Käre Anton,
har mottagit din senaste recension av min verksamhet med rodnande kinder. Denna gång får jag emellertid försvara mig mot lärarens klander, det är ju elevens rätt i vårt demokratiska samhälle. I allmänhet anser jag att du överbetonar mängdens betydelse på folkbildningsområdet, som om det bara gällde att ösa på, ungefär som när bonden häller kväve över sin potatis. Du mäter anslagen till bildningsförbunden, räknar antalet studiecirklar med mera, med mera och kommer på den vägen fram till att jag eller Partiet skulle ha tagit våra händer från hela saken. Mot denna anklagelse vill jag opponera å det kraftigaste och - utan att på alla punkter kunna redogöra för eller vilja försvara Partiets linje - klargöra min ståndpunkt i frågan. Som jag ser det häller folkbildaren vatten över en gås med sina insatser, och på det kommunala planet gör vi det i hög grad med den "bildning" vi försöker bibringa eleverna i skolan. Skälet är att vi inte kommer åt människorna på en springande punkt, den som rör motivationen. Hur denna byggs upp och vad det är som gör den så motspänstig är jag inte mannen att förklara, men du måste ha gjort samma iakttagelse som jag: att större delen av befolkningen i tidig ålder placerar sig i något som liknar en väl insutten tygstol, du vet en sån där som det är nästan omöjligt att komma upp ur när tyget hänger i en viss kurva. Denna sits fungerar som en rent fysisk låsning och det skall enorma krafter till för att få ett helt folk på fötter, till någon sorts upprätt gång. I själva verket tror jag att den uppgiften överstiger vår förmåga, det måste till en långt handfastare omskakning än den vi kan eller är beredda att prestera.
Det hela kan uttryckas på andra sätt. Jag vill kort och gott hävda: Tidens väsen är trivialt. Sporten är trivial, underhållningen är trivial, och kulturen tenderar att bli trivial. Journalistiken är trivial, den är själva härden i det triviala. (Och det är också där vi möter de verkliga härdsmältorna.) Poängen med hela sättet är att man tar till sig det triviala med ett minimum av ansträngning och att personer med ett minimum av insikt och utbildning duger som förmedlare. Själva sättet, effektiviteten i överföringen, är viktigare än innehållet. Dessutom utgör trivialiteter inget egentligt handikapp på arbetsmarknaden, snarare tvärtom, man får liksom händerna fria till att köpa och sälja. Vill vi tala med människorna, och förstå dem, får vi alltså finna oss i faktum och inrätta oss efter det. Vi får skola oss i att använda triviala uttryck, triviala bilder och trivial musik. Jag tror inte att det tvunget innebär att man "sänker sin nivå", inte i längden, eftersom det finns en sorts utbyte mellan förflutet och nytt, så att man med trivialiteten som "medium" med tiden bör kunna uttrycka samma känslor och förhoppningar som man gjort på gamla sätt. Om vi då får med oss något av den moderna effektiviteten har vi kanske gjort en vinst. (Det är åtminstone min förhoppning).
Är detta då liktydigt med ett avfall från min sida,och kommer jag nu vid lägligt tillfälle att vända tummen ned för min gamle lärare? Icke, jag vill minst av allt kasta tradition och bildning för hundarna, det kommer att ske över min döda kropp. De är vårt arv, det är vår plikt att odla och slå vakt om dem (så som du mässade redan i skolan) - men min poäng är denna: vi är tvungna att hysa dem i särskilda reservat, precis som hackspettar och grodor och andra hotade släkten. De får bli en sorts trivialkulturens genbank. Under rådande omständigheter kommer de inte att bli allmän egendom, och strävanden i den riktningen är fåfänga. För gemene man finns knähundarna, duvorna och flugorna, skallet, kuttret och surret. Jag säger det med beklagande, och inte bara det: jag funderar dag och natt över hur man skall få upp människorna ur hängsitsen.
