35. Ett hus fyllt av de modernaste hjälpmedel

Genom ett stort vinkelfönster silade ljuset från en färg-tv ut på den grusade planen framför huset. Två stora hundar skällde vildsint, en lampa tändes från insidan, när dörren öppnades slank en katt först genom springan, i nästa sekund stod två småflickor i skära klänningar på trappan.
-Pappa, det kom när du hade åkt och det är alldeles svart! Och i nästa ögonblick: Pappa var har du bilen?
Heikkis passagerare välte sig ur bilen med en urskuldande nick, lyfte upp flickorna på armen och rusade bort mot en huskropp utanför ljuskretsen. En lampa tändes därborta, så att hela planen med ens badade i ett stickande gult ljus. Vid boningshusets ena ände var väggen uppbruten och ommurad, stenen saknade rappning och över taket låg en grön presenning. På ett järnstativ tronade en parabolantenn. All fri yta på gårdsplanen var belamrad med material: gjutsand, block av lättbetong, rivningsvirke, en hög med krossade lysrör, en betongblandare. Korrugerad aluminiumplåt var antagligen ämnad för stallet, vars yttervägg var riven så att bjälklaget syntes. Allt befann sig i ett högst preliminärt tillstånd.
Huset låg vid övre kanten av en kittelformad sänka, som omslöt en sjö. Natthimlens speglig var fortfarande skönjbar i vattenytan, och i den väldiga ljudförstärkare, som bildades av terrängen, vandrade kacklet från gäss nere på vattnet upp till krönet där Heikki stod, hördes starkt, som om fåglarna var alldeles nära. Det var en paradisisk plats, Heikki kände sitt hjärta bulta till där han stod och lyssnade med öppen mun. Mellan honom och yttervärlden uppstod en samstämmighet som var sällsynt. Sådana ögonblick borde man pressa och förvara under kudden, synd bara att huset var så tillstökat och skräpigt. Han gick sakta bort mot stallet, öppnade dörren och kikade in. Mannen och flickorna stod samlade runt ett föl, som låg makligt utsträckt i halmen vid sidan av ett oroligt sto.
-Här har du nästa memorialvinnare!
-Ett fullblod! Det hade jag knappt väntat mig här.
Heikki lade en hand på stoets flank, vägde och mätte henne med blicken, samtidigt som han kände hur han själv blev vägd och mätt av den andre. -Det här är en trotjänarinna, snart orkar hon varken med det ena eller det andra. Sista fölet?
-Kanske det, vi får se hur hon hämtar sig.
-Vad skall fölet heta?
-Ja, vad skall det heta? Ge oss ett namn.
-Svarta Hål.
-Nej, det är ju en hingst!
-Tuonelas Svan.
-Nej, det duger inte.
Flickorna ropade i korus: Svarten!
-Det är upptaget. Fler förslag!
-Hannover Bulwark, sa Heikki. -Svartsoppan.
-Svarten! ropade flickorna.
-Nej, ni tar det inte på allvar! Namnet får vänta, nu går vi in och hälsar på mor.
Boningshusets stomme var långt mer än hundra år gammal, innertaket vilade på synliga bjälkar, maskstungna, mörknade. I övrigt fanns ingen bevarad tidsfärg, inget av det som en gång varit husets uttänkta plan, funktion eller prydnader. Mellanväggarna var utrivna så att bottenvåningen bildade ett enda rum, i dettas centrum hade byggts en matlagningsplats med ett uppbåd av moderna hjälpmedel: härd, diskmaskin, avfallskvarn, arbetsbänkar, skåp, i taket en väldig kupa med utsugningsfläkt. Denna kärna var som klippt och skuren ur en av de marknadsledande tillverkarnas flerfärgsprospekt, men runt omkring var allt ofärdigt; nakna kablar som ringlade in i hörnen, prasslande skyddspapper på golvet. Mitt i fyrkanten rörde sig en kvinna med förkläde. Hon var helt ung, några och tjugo, lång som en basketspelare, egendomligt förvuxen i det låga rummet. Heikki bestämde henne på fysiognomin: från någonstans i österled, inte Baltikum. Mannen, som var ett huvud kortare, smög upp bakifrån, grep henne i skrevet och hukade sig med ett gapskratt när hon daskade efter honom med en handduk. I ögonvrån kastade hon en blick åt Heikki, men gjorde inte min av att hälsa.
