Man kunde tvista om vad som gick att se och vad som inte gick att se, och hur det ena stod till det andra, man kunde göra det hur länge som helst. Vad framträdde faktiskt, vad blev synligt så att det inte kunde betvivlas? Till att börja med hade allt sett ett janusansikte, en fasad och en frånsida, och det låg i den bortvända sidans natur att inte bli sedd. Men mellan sidorna pågick ett oavbrutet, mumlande samtal, som kunde avlyssnas. Ingen kunde göra anspråk på att se utan att ta med denna frånsida och detta tysta utbyte mellan fasad och bakgård i räkningen.
Startpunkten för ett syntest kunde bli nationens medborgare, förädlade och klonade under tvåhundra år av fred och social upprustning. Sedda rakt framifrån var de ändå inte mycket att hänga i julgranen, på många sätt hade Cro Magnon-människan starkare utstrålning, rikare register. Det kunde inte bli tal om kärlek vid första ögonkastet, ingen föll i farstun för Harry Jönssons väljare. Återstod inte annat än att smyga sig bakom kulissen och tjuvlyssna till mumlet vid bakdörren. Det var då den verkliga chocken infann sig, när fragmenten av ett samtal nådde örat. Ingenstans fanns ett strålande, drivande Projekt i dessa människors sinnen. Utplacerade i historien stod de där som vilsna barn och verkade undra: vad har vi här att göra? På sin höjd bekymrade det dem att posten ville lägga ner närmsta kontoret, eller att potatisen var full av skorv. Och ändå var nationens välfärdsbygge så utomordentligt hållfast, så förargelseväckande uthålligt? Ändå dess landslag så oslagbara när de hade gått ned för räkning och dömts ut av den allmänna opinionen? Den ansvarige utgivaren bakom denna hemliga styrka kunde omöjligt finnas på de enskilda människornas nivå, han fick sökas en våning upp.
Själva huset då, nationshuset, vad hade det att ställa upp med? Framför sig sköt det en yppig sinnebild, en matriark med ymnighetshorn och svällande barm. (Väl till mods kände sig nationens söner och döttrar ändå bara när en landsfader satt vid rodret, allt annat var nödlösningar). Men fasaden var stum, stram, nästan påver, som om den ville vittna om en fattigdom i det förflutna, hålla minnet av den levande. (Trots detta hade huset ett slags resning, när man steg in under taket med de tre kronorna var det som att komma in i en katedral). För vart steg man tog negerades det föregående stegets insikt, sanningen var som alltid en smula kluven, androgyn, inte Freja, inte Frej, mer den bedräglige Loke. Eller Allfader själv, som också hade dunkla punkter i sin utrustning.
Det fanns kanske ett varnande pekfinger i mytens personlighetsprofiler, säkert hade dessa fortfarande viss giltighet. En storslagen och föredömlig nation var inte tvunget befolkad av storslagna och skimrande gudar, den kunde exempelvis bäras upp av lokar, en hybridform som gömde både Prometeus och Judas Iskariot under kappan. För bygget gällde rätt säkert en liknande begränsning: magnituden signalerades inte tvunget av lökkupoler eller glasade arkader, den springande punkten kunde ligga i något mindre iögonfallande, som kommunhusets underhållsfria tak.
Summa summarum: den synliga nationalkaraktären var tom och platt om man såg till atomerna, storslagen och föredömlig om man såg till lagprestationerna. Individens tillslag lämnade mycket övrigt att önska, men lagmaskinen var fruktansvärd när spelet flöt för den. Det senare kunde ingen dra i tvivelsmål; nationen var bäst i världen när man vägde samman hushållning, kloakvård och spädbarnsdödlighet, också i konjunkturernas motvind. Den var mänsklighetens högsta utveckling, fastän människorna, betraktade som byggstenar i verket, saknade lyskraft. Denna paradox, som alla var dunkelt medvetna om, gav näring åt en kanske trots allt existerande kluvenhet i sinnena, så att den kunde slå över i utbrott av glansfull sinnessjukdom, en narraktighet full av blixtrande infall. Ibland verkade det som om individerna nådde frihet och utveckling bara i sådana tillstånd, så hårt var deras slaveri under det kollektiva överjaget.
Den slutgiltiga domen över nationen avkunnades under alla omständigheter inte i dess egna domstolar, den kom i stället från en alldeles speciell grupp av sanningssägare; de utrikeskorrespondenter, med vilkas hjälp de stora kulturnationerna höll sig underrättade om det lilla landet i skuggan av polen. I denna kår, där man kunde vänta sig att finna vidsynthet, tolerans och relativism, kosmopolitens alla dygder, frodades ett ursinnigt hat till nationens samhällsbyggande, en affekt som med jämna mellanrum utlöste epidemier av stort uppslagna program och artiklar, där nationens uppburna projekt fick gå under bilan, samt och synnerligen. Det fanns inte mycket att göra åt dessa utbrott under rönnbären, i synnerhet som de bottnade i en individuell upplevelse av att vara ringaktad och skådad över axeln; över att som individ tilldelas liten vikt (och till på köpet av torftiga och intetsägande individer!).
