33. En självgjord kvinna (och något mer därtill). Inesburgarens idé faller i god jord.


Det är känt att antropologen inte hade ögon att se med när han mötte vildarna första gången. Han såg inte sådant som minsta barn kunde se och blev hållen för dum. Först efter lång tid såg han något överhuvud taget, och då bara det som skrevs honom på näsan. Just på denna punkt känner de moderna samhällena sitt övertag över vildheten. I dem är allt uppenbart och uppenbarat i samma stund som det går av stapeln: röd gubbe blir stående på fläcken, grön gubbe sträcker ut arm och ben i rummet, är redan på väg. Återbördad hem från sina irrfärder har antropologen goda utsikter att reda sig i den allmänna trafiken: han ser det han behöver se. Inte heller löper han risk att möta den omvända blicken, den vilda blicken på det moderna. När vildarna upptäckte att de inte var sedda krympte de, och krymptes, tills ingenting återstod. Med en blick, eller en blind fläck, tog antropologen över världen, kontrollerade den. (Och på samma sätt kommer han att förintas; av ett enda, icke seende ögonkast).
I vanliga fall såg Harry det som fanns att se, och lite till. Det var nödvändigt, en politiker fick inte missta sig, och helst skulle ingenting undgå honom. I det faktum att han såg, kunde klä av väljarna in på avsikter och bevekelsegrunder, låg hans förbindelse med dem, hans legitimation. Dessutom företrädde han hjärnans lagstiftande församling och demokratiska kontroll över seendet. När kontrollen svek, när seendet gick sina egna vägar, var politikens dagar räknade. Det fick helt enkelt inte inträffa. Samtidigt var han övertygad om att det fanns en osedd rest i världen, bortom sakens två sidor. Ville man närma sig den fick man plocka fram andra sinnen än synen. Det var vid sådana tillfällen Harry vände ryggen till, där tyckte han att det sjätte sinnet satt. Om han kommit till korta på en speciell punkt var det denna yttersta resurs som hade svikit honom, inte ögat. Han vände och vred på tanken. Det var kanske dags att skaffa glasögon.

Här fanns en stötesten som ingen undgick, men svårigheten var långt ifrån neutral. Man tillhörde det seende lägret, eller stod närmare det sedda. Varje kvinna satt inne med kunskap om denna tudelning, på det egna skinnet var hon förtrogen med gynekologens forskande öga. Från den utgångspunkten låg det nära till hands att försöka styra seendet, administrera dess tågordning, peka ut på vilken sida vilden egentligen befann sig. Det hade försökts, skulle försökas så länge det fanns ögon att se med. Man såg till att bli sedd där man ville bli sedd och som man ville bli sedd. Man markerade, ringade in, skuggade, färgade, framhävde. Man lyfte upp och stramade in. Man tecknade med läppar, ögon, anletsdrag, händer, pekade med pekpinnar, rörde sig efter strikt koreografi. På så sätt blev allt uppenbarat, man skrev sig på främlingens näsa och undvek att göra om de döda förfädernas misstag.
Om Ines Persson kunde det sägas: hon blev sedd där hon ville bli sedd och som hon ville bli sedd. Hon var en självgjord kvinna, även om det aldrig skulle ha gått vägen utan ett visst mått av bistånd från omständigheterna. Den första och lyckligaste var ett möte i gatuköket "Tre Kronor", där Iris hade stått vid disken och hystat brickorna från köket till gästerna. Byggmästaren Harry Persson fick ögonen på henne välvda byst och bestämde sig för att frälsa den från långtradarchaufförernas uppmärksamhet. När hon kom med brickan höll han emot ett ögonblick, så länge att han hann säga: Det här är inte rätta stället för dig, Ines, kom över till mig i stället. Efter en veckas betänketid tog hon steget, och hon hade aldrig ångrat det. Han var en omtänksam och vänlig man, som hade lätt för att ge så länge det inte handlade om affärer (och det gjorde det aldrig mellan honom och henne). Efter ett år hade de gift sig, och efter två år hade han övergivit henne och det nyfödda barnet på det mest osannolika sätt: genom att skjuta sig med en kula för pannan. I fortsättningen hade hon stått på egna ben, axlat den svåra dubbelrollen som rik änka och ensamstående moder. Självmordsteorin trodde hon inte på, och tretton år efter katastrofen bekostade hon fortfarande en detektivbyrås fruktlösa undersökning av händelsen.

