Knappt var Jenny kommen inom dörren förrän husets inrutade tillvaro ersattes av en ockult oordning. Människorna lämnade sina gamla, invanda spår, tingen attackerades med en gång av härskaror av små demoner. Persiennerna hakade upp sig, mikrovågsugnen lydde inte kommandon, toalettventilerna började läcka, alla på en gång. En morgon satt Stenbockens horoskop till allmänt beskådande på kökets anslagstavla och frukostgemenskapen bubblade av återhållet skratt: Gamla vänner gör sig påminda, försitt inga tillfällen att stifta fred med det förflutna. En mystisk kvinna söker upp dig under dunkla förevändningar, se upp med hennes avsikter! Stjärnorna gynnsamma till affärstransaktioner av alla slag.
-Varför satte ni bara upp mitt horoskop, klagade Harry.
Jenny slog ut med händerna. -Det fanns en särskild poäng i ditt fall. Du framstår som helt oförklarlig, men allting faller på plats när man inser att du är en marionett i stjärnornas händer. Den mystiska kvinnan såg jag på banken igår förresten. En mycket parant uppenbarelse. Rut strödde salt i såren: Mmm, jag har sett henne också: praktfull är det uttryck jag skulle använda. Hon är för övrigt Lars extramamma, så man kan säga att hon har hållhakar på familjens båda manliga medlemmar.
Nya prövningar följde, demonernas tal var oräkneligt, deras uppfinningsrikedom obegränsad. När Jenny och Rut återvände från torget med kassarna fulla av giftfritt och miljövänligt odlade grönsaker visste han vad klockan var slagen: sellerigratäng med sesamfrön, vegetarisk sås, klibröd. Om magen gjorde uppror efter en sådan attack på hans reguljära kosthåll gällde det att passa sig och spola ner ordentligt på toaletten, Jenny kunde tolka fekalier efter indiskt mönster och lägga ut upphovsmannens tillstånd, det kroppsliga såväl som det själsliga, i alla enskildheter. Blev detta för mycket för honom, så att han slog näven i bordet och lämnade rummet i vredesmod, upplevde Jenny sin personliga jämvikt rubbad; när han återvände fann han henne försjunken i mantraställning, och nästan undantagslöst Lars vid hennes sida, tillsammans satt de där och tänkte hemlighetsfulla ord om honom, timme efter timme. Jenny var allt han inte var. Hon pekade ut gränser som han inte fick eller inte borde överskrida. Ändå kände han sig aldrig främmande för henne och för det mesta var hans avvisande godmodigt, tycktes rymma möjligheten att han en dag tog steget över till hennes läger, eller vice versa.

-Harry, nu skall vi hjälpa dig att hitta tunnorna.
-Tänk bara på att här har bott folk sen vikingatiden. Om ni visar er med metallsökare på fel ställe kommer polisen och tar er.
-Kom hit.
Det satt redan fem kring köksbordet (familjen var som alltid utökad med en av Evas pojkvänner), Jenny klappade uppfordrande på den enda lediga stolen.
-Här vid köksbordet? Hur hade du tänkt att det skulle gå till?
-Vi söker i vårt inre.
-Ah. Harry satte sig. -I vårt inre. Det var kanske tunnorna jag hörde bullra där efter gårdagens gratäng.
-Nu är du tyst och sitter still. Vi gör så här: Var och en fattar grannens händer och håller dem fast, men inte överdrivet hårt, så att vi bildar en sluten krets där strömmen går från den ena kroppen till den andra. Sen blundar vi. Och så koncentrerar vi oss, medan hela kretsen ställer frågan: Var finns tunnorna?
-Och så kommer en basröst från ovan att ropa: Tunnorna ligger i sydvästra hörnet av ruta 01C8G10, på två och en halv meters djup. Rut kunde inte hålla sig, brast ut i hysteriskt skratt. Det blev tändsatsen för Harry (som kände mekanismen hos denna tvåstegsraket och kunde manipulera den), han exploderade, stånkade och frustade ut i rummet tills han sträckte en magmuskel. Det var på det viset man skrattade sig fördärvad. Eva hade krupit ihop mot pojkvännen och torkade tårarna på hans tröja. Bara Lars satt oberörd, hade redan fattat Jennys hand.