Man skulle inte glänsa för mycket som individ, det störde lagarbetet. Här fanns den springande punkten, i denna upplevelse rymdes äntligen en sorts klarsyn. Det rådde i själva verket en utbredd övertygelse om att Djävulen, för den händelse han valde att slå sig ned i kungariket, efter ett antal år skulle uppge alla anspråk på unik djävulskhet, acceptera att vara en djävul bland andra och kräva att få ut retroaktiva pensionspoäng för sin verksamhet i det förflutna. Utrikeskorrespondenterna kunde hävda att detta berodde på att han kommit till ett ställe som var värre än helvetet självt, men samma helvetes inbyggare ryckte på axlarna, brydde sig inte stort om varken fan eller utrikeskorrespondenterna, hade nog av sin egen ävlan och tävlan.
Den hela sanningen var en bastant rätt, ingenting för klena magar. Också med tanke på den kollektiva matsmältningen verkade det klokt att servera den i reducerade portioner: halva sanningen och inget annat än halva sanningen.

Jenny dansade på eftervalsfesten, rörde sig i cirklar runt sin partner, sökte komplikationer, dolda förmågor, frånsidor. Det var denna egenskap som gjorde henne till främling i alla sällskap. Hon var en val i oceanen, simmade i dansens virvlar, visste att sannolikheten för att möta en av sin egen art var ett mycket litet bråk. Mannen hon hade bjudit upp var halt, det bromsade och bröt rytmen, så att hon tvingades parera på ett kraftödande sätt. När dansen var över satte de sig vid ett bord och pustade ut. Han skakade på huvudet, förlägen över sig själv, sin aktion: Man skall inte dansa med en sån fot.
-Det är den helgade konungen som är halt på höger fot, jag visste nog vem jag bjöd upp.
I nästa ögonblick for censurens tanke genom huvudet: inte på det viset, Jenny, det går inte hem. Hon viftade bort det sagda med en handrörelse, försökte se ut som om hon ingenting sagt. Mannen granskade sina skor, eller sin häl, kanske var han fortfarande förlägen.
-Herregud, här sitter vi som blyga tonåringar på en skoldans.
-Nej, jag tänkte på foten. Det är först när kungen offrats som han känner av hälen, innan sin död var Akilles ju snabblöparen i den grekiska hären. Ser jag ut som ett offer? Eller skall jag kanske fråga: är jag ett offer?
Detta skall hända mig, tänkte Jenny. Och hela tiden tänkte hon: som han kretsar kring mig, snart har han upptäckt hela min trasighet.
-Vi börjar om från början. Jag heter Jenny och har viftat med valsedlar en timme idag, det är min biljett till dansen.
-Jag heter Hassan och jag är här på samma biljett som du.
-Nu vet jag, du heter Hussein och står på tjugoandra plats på listan. Du är en pant i integrationspolitiken. En gisslan.
Hon gjorde en paus. -Ett offer.
Han nickade tungt. -Ja, ja, du har rätt. Du har väderkorn, det satte dig på spåret med en gång.
-Nej, det var ett blint skott.
-Till och med det är mytologiskt korrekt.
Jag måste ge honom nånting, tänkte hon, så att han lägger av. -Mitt hår är tonat och ena hörntanden är en stifttand. Och nästa sak som jag berättar kommer att göra dig alldeles generad - om vi inte lämnar det där med hälen.
-Vi lämnar hälen, svarade han lugnt. -Är det OK att fråga var du blev bekant med den helgade kungen?
-Åh, alla vägar leder till honom. Är det OK att fråga hur du lärde dig språket?
-Jag arbetar på en fritidsgård, med barn. De lärde mig språket på sex månader.
-Jag har arbetat med att restaurera kyrkor, av och till. Det är där man stöter på den helgade kungen, maskerad visserligen, men det är han och ingen annan.
-Dina käpphästar är alltså kyrkor - och politik.
-Nej, politik bryr jag mig inte om. Min bror får stå för politiken.
-Och vem i sällskapet är det då.
-Det är hövdingen själv, Harry Jönsson. Vi är till och med tvillingar.
Den andre skrattade lågt. -Och bägge restaurerar ni kyrkor.
-Så är det. Men Harry har svårt att se skriften på väggen, eller man skall kanske säga: han är inte säker på den. Det skall man väl inte klandra honom för, politiken är ju lite tvetydig, är den inte?
