Betskörden pågick, solen lyste röd genom rökigt dis den dag Heikki for in till länshuvudstaden för att inställa sig vid ett högst preliminärt sammanträde. På motorvägen såg han en skåpbil, som kört till sidan. En ung man i blåställ lutade sig in över motorn.
Det finns i det mänskliga registret en handfull situationer som är tvingande, där ryggmärgen nästan tar över. -Har du eld? frågar medmänniskan, och man söker automatiskt med handen mot fickan, om där finns tändstickor eller en tändare. -Kan du hålla den här ett tag? tinget på väg genom luften och man visar redan med kroppen att man tänker ta emot. Automatiken kan i och för sig blockeras av sociala hämningar: man är mot rökning eller fruktar att bli Dolda Kamerans offer. Och längst ute, i möjligheternas utmarker, blir man tagen som gisslan och förser ett gäng rånare med ny flykbil. (Den barmhärtige samariten hade sannerligen fått en del att tänka på.) Men Heikki var en man utan tadel, som odlade sina sociala reflexer; han körde in till kanten, stannade, tog fram sin varningstriangel och vandrade tillbaka till det grundstötta fordonet.
Den andre kunde vara trettio, en hantverkare av något slag, ögonen var bräddfyllda av bedrövelse och insikt om livets vedervärdigheter när han såg upp. -Du vrider om nyckeln när jag säger till.
Han stammade på vartannat ord, som om han var tvungen att låta tankarna hinna ifatt, innan han kunde låta talet gå vidare.
Startmotorn surrade, men motorn tände inte.
-Förbannade, jävla motoras, väste han och dunkade med handen mot stänkskärmen, stammade ännu värre än förut -Jag klarar mig liksom inte utan bilen.
-Du kan ha svårt att klara dig utan en hand, svarade Heikki. -Utan huvudet klarar du dig inte. Men utan en bil klarar man sig alltid. Det kommer en tid när vi måste klara oss utan bilar.
-Lätt för dig att säga! Bilen är min verkstad, och mitt kontor! Och det är den som tar mig till mina jobb! Jag har fem ställen som jag skall hinna med före middag, tror du jag klarar det till fots?
-Jag kan köra dig in till stan. Sen kan du ta min bil och behålla den hela dan. Jag har visserligen ingen telefon, men vi kan lasta verktygen därbak.
-Behöver du den inte?
-Jag sitter i sammanträde halva dan och jag kan tänja lite på det. Det räcker om jag får den till kvällen.
-Är du inte rädd för att jag åker iväg med den?
-Nej. Eller: tja, jag tar risken.
-Jag skall säga som det är: jag tar den gärna. Och du skall få den på minuten, och jag ger milersättning efter tariffen.
-Det är inte så noga med det.
De lastade in verktygen under tystnad, en elektrikers don, och den andre beställde bärgning av sitt strandade kontor över mobiltelefonen.
-Är du nån sorts predikant?
-Jag är miljö- och hälsoskyddsinspektör.
-Där högg jag i sten. No offense.
-Jag tar inte illa upp, jag vill gärna vara en predikant.
Heikki delade inte Harrys övertygelse om att det fanns en grumsig bottensats av godhet i människan - ett postulat, som väckte ständig ängslan och krävde bekräftelse; han nöjde sig med ett individuellt projekt, att vara nyttig för andra, utan mannamån. Hans hemstickade, asketiska gestalt ledde tankarna till en franciskanermunk, och den som hörde ett stycke predikant högg inte helt och hållet i sten. Heikki kunde lägga ut texten, liksom Harry, och från en annan utgångspunkt än denne var han också en Människofiskare.
-Skulle du inte klara dig utan bilen?
-Jag skulle gå bakom knuten och skjuta mig.
-Bilen är inte värd ett sånt offer.
