28. Människan bör inte tjäna som organdonator för tidsandans experiment


Historiska uppdrag anslogs av tiden på den offentliga anslagstavlan, där blev de sittande i hundra år, tvåhundra, dag och natt, sommar och vinter, medan pestarna härjade, under lilla istiden, sommaren som gav Jahrhundertwein. För att slutligen vara lösta, eller inlemmade som segdragna konflikter, plågsamma, sargande motsägelser. Eller avförda som olösta och olösliga, körda på tippen för gott, alla trätor var nu en gång inte evighetsmaskiner.
Vad tiden själv var var inte gott att veta: kanske en historieande, en fältherre, som suveränt överblickade sina styrkor och skickade en bataljon i döden, än här, än där. Eller nöjde sig med att nöta motståndet i ett skyttegravskrig utan ände.
Tiden: Kronos, som åt sina barn.
Det hade stått många uppdrag på dagordningen, det kunde man läsa sig till, en del av dem lite främmande, överflödiga, i den moderna efterklokhetens ljus. Döden, lång tid hade man sysslat med döden och livet efter detta, religionernas lösningar hade avlöst varandra som pärlor på ett radband, själarna fladdrade än hit och än dit. Tusen år hade dödens last burits i bagaget som olöst svårighet, för att plötsligt till synes tappa sin udd och avföras från dagordningen. Man avfördes från dagordningen, så enkelt var det med den saken. Allmänna rösträtten, framvuxen som idé i oligarkier, och egentligen aldrig realiserad utanför den infattningen - allmänna rösträtten, vem brydde sig om den längre, som problem, som orealiserad eller realiserad möjlighet? Fanns det några mänskliga rättigheter att lägga sin röst för, eller var alltihop en stor bluff? Allmänna rösträtten och döden hade skjutits åt sidan, döden röstats bort, den röstande stämman dött sotdöden; de var inte rätta längre, inte de rätta frågorna, och det gjorde i sin tur alla svar ointressanta.
Just dessa frågor som hade lett till sådan mobilisering, sådan kraftutveckling! Hur många hade inte förmåtts leva oförvitligt i sjuttio år av fruktan för straffen efter döden! Hur många hade inte gått ut på gatorna, torgen, dött på barrikaderna under den allmänna rösträttens fanor! Och nu? Var de inte värda en pipa snus längre, man fick se sig om efter andra uppgifter, låta sig sköljas framåt av andra vågor.

Men åt vilket väderstreck, i vilket material? Polerna var kartlagda, näten siktade fiskbestånden i alla världshav, järn och koppar bröts i väldiga dagbrott, vad fanns kvar att prospektera och exploatera? Inte mycket på planeten, den var redan en sorts ömtålig fixstjärna. Ett enda rymde oupptäckta, bortvända ytor, hon som ängslats för döden, kämpat för rätten att höja stämman: människan själv. (Ständigt denna människa). Hon var undandragen den globala miljövårdens vidriga polyparmar, på henne kunde man fortfarande utvidga, öka uttaget, expandera den odlade ytan. Nya lustytor kunde skapas; klättrandet i berg, dykandet till havets botten, seglandet med drake på vinden, varje nöje hade sin egen ilning. Och det käraste nöjet av alla kunde expanderas: yngre och yngre årsklasser kunde dras in i sexualiteten, det fördubblade i ett huj utbudet av objekt, denna tendens hade redan fått fast fot i samhället och avkastningen under initialskedet var lovande. Med dubbla budskap, kriminaliserat och samtidigt gynnat gick det hela visserligen fram, men den kluvna tungan hade alltid hört till artens fasta utrustning: allt rörde sig framåt på sin väg mellan ett gisselslag mot ryggslutet och ett ryck i den morot som dinglade framför näsorna. I framtiden kunde utsikten att få rövpula femåringar väntas avhjälpa bristen på ungdomsledare, och svårigheterna att rekrytera nya lärare skulle vara ett minne blott när lärarna fick möjlighet att köra en tur med adepterna i tredje klassen på frukostrasten. Här låg fronten, här koncentrerades allt engagemang och all strävan, ingen tvekan om saken. Människan fruktade inte längre döden, satte inte pris på allmänna rösträtten; men hon ville i något avseende ha mer av sin egen art, ville äntligen äta sig mätt på sig själv.
På denna punkt utgick kommunalrådet från vissa generella riktlinjer; han visste genast hur han tänkte och kände. Flemings en gång i tiden så utmärkta bakteriedödare hade visat sig vara ett tveeggat svärd, medicinerna mot halsbränna och magsår aktiverade i längden magsyrepumparna, de var rena döden, en nickelkedja mot huden kunde vara början till livslångt lidande för den som hade de orätta anlagen: hela kroppen var en sårbar fästning, som med alla medel borde försvaras mot tanklösa experiment, oönskade influenser utifrån. Harry Jönsson tog inte mediciner och undvek påhäng av alla de slag, runt sin kropp hade han byggt en Atlantvall av undvikande och försvar. Denna grundläggande attityd kunde naturligtvis inte göra halt vid medikamenter och metaller; pressens och televisionens utsöndringar fick på liknande sätt vända om ohörda vid vallgraven framför hans fästning.
Och dock fanns det insatta bedömare som sade sig minnas Harry i både den ena och dena andra insvepningen; Rut hade sett honom med en guldring i örat på bröllopsresan, det fanns papper på att han hade underkastat sig de stadfästa vaccineringarna, och ingen var så insatt i televisionens senaste landsplågor som han. Hans maxim måste adderas ihop av två motsatta ståndpunkter: å ena sidan hade man en skyldighet att freda sin kropp mot världens anlopp, människan var inte organdonator för tidsandans experiment, å andra sidan var det ens skyldighet att äga den djupaste kännedom om allt som pågick, alla möjliga attacker. Du tittar ju på det, utbrast barnen när de ertappade honom framför en såpa, och Harry svarade alltid ett och samma: Jag tar kännedom om det, det är inte samma sak som att titta.
-Men man ser ju att du tittar, invände barnen.
Då stängde Harry av tv:n, för att visa att han bara tagit kännedom och inte tittat.
Här fanns ett problem, problemet var ideologi och hängde ihop med ideologin. Människan hade i alla tider varit organdonator för tidsandans experiment, och dyrt fått betala för det, den som inte erkände den saken var förstockad eller illvillig, eller bägge delarna. Arten människa hade i alla tider visat prov på dåligt omdöme av det rekorderliga slaget, ett som gått ut över den egna kroppen. Hon var förförbar på ett självdestruktivt sätt, det var dags att äntligen göra något åt den saken.

9 kB, utlagt 1.11.03, senast korrigerat 17.11.03, 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 27
  • Svarta Hål, kapitel 29
  • Tillbaka till innehållsförteckningen