-Allt i den här världen är lite tvetydigt, men kanske mest politiken. Det skall man väl inte förebrå den, den är ju sammanfattande på nåt vis.
-Sanningen och inget annat än halva sanningen... Bra att du vet det. Då ser du upp. Med mig också. Om du vill ha mer än halvheter ur mig får du stjäla resten, jag håller hårt på mina hemligheter.
-Man är inte alltid på sin vakt, det är att begära för mycket. Det entydiga är på något sätt en lättnad, är det inte?
-Är du rädd att du tolkar mig fel på nåt sätt, just nu?
Han dröjde med svaret, fann inte de rätta orden.
-Skall vi försöka igen, sa hon och lade sin hand över hans. -Nu är det vals, den klarar vi som en dans.

-Se på Harry och Rut, sa Jenny, på ytan är de föredömen, utmärkta medborgare som gör stora insatser för andra människor. Dom är såna jag vill att människor skall vara, altruistiska, kollektivt nyttiga. Men när jag kommer svepande, som jag gjorde den här gången, och slår ned som en hök i familjen, så ser jag en sak från första minuten: de gör inte vad de borde göra för sina barn, en stor bit av uppfostran överlåter de på skolan, idrotten, all slags kommersiell offentlighet. Det gör att de flesta barn blir hängande på ett mycket typiskt sätt, de saknar goda förebilder i tonåren. Harry och Rut har två barn, en pojke och en flicka, och hos bägge två ser jag samma förskräckande ytlighet, samma osäkerhet, samma pendling. Ingen skall komma dragande med pubertet och omognad som ursäkt eller förklaring, jag köper det inte, det handlar helt enkelt om att föräldrarna drar sig undan. Två så starka föräldrar borde ha barn av minst samma kaliber, det är vad de i första hand skall ge världen: starka, pådrivande, dugliga barn. Men att tänka så är inte riktigt fint, eller egalitärt, därför har de det inte som centralt mål. Jag skall inte driva det hela för långt; både ungarna och föräldrarna är bättre än genomsnittet. Men det räcker inte. I synnerhet Rut begriper bättre, hon borde slå näven i bordet och se till att få Harry med sig. I stället får han fortsätta att utöva sitt destruktiva inflytande. En sorts gammal, dålig politisk vana lägger sin döda hand över hela familjen. När deras barn borde vara påfåglar som kunde bre ut sina fantastiska stjärtplymer och slå hela världen med häpnad!
Allt detta hasplade Jenny ur sig i en följd, mot slutet gjorde hon piruett och slog ut en solfjäder som hon hållit dold intill handleden. Mannen ryggade för ett ögonblick, så tog han ett steg framåt och fångade in henne på nytt. Nu såg han henne, det kände hon, hon hade hans strålkastare på sig för gott.
-Det är ju känt från historien att goda regenter sällan får goda efterföljare. Poeternas barn blir bokhållare. Talangen går kanske inte att klona? Det verkar som om kostnaden för ett mästerskap ofta är så hög att det inte blir några resurser över att satsa på de efterkommande.
-Men jag vill inte klona poeternas barn! Jag tänker på det sociala arvet, på allmänna hållningar, goda vanor, förmågan att bära sig själv, handla rätt i olika situationer, ta hänsyn till andra. En massa såna saker förs vidare genom föredöme, och efterföljd. Men inte här. Harry satsar mer på att överföra hållningar till sin hälsovårdsinspektör än på att göra det till sin son.
-Vad jag har sett handlar det om att undvika att ladda människan med för mycket goda egenskaper. Inte snärja in henne i sammanhang och tradition. Man hanterar allting på samma sätt: människor, byggnader, landskap. Det får inte bli för laddat och uppbundet. Då är det inte insatsdugligt. Idealet är en funktionell människa med ett minimum av lojaliteter, en som inte blir exempelvis maskinstormare på grund av sina rötter i traditionen. Därför är Ruts och Harrys barnuppfostran kanske inte så aningslös eller passiv? De skulle antagligen försvara sig, åtminstone halvhjärtat, om du kom med kritik.
-Jaja, det skulle dom. Men jag tycker i alla fall att det är en brist, ett svek. En fläck på skölden. Det var det jag ville komma fram till. Det hör till deras frånsida, och den frånsidan är skyddad av en blind fläck. De gör inte den insats som skulle ge störst utdelning och gagna samhället mest. De vågar inte satsa på framtiden i form av sina egna barn.
Mannen såg tyst på henne, nickade, på något sätt instämmande.
Hon fortsatte, med plötslig hetta: Jag kan mäta det på barnen! De känner sig övergivna. Alla människor i det här samhället känner sig övergivna. Och Harry, den dummern, är en del av den här utvecklingen, mot en kontextlös funktionsmänniska!