-Vafandå? Se på mig: jag har gått tolv år i skolan, dom sista elva satt jag bara av. Det är ingenting med mig, absolut ingenting. Och om jag skall tänka att det är nånting, så tänker jag: du har i alla fall en ordentlig bil och kan åka vart du vill. Man kan gå på match på söndan, man kan tälta på semestern, man kan hälsa på nån, man kan åka till jobbet. En människa som det är nånting med, en som har pengar och kan nånting har samma problem som jag; han kommer inte längre med sin bil, han fastnar i samma kö, och strular det till sig blir han stående på motorvägen. Det gör ingenting att man bara är skit, det vägs upp om man har bilen.
-Klart att du är mer än det bilen gör dig till. Du har ditt yrke, där kan du nånting. Jag ser att du är gift, där har du nånting.
-Montören är lägsta divisionen, han är inte stjärnan nånstans. Och det är klart att tanten har sina sidor, men om man inte hade bilen och kunde sticka ibland... Det skulle inte gå.
-Kan du aldrig tänka att bilen ställer till nånting med dig på det mentala planet?
-Mentala? Menar du att man skulle bli lite waco?
-Jag tänker på sinnet: du blir bunden i tanken, orörlig.
-Bara om ratten satt på mig, och bilen tänkte och styrde. Men det är jag som styr, och tänker.
-Jag börjar mer och mer tänka att det är nån sorts missriktad idé jag åker omkring i, att bilen har tagit makten över mig. Den är inte ett riktigt praktiskt fortskaffningsmedel, nackdelarna överväger. Jag skulle kunna ställa den i morgon och inte fälla en tår över den.
-Och du tror du skulle klara dig sen?
-Det är ju det som skulle vara det verkligt spännande. På nåt sätt skulle jag klara mig, men hur? Osäkerhet innebär alltid en utmaning. Vi är så rädda för osäkerheten, försöker kontrollera allting.
-Jag skulle bli så deprimerad att jag bara satte mig ner.
-Du har fysiken till att gå, springa, cykla.
-Det skulle kännas för jävligt, som att tvingas tillbaka till artonhundratalet. Eller som i Kina förr i tiden, dra omkring folk med cykelkärror. Jag skulle säga till mig själv: nu är vi tillbaka där vi började, träskor, skalpotatis och salt sill, ett slit och ett evigt trampande. Nej, vad som helst, men inte det. Jag släpper inte bilen, förr säljer jag min själ.
-Du målar upp alternativen fel. Du skulle slippa att importera drivmedel, skulle slippa utsläppen, skulle slippa olyckorna, slippa alla döda djur, slippa den otrivsamhet som bilar och vägar och parkeringsplatser innebär.
-Men jag ser det inte på det viset! Jag ser att jag kommer fram till rätt adress i rätt tid. Jag slipper att trängas med andra och få deras baciller. Jag får spader när jag inte kan hålla mina tider!
-Skalpotatis och salt sill, som är nåt av det bästa man kan bjuda mig på...
Den andre skrattade förtjust. -Hör här: jag bjuder på sill och potatis nån gång för att jag får låna bilen. Den är hemlagd, sillen, jag lägger den själv. Jag och farsan kommer visserligen att lägga upp kött på tallriken, men du kan få sill, så mycket du vill ha.
Heikki skakade på huvudet, nickade sedan för att erkänna inbjudan. -Har du din far i maten?
Den andre stammade till, värre än förut. -Det är hans hus vi bor i.
-Du tror inte på predikanter? Men om politikerna säger samma sak då.
-Om en politiker kom och sa till mig: imorgon avskaffar vi bilen. Så skulle det bli uppror. Folk skulle beväpna sig och skjuta honom. Det är ett faktum. Och det känner dom till. Därför aktar dom sig för att röra bilarna. Se bara hur folk går i taket när bensinpriserna rakar i höjden. En veckas mullrande, sen kryper regeringen till korset.
-Om det är som du säger, så är det dina politiker som är ditt problem.
