36. Heikki gör en märkvärdig observation

Heikki hade sett det mer än en gång: olyckan hade individuella drag, den var inte i första hand en kollektiv förbannelse. Slentrianan, den gamla vanan, rutinen, funktionen bars av ett osynligt väsende, som var större än den enskilda människan, men olyckan var en monad, hade sitt eget omisskännliga ansikte, sin egen smärta. Den var ett barn som på sitt alldeles egna sätt förvred ansiktet så att tandköttet lyste rött runt mjölktänderna. Kärleken hade kanske ett liknande ansikte. Och födelsen, döden. Men mest av allt: olyckan. När han konfronterades med olycka, lidande, död visste han att individen ägde en sorts realitet, att hon kunde stiga ut ur flocken och tala i egen sak, lägga fram sin smärta, utan förmedling och förmedlare.
Att driva denna ståndpunkt mot Harrys utgjutelser övergick ändå hans förmåga. Harry upplevde missanpassningen, nöden, den individuella olyckan i sin dagliga gärning, kunde inte undgå att göra det, men i hans ögon låg anomalin, sjukdomen i det faktum att lidandet fick röst och tårar (det var ju känt att hälsan teg still), och helandet bestod i att den sjuke återfördes till den stora, tigande kroppen, vars läkeförmåga var vida större än de enskilda byggstenarnas. Hela kollektivet led aldrig på samma gång, och dess strävan till helande, helhet var oemotståndlig. Inte heller detta var Heikki fullt och fast övertygad om, han såg ingen gammal vana, ingen rutin, ingen slentrian som sökte avskaffa olyckan.
Jo, du hittar det hos kyrkans folk, i de sociala rörelserna, i konservatismen av gammalt märke: ett djupt ansvarstagande, som egentligen inte är individuellt, utan ligger ovanför, som en sorts tak. Vi tar inte själva ansvar, det tas ansvar med oss som aktörer. Och vi kan tacka försynen för att det är så, detta kollektiva tak är vår väldiga borg. Kärleken är ett intet, en individuell flugskit, störst bland dem alla är omsorgen. Med en global befolkning på tio eller tjugo miljarder kan det inte gå på annat sätt: kärleken reduceras till en kaotisk omsorgsfunktion.
Kvinnan i huset då, varför backar ingen upp henne?
Det gick att tänka sig att Harry satt där, på den andra platsen i bilens framsäte, medan han sakta och omständligt redde ut sina poänger: Men han gjorde det inte; Heikki hade konstruerat hans repliker och ställt sin fråga till den tomma platsen bredvid sig. Han hade en gång bekänt denna ovana: Om jag är på en tråkig tjänsteresa sätter jag bara en hallucinerad Harry Jönsson på platsen bredvid mig och låter honom hålla låda. Jag får inte en syl i vädret, och innan jag vet ordet av är jag framme utan att jag har märkt hur tiden har gått. Harry hade svarat: Det fyller mig med stor förtröstan: att veta att vi kommer att fortsätta våra samtal efter min död, förutsatt att du överlever mig förstås.
Kanske skulle han ha svarat: Hon står utanför. Hon lever bortom all ära och redlighet, vi kan inte nå henne. Eller så har hon själv inte rent mjöl i påsen, såna människor är alltid potentiella offer.
Kan en människa som står utanför inte hämtas in?
Harrys skugga var borta.
Fullmånen hade kommit fram, skogsvägen badade i ljus. Han kunde lika gott ta sig en titt på omgivningarna, när han var i närheten. Han styrde in bilen på en markväg, rullade hundra meter med släckta lyktor, stannade tvärt och vred in bakom en timmerstapel. Stövlar hade han alltid med sig och i handskfacket låg en karta där han hade ringat in allt vatten i området: bäckar, diken, dödisgropar och en liten sjö.