-Vad skall man göra då?
-Man skall snärja människan i rikedom, här och nu!
-Kan inte en sådan människa bli utsatt? Olycklig.
-Hon måste känna att hon har stöd från sina egna. Hon får aldrig bli ensam.
-Har du varit ensam, Jenny?
Hon såg ner i golvet. -Jag är inte så ensam längre.
Efter en stund såg hon upp och mötte hans blick: Den vigde konungen och gudinnans prästinna. Vi kunde bli det Höga Paret, du och jag.

-Ni är tvillingar? Och ni var mycket lika en gång i tiden?
-Som bär.
-Nu ser man det knappt. Din bror är mycket grövre i kroppen, du är nästan lite bräcklig.
Jenny nickade och tycktes överväga, ta ett beslut. -Vi växte upp på en liten ort, det fanns mycket småbruk runt omkring, skog överallt, ännu mer idag. En enda, stor industri, där arbetade alla som inte hade jord eller skog, men inte far, han var stationsmästare vid järnvägen. De fyra första åren gick vi i en gammal byskola, de sista åtta i storskolan inne i centralorten. Alltid i samma klass, satt bredvid varandra, läste läxorna tillsammans, var ihop på fritiden, brydde oss inte mycket om annat umgänge. Och så fanns det en lärare, Anton Hellberg, som höll sin hand över oss och liksom körde oss på överkurs hela skoltiden.
-De åren är guldåren i mitt liv. Ingen kan förstå det, hur det är att vara tvillingar av olika kön, och växa upp så nära, så hänvisade på varandra. Kanske borde vår tillvaro haft bättre balans, men jag ser inte hur det skulle ha gått till. Vi var avgudade, våra föräldrar lyfte upp oss, lärarna hade oss som favoriter. Allt gick så lätt, så smort, vi var på nåt sätt suveräna och autonoma, speglar för varandra, och vi levde en våning upp i tillvaron. Vi var verkligen rika, så som alla barn borde vara.
-Har du hört uttrycket "det oundvikliga slutet"? Jag vet inte om det finns på alla språk, i vårt finns det åtminstone. En dag kom det oundvikliga slutet, och det var inte jag som satte fingret på avtryckaren. Ja, det är det riktiga uttrycket. Han bara bröt vårt förbund, utan ett ljud, och jag kände det som om jag fick ett nådaskott och hjärtat slets ur bröstet på samma gång. Det var ett gordiskt hugg. Efter ett tag kom han tillbaka, som om ingenting hade hänt, men då var skadan skedd, jag kände det som om jag blödde från hjärtat. Jag har aldrig varit hel sen dess, bara trasig.
-Nödvändigt var det säkert att vi gick skilda vägar, och oundvikligt också, men det skulle inte ha gjorts på det sättet. Han skulle ha talat sig fri, i stället högg han. Det hugget har jag ont av fortfarande. Han kunde ha talat sig fri på en timme, i stället är det jag som har fått tala: dagar, månader, år, och fortfarande är jag varken fri eller hel.
-Detta måste du veta om mig. Jag är halv. Jag är inte hel.
-Har ni talat om det efteråt?
-Ja.
-Hur ställer han sig till det idag?
-Harry är nödvändighetens apostel, han säger: det var nödvändigt. För övrigt är hans berättelse inte samma som min.
-Så är det. Inte ens tvillingarna har samma berättelse.
-När han lägger ut texten är det alltid mer slump, mindre avsikt, mindre ond vilja. Som om offren kan nöja sig med det!
-Han vet varför du är trasig.
-Idag tar han i mig med silkesvantar, er ist sehr sanft.
-Men själva hugget finns kvar, det kan inte göras ogjort.
Jenny dröjde länge innan hon svarade: Jag fick hjärtklappning för ett par dar sen när jag hörde honom säga: Här var det nånting som blev fel, det borde kunna korrigeras. Det gällde en struntsak, något helt annat, men jag hörde det som om det gällde mig själv. Visar det inte hur utsatt jag är, mer än tjugo år efteråt? Det är absurt. Jag borde hämnas, få saken ur världen. Det är en mycket allvarlig sak.
-Du kan få en bit av mig. Att laga med.
-På fullt allvar?
-Ta så mycket du behöver.
-Fem pund kött, va?
-Och ett gram ande.
-Du ger av dig själv, och jag har på känn att du inte ens är halv.
-Nej. Jag är nog bara femton procent.
-Förlorade du så mycket.
-Ja.
-Då blir det ingenting kvar av dig. Åt dig själv.
-Fungerar det på det viset?
-Nej, svarade hon, det gör nog inte det. Jag slår till, jag tar hela personen, med häl och hår.

24 kB, utlagt 16.12.02, senast korrigerat 27.11.08.