-Får jag dessutom föreslå att vi håller sexamperes säkringar mellan oss om strömmen skulle bli för stark.
Detta fick Harry att explodera på nytt.
-Puh! Ett gott skratt förlänger livet. Nå, det kan inte vara värre än fia eller charader, jag är med på det. Kom loss. Tunnor, tunnor...
Jenny höjde händerna och göt olja på vågorna. -Det är viktigt att alla nalkas uppgiften på ett seriöst sätt. Ingen får bryta kedjan. Får vi nu utbe oss om en smula samarbete från politikern med den seriösa imagen.
Harry höjde handflatan och avlade en tyst ed.
-Bra. Nu tar ni varann i händerna. Harry kramar måttligt, utan överdrifter. Sedan blundar vi, det spelar ingen roll hur man håller ansiktet. Och så anstränger ni er för att urskilja det ni ser, om ni ser nåt, och kommer ihåg så att ni kan berätta efteråt. Så. Nu är ni tysta och blundar tills jag avbryter. Bra, bra, jag känner strömmen, det känns riktigt. Slappna av, lämna över en bit av er själva och ta emot från de andra. Och så tystnad, alla är tysta.
Tiden rann trögt i timglaset. Harry kikade under ögonfransarna på de övriga, de tog verkligen uppgiften på allvar. Rut hade höjt ansiktet mot lampan och satt som en rofylld, avslappnad solbadare. Lars hade lagt en badkappa över axlarna och dragit upp benen under sig, han liknade en mager tiggarmunk. Åt han inte ordentligt? Jenny såg rakt fram, hennes läppar krusades av ett fryntligt Buddhaleende. (Till och med det). Pojkvännen satt som en skyltdocka, tagen av stundens allvar, möjligheten att på detta sätt visa sig värdig sin tillbedda. Eva var den svaga länken, det ryckte i hennes kropp och man kunde befara en ny skrattattack vilket ögonblick som helst.
-Harry Jönsson.
-Ursäkta. Jag fick nåt skit i ena ögat och var tvungen att öppna det. Vi börjar om igen.
-Pappa! ropade dottern och räddade sig från det hotande utbrottet. -Gör nu som Jenny säger.
-Jag kikar inte själv, sa Jenny. Men jag utgick från att du gjorde det. Bli inte ängslig över det du ser, Harry, tänk på att jag håller dig i handen.
-Men jag såg ingenting.
-Nu är ni tysta och koncentrerar er.
Harry såg fortfarande ingenting, eller en svart förlåt, som dolde alla hemligheter. Över den mörka bakgrunden drog en röd eldfluga, så fort han ansträngde sig för att fixera den vek den undan. Han försökte mana fram bilden av den unga kvinnan vid sjön, hennes kropp, i stället kom ansiktet fram och vände sina kisande trollögon mot honom. Det roade honom att ingen av de andra kunde se vad han såg, synen var hans och bara hans, odelbar. Han gjorde ett försök att sänka blicken, men det gick inte, han satt fast i de kisande ögonens skruvstäd. Till sist öppnade han ögonen för att bli fri, fastän han hade velat se mer. I samma ögonblick lät Jenny händerna sjunka.
-Skall du börja, Rut?
-Jag såg faktiskt nånting. Det påminde om ett Rohrschachtest, en sån där vikfigur, som man kan få till allt mellan himmel och jord. Jag vet inte vad det liknade mest... Kanske två - kotlettben.
-I vilken vinkel?
-Tja. En rät vinkel, plus en halv.
Det var vinkeln mellan de två lampor i vilkas sken hon solat sig.
Jenny tecknade på en tidning. -Så här?
-Med större klumpar däruppe, svarade Rut. - Jag vet: som en födande kvinna med skrevande ben.
Då ringde telefonen. Harry for upp - det var som om han hade väntat på samtalet som på en befriare - och var först framme vid luren. -Vänta, jag tar det i ett annat rum, sa han, mer till de andra i rummet än till den uppringande.

Det var Heikki. Han lät munter, andlös, som om han hade stora nyheter att mäla.
-Jag satte mig vid datorn och gjorde en markkarta över hela kommunen...