-Vadå? Dom aktar sig, och det är jag nöjd med.
-Och du är deras problem.
Den andre korsade armarna och lutade sig bakåt i sätet.
-Och deras problem är ditt problem, fortsatte Heikki. -Ett ledningsproblem är alltid de leddas problem.
-Det kan jag inte se.
-Det är kanske där ditt problem ligger.
De hade kommit till vägs ände, hejdades av röda ljus vid den stora avfarten.
-Vad heter du?
-Kjell-Åke. Och du?
-Heikki.
-Det var en jädrans tur att jag stötte på dig, Heikki.

Länshuvudstaden var den lilla världens centrum. Fastän det innebar att den låg någonstans i den stora världens utmarker erbjöd den i alla fall en försmak av sådant som tilldrog sig högst upp eller längst fram eller djupast in eller hur man valde att tänka sig centrums placering. Den var en skalenlig modell av rikshuvudstaden, ett hologram av de stora metropolerna. Därför sökte de sanna utkantsborna upp den med jämna mellanrum: gick en planlös runda i butikerna, satt av en operett eller en actionfilm, glodde i muséernas tittskåp, åt kebab eller hamburgare. När natten hotade (man fick passa sig: sista bussen gick före midnatt) åkte de tillbaka till sitt, kanhända klokare på något sätt, delaktiga i ett mysterium som i vardagslag undgick dem. Men själva saken, det de traktade efter, låg längre bort, i Hollywood, Cannes eller Rio de Janeiro. Heikki hade aldrig haft tid eller smak för turistens uppbyggelse, men nu var han strandsatt, hade frånhänt sig bilen. Det gällde att inte försitta tillfället, bruka tiden på ett konstruktivt sätt. Han strosade omkring ett tag i den främmande, exotiska omgivningen, bligade storögt på de lokala utgåvorna av Vårfrukyrkan och Frihetsgudinnan, köpte korv med senap och mos, lutade sig mot en disk och läste det finstilta på morgontidningens löpsedel: Nedgrävda gifttunnor i hamnen? Under löpsedeln hade någon sprayat på kioskens fot: Gasa alla judar. Problemet är detsamma över hela linjen, hade Harry sagt. Folket härnere föds med vingar, och en kvarnsten om halsen. Därinne är barlasten störst, dom försöker flyga högst och faller tyngst. Jag vet inte hur jag skall uttrycka det. Du kommer knappt att stöta på en kreativ personlighet, skapande är nämligen inte det dom tror: friåkning i berg- och dalbanan. I stället måste dom köpa sina idéer ute på spotmarknaden, annars är dom helt renons. Hela stan kämpar desperat för nånting, man kan kalla det status eller aktning eller glans - men den faller tillbaka på nytt och på nytt, som om den var tjudrad med ett gummiband vid en påle långt, långt tillbaka i tiden. Eller långt ute i obygderna. Eller bägge delarna. Den går och går och kommer aldrig till sitt möte. Eller kanske ligger problemet på ett annat plan. Kanske handlar det bara om att dom är så förbaskat konjunkturkänsliga. Knappt har dom kommit upp på toppen så bär det utför igen Jag vet inte hur dom bär sig åt för att hamna i den sitsen, men så är det. Titta på åbäket, se dig omkring, gör det. Du kommer att se vad du behöver se.
