34. Brottsbekämpande programmet

Från polisstationen sändes ännu en bön (här var tacksamheten grundtemat) till den himmelska myndigheten när det stod klart att tunnorna över natten hade flyttat till grannkommunen. Därmed blev det möjligt att lägga ned förundersökningen och återföra två man till gränsbevakningen. Men beslutet måste naturligtvis förankras hos den som låg bakom anmälan, i synnerhet som denne var en person av viss betydelse.
-Ja, Harry, det är Kurt, jag tänkte jag skulle slå en signal.
-Jag förstår vad saken gäller.
Kurt Olsson stod i spetsen för de lokala brottsbekämparna. Hans tillgång i yrket var en extraordinär förmåga att utveckla och förmedla energi, drivkällan i hans system verkade alltid gå på högvarv, som en flygplansmotor i startögonblicket. (Det är bra så, brukade Harry säga, mer kan ingen människa begära av en polis än att han signalerar aktivitet, det inger förtroende. Fast det är synd att karlen skall gå så mycket på tomgång; han borde en gång i livet få syssla med nåt annat än snattare, få ett riktigt brott att bita i).
-Nu när dom har flyttat på sig är det väl inte stor vits att vi lägger ner tid och möda på att leta.
-Nej, särskilt som det inte fanns nånting på den lokal som det första tipset gällde. Jag tycker vi avskriver det hela.
Harry hade naturligtvis ingenting med polisens dispositioner att göra, men det var den andre som hade öppnat vägen mot genus majestatis, och det föll sig då naturligt att fortsätta på den inslagna vägen.
-Det hela verkar ju dessutom mer kontant på det nya stället, om man skall döma efter reaktionerna.
-Ja, svarade Harry. -Vad jag vet var det varken hosta eller utslag hos oss.
-Fast det kan ju bero på vindarna.
Vad var det den andre ruvade på, varför drog han ut på det hela? -Är det nån hund begraven? slank det ur Harry.
-När vi kom i morse satt det ett anonymt meddelande i entrén. Där stod kort och gott: Alla meddelanden om att letandet skall upphöra är felaktiga.
-Det stod inte vad det skulle letas efter?
-Överst var det ritat en hög tunnor med färgpenna.
-Alla meddelanden om att vapnen skall läggas ned är felaktiga.
-Ja, ja, det är naturligtvis därifrån det kommer.
-Ingenting annat?
-Under stod det: Matt. 10:25.
-Det borde säga mig nånting.
-Jag slog naturligtvis upp det: Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.
-Håhå, vi har med en bildad människa att göra.
-Eller åtminstone en som har blivit konfirmerad. För egen del får jag nog säga att konfirmationen inte satte spår på bildningssidan.
-Det är ju ett intressant citat, som ger en mycket att tänka på. Personligen lutar jag själv åt samma uppfattning: intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat. Och jag tänker mig att det närmast ingår i en polismans plikter att tänka på det viset.
-Jo, det kunde man ju säga. Men gud skall veta att det finns vissa kretsar som är bra på att hålla inne med sina hemligheter, ibland är man nära att förtvivla.
-Sen hade Matteus ett handikapp, han kände inte till de svarta hålen.
-De svarta hålen?
-Det är såna ställen i rymden där tyngdkraften är så stark att ingenting slipper ut, inget ljus, inga bekännelser. Harry fnissade till: Där inne sitter Deep Throat.
-Ah ja. Fast jag har läst att bekännelserna kan slinka ut ändå, dom liksom läcker ut.
-Nu ledde jag dig på villovägar. Om vi återgår till meddelandet: man måste ju säga sig själv att det inte går an att låta sig dirigeras av knäppskallar på det viset.
-Nej. Jag ville bara informera dig. Det finns fortfarande nån som försöker hålla grytan kokande hos oss.
-Bra att jag fick veta det! Ni gör naturligtvis som ni skall enligt boken. Kom det fram något under efterforskningarna annars?
Den andre harklade sig. -Vi har ju mycket apparatur att tillgå nu för tiden, och möjlighet att hämta material från både när och fjärran. På den punkten håller vi oss framme, man kan väl nästan säga att vi ligger i täten. Men det har länge irriterat mig att mjukvaran inte är på nivå med apparaturen, vi utnyttjar så att säga inte möjligheten att väga ihop och sovra bland data. Man gör helt enkelt en massa onödigt arbete, som datorn kunde göra åt oss, och göra bättre. Nu råkar jag själv vara lite insatt i programmering och har i all anspråkslöshet påtat ihop ett program som jag kallar BP: Brottsbekämpande programmet.