-Det finns färdiga kartor. Du hade kunnat få en på minst tio ställen: bygnadskontoret, stadsarkitekten, lantmäterienheten...
-Låt mig prata till punkt. Jag gjorde en markkarta över utfyllnaderna, med olika färger beroende på tjockleken. Tätorten är som en gräddtårta, visste du det? Tjockast i mitten, och sluttar ut mot kanterna, men det finns ett par undantag, en mäktig kompost ute vid hamnen. Vet du hur tjocka lagren är på tjockaste stället?
Han hade rätt: om man ställde sig i vikingatid i stadens centrum nådde man inte med näsan över kanten. Harry försökte: Trekommatvå meter.
-Exakt! Den andre lät en smula besviken. -Kände du verkligen till det?
-Man måste veta hur tjocka lager man vandrar omkring på.
-Sen tänkte jag så här: man borde kanske titta på de nyaste fyllnaderna. Så jag gav en särskild färg åt dem.
-Det verkar klokt. Men det är ju fråga om så stora volymer. Tjockleken låter kanske inte mycket, men multiplicera djupet med ytan.
-Man kunde gå över med metallsökare först.
-Du skulle få utslag på varenda armeringsjärn.
-Jag har dessutom fått ett tips.
Där var skälet till munterheten. -Det var som fan. Var?
-Det pekar inte ut en speciell plats men ett visst företag.
-Aha. Hur rankar du tillförlitligheten?
-Det är svårt att säga ännu. Jag kommer att gå över de tänkbara lokalerna med metallsökare.
-Kan man få veta nånting om tipsaren. Är han kommunanställd? Eller hon.
-Jag lovade att tiga som muren. Vi måste skydda våra kommunala tjallare.
-Då skall du göra det. Något annat?
-Det hade varit nån inne på min dator och försökt forcera ett lösenord. Antagligen för att se på kartan.
-Va? Hur vet du det?
-Sånt vet man om man är en smula händig. Jag har en logg, som berättar allting.
-Vet du vem det var också?
-Tyvärr inte.
-Där räcker det inte med händighet, då måste det till förstånd. Harry skrockade tyst. -Heikki: håll fingrarna ifrån datorn! Gå ner till Domus, köp dig en anteckningsbok, tio gånger sex centimeter, därtill en pennstump, cirka femochenhalv centimeter lång, stoppa alltihop i västfickan och göm det bakom en lös tegelsten när du sitter i saunan. Där skriver du ner vad du upptäcker; sen berättar du för mig när du har kommit fram till nånting. Vi måste hålla på våra hemligheter, så att de inte blir allmän egendom.
-Fem och en halv centimeter skulle pennan vara?
-Fem och tre kvarts duger också. Säger dom att dom inte har såna på Domus, så hälsa från mig att det skall dom ta och skaffa in.
-Såg du kvällstidningarna? Dom hade hyrt in en fjärrskåderska.
-Jag såg det, och hon placerade tunnorna i hamnen. Det inspirerade antagligen Jenny, för vi håller på med samma sak nu, som joint venture.
-Och vad kommer ni fram till?
-Jag vet inte, redovisningen pågår bakom min rygg.
-Då skall jag inte uppehålla dig, dina krafter behövs i ringen.
-Dom tycker mest att jag stör. Tack för att du ringde.

På en punkt hade vittnet Harry inte hållit sig till sanningen. Han höll inte fingrarna från datorn, och det stod fritt för vem som helst att gå in i dess skafferi och ta för sig. Han hyste inga hemligheter, öppenhet var en oundgänglig del av hans ämbete, och omvänt var det omöjligt för omvärlden att hysa hemligheter för honom, allt nådde till sist hans öron. Därför var han övertygad om att en deponi, dess läge och innehåll, i längden inte skulle gå att dölja om den fanns därute. Om han hade varit detektiv och haft ett gräsligt brott att lösa, skulle han ha satt sig vid allfartsvägen och väntat sig att känna igen gärningsmannens ansikte i vimlet, snappa upp hans bekännelse ur det samtal som pågick omkring honom. Indicier och bevis bekymrade honom föga: det gällde bara att lokalisera det medvetande, som ruvade på en nedgrävd hemlighet, och få det att inse att hemligheter inte existerade.