Heikki vandrade gata upp och gata ner i en historia som verkade handla om tvärstopp, rivstarter, korta och långa rockader. Kanske såg han för mycket, kanske läste han in avfall och kursändringar där de inte hade funnits, men om gissningarna träffade rätt i bara hälften av fallen var rutten kantad av många strandade vrak, många brustna bågar. En fabrikslokal tjänade som varuhus, en kyrka som teater, en teater som varuhus, ett varuhus som bibliotek, ett bibliotek som museum eller kanhända tvärtom. Portskyltarna bestämde innanmätet på det mest överraskande sätt, i den desperata hushållningen kunde funktionen sällan läsas ut ur arkitekturen. Byggnaden hyste ett sjukhus, eller en fabrik, eller ett fängelse, eller allt i ett. Parkerna tjänade till hälften som parkeringsplatser och var kanske pålar i köttet på invånarna för att de inte gjorde detta fullt ut. Vida tillfartsvägar mynnade i system av blockerade gator, asfalterade spårvägsspår löpte längs skövlade alléer, blodlösa nyplanteringar inhägnade färska huskroppar utan oxid eller repor på de underhållsfria ytorna. Upplevelsen av kärlek, omsorg, eller bara: mänskliga mått, var undantagslöst kopplad till upplevelsen av förfall, begynnande eller långt framskridet. Frånvaron av mål, farbara vägar kändes starkt i geografin; överallt syntes ärren efter sammanbrott och konkurser, överallt pågick kursändringar mot nya, hägrande moden. Länshuvudstaden var ett provisorium, en prototyp på jakt efter kunskap om sig själv, någon form av permanent och säker insikt om den egna, möjliga uppgiften. Dess gator ledde inte till möten, och det var tveksamt om någon därinne var beredd att infinna sig till den avtalade tiden.
Men självaste Via Appia ledde ju inte längre någon vart (allra minst till Rom), i nutiden visade den enbart på sig själv. Tanken på vägar som ledde mot brännpunkter, avtalade möten, likt Haussmanns boulevarder, var kanske otidsenlig, historiskt överspelad, topografiskt (och militärt) absurd, en otillåten förenkling? Vägar, gator, stigar styrde mot högst preliminära möten, anhalter, som inte innebar hemkomst och välkomnande utan nytt uppbrott, avfärd. I så fall var länshuvudstaden sann i sin oordning, en långt trognare avbildning av den stora världen än det ordningssökande sinnet var berett att köpa.

Mitt på stora torget hade en lastbil kört upp, från dess flak spreds ett budskap till en lyssnande menighet. Med jämna mellanrum höjde deltagarna knutna nävar i luften och utstötte ett Ja!, som var avsett att låta rungande. Valkampanjen var över, de sista plakaten lyckligt bortstädade - vilken rörelse var till den milda grad ur fas med det övriga samhället? Heikki köpte en andra korv med mos, gurka, pickles och makade sig sidlänges, som en kräfta, mot spektaklet. Tokvänster var det inte, det var för tidigt på dagen och fel sorts munderingar.
-Vi tackar Gurli från Arlöv för detta inlägg. Är vi ense om hennes krav på att infödda svenskar skall ha förtur?
-Ja! rungade skaran.
-Då skall vi ha en talare till. Här kommer Karl-Axel från Staffanstorp. Och vad har du på hjärtat, Karl-Axel?
-Ja, jag skulle bara säga att det pyr överallt bland folket ute i byarna och att vi håller med Gurli till hundratio procent: dom som har arbetat för det här landet skall inte behöva stå tillbaks för negrer och gulingar, som kommer hit och tror att det bara är att ta för sig. Först ska vi som byggde landet ha vårt - vad det än gäller, lägenhet eller understöd - sen kan utlänningarna få dela på resten. Om det blir nånting över, och det tror jag inte, eftersom jag vet hur stora behoven är. Tack för ordet.
-Tack skall du ha, det var Karl-Axel från Staffanstorp, goda vänner, en gammal hedersman. Finns det fler folk som kan berätta om stämningen ute i byarna? Här kommer Inga-Lill från Vellinge, får vi en applåd för Inga-Lill.
