Sen urminnes tider hade samhällenas symfoniska helheter hyst stämmor med avvikande förtecken, stämmor som haft rätt att sjunga i moll där omgivningen sjungit i dur och vice versa. I en tid hade de kunnat uppträda med vitmålade ansikten, i en annan i narrkåpor, i en tredje med blindheten som skydd. Ingen tid, inte ens nutiden, kunde undandra sig plikten att känna igen signaler som dessa, tecken inför vilka det var vars och ens skyldighet att lägga band på sig och ett brott att reagera med hot om straff och uteslutning. Här låg en av tillvarons finheter, en klinga som ofelbart skilde den sofistikerade samhällsvarelsen från den primitive solitären.
Det kunde alltså finnas skäl när ett samhälles medborgare drog sig för att, som man säger "tala ur skägget", skäl som å ena sidan hörde samman med en utbredd osäkerhet om den egna förmågan att axla någon av de gångbara maskerna, å andra sidan med ett utbrett tvivel på omgivningens förmåga att känna igen dem. Man riskerade att bli missförstådd och utsatt för motåtgärder. På denna punkt stoltserade den moderna tiden med en av sina mest obestridda landvinningar. Genom att tillåta att obekväma påståenden eller åsikter - vilka man uppfattade som sanna och därför besvärande - uttalades anonymt, under pseudonymer som Skattebetalare eller Förbannad medborgare, hade en fredlig samexistens mellan civiliserade människor och förbittrade solitärer gjorts möjlig. Otaliga gånger hade Harry hört sanningen om sig själv och sitt parti - eller bara sanningen om tillvaron i största allmänhet - ur "skattebetalares" mun, i den normerade form som fick tillträde till tidningarnas insändarsidor. För de namnlösa skribenterna innebar dessa meddelanden säkert en sorts katarsis, en stor befrielse. Ändå var det pseudonyma på sin höjd ett pseudo-tabu. Man kände nog den sortens fula uppsyn sen förr, visste var man hade sett den i mängden. Och fanns det inte alltid rönnbär som var sura för den skattebetalande räven? Den hemliga kritiken var för tandlös, den blyge predatorn borde lockas ut ur lyan och uppfostras till att träda fram och bita offentligt.
I och för sig hörde det inte till god ton att kritisera för häftigt eller för öppet på Harrys egen nivå heller. Kritik kunde skada både den egna, lilla saken, den stora, gemensamma och den oklara sammanflätningen mellan de två. Den ägde alltid en sorts oförlöst latens, blev lätt en oapterad sprängladdning, på vilken någon annan kunde tänkas applicera en sprängpatron. Långt nyttigare var i alla sammanhang att demonstrera laganda, samarbetsförmåga, lojalitet, de dygder i vilka det effektiva lagarbetet har sin upprinnelse. Den avvikande meningen gjorde sig ändå påmind på något sätt, hade en otäck förmåga att krypa fram som en kollektiv olust efter ryggraderna och på något sätt finna sina stumma stämmor. Den förhärskande konventionen tenderade alltså att göra den avvikande stämman anonym också i mer verserade sammanhang, bara så kunde man leva med den, hantera den. Ett problem blev kritiken först där den talade högt och därigenom skapade osämja, i synnerhet om den drabbade Partiet. Sådan kritik gränsade alltid till landsförräderi och bemöttes med hårda nypor.
Men det fanns en instans, som Harry under inga omständigheter kunde ignorera eller avfärda som illojal eller allmänfarlig. Han förväntades tvärtom böja sitt huvud och tiga still så att han för sin omgivning gjorde klart att han lyssnade, ja, inhämtade råd för sin politiska gärning. Denna fridlysta gestalt, som förenade byfåne, narr och sierska i en person, var "arbetaren av den gamla stammen". Arbetaren av den gamla stammen var tabu, han fick inte röras. Hur det hade kommit att bli så mindes ingen längre, förmodligen handlade det om en urgammal, hednisk sedvänja, som deformerats till oigenkännlighet. I vardagen var den kritiska molltonen från arbetare av den gamla stammen under alla omständigheter knappt hörbar längre, eftersom de flesta av dem var yrkesinvalider och förvisade till inspärrning inom långvården. Det handlade snarast om ett söndagsfenomen, som sniglade fram i rullstol och gick att undvika med ett visst mått av förutseende. Värst blev det när arbetaren av den gamla stammen bevarat sinnen och kroppsförmögenheter intakta; där en sådan uppträdde på rådslag, i debatter och öppna hus var han genom sitt oförblommerade sätt en nagel i ögat på alla som kände ansvar för helhetens ostörda och glatta funktion. Somliga upplevde hans återkomst till händelsernas centrum som kuslig och fick gåshud över hela kroppen.