Harry ekade lamt: Brottsbekämpande programmet.
-Det är mycket enkelt: det väger in olika faktorer och placerar de misstänkta i ett plan med två axlar. Ena axeln bygger på ett vägt ekonomiskt index, som mäter incitamenten att begå brott för den berörda individen, den andra axeln taxerar möjligheten att berika sig, förutsättningarna att begå ett visst brott. Tillgång till fonder, konton och så vidare. En tjänsteman förskingrar i typfallet tvåhundratusen kronor innan han ertappas, och han gör det när han har skulder eller extrautgifter i samma storleksordning. Mest misstänkta blir dom som hamnar längst bort från origo. Jag tänkte att jag skulle testa det på det här fallet, det var liksom läge för det.
-Där skulle man kunna lägga in hela befolkningen. Och vad blev resultatet?
-En hembrännare, en fortkörare utan körkort. Den andre fnissade till. -Det är vad man får första gången man slänger ut nät, hornsimpor. Men man kan inte kräva att få hälleflundror i premiären. Det krävs bättre parametrar, och sen måste man skapa ett begripligt gränssnitt mot den enskilde polismannen. Där ligger den största svårigheten, du har kanske sett "Polisskolan" nån gång?
-Brottsbekämpande programmet. Det får du ta och visa mig, det låter som en sak för framtiden.
-Skulle du verkligen vilja se det?
-Det är banbrytande! Fast förstås mer brottsuppspårande än brottsbekämpande.
-Ja, men man skulle kunna gå ett steg längre, göra sig lite påmind hos de potentiella brottslingarna med razzior och liknande.
-Hur många har du lagt in?
-Tjugosju stycken. Namnen är kodade och alltihop förvaras bakom lås och bom.
-Har vi nån i kommunens tjänst bland dom tjugosju?
-Nej, borde nån därifrån vara med? Än så länge har jag hållit mig till det så att säga belastade klientelet.
Harry såg en möjlighet för sin syn: En knapp som blinkade när programmet funnit den skyldige: Skyldig. En laserstråle från himlen, som gudens åskvigg. Han vågade inte yttra det högt, utan sa i stället: Du spolar det väl inte bara för att det inte blev napp första gången?
-Nej, nej, jag håller på att göra en demodiskett, som jag skall skicka till Riks. Och idag på morgonen fick jag in material från distrikten norrpå, snart har jag ringat in de möjliga nedgrävarna i halva länet.
-Spar det, man vet aldrig när det kan komma till nytta. Vi har en inspektör i kommunen som du borde träffa, han är också inne på det här med datorer och håller på och gör nya markkartor över utfyllda områden. Han kan säkert ge dig tjugosex namn till. Man skulle kanske kunna leta efter nån sorts - överlappningar. En potentiell brottsling, som bor på eller intill en potentiell dumpningsplats.
-Det klarar datorn på egen hand! Vad heter han? Inspektören menar jag.
-Mäkinen, Heikki, du behöver bara ringa till kommunhusets växel. Annars är en sån kartering väl snarast en uppgift för satelliter. Man kunde ha automatisk registrering: så fort en grävmaskin sätter en skopa i marken började en röd lampa blinka nånstans.
-Det smakar kanske lite Big Brother. Men annars håller jag med dig: det är otroligt vad man ser bara man får lite perspektiv på tillvaron.
Kommissarien var eldsjälen i den lokala flygklubben, sitt lilla flygfält hade den fått genom kommunens förmedling. Harry teg ett par sekunder och lät tystnaden röja väg för budskapet.
-Skulle du vilja ta en tur och kika på terrängen?
-Det är egentligen inte tunnorna jag har i tankarna. Har du plats för en tredje? Jag väntar en besökare, som jag skulle vilja visa en bestämd plats ur fågelperspektiv. Då kunde man ju slå två flugor i en smäll, och titta sig omkring lite.
-Klart. Det är bara att ta ett tillräckligt stort flygplan.
-Naturligtvis står jag själv för alla kostnader.
-Bara säg till. Det räcker om jag får veta trettiosex timmar i förväg.
-Jag ringer imorgon igen. Om det här med tunnorna: jag tycker att ni kan lägga ner undersökningen med gott samvete. Mäkinen, han som jag nämnde tidigare, har startat ett projekt, där han låter ungdomar ta prover och analysera dem och redovisa resultaten. Det kommer in en helt annan force i det hela när det är unga människor, de gräver som mullvadar och jobbar som galärslavar. Sånt ger god press, vi kanske kommer att stå på plus i opinionen när det hela har lagt sig. Med det tycker jag vi är garderade och kan släppa tyglarna lite grann på det rent officiella planet.