Samma anleten, på pricken samma konfektion hade Heikki skådat i sitt hemland, klagovisan kunde han utan och innan. Och han skulle högst sannolikt burit samma erfarenhet i bagaget om han haft sina rötter på Fijiöarna, i Belfast, Calcutta, Anchorage eller det gamla Rom. Utan att gå miste om något kunde han ha ryckt på axlarna och gått sin väg. Det handlade om en samhällelig invariant, en klagovisa som gick orörd genom årtusendena. Men det låg samtidigt något så skrämmande i upprepningen med andra aktörer, i annan jordmån, en redan-sett-känsla som bekräftades ned till de minsta detaljerna: bihangen, anletsdragen, åtbörderna, att han inte kunde slita sig fri. Han fortsatte att kretsa kring lastbilen, småmumsande på korven (den var hans skäl att förbli på platsen), medan ögonen slukade det spel, som pågick i den trånga kretsen mellan talaren och åhörarna. "Byarna" var lösenordet, dessa byar var i själva verket länshuvudstadens sovstäder, var och en med en inflyttad befolkning som översteg tiotusen personer; snart skulle de förbindas med stadens centrum med hjälp av snabbtåg.
Något ur det förflutna var det som vällde upp här, när byarnas inbyggare stod fram som vålnader och krävde en diffus rätt. Om man tog det på allvar fick man säga sig: det fanns något gjort som borde göras ogjort, med förtur. Men vad, vad gällde saken egentligen?
En siren ljöd från hamnens håll, Heikki höjde automatiskt blicken och såg på kyrkans tornur, tänkte: tack gud för den signalen. Om han dröjde längre på torget skulle han komma för sent till sitt möte, det högst preliminära.

Mötet ägde rum vid den avtalade tiden och på den avtalade platsen.
-Och du är Harrys man? sa den politiske sekreteraren och riktade sina blickar över bordet mot Heikki samtidigt som han prickade av honom på listan och räckte över en mapp med material.
His Lordship's cat, tänkte Heikki, i dethär partiet är man alltid nåns katt, här är man aldrig sin egen katt. -Nå, svarade han, och sjöng extra på tungomålet. -Nog kan jag sitta här som min egen man alltid.
Det skulle gå otvunget till, uppkavlat, med automatkaffe och halvöppna dörrar mot korridoren, återbrukat papper och blyertspennor. Utan åthävor, utan glans, och budskapet var: detta tilldrar sig nere på basen, bland gräsrötterna, här kommer inte att manipuleras och ingen kommer att fatta ställföreträdande beslut. Lokalens torftiga sättstycken slog i sin tur an ett ackord; bordets plastskiva reglerade nivån för samtalet, de stapelbara stolarna underströk behovet av uniformitet i tanke och uttryck. Hundratusen lokaler i landet såg ut på liknande sätt, folkstyrets kultrum i skolor, bibliotek, idrottsklubbar och servicecentra.
Heikki hade inget att invända mot detta, men han begrep att infattningen också kunde ha valts för att markera att sammanträdet hade andrarangskaraktär. Än var det för tidigt att avgöra vilket som gällde. Om det från någon instans hade valts ut personer, som skulle sörja för att kampanjen inte spårade ur, utan avvecklades i harmoni med den rådande linjen och de härskande stämningarna i Partiet, skulle dessa bli lätta att urskilja. Harry hade förvarnat, han kallade hela sättet att nalkas uppgiften för "greppet". Vi har inte greppet på utsidan, hade han sagt, det är därför man är så noga med det på insidan. Greppet från början till slut. Grepparna lyssnar, men dom pratar inte mycket. Du skall hitta på nånting, Heikki, som stör dem, visa att du är en hal ål. Försök skjuta in "verkstadsgolvet" i en mening, då tappar dom koncepterna och blir alldeles darriga.
-Vi har två representanter för bildningsförbundet med, sa sekreteraren, och jag hade tänkt att vi skulle börja med att låta dem redogöra för sina cirklar. Kvinnoförbundarna kommer först klockan fyra, dom blev sura för att vi hade lagt mötet klockan ett.