För Harry fanns inga problem på denna punkt. Om han hade fem minuter tillgodo satte han sig ned och ägnade en halvtimme åt arbetaren av den gamla stammen, och det gladde honom alltid att märka den oro och den oordning som följde i kölvattnet på hans initiativ. Han gjorde det till en del just för att få se omgivningens grimaser, vilka skänkte honom ett oförställt nöje, men han gjorde det samtidigt inte utan att vinna något för egen del. På samma sätt som man ute i landsbygdens avkrokar kunde stöta på gamla människor med ett ålderdomligt uttal och urgamla sätt att vara, en sorts levande museiföremål, kunde man i arbetarna av den gamla stammen fiska fram stämningar, begrepp, hopp, som hade falnat, tappat i betydelse. Ingenting ägnade sig bättre för att belysa samtidens uselhet och historielöshet än dessa samtal, och Harry förvandlade dem till profetiska seanser, i synnerhet om motparten var lomhörd och han själv tvingades ropa ut sina repliker. Ändå skilde han sig inte från sin omgivning på en punkt: i de sammanhang där besluten fattades tålde han inget käftande.

Harry Jönsson var på väg att inleda en paneldiskussion på det lokala börshuset i länshuvudstaden, ämnet hade formulerats: "Krympning av den offentliga sektorn - mot gränsvärdet noll?" Det handlade om en fördröjande och uppehållande strid som han själv och Partiet hade fört i decennier, det gällde att hålla emot, utföra en planerad reträtt tills vinden vände och man fick ta itu med att bygga Samhället på nytt, expandera offentliga sektorn mot oändligheten. Han hade suckat när budet gick till honom, men genast samtyckt och hämtat fram standardmanuskriptet ur skrivbordslådan. På huvudgatan, mitt emellan Domus och Systemet, hejdades han av en arbetare av den gamla stammen.
-Harry, sade arbetaren av den gamla stammen, hakade in ett finger i rockens knapphål och drog honom mot en portgång. Harry hade gått i sina tankar och ryggade tillbaka vid kontakten med den främmande kroppen, spände musklerna för att värja sig. I nästa ögonblick kände han igen den andre och slappnade av.
-Herman!
Mannen hade arbetat i fyrtiosex år på en träfirma i staden och nått pensionsåldern utan att ha ådragit sig större krämpor, men förlusten av arbetslivets korsett hade på ett par månader förvandlat honom från veckändesupare till regelrätt alladagars alkoholist; det fyrtiosex års knog inte hade lyckats knäcka skulle komma att upplösas och förflyktigas i etylalkohol på ett par års tid. I denna uppenbarelseform var arbetaren av den gamla stammen nästan lite obehaglig; saliven stänkte ur mungiporna, den stirrande blicken hade en illistig glimt, tankarna löpte med logiken hos en utvecklingsstörd.
En vacker morgon i månaden maj när en mycket ung Harry Jönsson deltog i sitt livs första demonstration hade arbetaren av den gamla stammen tagit ut fanorna ur deras fodral, vecklat ut dem, synat dem, anförtrott de naftalindoftande schabraken åt bärarna. Etylalkoholen hade varit bannlyst i dessa sammanhang, en svunnen tid då förstamaj var en backanal bland vitsippor och utslagna bokar. Många år senare var samme man en anklagelse, som vandrade omkring mellan Systemet och langarna, inte alldeles stum, medan fanorna var intagna för långtidsförvaring, tillsammans med fodral och malkulor.
Det var svårt att inte känna sig drabbad. Man var tvungen att tänka: vi nådde inte ända fram. Eller något i den stilen.
-Nej, sa Harry och skakade på huvudet. -Men jag skall bjuda på frukost, kaffe och frallor är vad du behöver. Kom nu Herman, inga konster, jag vet vad du behöver.