Trots att jag alltså anser "folkbildningen" vara på något sätt improduktiv, ja, rentav kontraproduktiv, vill jag inte beröva den en sekin och gör inga ansatser i den riktningen heller. Den måste finnas där, som ett vilande frö, färdig att spira och växa upp till ett högt träd under andra omständigheter. Våra strävanden sammanfaller alltså i så måtto, och du kan fortfarande räkna på mitt understöd om det skulle behövas i nån fråga. Hade jag makten och härligheten i detta land, Anton, skulle jag göra dig till kulturminister.
Med tillgiven hälsning från den evigt tacksamme eleven, Harry.

Dags att ta itu med huvudfrågan!

När den sociala frågan först sattes upp på dagordningen utmålades kampen för den nya människan som en tvåstegsraket; först skulle man lösa en magfråga, sen skulle en huvudfråga närmast lösa sig själv. Magfrågan handlade förstås om livets nödtorft, om kläder och husrum för alla medborgare, medan huvudfrågan handlade om det som finns i våra skallar. Idag har magfrågan kommit ett gott steg på väg mot sin lösning, det stora flertalet har tillgång till livets nödtorft. Med huvudfrågan är det sämre ställt, frågan är om inte befolkningsmajoriteten har mindre bakom pannbenet än den hade för hundra år sen. Buken full och hjärnan tom, så ser den moderna människan ut: hon har vunnit världen och förlorat sin själ. Någonstans i historien kommer huvudfrågan därför att tvinga sig på oss på nytt, eftersom den förblev olöst. Men hur kommer det att ske och när? Hur kommer vi att känna av upproret mot huvudets och själens tomhet? Jag vill påstå att vi gör det redan, i vändningen mot alkohol och droger. Är det inte en låg nivå vi försöker lämna genom att bli "höga", är det inte en stor tomhet vi flyr från när vi dricker oss "fulla"? Lika lite som människan står ut med en tom mage står hon ut med ett tomt huvud. Och lika lite som den rena bukfyllnaden duger för magen, lika lite duger slagdängorna och det dumma pratet i längden åt huvudet.
En gång i tiden stod dessa brister alltså på politikens program, idag är de avförda. Vad hon fyller magen och hjärnan med är den enskilda människans sak, eller som vi föredrar att uttrycka saken: den enskilde konsumentens sak. Men skyldigheten att reparera skadorna åvilar fortfarande det allmänna. Kostnaderna för tobaksrökningen och våldskulturen bärs till exempel av stat och kommun, det vill säga av skattebetalarna, av oss alla. Men den som bekostar kalaset borde inte bara ha skyldigheter, han borde ha rättigheter också. Precis som den helnyktre och skadefrie bilföraren har möjlighet att slippa undan med lägre försäkringsavgift är det inte mer än rätt att den medborgare som vårdar sin mage och sin hjärna inte belastas med vårdkostnaderna för rökcancer och skrumplever, och inte heller skall han betala skador som åsamkas av våldsbenägna dumskallar. Alla dessa kostnader bör i ställer tas ut i form av öronmärkta vårdskatter, som bakas in i de skadliga produkternas priser och beräknas med utgångspunkt från samhällets utlägg för att avhjälpa skadorna.
Men inte nog därmed, eftersom vi aldrig kan nöja oss med att hela tiden bara reparera. En del av vårdskatten skall avsättas till konstruktiva åtgärder, som på olika sätt syftar till att höja magens och huvudets kultur, och detta i synnerhet på ungdomssidan. På samma sätt som vi inom produktionen har en SIS: Svensk Industriell Standard bör det för huvudet sättas en SHS: Svensk Huvud Standard och för magen en SMS: Svensk Mag Standard. Detta inte för att brännmärka de olyckliga som inte når upp till normen, utan för att sätta en ribba, ett minimimål för skola och folkbildning. På så sätt skulle vi markera inte bara vårt missnöje med den utbredda låt-gå-mentaliteten, utan också lämna ett positivt bidrag, ett föredöme, som kunde motverka lågheten och tomheten. Vilket parti blir först att på nytt ta upp huvudfrågan i sitt program?