-Här är lite stökigt, jag är mitt uppe i det.
-Har du gjort alltihop själv?
-Varenda grej. Inte kan man ta hantverkare till hjälp när man vet hur dom fuskar.
I rummets andra ände stod tv-apparaten, vars ljus hade synts från gårdsplanen. Den var av modernaste slag, skärmen som en väldig filmduk, den största Heikki hade sett. Framför den hukade en man i vit, kraglös skjorta och svarta byxor, som bars upp av hängslen. Han kunde vara tillrest från en annan tid, utträdd ur ett gulnat fotografi från seklets början, en repatrierad från den stora emigrationsvågen. Skärmen som han glodde på visade en enorm arena, där två lag var inbegripna i en myraktig gyttjebrottning kring en boll. En uppskruvad speakerstämma markerade kampfasernas spänningsgrad med sitt röstläge, bakom denna förstafiol växte och avtog publikens sorl i en mäktig symfoni. I verkligheten tilldrog sig det hela i en annan världsdel, nästan på jordens motsatta sida, men tillvaron var numera så vist inrättad att vem som helst kunde fånga in signaler från gyttjebrottning och visa upp den på storskärm i sitt vardagsrum.
-Det här är Heikki, far. Han tog upp mig på motorvägen när bilen sket sig.
-Goddag, sa Heikki.
Mannen stängde av ljudet med fjärrkontrollen, vred sig långsamt runt i soffan, och kom på fötter. Hans ansikte var rödbrusigt men på samma gång tärt, ådror och senor stod ut från huden på hals och händer, när han andades hördes en svag väsning. Det fanns en brist i hans system, eller flera. Han kunde vara kring de sjuttio. Blicken som granskade Heikki över glasögonskalmarna var nyfiken utan att vara vänlig.
-En finnjävel? Ni fick stopp på ryssarna, va?
Heikki förstod att inget av detta var så illa menat.
-Det är lång tid sen, svarade han. -Det är historia.
Den andre harklade sig, strök ett par snuskorn från läppen och räckte fram handen: Annars är vi inte så glada för utlänningar, men för finnar görs det undantag. Vi hade krigsbarn i socknen, mer än ett dussin, dom var ena jävlar på att slåss.
-Jag var inte född den gången.
-Men du är gjord av en stridskuk, det syns. Här är muskler.
Han stötte mot Heikkis bringa med knuten näve. Det fanns ingen kraft bakom stöten, man skulle kunna blåsa omkull honom där han stod.
Han var inte angenäm, men självklar. Heikki satte sig objuden med ryggen mot skärmen, driven av en stark nyfikenhet; han ville undersöka vad denna självklarhet byggde på och vad som rymdes i den. Kvinnan kom fram från spisen.
-Duka här, sa den gamle.
-Duka här, ekade sonen, för första gången sedan han kommit hem hördes stamningen i hans röst. Kvinnan dukade för tre, bar till sist fram rätten på ett serveringsfat: sockerbrynta revbensspjäll, sås, potatis, inga grönsaker, ingen sallad. I anrättningen rymdes gifter nog för att döda den gamle tre gånger om.
-Det är ett fint ställe ni har här, sa Heikki. Jag hörde gässen nere från sjön.
-Jorden är för lerig, muttrade den gamle och sörplade i sig sås med hjälp av kniven. -Var kommer du ifrån?
-Från Tammerfors, det ligger mitt i Finland.
-Finnarna är inte mycket för utlänningar, va?
-Tja, jag vet inte, sa Heikki och drog på det. -Somliga har lite svårt för utlänningar, andra tycker de är en tillgång. Det är som på de flesta håll.
-Här har vi svårt för utlänningar. Jag menar inte finnar, de är våra bröder, förstår du? Men kineser har vi svårt för. Och svartingar, svartskallar.
Sonen satt i soffan, sörplade sås med hjälp av kniven på samma sätt som fadern. Flickorna var försvunna. Kvinnan stod upp i den centrala fyrkanten och åt från en tallrik, som hon höll i handen, ryggen var vänd åt deras håll, men Heikki hade en känsla av att hon lyssnade till allt som sades. Det var den gamle som förde ordet i detta hus, och det enda han ville tala om var utlänningar.