-Harry, sa arbetaren av den gamla stammen, ställde sig bredbent och gjorde sig tung så att det var svårt att rubba honom. -Du vet vem jag är.
-Jag vet vem du är, förbaskat väl. Du är Herman Sköld, snickaren.
(En arbetare av den gamla stammen.)
-Ja, men vet jag vem du är?
-Jag är Harry Jönsson, och det vet du också. Det är jag som är Harry.
-Men vet jag vem Harry är?
-Harry är Harry. Alla vet vem Harry är.
-Men var är Harry när man behöver honom?
Ett listigt, insmickrande drag tog herraväldet över den andres ansikte, men lika fort slocknade alla ljus, han hade tappat kursen, fick anstränga sig för att få styr på skutan i sitt sinnes mörka, gropiga vatten. Käkarna tuggade blint, fingrarna grävde i skäggstubben, tungan trevade över underläppen, men ingenting hjälpte, en tanke var förlorad.
-Harry är där när Harry behövs, det ser du väl. Men inte när du behöver sprit, det vet du också.
-Jag behöver nånting att sköta, Harry, det går inte så här.
-Det är tusen skolungar som gick ur skolan i våras, som inte har nånting att sköta. Vi sitter inte i smöret längre, det är inte att vraka och välja.
-Var det så här det skulle bli, Harry?
-Det vete fan, Herman. Om det bara berodde på mig skulle det inte bli så här, och du skulle inte gå här.
-Vem beror det på, om det inte beror på dig, Harry?
Ingen av de tusen skolungarna skulle komma att behålla sitt första jobb fyrtiosex år, han var säker på det. Den nya tiden var av annat slag. Men den var en ny tid i gammal geografi, om man ett ögonblick tvivlade på detta dök det upp en figur ur det förflutna och förlängde linjer, lät bilder bryta fram, där vardagen bara visade upp trivialitet och dunkel. Om nittio minuter skulle han tala om framtiden, ungefär hälften av den tiden hade han på sig för att mäkla fred med det förflutna. Han kopplade ett stadigt grepp om den andres arm och styrde mot hamnområdet, där fanns ett kafé som fortfarande förstod sig på vetedeg, kanelfyllning och bryggkaffe, ett ställe där ingen skulle höja på ögonbrynen inför ett samtal i vänskaplig anda.
-Du känner mig, Harry.
-Jag känner dig. Du är Herman.
-Jag är Herman, ja, men vem är du?
-Jag är Harry.
-Jag är en arbetare av den gamla stammen, Harry! Jag har jobbat i förtisex år och har sex sjukdagar på dom åren. Dom kan inte bara slänga ut mig!
Jaja, där kom det, tänkte Harry, han vet det till och med själv. Man kunde gå till brädfirman och kräva: ta tillbaka denne man, ge honom hans liv åter. Det var den första tanken, och den var dödfödd, av flera skäl. Den andra tanken var: fånga upp honom i det stora skyddsnätet, låt honom komma i åtnjutande av alla tjänster, stryk sakta över hans panna, lindra plågan. Den var mindre dödfödd, men krävde tvångsomhändertagande. Den krävde att någon visste bättre än han själv (och så var det ju), krävde en makt som satte sig över hans destruktiva individualitet och visade honom på den rätta vägen. En gång i tiden, inte alltför långt tillbaka, hade denna inställning funnits i Partiet, en social ingenjörskonst med klar panna och nystärkt förkläde, det fanns knappt en vrå av livet som undgått dess omsorger, i kulissen hade rashygienen lurat som en yttersta möjlighet. Ändå hade den inte blivit populär, och dess resultat hade inte blivit bestående. Alkoholism, misshandel, vanskötsel och sexuellt utnyttjande av barn föreföll att vara samhälleliga konstanter, och skolans problem måste på något sätt vara inbyggda i dess grund, inte heller skolan var älskad av många.
Harry hade aldrig tagit avstånd från denna ingenjörskonst, vars ledstjärna hette folkhemmet. Med tanke på vissa grupper var den utan tvekan riktig och visade väg mot framtiden. Den sannaste mänskliga egenskap han kunde tänka sig var att vara till för andra, och detta kunde rymma ett mått av mild övertalning, det var ingenting att hymla om på samhällets botten.
