Det var sagt, men tålde att upprepas: länshuvudstaden var konjunkturkänslig. Om vinden vände sig skulle man först upptäcka det där.
Så öppet yppades offentliga hemligheter visserligen inte i något sammanhang; omdömen som kunde uppfattas som kränkande eller anstötliga av någon part, närvarande eller frånvarande, kördes genom röstförvrängare innan de släpptes över läpparnas tröskel. Det var en viktig del av den lokala synen på takt och ton, att visa tilltagande finkänslighet ju närmare man kom den egna kroppen. Allt som hade bara avlägsen smak av klander mot bekanta eller bekantas bekanta serverades inlindat, framfördes med stötfångare i den allmänna trafiken. Om människor sade man i motsvarande situation: han är "liksom" känslig för drag, eller: hon är "så att säga" en smula konstig, och avsåg då garanterat inte mer än att den omtalade borde skyddas mot drag eller sinnesrörelser eller den sinnesrörelse som drag kunde innebära. Med tillägget var omdömet helgarderat och innebar inte omedelbar förvisning till kuvösens dragfrihet eller den skyddade verkstadens ombonade tillvaro. Genom att på detta sätt låta utsagor sväva i svalget mellan neutral beskrivning och begynnande förkastelse säkrade man sig mot missuppfattningar, som kunde leda till att den utpekade gick avsides och skar halsen av sig. Metoden sparade samhället mycken onödig blodspillan och var verksam på alla nivåer, i alla sammanhang.
Det gällde alltså att lägga sina ord väl, vrida tungan rätt i mun. Länshuvudstaden var liksom konjunkturkänslig. Den var så att säga konjunkturkänslig. En sådan utsaga om länshuvudstaden kunde tänkas vinna lokal förankring, den var ju inte omedelbart klandrande eller nedsättande. Allt och alla var konjunkturkänsliga. Och var inte känsligheten i vissa fall en dygd, om man ställde den mot egenskaper som hårdhet, otillgänglighet, slutenhet? Tillämpat på en modeskribent skulle omdömet säkert inte ha uppfattats som kränkande av den utpekade, inte heller av en reklamtecknare eller en populärmusiker. Alla dessa förväntades ju i sin verksamhet omsätta och utlägga konjunkturer i någon form. Som etikett på den lokala näringsdrivande klassen kunde konjunkturkänsligheten knappast heller tolkas eller upptas negativt, där var den snarast en sorts varudeklaration. Inte förrän man nalkades politikens och mediernas konjunkturkänsliga värld gällde det att vakta sin tunga; vid dessa världar häftade fortfarande rester av ett ideal från tiden före syndafloden, som äggtanden vid näbbet på en kyckling.
Om man ville föreslå att länshuvudstadens tongivande skikt så att säga saknade ståndaktighet i konjunkturerna - och ville vinna gehör för denna åsikt - gällde det liksom att välja sina ord med omsorg.

Vidare, och det var viktigt: i länshuvudstaden fanns ett klassmedvetande med gamla rötter.
Åtskilliga gånger under historiens lopp hade marknaden kollapsat och tillvaron fallit ihop som ett korthus för den klass, som levde på att sälja dyrt och köpa billigt. Vid ett av dessa tillfällen hade stadens borgare samlats framför rådhuset och som en man krävt tillbaka sina häktade klassbröder från överheten. Det var den lokala kulminationen av borgerligt lagtrots. Varje upplevelse av liknande slag stansades in i medvetandena och byggde efterhand upp ett kollektivt undermedvetet, ett trauma som gav det borgerliga klassmedvetandet dess egenart. Denna gick ut på en sak: i kriserna var man sig själv närmast, som klass. I alla andra sammanhang fick man handla pragmatiskt och se till vidare och snävare intressen. Restriktionen var inget unikt för landsänden, den kunde fastställas också på andra håll, var kanske rentav ett universellt kännetecken: borgarens klassmedvetande var så att säga konjunkturkänsligt.
Om den borgerliga ideologin var genomsnittlig, var den proletära ideologin dess spegelbild i den politiska mittlinjen. Vid flera tillfällen i historien, när marknadernas sammanbrott ställt det lokala proletariatet på bar backe, hade också detta visat prov på anmärkningsvärd mobilisering, rentav begynnande militans, som fyrades under av att den borgerliga rättskipningens handhavare stod sin egen klass närmast. Slagordet klass mot klass låg i luften, långt innan det var uttalat i historien. Men så fort manufakturerna hade börjat anställa på nytt hade känslorna svalnat, och var och en hade på nytt börjat se till sig själv och sitt eget hus. Det var som om proletären i denna stad inte stod ut med åsynen av alltför djupa klyftor, alltför långvarig söndring, en motrörelse låg hela tiden på lur. På samma sätt som i den mänskliga kroppen fanns i själva samhällsbyggnaden ett koagulerande, sammandragande ämne, och en stor förmåga att fylla ut gamla sår med bindande väv. Lågkonjunkturernas sår ärrades fort och doldes efterhand under högkonjunkturernas semestersolbränna.
Så var det: i länshuvudstaden fanns ett så att säga konjunkturbetingat klassmedvetande med gamla rötter.