Han vände tillbaka till den avbrutna seansen, de andra satt kvar.
-Det var Heikki. Jag tror att vi snart kommer med ett bud när det gäller tunnorna.
-Ett till! Vi har redan ett.
-Minsann! Och vad går första budet ut på?
-Du får fråga Lars, det är han som kom med det.
-Nå, låt höra.
Lars höjde inte blicken och mumlade något i mungipan. Det var hans stil efter sammanstötningen i garaget: att undvika blickar och redigt tal.
-Hursa?
Sonen såg upp, svarade klart och tydligt: I mörker, och försvann ur rummet med ett kacklande skratt.
-Herregud, ropade Harry efter honom. -Räknar du med att få hittelön för det? Det är ju som att svara att det finns "innehåll" i dem!
-Schhh! manade Jenny och viftade med handflatan för att tysta honom. -Det kommer mer. Han måste få tid att tänka efter om han skymtade nånting i mörkret. Vad var ditt bud?
-Nej, sa Harry, jag tar tillbaka. Skall buden ligga på den nivån har jag ingenting att komma med. Förresten tror jag mer på den rationella metoden. Heikki har gjort en markkarta över alla utfyllnader, och dessutom har han ett hett tips. Vi är dom på spåren, eller rättare sagt: snart upplöses tunnorna i ingenting. Dom visar sig vara en struntsak.
-Kartor är tvådimensionella, Harry, hur skall dom kunna hjälpa i det här fallet? I motsats till dig tror jag att tunnorna är mer än dom ger sig ut för, och för att hitta dem måste man gå på djupet.
-Vad är den djupa teorin bakom en sån här seans då? Eller man skall kanske säga det mindre högtravande: vad är tanken bakom den? För jag tänker att det inte bara handlar om att fördriva tiden, det brukar sällan göra det när du svingar trollstaven.
Jenny svarade lågt och mjukt (och det ingick också i svaret): Det handlar om att lösa de hårda banden, Harry, lätta på kontrollen.
-Och hur gör jag det genom att hålla min fru och mina barn och min syster i handen och sitta och hålla andan kring ett bord?
-Det gör du inte, Harry, det var det som var felet. Du försökte kontrollera vår ring med dina skämt. I stället skulle du ha överlämnat dig åt oss, släppt efter på kontrollen. Man kan blockera en ring, inte släppa fram strömmen.
-Snack! Jag skall säga dig som det är: om kommunen hade haft kontroll över allt miljöfarligt avfall så skulle ingen ens ha vågat viska om att det fanns tunnor som vi inte kände till. Och för det andra: om här hade funnits nedgrävda tunnor, och folk hade känt till det, så skulle jag ha varit den förste som fick veta var de låg.
-Du var ju den förste som fick höra, invände Jenny blitt.
-Ja: nu är det nån som har påstått att det finns tunnor, och det finns folk som tror på saken. Det visar att man inte har fullt förtroende för tillsynen. Men det bevisar inte att det finns några tunnor.
-Du hade möjligheten att inte fästa dig vid ryktet. Ändå lät du det gå vidare. Alltså litade du inte själv på kontrollen, av någon orsak. Det var det första jag tänkte när jag hörde om tunnorna: Varför spred Harry ryktet vidare? Man läser ju om tunnor i tidningen var och varannan vecka.
-Det är enkelt: när man skall fiffla, så fifflar man med kontrollen, eller kringgår den. Alltså bör man vara skeptisk mot all kontroll, ifrågasätta den. Men det innebär inte att man skall avveckla den. Man skall kontrollera kontrollen, och kontrollera kontrollen av kontrollen. Det gör man genom att låta en fråga rotera i offentligheten, som en evighetsmaskin. Den skall vara som en hydra: två nya huvuden växer ut för vart och ett som blir avhugget.
-Har jag förstått dig rätt håller du dem gärna roterande som en sorts chimärer, men ser helst att de inte materialiserar sig.
-Nåt i den stilen, ja.
-Man skulle kunna tro att du hade hittat på alltihop själv.