Arton månader hade han arbetat i Ostafrika, i hungerns koncentrationsläger i Sudan, Etiopien och Somalia. I fortsättningen blev denna tid en tvingande referenspunkt i hans sinne, han kunde aldrig kringgå den när han tänkte eller kände. Han hade sett människan som ett paket av ben, kött och hud, när hon beredde sig för att dö, omgiven av latrin och surrande flugor. Han hade upprörts av jordägarnas och herdarnas blinda rovdrift på den egna existensgrunden, och förskräckts av de unga männens rasande oförstånd, absolut själviskt, beväpnat till tänderna. Och han pinades fortfarande av tanken på kvinnornas tunga resignation och barnens storögda undran. En sådan förspilldhet, där hela årsklasser, hela generationer föddes till ett liv i absolut intighet, var mer än någon ansvarig och medkännande människa kunde förlika sig med. Varför hade han då inte sett motståndet mot detta förfall resa sig ur eländet? Skulle den nedåtgående, till synes eviga nedgångsspiralen aldrig brytas? Var fanns myterna om trots mot öde och förtryck, var fanns Afrikas Prometeus, Wilhelm Tell och Lemminkäinen? Kanske fanns de inte. Kanske var det ett stycke av dessa kulturers svaghet, att de inte hade berättelser om kamp mot öde och förtryck. Eller så fanns de där, pyrande, väntande på sitt rätta ferment, osynliga för ögon från andra världar. Han stod utanför, kunde inte hjälpa. Jo: han kunde bidra till att uppehålla liv från dag till dag, men det ledde ingenvart, skapade ingen rörelse, ledde inte till mer förnuft, större permanens. Det var för lite för honom. Han krävde att få ge hjälp till självhjälp, annars fick det vara för hans del.
På ett plan uppstod svårigheten genom att världen var skiktad, likt en bergskedja med skollor, som var uppskjutna över varandra. Han tillhörde ett lager som flöt ovanpå, med pannan i vinden, han var ett korn av den hårda, motståndskraftiga amfiboliten, som krängts upp helt nyligen, i en väldig katastrof, medan de andra hörde till sediment som avsatts under årmiljoner och hade ett annat sätt: de vek undan, slets sakta ned, rann bort för att avsätta sig eller avsättas någon annanstans. Kunde man alls kommunicera från det ena lagret till det andra, hade man överhuvud taget samma referensram, samma myter, samma språk?
Så fick man inte tänka. Men han gjorde det ändå, eftersom han visste att solidaritetens allt omslutande cirkel inte i en handvändning omstöptes i den praktiska omsorgens kvadratur. Ingen skulle tro att det gick att bara ta ett steg från det ena lagret över till det andra. Hjälparbetaren hörde i nio fall av tio till topplagret, i värsta fall var också han en utrotare, en utsugare.
Och hur var det här, i denna avkrok av världen? I kvinnans ögon, i hennes hjälplöshet, hennes nöd, hade han tyckt sig se ett stycke Afrika. Det var knappt så att man kunde tro det, här, mitt i Harrys kommun, ett insläpp till annan tid, annat rum.

Marken var dikad och träden väl vuxna, det var tydligt att det fanns kalk på djupet. Sommarstugorna lyste med sin frånvaro, det vittnade om en eller ett par stora ägare, som inriktade sig på skogsbruket. Marken sluttade mot sjön, måttligt i början, brantast ända framme vid vattnet, avrinningen skötte sig själv. Vid ytligt påseende gav sänkan intryck av att vara en vattenfylld vulkankrater, men han visste bättre: det trattformade avtrycket i jordytan var isens verk.
Harry fiskade alltså i sjön. En passande reträtt för en kommunalpolitiker när han planerade nästa steg, ett stycke ödemark mitt i det tättbebyggda landskapet. Ändå var det inte mer än tolv kilometer till närmsta tätort, den natriumgula ljusföroreningen från infarterna skulle ha dominerat himlen med sin avglans om fullmånen inte varit framme.