Från länshuvudstadens horisont, om man såg till den historia man fortfarande mindes, gick det att föreställa sig en gryning för Partiet, som var lysande. Om man i stället för minnet tog statistiken till hjälp, ordnade händelserna efter rubriker som kaos, ordning, tröghet, rörelse, seger, nederlag och korsförhörde tabellerna, skulle resultatet antagligen bli ett annat, långt mindre glansfullt än morgonrodnad: en början som var ett moras, ett bottenlöst träsk, ur vilket inget gott någonsin skulle växa. (Med statistikens benägna hjälp gick det alltså att pressa in också det förflutna i det stående nuet.)
Det fick vara hur det ville med saken. Vid detta laget var man kommen till sena eftermiddagen, med gråmulen himmel, snålblåst, regn som hängde i luften, det var de flesta eniga om. För partiarbetarna erbjöd sig två utvägar: den ena var att ty sig till den storslagna gryningen och söka återskapa en del av dess glans i nuet, den andra att låta det politiska arbetet ta färg av nuets gråhet och oklara utsikter. I alla församlingar fanns bägge falangerna (visserligen sällan i ren form, utan uppblandade med varandra): den gamla kyrkan som tankade på stiftarglöden, och protestanterna som fann ursprunget komprometterande och försökte låtsas som om ingenting existerade i nuet utom nuet. Av outgrundlig anledning saknades en fraktion, som betraktade exempelvis det tillkommande som tillvarons lockande morot, i den riktningen blockerades alla tankeutflykter av en djup vallgrav och bortanför låg bara ingenmanslandet, det uteslutna tredje. Inte ens tungornas ständiga bekännelse till en ljus framtid, som alltid beskrevs i termer av ökad köpkraft, kunde dölja detta förhållande.
Nuet var kostnad och nytta, dess ram bokföringsårets början och slut, dess ambition att administrera tolv månaders utgifter och inkomster på ett företagsmässigt sätt. Det ledde - oavsett vilket parti som satt vid makten - alltid till en bekymmersam företagsekonomisk situation, där de kommunalpolitiska kunderna var övertygade om att skatteintäkter förskingrades och att nyttan inte stod i paritet till kostnaden. (Företag som drevs efter samma mönster gick också ofelbart i konkurs).
Kommunalpolitiken var alltså inte det fält där man skar lagrar eller skaffade sig vänner för livet, men det var inte heller för lagrarnas eller vännernas skull som man sökte sig dit: affärsbekanta var mer värdefulla den dag en politikus fick silkessnöret eller kastades för lejonen av lynchjustisen. Det låg därför i tiden att också politikens ledande personligheter betraktades och betraktade sig som förbrukningsvaror, lika utbytbara som byggnaderna, miljöerna, programmen. Mot historiens obarmhärtiga fond föreföll inte minst denna brist en smula skamlig, svår att se i ögonen och leva med. Det fanns en utbredd föreställning att landsändan en gång i tiden hade varit en kläckningsanstalt för män i staten: höga ministrar, biskopar, militärer och kapitalister hade svärmat ur den som spyflugor ur en kompost. Också diktarna och målarna ur samma kullar hölls för mer än de generationer som följt efter. Hela organismen hade på något sätt fallit tillbaka, förlorat vitalitet, élan, och ingen kunde riktigt förklara vad det berodde på.
Och Partiets kadrer i länshuvudstaden var det liksom ingen reda med.
Någonstans i sinnenas mörka djup upplevdes det ändå som skamligt: att vara knuten till cyklisk tid, som en kvinna eller ett lämmelbestånd. Många i länshuvudstaden föreställde sig vagt att det ute i världen fanns manliga städer, kanske Tokyo eller Toronto, som hade lämnat detta ovärdiga tillstånd för gott och rörde sig som spjut (eller rullande mynt) in i framtiden, under ohämmad tillväxt, en kapitalets oavbrutna erektion som kom alla prognoser på skam och äntligen innebar slutet på all otrygghet. Länshuvudstadens planerare fäste gärna ögonen vid dessa fixstjärnor och tog dem till efterrättelse när de drog upp konturerna för det som skulle komma. Framtiden var underhållsfria huskroppar med gott om kontorsutrymme, motorvägar, snabbtåg, flygplatser, broar och tunnlar, skyhöga torn, allt inbäddat i lummig fritid och evig kommers. Den var infrastruktur i arkitektnatur: esplanader och plaskdammar. Aptiten på det tillkommande var etablerad - även om medlen för att ställa det på fötter förelåg bara ställvis och tidvis. Därför nöjde man sig med att efter förmåga ta punktinteckningar i spjutframtiden, den rullande penningens framtid. De låg där överallt, som framtidens enklaver i nuet, en sorts kultbyggnader; sträckte händerna mot varandra, ropade på fortsatt expansion, inbördes förbindelse (eller bara på att hyresgästerna skulle flytta in i de tomma lokalerna). En gång i tidens fullbordan skulle allt detta mötas och ingenting skulle längre vara utkant och provins, överallt skulle centrum och centrums lagbundenhet råda.
För en samvetsgrann planerare gällde det naturligtvis att redan i nuet vidta mått och steg för att befolka enklaverna med framtidens människa. Hennes uppsyn var inte avgjord en gång för alla, men tidsandan hade ett bud på saken: framtidens människa hade pengar på banken och låg inte samhället till last. Hon trodde på Gud och det privata initiativet, skötte sina amorteringar utan anmärkning. Hon var vid god hälsa, levde i tvåsamhet och var i sina bästa år. För tidsandan hade historien till slut klarnat som kalvbuljong och tydligt visat fram de dygder som borde ligga till grund för samhällsbygget. Problemet var att länshuvudstaden i förväg hade så lite att visa upp av denna ädla typ. Genomsnittsinvånaren var på tusen och ett plan belastad av sitt ursprung, hon var full av olater, hade mängder av undanflykter, ständiga ursäkter. Hon var överslätande, undvikande, försonande, och självhävdelse var inte hennes starka sida. Hon spelade på trav och fuskade med bidragen, låg efter med amorteringarna, trodde inte på någonting men kände den näringsdrivande egennyttan utan och innan. Hon rökte och drack för mycket, höll sig till den sämsta kosten, hade trasiga tänder och drogs med konstant övervikt, var för ung och för gammal, hade dåliga mönster när det gällde att ta hand om bägge kategorierna.
Det var så att säga inte framtidens människa som befolkade länshuvudstaden.