-Hade det inte varit bättre att vi diskuterade lite grann vad det här grävandet skall gå ut på, innan vi fick presentationer, sa Heikki. -Varför skall vi behöva diskutera uppläggningen om vi sen konfronteras med fullbordade fakta?
-Jag ser inte problemet, svarade den andre. -Var och en får ju göra vad han vill där han står. Och det är upp till honom själv var han ställer sig.
-Det håller jag inte med om, och det är som fackman jag yttrar mig nu. Allt grävande måste förberedas och planeras, man måste känna sina metoder och ha en aning om vad man är ute efter. Tänk bara på arkeologerna: vad skulle vi veta om det förflutna idag om dom hade nöjt sig med att gräva ett hål i marken där de stod och glo ner i det? Det krävs hjälpmedel och teori om man vill komma fram till nånting, som går längre än det man visste förut.
-Nu var tanken att alla skulle kunna delta. Det är inte tänkt som nån sorts expertjobb. Experterna har nog att göra utan att Partiet behöver ge dem extrasysselsättning.
-Jag vill inte ha det jag sa tolkat så att jag underskattar vanligt folks förmåga, invände Heikki. -Vem som helst, vad han än skall företa sig, är hjälpt av att inte kasta sig in i det utan eftertanke och förberedelser. En sån inställning är exempelvis alldeles självklar nere på verkstadsgolvet; om jag skall svarva ett ämne planerar jag hur det skall gå till, och likadant om jag skall gjuta en grund eller renovera en bil. Eller ympa ett träd eller föda upp höns eller börja forska i min släkt. Det är det falska och vilseförande med temat: att det vill få oss att tro att det bara handlar om att sätta spaden i marken och trampa till där man råkar befinna sig. Det gick ett skalv genom hans åhörare, han kunde se hur de samfällt tänkte: Den får vi se upp med.
-Hör då hur vi hade tänkt göra innan du kritiserar. Den ene av bildningsförbundarna kunde inte hålla sig längre. -Vi hade tänkt jämföra priserna och lönerna och upprätta en månadsbudget för en ensam arbetare, en familj och nån bemärkt person i Partiet för vart årtionde sen artonhundraåttio. För en del av dem vi tänker på finns det hela årsräkenskaper i arkiven, för andra vet vi vad dom tjänade, och det är inte svårt att få fram vad bröd och mjölk och sill och potatis kostade. Skulle detta vara nåt som det behövdes särskild skolning för? Det är ju vad var och en måste kunna: göra upp en budget, deklarera, taxera sin egen köpkraft.
-Bara inom Partiet, frågade Heikki och gjorde stora ögon. -Inte poliser och bönder och läkare och fabrikörer i samma veva?
-Vi sitter ju inte på det materialet. Det blir besvärligare med en gång när man sträcker sig efter andra grupper.
-Och vad skulle det visa?
-Ja. Tanken var att man skulle bli mer bekant med föregångarna på nåt sätt, eller få en annan känsla för dem, när man kände deras villkor...
-Det är ju bara första steget, bröt den politiske sekreteraren in. -I ett andra steg kunde man ju ta in material som rörde andra grupper och bygga upp nån sorts jämförelse... Han ruskade på huvudet, himlade med ögonen.
-Jag har ingen aning om vad den skulle visa. Vi blev kanske tvungna att gräva ner den igen!
Gott skratt i rummet, den andre bildningsförbundaren tillfogade hurtigt: Det skulle bli en bra pekpinne för vissa kretsar!
-Jag har en känsla av att Partiet började sin karriär med jämlikhetsideal, men att sådana ideal inte är riktigt gångbara längre, sa Heikki. -Kan man alls påverka marknadens och den köpta offentlighetens stöd för löneglidning och prestationslön och bonussystem med historisk statistik? Eller är det så att ni vill lämna stöd för ökade klyftor som en sorts förtroendeskapande eftergift åt kapitalet?
Det klippte i ögonfransarna på flera håll.
-Nej, vi hade liksom tänkt att det skulle finnas en jämlikhetsaspekt.