Gässen var fullt aktiva i den månljusa natten, med jämna mellanrum växte ljudet från deras trätor i styrka och slog upp mot honom som publikbruset från en en väldig amfiteater. En uggla kom vinglande över ett planterat kalhygge, stannade och ryttlade, det frasade i gräset, en gnagare pep till. Fågeln lyfte på nytt och satte sig på en staketstötta, bytet höll den i näbben. En egendomlig uggla, vitaktig och slank, med hjärtformat ansikte, var det inte en tornuggla? Det var uppenbart att det fanns annan natur i Harrys kommun än villaträdgårdarnas koltrastar och kaniner, andra levande, självbärande sammanhang. Han hade inte tänkt så noga på det förr, nu slog det honom med en gång. Och vattnet var i sin ordning, man kunde smaka det, känna det när man doppade händerna och efteråt strök handflatorna mot varandra.
Om Harry hyste planer för denna trakt, räknade han då inte med opinion mot projektet, rentav en storm från miljövännernas sida? Var det inte egendomligt att han bara hade månat om sjöns fläckfria rykte? Det fanns ju annat och andra som hade att tänka på sitt fläckfria rykte. Man fick se till så att man inte gick tillhanda, utnyttjades för oklara syften. Harry själv brukade vara mån om den saken. Vad för sorts insats räknade han egentligen med från en tjänstemans sida? För honom, Heikki, gällde det kanske att definiera om uppdraget, eller att skaffa sig ett eget?
På sin planlösa vandring hade han kommit fram till en inäga med åkrar och beteshagar. Vid dess bortre rand, där skogen tog vid på nytt, låg en husklunga. Marken sluttade inte så brant som på andra ställen, det var ingen tillfällighet att den gamla odlingen låg här. En ljummen doft av gödsel, get, halm slog emot honom, den var inte skarp, inte oangenäm. I en hage bräkte får. Vid boninghuset började en hund skälla, kanske hade den fått vittring på honom. Han gjorde en slinga för att undvika huset, men ansträngde sig samtidigt för att gå så att han hela tiden var fullt synlig. En hälsoskyddsinspektör fick inte smyga omkring ute på vischan som en tjuv om natten.
Fåren slöt sig samman i en tät skock när han kom nära, ställde sig manke vid manke, glodde på honom med sina klotögon, malde med käkarna som tonåringar över ett tuggummi. Han stannade upp och glodde tillbaka. De tillhörde inte någon av de nya, högproducerande raserna, minde mest om det gamla lantfåret, det som Noak hade haft med sig i arken. Han hade sett det i sin ungdom, på långt nordligare breddgrader, men aldrig här, i södern.
Fårets blick var den mest djuriska han kunde tänka sig. Den glodde på honom från en annan värld, en icke-mänsklig värld. Att slakta ett får var som att avliva något främmande, avlägset, och kanske var det skälet till att fåret i alla tider varit ett föredraget offerdjur. Hundar skulle ingen ha stått ut med att offra i längden, inte kaniner, knappt ens möss eller rödhakar.
Ugglan kom vinglande förbi honom på nytt, i månskenet verkade den nästan vit, spökaktig.
Vinden hade fallit till ingenting, tiden stod stilla.
Han blev stående, försjunken i tankar, när han väcktes av hundens förnyade skall. Den kom rusande i full karriär, ett litet kraftpaket med svansen upprullad över ryggen på spetsars manér. Bakom den blev en människa synlig. När månljuset kom åt och förvandlade konturen till yta och relief såg han att den annalkande var en kvinna, småvuxen och kraftigt byggd, lika bred som hög, nej, det var inte sant, men nästan. Hon styrde åt hans håll med målmedveten, rultande gång, över ena axeln vippade pipan på ett hagelgevär. Hunden nådde fram, gjorde halt på tio meters håll och markerade honom med rasande ståndskall. Det var för sent att fly fältet, om han hade haft tankar åt det hållet, nu gällde det att stå på sig och fäkta så gott det gick. Kvinnan hann upp hunden, den tystnade och satte sig för en sekund, rusade åt sidan och började skälla på nytt. Hon stod där hon stannat, iakttog honom strängt, utan att blinka. Ögonbrynen var tjocka och svarta, sammanvuxna över näsan, ögonen mörka, dragen grova och stränga, nästan manliga, över håret hade hon ett huckle, som var hårt knutet under hakan, på fötterna jordiga arbetsstövlar. Geväret behöll hon på axeln, hon behövdes inte fäkta med det för att förstärka sin egendomliga utstrålning av myndighet. På håll hade hon sett löjlig ut, som en travande fågelskrämma, men på nära håll tänkte man inte på saken, något annat tog över.