-Bra, bra, det var skönt att höra.
-Å andra sidan tror jag inte att vi har hört det sista från dem ännu. Tunnorna. Eller den eller det som satte tunnorna i rullning.
-Det gör du inte?
Han gjorde en paus. -Vad var det då som startade med tunnorna?
-Jag vet inte riktigt, det ligger liksom fortfarande nergrävt. Det är det som är den springande punkten: vad handlar det hela om?
-Det är vårt problem hela tiden: brottslingen ligger steget före. Eller i det här fallet kanske till och med två steg: vi vet att det pågår nånting, men vi vet inte riktigt var det utspelar sig och vad det går ut på.
-Man måste försöka sätta sig in i mentaliteten på andra sidan. Harry beslöt sig för att byta ämne -Några misstänkta när det gäller sprängningen på kyrkogården?
-Inte för ögonblicket, men där vet vi var vi har våra kunder. Nästa gång dom dabbar sig åker dom fast, eller nästa igen.
Det var tryggt att veta var man hade sina kunder, en trygghet av det slag som människorna i Harrys samhälle eftersträvade, dag och natt. Men det gick aldrig att undvika att nya kunder dök upp och knackade i disken, detta var ett av livets grundvillkor, de ständigt uppdykande nya formerna, modellerade på det gamla materialet. När det gällde tunnorna visste man fortfarande inte var man hade sin krets.
-Tre axlar borde du ha.
-Tre axlar? Jag reder mig bra med dom två jag har.
-Tre axlar i programmet.
-Vad skulle den tredje gå ut på?
-Jag vet inte. Man borde få med bakgrunden på nåt hörn, själva samhället. Ett index som mäter solidariteten med det allmänna, eller bristen på solidaritet. Hur benägen man är att fuska med bidrag, svartjobba, tolerera brott omkring sig. När allt och alla började röra sig bort från origo hade man en datorstyrd klocka, som satte igång och klämta, eller kanske ännu hellre flyglarmet.
-Tror du vi skulle vara benägna att lyssna till det? Höra att vi inte är solidariska.
-Det var bara ett hugskott, nog för idag. Tack för att du ringde, Kurt, det är alltid så upplyftande att prata med en idérik och energisk person som du. Man får en liten puff, en energiinjektion för resten av dagen.
-Ah, nu tar du väl i, du som själv är rena kraftverket. Men tack i alla fall.

Den del av polisarbetet som handlade om spaning, utredning, jakt, anhållande, allt det detektiviska, hade aldrig förmått fånga Harrys intresse. Den var uppblåst, överskattad tack vare den draghjälp den fick från en omfattande produktion av kolportage, men hade inte den sociala vikt, som motiverade en sådan uppmärksamhet. Det var som i musiken; en hel genre kunde grundas på tre ackord, fyra takter, mer måste inte till. Men långt mer beaktansvärd var den situation där polismannen tog emot ett frivilligt erkännande, förmedlade ett dödsbud, eller bara räckte fram en böteslapp utan att på samma gång få en dödsfiende på halsen. Allt som gjorde honom till mer än instrument och spårhund, till människa bland människor.
Tro inte att jag är ute för att ge bovarna handikapp, försvarade sig Harry när han råkat ge omgivningen inblick i denna dubiösa ståndpunkt, det är klart att polisen skall få behålla sina förstoringsglas och lögndetektorer. Men om dom begrep sig på brottet och brottslingen skulle vi få långt fler uppklarade brott.
Skulle man behöva begripa brottslingen på nåt särskilt sätt? En person gör sig skyldig till ett brott när han överträder lagens bestämmelser, sen är han en brottsling, punkt, slut.
Harry svarade bara motvilligt, det gav inga poäng i kommunalpolitiken att yppa sin tankar om brott: Ni flyttar bara problemet till ett annat plan. Vad är lagen i så fall?
Med detta tyckte omgivningen att den hade fått in honom i ett hörn och spelade ut sin trumf: Lagen är ett sätt bestämmelser, som är nödvändiga för samhällets funktion och fortbestånd.
Om Harry hade varit på sniskan eller av annat skäl omtöcknad är det tänkbart att det skulle ha slunkit ur honom: Lagen är ett sätt bestämmelser, som säkrar en viss del av befolkningen ett visst övertag vid fördelningen av de samhälleliga tillgångarna. Nu nöjde han sig med att säga: Och om det finns ett annat samhälle inuti ett visst samhälle, ett annat samhälle med en annan lag?