(Slutligen, och värst av allt, i länshuvudstaden fanns en konjunkturbetingad vänlighet, eller ovänlighet, som kom till uttryck också i själva samhällsorganen, och drabbade allt och alla som var i behov av omsorg, där fanns på något sätt en konjunkturbetingad medmänsklighet, som lyste med sin frånvaro eller närvaro. Så att säga, liksom, på något sätt. Men vem var han, Harry Jönsson, att kasta första stenen, han som inte ens förmådde sopa framför egen dörr? Vad återstod av politiken i hans eget fögderi? Till sist teg man om grannens brister för att man visste att kritiken vände som en bumerang och träffade det egna boet, slog in alla dess öppna dörrar).

I denna omgivning kunde endast otillräckligheten vara högt utvecklad, och sin högsta utveckling fann otillräckligheten i länshuvudstadens politiska utmanare och industriella tycooner. Oppositionsrådet Ståhl var inget undantag, i honom hade landsändan efter lång ökenvandring funnit en pretendent till de högsta ämbeten och hedersposter, som nationen hade att erbjuda, åtminstone i ögonen på det livgarde av journalister, som inte försummade ett tillfälle att peka ut honom som den nye partiledaren, den blivande statsministern, finansministern i nästa regering, industriministern som industrin önskade sig, socialministern som skulle få det sociala skyddsnätet att fungera, etcetera (ett ljushuvud hade lanserat honom för Akademin). Tio mil från pretendenten skakade man på huvudet åt detta stolleri och i rikshuvudstaden fick man gåshud när han kom på tal. Sansade bedömare såg i lanseringen ett uttryck för mindervärdeskänslor och gjorde därmed ont värre; oppositionsrådet kom i farlig närhet av österländska potentater, som strävade efter världsherravälde med Koranen som tillhygge. Hans utsikter fick för den skull inte underskattas; det romerska riket hade upphöjt slavar och barbarer till höga ämbeten när det började knaka i fogarna, och historien kunde tänkas upprepa sig. Mer troligt var kanske ändå att han skulle rensas ut genom slumpens försorg, en slump som i samtiden uppträdde som felsägning, misstag i självdeklarationen, misslyckad affärstransaktion; på sådana trösklar hade många av hans likar sorterats bort. En annan möjlighet var att han skulle få dödskyssen genom att utnämnas till "Årets man" för att efteråt få buken uppsprättad av det egna gardet. På folkdjupet fängslades man av dessa utsikter och efter mönster från engelska bookmakers hade den offentliga meningen redan uppställt tre järnhårda alternativ för pretendenten och inlett vadhållningen. Han skulle komma att gå mot:

1. Statsministerposten
X. Provinsiellt borttynande
2. Offentligt uppsprättande