Under det korta äktenskapet hade han understött allt som byggde upp hennes självkänsla, ökade hennes färdighet, och där han kände att hans egen förmåga inte räckte till hade han introducerat henne hos de verkliga experterna. Du måste klara dig om du blir ställd på egen hand, Ines, innan dess är du inte färdig. (Det var som om han hade planerat sitt frånfälle, hon hade ofta tänkt det efteråt.) På det sättet hade hon blivit invigd i börsens mysterier och i kölvattnet på ett par av nationens främsta inredningsarkitekter insupit elementa ur den sfär som handlar om smak, kvalitet, stil. Med sådana insikter redde hon sig i de borgerliga salongerna, där såg man aldrig ned på en solid förmögenhet, och det undgick ingen att hon hade stil.
Han hade också introducerat henne i de församlingar där besluten fattades: styrelserummen och de politiska kotterierna. På samma gång hade han varnat: där är du bara en skugga, Ines, nöj dig med det till att börja med. Man måste ha muskler om man skall gå längre, maktmuskler, och för det krävs träning. Det är inte bara karlar som har dom, tro inte det, men fruntimmer kommer inte till så lätt. Nöj dig med att synas, så att du blir känd, sen kan vi fundera över nästa steg.
Det steget hade aldrig tagits, i stället hade hennes Harry tagit ett långt steg åt sidan. Hon hade fortsatt att gå som en skugga i styrelserummen och de politiska församlingen, sedd men ändå osedd; det fanns en positionell självklarhet som hon kunde känna men inte återge. Hon förfogade över kapitalets respektingivande skelett, men saknade maktens övade muskulatur. Så stod sakerna när hon mötte Harry den andre och läste budskapet på hans breda ryggtavla. Hon hade ett steg att ta, bidade otåligt sin tid och var fast besluten att gripa det nya tillfället att lära.

-Goddag igen, har ni tid för mig ett par minuter, herr Jönsson?
Harry vände sig om, och hennes närvaro sköljde över honom. Hon var slottet Makalös i mänsklig gestalt, och hon ville alldeles avgjort bli sedd, beslutsamheten lyste om henne.
-Det har jag förvisso. Harry Jönsson reste sig, tog hennes händer i sina och förde henne varligt till den fåtölj som bara nyttjades av besökare. Hela tiden såg han på henne, vänligt, uppmuntrande. Hon blev så tagen av detta omslag i hans sätt att hon kände sig alldeles svag i knäna. Tacksamt sjönk hon ned i den erbjudna fåtöljen.
Han såg hennes fråga och svarade prompt: Jag tänkte så här: vi har brakat ihop två gånger, det kan inte fortsätta på det viset. Vi får helt enkelt se till att bli goda vänner.
-Inte mig emot, verkligen inte, svarade hon och ruskade på huvudet som för att befria sig från minnet av tidigare möten med Harry Jönsson.
-Bra, då är vi redan ett stycke på väg. Och så säger du Harry, och jag säger Ines. Vad är det som för dig till min tröskel idag?
-Jag pratade med Ferdinand en stund idag på morgonen. Han rådde mig att gå direkt till dig. Att fråga vid källan.
-Och vad var det för fråga som han inte kunde expediera själv?
-Han sa så här: ställ frågan direkt till Harry. Han har tänkt igenom allt som kan frågas om projektet och sitter inne med genomtänkta, inövade svar, som det är en sann fröjd att lyssna till.