-Förlåt att jag stör, sa Heikki. -Jag var ute och tittade på den märkvärdiga ugglan och kom för nära huset. Jag skall genast gå min väg.
Hon rynkade pannan, som om hon hade svårt att förstå, så ändrades hennes ansiktsuttryck, och hon svarade med en lång, livlig harang. I första ögonblicket, när han hörde hennes röst, genomfors Heikki av en ilning av förskräckelse. Hon talade dialekt, men inte landsändans vanliga dialekt: ett modifierat riksspråk med släpigt och sjungande tonfall, som inte beredde honom några svårigheter. Nej, detta var ett egensinnigt, i långa stycken främmande tungomål, som lät som om det talats på denna fläck av jorden för tusen år sedan och hållit sig intakt över den mellanliggande tiden. Och saken blev inte bättre av att hon saknade framtänderna i överkäken, och hade svårt att frambringa alla ljud som byggde på samarbete mellan tunga och tänder. Han förstod bara lösryckta ord, och upptäckten gjorde honom otrygg, utan att han kunde förklara vad det berodde på. I nästa ögonblick förargades han över sig själv: där stod den lilla häxan och kraxade, och han blev förskräckt som sagans pojke! Han lyssnade på helspänn, ansträngde sig för att lägga syntax över de lösryckta glosorna.
-Ule? Är det ugglan? Jag är inte född i trakten, och jag får erkänna att jag knappt förstår en bokstav av vad du säger.
Hon pekade mot huset, tecknade åt honom att följa med.
-Ulen, upprepade han och försökte uttala ordet på hennes sätt, har du ulen i huset?
Hon nickade och log brett, nickade än en gång för att ge eftertryck åt svaret: ja, hon hade ugglan i huset.
-Det måste vi se, sa Heikki och började gå. Om hon hade ugglan i huset var det säkert tornuggla. Han hade trott att arten var försvunnen från landet sen många år tillbaka, men mindes inte riktigt hur det förhöll sig, fakta i ärendet fanns i bokhyllan på kommunhuset.
Vad var detta för natt? Med ens verkade det som om han hade hamnat i samma sväng som Harry: trollen stack upp huvudena. Han kände, att han var efterfrågad, men vad saken gällde kunde han inte urskilja. Därför gällde det att haka på, ha ögonen med sig, hålla fram alla sinnen för den som hade något att lägga i dem. Kvinnan traskade alldeles bakom honom, geväret i rem, nästan som en fångvaktare, men hon smålog där hon gick och såg inte åt honom en enda gång.
Där har vi en som kan ta vara på sig själv, tänkte Heikki gillande, hon skulle inte låta någon hunsa sig. Ett helt annat fruntimmer än tösen uppe i huset.

Hon slog upp dörren till ladan, hängde upp geväret på en krok, pekade upp mot väggen. Ladan hade två plan, till det översta som en gång i tiden måste ha tjänat som höloft kom man med hjälp av stege. Heikki blinkade, försökte vänja ögonen vid halvdunklet. Uppe på ena kortväggen, alldeles under takvinkeln hängde en låda, från dess håll hördes ett kvidande och grymtande ljud, som riktade hans blick. I samma stund kom ugglan flygande och landade på lådans kant, den hade suttit på en strävbjälke under taket. Oljudet från lådan fördubblades, vingstumpar fäktade ovanför kanten. Den vuxna fågelns egendomligt hjärtformade ögonkretsar förmedlade ett budskap av förtrolighet, eller släktskap, på samma sätt de stora apornas ansikten gjorde det.