-Men ser du: det har jag inte. Jag är Hederlige Harry, fifflet får andra stå för. Å andra sidan säger jag: om jag inte fick höra nånting om nedgrävda tunnor på ett helt års tid skulle jag bli orolig för den sakens skull och kanske fråga min omgivning om den inte hade hört nånting om tunnor på sista tiden. Men observera vad jag är ute efter: kontrollen. Tunnorna struntar jag i. Har vi fungerande kontroll klarar vi oss långt. Ett par procent utanför kontrollen kan vi leva med. Det är så vårt samhälle fungerar.
-I mörker..., mumlade Rut. -Det var subtilt. Ett orakelsvar. Jag tror att han menade en speciell sorts mörker, en sorts mörkläggning.
Jenny nickade bekräftande: Sådan fader, sådan son. För man kan inte säga annat än att Harry ger intressanta svar, han också. Kontrollen, det är vad han är ute efter.
-Du har inte sagt om du såg nånting, Jenny.
-Jag såg samma som du såg, Harry. Vi är ju tvillingar, glöm inte det, vi tar emot på samma våglängd.
-Gjorde du verkligen det, parerade han lätt. -Så intressant.
-Och vad såg du då, pappa?
-Om sanningen skall fram så såg jag inte ett jota, bara mörker.

Nästa kväll var vardagsrummet mörklagt när Harry kom hem; en filt hängd för det stora fönstret. Han var sen, ett möte i fullmäktige hade dragit ut på tiden. Var det ny seans på gång? (Bara hon nu inte slaktade kycklingar och stänkte blodet på väggarna.) Han stannade när han kommit in i tamburen, lyssnade med öppen mun. Det var Jennys röst som hördes, hon läste högt ur en bok. Emellanåt gjorde hon halt och kommenterade texten, då och då bröt en annan röst in, en mans röst. I springan under dörren kunde han se det fladdrande skenet från ett eller flera stearinljus. Vilken text krävde sådana rekvisita? Något skräckfyllt och bloddrypande, men inte Poe, inte Jekyll och Hyde heller. Han gick ut i köket och lagade popcorn, utan att slamra, fyllde två skålar till brädden. I en garderob grävde han fram en djävulsmask av gummi som han krängde över ansiktet innan han smög in i det mörka rummet.
-Hej. Får man vara med?
Eva skrek till, de andra hötte åt honom och Jenny pekade med fingret: Se noga på honom, nu visar han sitt rätta ansikte.
-Jag har gjort popcorn, ta för er. Vad är det ni läser?
-Dracula, viskade Eva. Hon hade samma bodyguard som kvällen innan.
-Jag tänkte väl det.
Där satt Lars, och där satt mannen vars röst han hade hört. Harry tog av masken och sträckte fram handen. -Du måste vara Hassan. Eller skall jag säga Hussein?
-Jag är så van vid Hassan.
-Har Rut inte kommit hem än?
-Hon är på möte hon också.
Klockan var över tio. Här är vi ute och springer, tänkte Harry, och Jenny och Hassan läser Dracula för våra barn. Det är som familjegrupperna man hör om från ekologin, var och en bidrar till uppfödningen av ungar som har bitar av den egna genuppsättningen, syskon, kusiner, sysslingar, gamla fastrar. I nästa ögonblick reviderade han: Jenny skulle göra samma sak var hon än befann sig, och Hassan hade det som yrke, att göra de rätta sakerna för andras barn. Ändå var situationen intressant, den rymde en sorts omsorgsmodell som fick klockor att ringa i hans huvud. När han hade lyssnat en stund upptäckte han till sin förvåning att Eva var den mest aktiva, och att de andra hela tiden spelade bollen på henne. Vad hade Eva, av alla människor, att hämta i detta hopkok av horror och ädel liberalism i den viktorianska moralens slagskugga? Att Jenny var inläst på ämnet förvånade honom inte, och att Lars hade intresse för saken var närmast väntat, men Eva? Han lutade sig tillbaka i soffan, knep ihop ögonen och lät sig vaggas av rösternas lugna rytm. För första gången hade han tillfälle att lära känna sin systers tillkommande. Nu var det Hassan som läste, i det fladdrande ljuset såg han ut som Dracula själv, med sin skarpskurna, en smula tärda profil. Harry måste ha somnat, eller slumrat till. När han vaknade var sällskapet på väg att bryta upp, ljusen var tända i rummet, fönstret öppnat för vädring. Det var slut för kvällen. Han såg sig yrvaket omkring, ryckte upp sig, drog händerna genom håret.