Det kriminella samhället, förbrytarnas kodex, än sen då?
De missgynnades samhälle. De missgynnades lag.
Är man bara missgynnad kan man alltid arbeta sig opp genom hederligt arbete. För du menar väl inte att man blir kriminell bara för att man är missgynnad?
Om man känner sig missgynnad av den rådande legaliteten?
Nu slingrar du dig. Det måste finnas en lag som står över alla andra. En överlag. Annars fungerar det inte. Den lagen är Lagen, det vet du Harry.
Ni har naturligtvis rätt, svarade Harry. Där fick ni mig.
Vad låg bakom tystnaden, vägran, det järnhårda nekandet, som fenomen? Var det möjligt att trotsa, eller tiga, utan en orubblig känsla för rätt och orätt? Kunde en lag tänkas växa upp ur djupet, så högt att den temporärt, i ett enskilt sinne överskuggade Lagen? Du skall begå äktenskapsbrott: Don Giovannis lag, den oböjliga ryggraden i hans trots. Köp inte böcker, stjäl dem, slagord för studentproletariatet i alla länder. Du skall döda: skrivet i eldsbokstäver för attentatsmannens, lönnmördarens syn.
Stenblockets lag: håll samman. Iskilens lag: spräng blocket.
Men när statsministern och partiledaren hade skjutits på öppen gata i huvudstaden och polisens efterforskningar förblev resultatlösa, vecka ut och vecka in, gick det inte an för en tänkande och kännande människa att hålla sig på kant i förhållande till polisarbetet längre. Var och en iklädde sig polismundering i sin egen stad, i fortsättningen var var och en själv sin bäste detektiv.
Händelsen var ju på alla sätt upprörande. Hade den inte inträffat i ett skede, där det äntligen verkade som om man fått statens styrspak i ett fastare grepp och hade goda utsikter att bryta udden av det reaktionära mothållet på många områden? Efter mordet hade den mest osannolika vändning inträtt: statens medel och tillgångar hade skingrats för världens vindar och den dittills förda politiken hade misskrediterats på alla upptänkliga sätt. Det gick inte en vecka utan att nya lik dök upp i lasten: jämlikhetspolitikens framsteg utgavs hux flux för att ha varit minimala, den prisade neutraliteten visade sig vara allt utom neutral, det proklamerade embargot på vapenförsäljning till krigförande länder hade varit postorderförsäljning av allt utom kärnvapen. (Tills vidare höll man det senare för sant, nåt måste man ju tro på). I ett jättelikt skred, där tillvarons ideologiska plattform böljade som ett tunnland flytjord, kom mer än en noga bevarad hemlighet i dagen. Det var som om mordet hade löst hemliga bojor, fram bröt sig kunskapen om andra förhållanden än de traderade med obändig energi.
Harry hade inte lyft ett ögonbryn inför det som trädde i dagen, fastän ett och annat måste ha haft nyhetens obehag för honom också. Han nöjde sig med att säga: Det är inget fel om ideologin är bättre än verkligheten. Man skall ha sitt mål och veta var bristerna finns. Från vår sida har vi inte försökt inbilla medborgarna att världen var färdig - nu får dom se hur illa det i själva verket är ställt med den.
Men han fortsatte att i hemlighet förarga sig över den primitiva mordutredningen. Inom vissa sektorer av samhället hade man utan tvekan samlat en avsevärd erfarenhet och tillämpade den med framgång. Barnpedagogiken var ett exempel; på daghem och förskolor förstod sig de flesta på barn och gjorde sådant som var rätt och riktigt ur barns synpunkt. Det gällde att inse att barn var barn och inte en sorts förkrympta vuxna. Och allt detta hade uppnåtts genom ett samspel av faktorer; årtionden av debatt och upplysning, utbildning, finansiering, uppbyggande av institutioner.
Så långt hade man näppeligen kommit med brottsbekämparna, men det var ju också naturligt att tanken hellre sysslade med de oskyldiga barnen än med de överbevisade brottslingarna och deras uppspårare. Haken var de idéer man fick på köpet när man rekryterade till kåren. Polisen saknade egen, drivande progressivitet, den ville lag och ordning och kompledighet, sen gjorde den halt. När stämningen var likadan på fängelsesidan var loppet kört, det hade aldrig gått att pracka idéer på väl inridna yrkesgrupper, vare sig det handlade om grafiker eller gruvarbetare eller bönder. Ett inkört arbetslag klamrade sig med näbbar och klor vid det gamla schemat, ville aldrig förändringen.
