha Svarte-Petter som intressent, det skulle skada hela projektet.
Heikki höll god min. -Det är mycket viktigt.
-Jag fick egentligen inte höra mer än det jag redan visste: att det har förekommit vissa oegentligheter. När jag försökte få fram upplysningar var det tvärstopp. Men han var så övertygad om att det fanns substans bakom ryktena att han föreslog mig en sorts rockad, som är mycket vanlig i det ekonomiska livet: att pengarna först placeras i en stiftelse, och att den i sin tur investerar i projektet. Bara för att liksom tänja på förbindelsen till ett dunkelt ursprung.
-Oegentligheter: det är inte mycket för mig att bita i.
-Nej, men jag är inte färdig än. Jag fick inte fram mer ur den första källan, så jag fortsatte lite på andra håll, och igår blev det napp. Det har handlats med avfall, mest har det väl varit fråga om transittrafik, men ett och annat verkar ha gått förlorat i hanteringen.
-Gått förlorat? Spolats ut i toaletten menar du?
-Hur det har gått till vet jag inte. Men min källa var åtminstone bestämd på en punkt: debet och kredit gick inte ihop i hanteringen.
-Det kom in mer material än som gick vidare.
-Ja.
-Och den som ligger bakom det här företaget vill investera i Harrys åretruntgrej.
-Ånej, han har gått till de sälla jaktmarkerna. Det är hustrun, som agerar, rimligtvis helt okunnig om eventuella dunkla punkter i arvets tillkomsthistoria.
-Och det skulle kunna skada projektet?
-Käre vän, se hur vår offentlighet fungerar! Det skulle till och med kunna skada Harrys person.
-Varför gör inte en fiffig person ett scoop på det faktum att inkaguldet ligger i källarvåningen till vår civilisation? Det skulle kanske få till följd att vi spydde upp oss själva?
-Utspädningen måste tas med i räkningen, på den punkten tänker jag sätta mig ner och göra en kalkyl. Allmänt sett tror jag att femtio procent räcker: hundra rena miljoner på hundra smutsiga ger en blandning som offentligheten är beredd att svälja. Du höjer på ögonbrynen, men så är det: vi arbetar med helt andra utspädningar än ni inom miljöskyddet. Den ekonomiska kroppen är robust, tål mycket föroreningar.
-Vad förväntas av mig då? Jag måste ju ha någonting att utgå från: ett namn, en verksamhet, personer som har varit inblandade i hanteringen...
-Jag sänder över ett bud med material. Men det blir ett minimum: ett namn, en verksamhet, en uppgiftslämnare. Mer kan jag inte ställa upp med.
-Det är väldigt lite att utgå från.
-Det måste väl finnas uppgifter om ett företags verksamhetsorter och arten av verksamhet i olika register? Skattemyndigheten? Länsstyrelsens register.
-Jag skall se efter vad som finns.
De stod tysta en stund. En krona av kulörta glödlampor hade spänts ut som mellan de bärande masterna, och längs med sömmarna löpte lampgirlander mot marken. Plötsligt tändes alltihop på en gång.
-Bara proppen nu inte går.
-Det blir grant i nattmörkret.
-Hela historien är ju en sådan utspädningsprocess.
-Hursa? Åh, jag förstår.
-Man spär ut de kriminella handlingarna med femtio procent ordning, legalitet, goda avsikter.
-Samtidigt som det banas väg för nästa brott.
-Allt behöver ju inte vara så kriminellt i samtidens ögon, tvärtom är brotten ofta gudi behagliga när dom begås, det verkligt uppburna för stunden. Korstågen var sanktionerade av kyrkan, glöm inte det, och upptäcktsresorna till Amerika.
-Vilken kriminell handling är det stora, avgörande framsteget just nu då?
-Jag vet inte. Den är alltid så uppbackad att ögat får en blind fläck när det ser den. Den destruktiva ungdomskulturen skulle jag kunna föreslå, den är ju inte precis uppbyggande på det individuella planet, men där finns kanske en förbisedd potential...
-Vilken gudi behaglig handling är det verkliga skurkstrecket då?
-Vår "tillväxt", mätt i växande energiförbrukning: biltrafiken, utsläppen i atmosfären. Om hundra år kommer man att förbanna våra namn i alla tonarter.
-Jag trodde man var på väg att klara upp det med hjälp av katalysatorer?
-Förbränningsprodukterna kan vi väl leva med, nätt och jämt. Jag är mer rädd för det som äter på ozonskiktet.
-Bara hundra år, säger du? Då får vi kanske hålla till i såna här tält i framtiden.
-Mycket troligt.
-Det är Harrys vision. Tältet är hans framtidsbyggnad.
Heikki vaknade upp ur sin ruvande stämning. -Är det? Då får jag erkänna att han faktiskt inte har satt in mig så mycket i saken. Hans åretruntgrej är ett tält?
-Nåja, tält och tält. Det är ju inte vi som ritar eller konstruerar, vi ger bara uppdraget. Men Harry har sagt: det jävla vädret skall hållas utanför.
-Och om det blåser upp?
-De är ju starka, de här konstruktionerna. Se på teflontaken över idrottsarenorna.
-Ett tält? Heikki skrattade förtjust. -Det är djärvt, inte den vanliga, kommunala lunken! Nu förstår jag varför han är så hemlighetsfull. Han skulle känna sig ertappad, som en pojke med fingrarna långt nere i framtidens syltkruka! Ett tält för världens alla nomader, med bröd och skådespel på insidan... Men kan man kalla det framtidsbyggnad? Det är ju nästan fråga om reträtt till ursprunget.
-Just det där med syltkrukan är skälet till att vi håller hårt på sekretessen; det är många som vill stoppa ner fingrarna...
-Jag förstår, jag förstår; jag skall inte knysta ett ljud om saken.

34 kB, senast korrigerat 27.9.03, 27.11.08.