-Jag har hört att själva ordet islam betyder: underkastelse. Eftersom det är en religion som lägger vikt vid det kollektiva, helheten, måste det väl betyda: underkastelse under kollektivet?
De fem studsade till inför detta plötsliga överfall, och för ett ögonblick blev det tyst i rummet. Hassan var på väg ut, men hejdade sig, det var ju uppenbart att frågan ställdes till honom. -Man kunde besvara frågan jakande, med viss reservation... I islams fall handlar det egentligen om underkastelse under Guds vilja, och allt kommer ju an på hur den utläggs: i strid med kollektivets behov och önskningar, eller i enlighet med dem.
Harry fortsatte sin tankeslinga, det var uppenbart att han inte väntade sig svar och inte behövde dem heller. -Medan den kristna religionen är en uttalat individualistisk religion, som lägger vikt vid den individuella frälsningen.
Hassan nickade tveksamt, denna gång svarade han inte.
-Varför skulle en människa behöva ändra sig - om hon från början är placerad i en så uppenbart korrekt tradition? Det är ju vi som har en religion som står i strid med de faktiska förhållandena. Jag säger det inte för att jag bryr mig särskilt mycket om religionen, men den här grundskillnaden har färgat av sig på politiken också, och där är den av ondo.
-Vad jag kan se spelar varken religion eller politik första fiolen längre, svarade den andre. -Ett annat förklarande system håller på att ta över, evangelier och utopier är döda texter, man behöver bara ha vistats här en timme för att inse det.
-Men det är ju alldeles outhärdligt! Till sist står vi där kanske och är bestämda av inget annat än stjärnorna!
-Harry Jönsson, ibland är din stil mer än man kan stå ut med! Om du har så angelägna frågor, varför sparar du dem inte till ett tillfälle där ditt offer är utvilat, och får en chans att tänka efter! I stället för att slänga fram dem ur bakhåll, som om det var enda möjligheten du hade! Sen tycker jag att du skall börja med att bekymra dig om dina egna kollektiv, prata en smula allvar med dem!
Jenny var röd om kinderna. Det var sällan man såg henne så arg, så hotande. Hon grep Hassan vid armbågen och drog honom ut ur rummet. Harry hade vaknat till full sans och skyndade efter dem. Till barnen viskade han hastigt: Hon var ledsen för en annan sak. Det var en annan sak, som jag inte tänkte på.
Därute hörde de honom säga: Jag är bunden till händer och fötter. Jag kan ingenting göra.
-Du kan alltid göra nånting, väste Jenny. -Du kan alltid göra någonting, och det förvånar mig att du inte har gjort det.
-Det skulle uppfattas som nepotism och göra saken värre, svarade Harry lugnt. -Det bästa är att vänta och se tiden an. Man måste tänka på vad det är för sorts människor vi har att göra med. Ett inskränkt, förblindat, småborgerligt kollektiv.
-Och just därför är detta en fråga där individen skall gå i bräschen!
-Tänk på att jag är vald politiker, Jenny! Dom som är först på plan i det här landet väntar sig inte att jag skall gå i bräschen, dom väntar sig att jag gör absolut ingenting. Att jag sticker huvudet i sanden. Det tvingar mig till en svår balansgång.
-När började du ta såna hänsyn?
-Det har jag alltid gjort.
-Pyttsan!
-Om du inte har sett det förr beror det antagligen på att du har en blind fläck när det gäller mig och politiken.
-Nå, då var det dags att jag fick ögonen öppnade! För övrigt väljs du inte enbart av dom som är först på plan!
Harry suckade. -Nej.
-Och det är din skyldighet att försvara alla medborgares rättigheter.
-Ja, men invandrarens medborgerliga status är så att säga inte allmänt accepterad. Jag kan inte vinna brett stöd för ett engagemang i frågan. Synen på fri- och rättigheter har luckrats upp, man ser invandringen som en sorts force majeur, som sätter dem ur spel. Det bästa är om Hassan försvarar sin sak själv, då vinner han respekt. Om jag skall göra nånting måste jag vänta ut de berörda och böja dem rätt när de är mjuka, inte när det sätter sig till motvärn. För tillfället går det inte. De inblandade tänker och handlar inte rationellt. Så är det.