-Jag har kunnat märka det, sa Heikki. -Jag kommer ju runt en hel del. Det är inte min egen åsikt, jag tycker att alla människor skall vara som bröder och systrar.
Kvinnan fnyste till och satte ned sin tallrik med en smäll.
-Han är en predikant! Jag märkte det redan i bilen.
Den gamle lutade sig tillbaka och granskade Heikki från topp till tå som om det rätta ljuset hade infunnit sig först nu. -Antag att det var en svarting som hade fått stopp på motorvägen. Skulle du ha låtit honom ta bilen och köra sin väg?
-Det beror väl på det intryck jag hade fått av honom. Men om jag hade känt nån sorts äkthet, att jag kunde lita på honom, så hade han fått ta den.
Den gamle vände sig mot sonen, kvinnan fnyste på nytt, hon deltog i samtalet på detta sätt.
Kjell-Åke skrattade, högt och glatt. -Det var det sista du såg av den bilen!
-Jag tar sällan miste på människor.
Den gamle höll fram pekfingret. -Jag skall säga dig en sak, min finske vän: man kan aldrig lita på en svarting. Aldrig, det ligger i blodet.
-Ni har ju en svarting i stallet därute, det verkade som om Kjell-Åke är beredd att satsa en hel del på den.
Den gamle blev tagen på fel fot, med garden nere, för ett ögonblick tappade han hela sin attack. Sonen skyndade sig att haka på (så gick han inte helt och hållet i ledband i alla fall). -Han ville kalla den Svarta Hål, en hingst! Men han har hästar i blodet, det syntes på honom.
Nu var det kvinnans tur att skratta, hon kacklade till som en höna, och den gamle frustade så att han fick sås på skjortan. -Han har varit här förr, det sa han inte heller.
-Jag bidrar visst till underhållningen idag. Varför har jag varit här förr?
-Svarta Hål är granngården.
-Det var ett sammanträffande, sa Heikki. -Jag bara råkade se namnet på en karta och fäste mig vid det.
-Black Satan! ropade sonen.
Ingen hade något att säga om grannarna, Heikki märkte att samtalet gjorde en tyst men tydlig lov.
-Ni har fint här, sa Heikki och visade med blicken att han nu avsåg husets insida. -Och man ser att det kommer att bli ännu finare.
-Behöver du nån grejor, så bara säg till, sa sonen tjänstvilligt. -Virke, lysrör, golvplattor, jag köper billigt, du får det för ingenting. Behöver du en dator?
Kvinnan fnyste igen.
-Vad fnyser du för? Ut med dig härifrån, kärring, försvinn! Skall inte töserna i säng?
Den unge mannen hade farit upp och pekade mot en trappa som ledde till övervåningen, hans kinder var högröda. Också den gamles min uttryckte ogillande, han sköt ut underläppen och vispade mot trappan med de långa, knotiga fingrarna. Kvinnan föste ihop döttrarna och återgäldade männens miner med en kolsvart blick.
Vad skilde denna fnysning från de tidigare? Heikki såg förbryllad från den ene till den andre, den snabba kantringen var mer än han kunde förklara för sig.
-Du skall få dig en omgång med bältet sen, kom ihåg det, vrålade mannen efter henne.
Hon vrålade något tillbaka däruppe och flickorna började stortjuta. En dörr smällde igen och en nyckel vreds om.
-Och tro inte att dörrar kan rädda dig!
Heikki hade fortfarande mat kvar på tallriken, men bestämde sig för att han överskridit sin tillmätta tid. Han reste sig behärskat, nickade stumt åt de bägge männen och gick ut till bilen. När han stod på gårdsplanen slog kvinnan upp ett fönster. Hon snörvlade och hulkade, han kunde knappt höra hennes tal. -Ser du hur han behandlar mig? Kan du inte prata med honom? Du som är hans vän.
-Det är kanske inte rätt att säga det: jag har ju inte känt honom en dag.
-Det är gubben som förstör honom, han är satan själv.
Den gamle kom ut på trappan. -Står hyndan där och gläfser? In med dig och det fort, annars skall jag sätta fart på dig! Och finnjäveln ger sig iväg, det är slut på besökstiden.

16 kB, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 34
  • Svarta Hål, kapitel 36
  • Tillbaka till innehållsförteckningen