-Ibland blir jag en aning provocerad av den gode Ferdinand, det får jag erkänna.
-Åh, han menar alltid så väl.
-Vad gällde frågan.
-Den var mycket enkel. Varför gör du det här?
Harry drog efter andan, på detta andetag kunde man mäta volymen hos det som var i antågande. -Jag antar att det är de personliga drivkrafterna som efterfrågas.
-Mindre nöjer jag mig inte med.
-Är personen Harry Jönsson inte rätt ointressant? Han är ju bara en genomgångsstation för sina väljares önskningar.
-Han är i alla fall bra på att slingra sig! Visa mig på en enda därute, som skulle koka ihop det här på egen hand!
Harry nickade, han skulle inte ro i land med den uppgiften.
-Då får jag väl försöka snickra ihop nån sorts självdeklaration.
-Ja, gör det.
-Se på mig: jag har stått i den politiska hetluften, mer eller mindre, i tjugo års tid nu. Det är lång tid. Det växer på en ett annat under den tiden, precis som på en båt som ligger länge i sjön utan att bli skrapad. I mitt fall är det en sak som har hängt sig på mer än annat, som en sorts kvarnsten om halsen. Det är upplevelsen av nåt jag vill kalla tillvarons olidliga dubbelhet, detta att vi hela tiden får göra en annan sak än vad vi predikar. Jag tvingas föra en uppehållande strid, samtidigt som jag backar och överlämnar terräng åt motsidan. Det är naturligtvis fördelningspolitiken det handlar om. Samhället utvecklas inte i rätt riktning, klyftorna ökar, sakta men säkert. I hundra år har vi lovat och predikat "A", och snart står vi där med "B". Det är olidligt, mer än man kan stå ut med.
Harry gjorde en paus och laddade in nya tankar, nya bilder. -För den skull har resan inte varit förgäves, jag vill inte säga det. Det finns ögonblick, en sorts high-lights, där man tänker: Åh, detta är värdefullt, detta vill jag hålla kvar. För det mesta i efterhand: detta var nånting, varför slog vi inte vakt om det? På det sättet uppstår en guldåldersmyt, med ett korn härifrån och ett korn därifrån. Det är alltså inte bara det ouppnådda som är drivkraften, utan lika mycket det vi inte lyckades hålla fast. I det avseendet är Partiet en av historiens största slösare. Det berömmer sig av oöverträffad hushållning med nationens tillgångar, men det det själv har arbetat ihop har det förslösat, många gånger om.
Kvinnan i fåtöljen drog in andan så att bröstkorgen hävdes och släppte ut luften med en liten suck: Tillvarons olidliga dubbelhet.
-Jaja, det låter som en dålig filmtitel.
Hon såg förvirrat upp: Det tycker jag inte alls.
-Vi har inga resurser längre, och så fort man gör ansatser att skaffa dem trummas det ihop ett uppbåd, som berövar oss den politiska makten, snipp, snapp, snut! Det verkar som om ekvationen inte går att lösa. Därför har jag sagt mig: man måste försöka skrapa ihop resurser på nya vägar, såna som inte är förbjudna.
-Du vill fånga in många olika grupper, stämmer det inte? Allergikerna, yrkesskadorna, de långtidssjuka.
-Japp, alla som är utslagna på ett eller annat sätt. Men jag tänker lika mycket på idrotten och på fritidssysselsättningar av tusen slag.
-De utslagna sitter ju inte precis på kassakistan.
-Nej, men alla de här grupperna har en stor, onyttig konsumtion, som skulle kunna kanaliseras. De skulle lämna ett viktigt bidrag till sitt eget helande.
-Jag blir skräckslagen när jag tänker på ordningen.
-Jag också. Därför måste det in nån sorts bärande idé, om omsorg och tolerans. Det hela skall vara skyddat av ett tabu, som altarkretsen i kyrkan eller den gamla tingsplatsen. Fast ännu starkare.