Han blängde åt henne och lade till. -Det gäller över hela linjen: förnuftet står inte högt i kurs i något läger just nu.

När Rut kom hem fann hon Harry till sängs men fortfarande vaken; en bok i näven, två kuddar uppallade bakom ryggen, en lampa riktad mot sidorna. Hon vek upp pärmen, kikade, gjorde en grimas.
-Jag kunde ha svurit på att det var en utredning.
-Jag måste se hur det går: om det onda eller det goda segrar.
-Det är väl det goda förnuftet som segrar över den onda driften?
-Jag är inte så långt kommen än.
En stund senare upphov han sin röst på nytt: Hör här! Men en främling i ett främmande land, han är ingen. Folk känner honom inte, och att inte känna är samma sak som att inte bry sig om. Det är Dracula som säger det. Det tyder onekligen på en viss utsatthet. Han var en sensibel person.
-Han var säkert missförstådd.
-Spetsiga tänder, röda läppar, kritvit i fejset: utseendet hade han åtminstone mot sig.
Han lade boken åt sidan. -Jag har blivit ovän med Jenny.
-Jag vet vad det handlar om och förstod nästan att det skulle gå på det viset.
-Vad hon inte vet är att jag redan har pratat med Hassan. Han blir min agent inom renhållningen, han skall sondera, undersöka om där finns nån som vänsterknäckar eller om det pågår nåt smussel.
Nu var det Ruts tur att bli upprörd. -Men Harry, det är en skam att sända en människa som Hassan till renhållningen, också för den som gör det.
-Det finns inget annat! Jag har inte dom kontakter som behövs för att nästla in honom vid akademin. Och han var helt införstådd med det. Du får förstå: snart har varannan människa som kommer hit två doktorstitlar. Det är nya strömmar hela tiden: indiska läkare, turkiska ingenjörer, ryska gangstrar. Allting flyter, man får inte ens behålla sina gamla känslor för vad som är rätt och riktigt och rimligt längre. Ibland har jag tänkt: vi stänger gränserna på tio år och sätter igång en motreformation, som återupprättar människan och människovärdet och hela den ekologiska balansen. Tror du jag får med väljarna på nåt sånt: den albanska modellen? Det får jag kanske, men jag får inte med mig själv. Jag ser inget val, vi måste sprattla i det som pågår omkring oss. Vi får bli som laxar, duktigare på att simma i strömmen.
-Dessutom, lade han till, ger det en signal till vissa personer som har en tendens att avlägsna sig väl långt från verkligheten. Det är i renhållningen man skall söka sanningen om tunnorna, inte uppe bland stjärnorna. Men jag håller med i det han sa: ett nytt förklarande system håller på att ta över. Vi lever i en skapande tidsålder.
-Och vad är det nya systemet?
-Marknaden.
-Så trivialt. Vi köper och säljer våra liv.
-Inte det, utan den meningsskapande och normerande marknaden. Det är bara att se på utvecklingen: den ekonomiska verksamheten har levt i en sorts fredlig samexistens med politik och religion de senaste hundrafemtio åren, men den har aldrig tvekat att lägga trumf på bordet när det gällde. Det den gör nu är att den slukar de två andra, i ett nafs.
-Det är du och Jenny som blir uppslukade.
-Ja.
-Och hur skall man ställa sig till det. Som individ.
-Ta skeden i vacker hand och låta sig omdefinieras.
-Har du redan gjort det, Harry?
-Jag är på god väg.
-Du låter dig stöpas om helt och hållet.
-Aldrig i livet. Vi har en viss subversiv potential, har vi inte? Det är en skapande tidsålder också för den enskilde.
-Ibland tänker jag att försäkringskassan skulle vinna på att drivas efter strikt religiösa principer. Är jag en bakåtsträvare då?
-Och jag tänker att den skulle vinna på att drivas efter strikt politiska. Du ser: nyordningen ger oss vissa möjligheter.