-Det beror på konjunkturerna, Herman. Konjunkturerna rår inte ens jag på. Det är svåra tider: vi får ingen rätsida på världen.
Konjunkturerna, han hade alltid hatat dem.
Den andre hade svår tandlossning och fick ingen rätsida på franskbrödets skorpa, han fick gröpa ut det mjuka brödet med fingrarna och blöta det i kaffet innan han stoppade det i munnen. Inga konjunkturer skulle ge honom det naturliga garnityret tillbaka.
-Hör nu här, Harry. Det är arbetarna som har byggt det här samhället med sina bara händer. Men hur behandlas dom? Värre än skit. Jo, värre än skit! Är det rätt?
-Det första är inte sant: det är ingenjörer och tjänstemän och bönder och husmödrar och arbetare och en massa andra som har byggt det här samhället. Om du påstår nåt annat är det skitsnack. Till det andra säger jag: Nej, det är inte rätt om arbetarna behandlas värre än skit. Men dom behandlas inte värre än skit. Dom har pensioner, dom har olika möjligheter... Det är du, Herman, som behandlar dig själv värre än skit. Du skulle gå till Länkarna.
-Värre än skit! Vilka var det ni skulle hjälpa? Jo, arbetarna!
-Jag har ringt till dom, det kommer hit en man om ett par minuter.
Den andre slog näven i bordet, säkert hade han fortfarande en halv liter sprit kvar i kroppen från sista fyllan.
-Det är utlänningarnas fel! Dom kommer hit och får allt de pekar på, är det rätt, Harry?
-Det har du fått om bakfoten, Herman.
-Dom passar här inte, och dom kommer aldrig att passa här. Skulle du ta och släppa ut en massa lejon och elefanter i skogarna bland älgar och rävar, skulle du det, Harry? Nej, det skulle du inte, för det skulle aldrig fungera! Det är till och med förbjudet! Men negrer och gulingar släpper man ut överallt... Det går inte det heller, det går aldrig!
Analogin med lejonen och elefanterna hade Harry stött på förr, den ingick i buskpartiernas förkunnelse, och den gick hem hos menigheten.
-Nu hör du på mig, Herman! Harry tornade upp över bordet, högg honom i kavajslaget, gjorde sig stor och hotande. -Om du inte kan ta vara på dig själv får nån annan göra det; den här gången blev det jag, och det skall du vara glad för. Nu har jag inte tid med dig längre, därför har jag ringt efter nån annan, men i morgon kommer jag att höra mig för hur det har gått. Och har du inte skött dig skall du få med mig och göra! Nu är det slut med spriten. Från och med nu börjar du sköta dig. Har du förstått det? Det är slut med spriten, Herman! Det var därför jag kom i vägen för dig idag. Det var ditt öde: slut med spriten.
Det tog skruv, hakan föll ned på den andre, huvudet nickade nästan omärkligt.
-Och det sista du sa glömmer vi, sånt skall man inte behöva höra från en arbetare av den gamla stammen.
Mannen från Länkarna kom in genom dörren, Harry snurrade runt på stolen, reste sig och omfamnade honom. Dessa ögonblick var höjdpunkter i hans liv: han kallade på någon som han litade på, denne infann sig i god stämning, med ett fast handslag, och någonting blev åtgärdat, omskött. Det var Samhället, människorna för människorna.
-Här var en uppgift?
-Herman har lovat mig att han skall sluta med spriten. Men han behöver hjälp den första tiden. Det måste ordnas så han kommer bland vänner.
-Vi skall göra vad vi kan. Kom Herman, vi får släppa Harry, han har annat att sköta idag.
-Kom nu ihåg, Herman, det beror på dig själv, bara på dig själv. Det finns ingen därute som kan göra det för dig som du måste göra själv.
Nu var själva det goda Systemet hotat av marknadskrafterna. Hur skulle man alls kunna hålla en skyddande hand över människor som dessa, när spriten såldes fritt i varenda bagarbod? På den punkten krävdes politisk konst, man fick ingå i koalition med djävulen själv, om så behövdes, för att frälsa de svaga ifrån ondo.
Usch, en sån början på dan, tänkte Harry, en arbetare av gamla stammen. Vad skall man säga efter detta, hur skall jag dra slipstenen?

21 kB, senast korrigerat 27.9.03, 27.11.08.