-Får jag då föreslå att ni tar med en invandrare för vart årtionde också. Galicier, danskar, finnar, italienare, turkbulgarer, vietnameser, allt vad det nu kan finnas... Negrer och gulingar, som dom säger på torget.
-Nu gör du det svårt igen. Det finns inga kassaböcker, ingen statistik över dem. Och skall jag säga som det är, så tror jag egentligen inte att det finns nån vilja att gräva på invandrarsidan. Man är mer intresserad av sitt eget, sina egna släktingar, det man känner till.
-Det var bara en tanke, sa Heikki. -Jag kan naturligtvis inte styra ert projekt. Men jag hoppas att förslag fortfarande är välkomna.
-Vad hade ni tänkt göra då, frågade den politiske sekreteraren och riktade spetsen av sin penna som en lans mot honom.
-Jag gick ju hit mest för att höra lite om de allmänna tankegångarna. Själv har jag föreslagit att vi skulle ta upp vertikala borrkärnor på stadsmarken och analysera dem för fosfor, bly, kvicksilver, PCB, DDT och en massa annat skit på bestämda avstånd från ytan, åtminstone ner till omkring artonhundrafemtio. Vi kunde dra in ungdomsförbundarna och lära dem en hel del om provtagning och analysteknik och presentation på kuppen, och kemin kunde man lägga som studiecirklar. Det hela är bara ett hugskott, det finns inget praktiskt gjort ännu.
-Men det är ju en lysande idé!
Den andres entusiasm var inte spelad, han tände verkligen på idén.
-Men Harry går och ruvar på nånting annat. Han verkar inte nöjd.
-Man kan alltid skaka fram pengar för bra idéer, vare sig det är en idé eller två. Analysteknik sa du? Man skulle kunna få in arbetsmarknadsutbildningen på ett hörn och få bidrag den vägen.
Här var en man som kände labyrintens vägar.
-Har du nåt skrivet, nån plan?
-Nej, sa Heikki. -Men det är lätt gjort. Jag skriver en plan och skickar över den.

Klockan kvart i fem fick Heikki tillbaka sin bil på den avtalade platsen.
-Du trodde aldrig du skulle få tillbaka den, va?
-Snack! Folk vill göra rätt för sig. Ju längre lina man ger en människa, desto hederligare blir hon. Hur kommer du hem nu?
-Jag tar bussen.
-Och grejorna?
-Dom har jag lastat av i stan.
-Jag kör dig hem.
Den andre fnissade. -Det är sex mil.
-Sex mil? Det innebär att du kör tolv mil var dag.
-Tolv? Arton, tjugo! Men bara när jag jobbar härinne.
-Jag kör dig i alla fall.
-Har du själv ingenting du skall hem till?
-Nehej.
-Konstigt, jag tycker du är typen som skulle ha familj.
-Jag är som poliserna i tv-deckarna, jag missköter mig.
-Ah, du är en riktig deckare, va? Släpper inte ett spår, lämnar kärringen i sticket. Den andre fnissade igen. -Det behöver man inte bli deckare för att göra, det finns tusen sätt att slippa ifrån. Åkej, du får köra mig hem. Men det ligger mitt ute på vischan.
-Du bor ute i nån av byarna?
-Byarna? Det finns inga byar. Jag bor ute på vischan. Inte har vi nån byar längre. Det är stan och så är det vischan. Femtien procent vischa och förtinio procent stad, det är vischan som har mest terräng. Kom ihåg det så länge du lever.
En stund senare skrattade han högt: Byarna! Är du politiker?
-Finns det politiker som säger så - "byarna"?
Den andre såg prövande på honom. -Politiker och politiker.
-Jag är inte så hemmastadd i politiken härnere, det är därför jag frågar. Vad är vischan som byarna inte är?

33 kB, utlagt 16.12.02, senast korrigerat 27.11.08.