Hon rynkade ögonbrynen, sökte efter vacklan, sprickor i hans rustning, men såg bara en otadlig, orubblig front.
-Jag har tänkt mycket på det. Vi kan inte hålla besökarna på den smala vägen med hjälp av tårgas och batonger. Eller schäferhundar. Eller elektriska fotbojor. Det måste till nåt starkare, något som liknar religion. Vi får vara uppfinningsrika, experimentera på nytt. Men inte med kemiska substanser och mekaniska grejor, utan med mänskligt material. Det är det politiken egentligen borde gå ut på: experiment med det mänskliga materialet. Med goda och höga mål för ögonen.
-Vem har sista ordet på ett sånt ställe? Idén, eller nånting - kontantare?
-När kassan säger att det inte finns kontanter - så får butiken slå igen. Då är festen över. Men dessförinnan skall dom ha arbetat som tättingar, ha försökt på tusen sätt. Varför kan man exempelvis inte få fram nån sensationellt slagkraftig vegetarisk fast food? Det måste för tusan gå. Till minst femtio procent är det ju en fråga om såsen. Och de resterande femtio handlar väl mest om attityderna. Får man bara tag i svansen på katten är en sån affärsidé garanterad succé.
-Det kommer att bli mycket konflikter.
-Från första dan!
-Och där har ekonomerna sista ordet, alltid?
-Jag tänker mig att man kunde dela upp det hela i mindre enheter och pröva olika styrningsmodeller, låta dem konkurrera med varandra. Sen måste det nog finnas två tidsskalor, en på den verkställande nivån, där de snabba besluten premieras, och en på en sorts lagstiftande nivå, där man hela tiden granskar och tänker över resultaten. En maktdelning, där verkställarna har veto i den dagliga hanteringen, och en sorts styrelse har det på årsbasis eller liknande.
Ines nickade god mening. Harry den förste skulle säkert ha grymtat ett och annat kritiskt om detta, men han skulle inte ha avvisat de framförda tankarna i princip. Det räckte tills vidare. Hon reste sig abrupt, som om hennes tid var utmätt och nya uppgifter kallade: Får jag ta idén?
-Idén? Alla idéer är till för att tas. Men vilken av dem?
-Om vegetarisk fast food.
-Åh. Den är säkert försökt många gånger om, och lika ofta förkastad. Den är ett luftslott av det slag som den råa, köttiga verkligheten vänder tummen ned för.
-Jag kan ju börja med såsen.
Det ilade av triumf i Harry, han sköt det pascalska vadets betänkligheter åt sidan och tänkte en from bön: Du däruppe, skicka henne en av dina änglar med receptet på en paradisisk sås, kanske kan du romarnas förgätna garum! Och gör du inte det så kommer hon att reda sig ändå; hon sätter näringsfysiologer och civilekonomer och reklamsnubbar på saken, och en vacker dag står hon här med sin inesburgare i miljövänlig förpackning och ber mig provsmaka den. Hon har fattat hela galoppen, hon är av den rätta sorten, hon kommer att göra det.
-Gör du det. Behöver du provsmakare anmäler jag mig med en gång.
Hon sträckte fram handen. -Det är noterat. Vi ses igen, ganska snart hoppas jag.
Harry grep handen. -Det var skönt att vi äntligen kunde skiljas som vänner.
-Jag är ledsen för det som hände senast. Jag var ur gängorna den kvällen, jag vet inte vad som tog åt mig.
-Ah, det är glömt, och jag tror att jag får ta på mig en del av skulden. Om jag liksom var upphovet till det, så berodde det kanske på att nånting störde mig. Jag visste inte hur det stod till.
-Stod till?
-Ferdinand berättade efteråt att du hade fått brösten borttagna.
Harry blev själv förvånad över sin frankhet.