Säkerhetspolisen var möjligen ett undantag, just för att den var så lik sitt klientel: lika förvirrad, lika rabiat, lika monoman. Men det gick inte an att låta poliskåren krypa under skinnet på brottsligheten genom att bli en del av den. Det krävdes en tredje väg, en läkare som förstod sjukdomen utan att själv vara drabbad.

-Pappa, den karlen som står i busskuren.
-Ja?
-Han spionerar på dig.
-Ah, sa Harry och gick fram till köksfönstret. -Så illa är det nog inte. Konspirationer kan man ana bakom varje dörr, men när det kommer till kritan löser dom opp sig som dimma i solen.
Det var mannen med tygskorna och den stickade mössan.
-Han bor inte här.
-Han bor kanske i busskuren.
Det var Eva som hade upptäckt och gjort honom uppmärksam på främlingen. Hon fnyste som svar på hans försök att skämta bort saken.
-Varför säger du att han spionerar?
-Han kommer alltid när en buss har gått. Sen står han där tills nästa kommer.
-Här är långt mellan turerna och långt mellan hållplatserna, detta är kanske hans närmaste hållplats.
Eva kastade en lång blick åt busskurens håll. -Han verkar otäck.
-Det säger du? Jag skall gå och ta reda på vad han är för en. Harry gick in i garderoben och hämtade fram ett exemplar av arméns gamla hjälmunderlag, ett stycke arvegods hemifrån, nu kom det äntligen till nytta. Han tvärade gatan och gick fram till den främmande, mössan höll han framför sig som en pant.
-Den här låg kvar när jag kom en kväll. Är det du som har glömt den?
Den andre skakade på huvudet och pekade mot sin hjässa.
-Nå, ta den ändå, så kommer den till nytta, sa Harry, stack mössan i näven på den andre, vände på klacken och gick tillbaka in i huset.
Eva väntade i tamburen. -Vad sa han.
-Han sa ingenting. Om han har rent mjöl i påsen kommer du att se honom här i fortsättningen också. Annars är han väck.

Man kunde kalla det ett vilt medvetande. En människa som hade hamnat på efterkälken och var rädd, hatisk och likgiltig för lidande, andras och kanske också eget. Ett sinne som kunde tänka i termer som hämnd och offer. Ibland tyckte sig Harry uppfatta en röst i mumlet som skulle kunna komma från detta håll, men så fort han sökte fixera drag och miner glodde han ut i ett tomrum. Hur många myndighetspersoner förstod detta språk och kunde hantera den som talade det? Den vilda människan kedjades med dubbla bojor, kastades på arrestgolvet, fick en spark i skrevet till avsked och lämnades att omkomma i sina spyor. (Beteendet hade utan tvekan sin egen logik, innebar en sorts hemlig rensning i ett samhälle där dödsstraffet var avskaffat. Det var samhällets vilda motreaktion).
Hur upprättade man kontakt när man hade känt igen? Harry visste bara ett sätt: ge gåvor och ta emot gåvor. Gåvorna var viktiga, hade alltid bidragit till att hålla avgrunden i schack. Men var gavs det nedåt i tider där allt omräknades till prestation? Bröd och skådespel fanns fortfarande att tillgå, i rikt mått, men bägge saknade den fräschör som retar gommen, de smakade inte längre. Och fusket med socialbidrag och sjukpenning och skatter, som varit en viktig säkerhetsventil under goda tider, tolererades inte. Överallt låg tonvikten vid lag och ordning och hårda tag, på den punkten hade den polisiära andan övertag för stunden.
Plötsligt kom Harry att tänka på det falska samtalet till lokalradion, det var samme man, han hade glömt det i hastigheten! Han gick ut i trädgården på nytt och spanade bort mot busskuren. Främlingen var försvunnen, och ingen buss hade passerat under mellantiden. Harry granskade häcken, garagedörren, den smala gången fram mot entrén. Till sist gick han fram till brevlådan och öppnade den. Där låg mössan.
-Säg till mig om du skulle se honom igen, sa han till dottern när han kom in; lugnt och tryggt, liksom i förbigående. -Man vet aldrig vad det kan vara för en typ.
Hon såg upp på honom och svarade med ovanlig hetta: Jag skall gå ut till honom och fråga: Vad står du här och spionerar för.
-Nej, gör inte det. Gör bara som jag sa.
En sorts skyltvakt, nästan som en hedersbevisning. Men var det inte för menlöst för att vara alldeles oskyldigt?

29 kB, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 33
  • Svarta Hål, kapitel 35
  • Tillbaka till innehållsförteckningen