-Tornuggla, sa Heikki och smackade med tungan, hans stämma uttryckte beundran och uppskattning. -Det hade jag inte trott. Tornuggla är fint. Det är nånting att ha. Det ger guldkant på tillvaron.
Och han tillade, sedan eftertanken fått verka: Det måste vi hålla hemligt. Annars kommer folk bara att springa här och störa den.
Hon nickade, log en smula spefullt och knyckte med huvudet åt boningshusets håll. Han knyckte åt samma håll och lyfte ögonbrynen: Skall jag följa med? Ja, hon nickade: följa med. Språket hade de bägge gett upp, vad skulle man med språk till mellan civiliserade människor? Hon travade iväg på nytt, och han följde efter, ett steg efter denna gång. Huset var lågt, med vitmenade väggar, smutsgrått eternittak, gröna fönsterspröjsar, mitt på ena långsidan fanns en vackert arbetad, tvådelad dörr. Inga ljud från insidan, inget ljus heller. Fanns det överhuvud taget elektriskt ljus? Jo, nu tände hon, inte en ljusramp av det slag som behövdes för att peka ut de moderna villornas fulhet, men en ensam, oskärmad glödlampa (antagligen en klar fyrtiowattare), som från ett sidofönster till förstugan kastade en diffus ljusfläck på gårdsplanen. Det behövdes inte för att han skulle se ting och former, han hade redan sett vad som fanns att se i månskenet: en klippt och formad häck av buxbom, ett solur, en rabatt med utblommade, frostnupna rosor. Hon öppnade, han krökte på ryggen och följde henne i hälarna. Vad handlade det om den här gången då, vad var det nu för en uggla hon skulle visa honom? Han kunde inte låta bli att öppna munnen.
-Vad är det nu för en ule du vill att jag skall titta på?
Hon log brett och nickade uppmuntrande, det var som om hon ville säga: Jomen, du är inte dum, du.
Handtaget på dörren var svarvat, som en rank löpare från ett schackspel, sådana handtag såg man sällan. Dörren öppnade mot ett vardagsrum, därinne fanns ett bord, fyra bastanta stolar, en kommod, ett hörnskåp, ett tickande pendelur, en ljuskrona i taket. Längs ena långväggen hängde fyra porträtt i oval infattning, mellan dem bonader, på kommoden tre gulnade bröllopsfoton. Han begrep att tingen inte fanns där bara till beskådande, utan att detta var ett brukat rum, en levande cell, även om tiden hade gått i stå därinne, eller rörde sig med snigelfart. Hon gick rakt igenom rummet, öppnade ny dörr, tecknade åt honom att följa efter, visade med sina rörelser och sitt sätt att det nu gällde att styra sig, i alla avseenden. Först såg han gaveln på en jättelik säng, när han tagit två steg framåt upptäckte han det som kunde kallas sängens invånare: en liten gumma, som låg uppallad med tjocka dynor bakom ryggen. Hon var vaken, riktade två klara ögon mot honom, samtidigt som den yngre kvinnan talade, förklarade, gestikulerade.
Kvinnan i sängen var den äldsta levande människa han hade sett, hon måste vara en bra bit över hundra.
-Minsann, det fanns en ule till, utbrast han, tog ett steg framåt och lade sina händer över den gamlas rynkiga, förtorkade, som låg fromt sammanknäppta vid täckets rand. -Jag heter Heikki Mäkinen och är hälsoskyddsinspektör i kommunen. Ni måste gör nånting åt avloppet, annars kommer dom att klämma åt er. Känner ni inte till lagar och förordningar?
På ett bord bredvid sängen stod en klunga fotografier i ram, ett av dem visade Harrys syster Jenny och kvinnan med geväret, bägge med ett nyfött lamm i famnen. Bakom dem stod en grov, storvuxen flicka med ryggen halvt åt kameran. För ett ögonblick stelnade Heikki i sin iakttagelse, så länge att hans rörelse blev registrerad och väckte undran.