Hon stod stum ett ögonblick, det blixtrade i hennes ögon, sedan gick hon bort till dörren och stängde den. -Gjorde han det? Och du tror på allt du får höra? Ferdinand lever ett instängt liv, han andas lite genom att delta i skvallret, men nåt sanningsvittne är han inte.
-Gode Gud!
I nästa stund var hon framme vid persiennerna och skar bort dagsljusets flöde, samtidigt ryckte hon upp blusen vid kjolens linning. Harry lutade sig framåt och dolde ansiktet i händerna, men han kunde fortfarande höra fraset från hennes kläder. Han upplevde en stor förskräckelse, som om han lyfts av en tornado över en bråddjup klyfta och kommit över på andra sidan, den sida där han inte kunde freda sig mot hennes attack.
-Nu skall du höra på mig, Harry Jönsson! Vet du hur ursinnig jag blev när Sune kom hem och berättade hur du hade kört ut dem ur garaget? Jag tänkte: vem är den mannen, att han skall gå fram som en hämnande ängel mot halvvuxna pojkar? Och sen hade du mage att fråga mig vad jag ansåg om föräldrarnas ansvar för barnens sysselsättning på fritiden! Du, som inte har en aning om vad din egen son håller på med!
-Jag är ledsen för det jag sa. Jag har mycket att be om ursäkt för.
-Spar du ursäkterna, jag är inte färdig än! Tror du det var nån som hade ansvar för min sysselsättning på fritiden när jag var ung? Jag har gått vind för våg, jag är ett riktigt gatubarn. Vet du hur gammal jag var när jag skrapade ut min första unge? Fjorton. Jag var fjorton år. Så vänta dig ingenting, jag kan kanske inget annat än låta min son gå vind för våg! Det kanske blir nåt av honom i alla fall. Vem vet om det finns tåga i honom? Jag kanske rentav vill ha det på det sättet?
-Jag är ledsen.
-Och jag är fortfarande ursinnig. För en halv minut sen var jag beredd att förlåta dig allting, men nu är det förbi. Nu skall jag först ha nånting innan jag förlåter. Jag tänker: jag skall ha den mannen att göra ett enda felsteg, jag skall se en spricka i fasaden!
Harry såg upp och svarade eftersinnande: Likadant var det för mig. Jag tyckte allt omkring dig var så skrämmande perfekt och letade efter sprickor i fasaden.
-Gjorde du? Det gjorde du. Och du hittade en spricka, tänkte du? Kom hit och rör vid mig.
-Nej. Jag gör det inte.
Hon log snett. -Jag såg filmen, från början till slut.
Han ruskade på huvudet.
-Det handlar inte om pengarna, det är redan bestämt att jag satsar. Men du skall röra vid mig, sen släpper jag dig av kroken. Du skall göra ett felsteg, nånting som är lite skamligt, det är den ursäkt du är skyldig mig. Jag måste ha det, annars står jag inte ut med dig.
-Jag gör det inte, upprepade Harry istadigt.
-Du är skyldig mig det. Sen kan du sätta dig på dina höga hästar igen. Kom, kom, gör nu som jag vill. Jag säger inte: en gång är ingen gång. Jag säger: en gång är en gång. Du skall veta att du har gjort ett felsteg, och jag skall veta det. Vad är det med dig? Hur levde du egentligen när du var fjorton år?
Han reste sig och tog ett steg mot dörren.
-Försöker du öppna den börjar jag skrika och gör skandal.
-Hör nu här, sa Harry matt. -Om en man utsatte en kvinna för sån här behandling skulle det vara en kriminell handling, och han skulle vara säker på att bli allmänt förkastad.
Hon tog två steg och skar av vägen mot dörren. -Å Harry, jag skulle alltid bli förlåten. Men skulle du?
Hon hade makt över honom, och hon visste att utöva den.

24 kB, utlagt 6.4.03, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 32
  • Svarta Hål, kapitel 34
  • Tillbaka till innehållsförteckningen