Klockan var två på natten när Heikki kom tillbaka till bilen. Han såg dem på håll: kvinnan och de två flickorna. De stod tätt sammantryckta, huttrade i sina tunna kläder, när han kom fram till dem höjde kvinnan huvudet och glodde trotsigt på honom under lugg.
-Hur länge har ni stått här?
-En timme. Två.
-Kastade han ut er?
-Vi stack.
-Vet han var ni är?
Hon skakade på huvudet.
-In i bilen så startar jag motorn och sätter på värmen.
-Kör, sa hon när alla var inne och motorn brummade. -Bli inte stående här.
-Vem är du rädd för? Inte Kjell-Åke väl? Jag kan försvara er om det skulle behövas.
Hon fnyste föraktfullt, hade ett stort register av fnysningar. -Kör i alla fall, sa hon.
Han rullade ut på skogsvägen, bilen tog fart, kom ut på allfartsvägen. Passagerarna i baksätet slappnade av alldeles påtagligt, flickorna började viska inbördes, modern drog dem närmare sig.
-Vart skall jag köra er?
Hon ryckte på axlarna, såg sammanbitet åt honom över backspegeln.
-Ingen väninna, eller släkting, som du kan knacka på hos mitt i natten?
Hon skakade på huvudet, glodde stint på honom.
-Ingen enda?
Hon skakade på huvudet igen. Det fick avgöra saken.
-Då får ni övernatta hos mig: jag tar en luftmadrass på golvet och ni får min säng. Sen har vi dagen på oss att ordna nånting.
-Inte skall du sova på golvet.
-Det blir som jag säger.
Hon nickade kort som tecken på att hon godtog detta, viskade till flickorna.
-Jag heter Heikki.
-Jag heter Monika.
-Och vad heter flickorna?
-Simone och Maria.
-Vilka fina namn ni har, sa Heikki och nickade åt backspegeln. Från baksätet hade han tre ögonpar riktade mot sig, tre lysande dubbelfyrar. Han sänkte blicken till instrumentbrädan, justerade värmen. -Vi ordnar nånting imorgon. Vi kommer på nånting.
-Var var du så länge?
-Jag var över till Svarta Hål.
Hon krökte föraktfullt på mungiporna.
-Tänk att det finns ett sånt ställe i kommunen, det var nästan som att gå in i en tidsmaskin.
-Jag ryser när jag går förbi. Dom har ingenting modernt.
-För att de inte har tv? Han skrattade till. -Det har inte jag heller, bara så du vet vad ni kommer till.
Hon hade en fnysning för detta också: Dom pumpar vattnet för hand...
-Jag känner det som om jag har upptäckt Nilens källor ikväll. Två starka, högst egensinniga kvinnor. Har de bott där i alla tider?
-Tre, rättade hon. -Dom är tre.
-Tre? Ja, ja, en triad. Den tredje såg jag inte, jag träffade bara två.
-Vilka träffade du?
-Ina. Och den gamla.
Hon nickade bekräftande, utan att ge något i gengäld.
-Hon har en stod tandlucka, varför gör hon ingenting åt den?
-Ina? Förr skulle hon dö än hon gick till tandläkaren.
-Hur gick det till? Det vet du kanske inte.
-Hur tror du att det går till?
Monika kastade en trotsig kvinnoblick åt honom över backspegeln, drog flickorna närmare sig. Heikki vek undan med blicken, fixerade körbanan och tryckte sin ömma rygg mot värmeslingorna i förarsätet. Detta kunde han säga om sin dag: tillfälligheter hade styrt den, från början till slut. Ändå fanns det en nödvändighet i allt som hade inträffat.
Han bestämde sig för att släppa en försöksballong: Man blir sparkad av en häst såklart.
Hon tog det inte på allvar, nöjde sig med att skaka på huvudet.

29 kB, utlagt 26.4.03, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 35
  • Svarta Hål, kapitel 37
  • Tillbaka till innehållsförteckningen