37. Till den originella människans lov

På andra håll, långt borta i världen levde originella människor, människor med rikt uttryck, starka känslor, unika färdigheter. Deras samhällen var unika, starka, originella samhällen. Långt borta i världen, alltid långt borta. Oändligt långt från den punkt där man själv haft olyckan att födas. Det egna ödet var att lindas i en kvävande tystnad, en frånvaro av uttryck, känslor, färdigheter.
I ett års tid hade pojkarna efter förmåga sökt avhjälpa denna brist hos sin närmaste omgivning (eller bara framhäva den), på den tiden hade de hunnit placera sitt tecken, sin signatur på jämnt två dussin av stadens skriande tomheter. Verkbeskrivningen löd: "Orden TWIN PEAKS i båge över två väldiga, rosa tuttar med häftigt utstående, röda vårtor. Sprayfärg på betongvägg." Av dessa murmålningar hade elva utplånats av politruker och upprörda skattebetalare, medan tretton återstod som ett vittnesbörd om en anonym nitälskan för den originella människan.
Själva motivet hade i början inneburit en påtaglig inspiration, och de hade ansträngt sig för att i formgivningen av det centrala objektet nå den optimala kompromiss mellan cirkel, kon, parabel och hyperbel, som utgjorde själva bröstvävnadens enteleki. Det första utkastet hade de utplånat för egen hand, resultatet hade på ett nedstämmande sätt påmint om affärernas lösgodis à sex och nittio hektot. I själva projektet dolde sig en svårighet, som först när man försökte realisera stod klar: det dög inte att kalkera på verklighet om man ville undgå det triviala.
Det andra försöket utgick mer från de kolorerade blad, som trängdes på hyllan intill godiset, det var på inget sätt misslyckat, men tyngdes fortfarande av en närhet till naturen, till fysis, som efter en tid kändes fadd och oönskad. Det blev ändå betydelsefullt eftersom det banade väg för det tredje, den bild som allt framgent skulle representera Den Ideala Tutten (som en av filosofins stormän skulle ha uttryckt saken) i deras medvetanden. I den tredje bilden var mekanik, natur, längtan, utopi, smekning och attack, saftspänt väsen och överdrift förenade i en lycklig syntes, bättre än så skulle Den Ideala Tutten och dess tvilling aldrig komma att avbildas. På den ena bröstvårtans plats satt ett halvöppet öga. Det var en på alla plan djärv och banbrytande skapelse.
Varje dag hade de sitt verk under ögonen, på ett av de två plank som bar upp skolgårdens basketkorgar. Hur målningen kommit dit var en gåta för omgivningen, och fick gärna förbli det, likaså var upphovsmännen okända. På denna punkt hade de förstått att det gällde att tiga som muren, minsta felsägning skulle snappas upp och tolkas av en omgivning, som hela tiden var på språng efter ledtrådar.
Varje dag, och denna påträngande närhet blev efterhand outhärdlig. De visste att de hade avbildat Det Slutgiltiga Bröstet, den eviga tutten, och att själva processen, det studium, den lärogång, den anspänning som föregick kreationen, aldrig skulle komma tillbaka, åtminstone inte i samma form. Det bjöds ingen repris, bara möjligheten att gå framåt, söka nya utmaningar. Men fanns det andra värdiga ämnen, eller hade man också på den punkten kommit så långt det gick att komma, uttömt det enda ämnet?
Det rymdes en djup melankoli i den nya insikten. Kanske hade man här stött på skälet till att omgivningen i allmänhet undvek det originella - för att den skydde och ville undgå denna kris? En utväg var att överge den mödosamma gestaltningen och pröva något mindre laddat, mindre anspänt, en hybridform. Om texten fick bli en smula mer och bilden en smula mindre? De tänkte inte detta, men de försökte det. Den nya verkbeskrivningen kunde lyda: "Orden SEND HARRY TO CYBERSPACE som rökgirland efter en väldig fallisk raket i blått, karmin, brandgult och vitt. Sprayfärg på betongvägg." Hela konceptet var mindre slutgiltigt, kunde varieras; man kunde sätta Harrys ansikte på raketen, och sedan de en mörk natt av misstag skrivit SUPERSPACE kom detta att bli ett bestående inslag i arsenalen. Det logiska tredje steget blev att skriva SUPERBREAST och låta raketen borra sig in i en ideal tutte. Allt detta befriade från melankolin, åtminstone tillfälligt; i ett slag hade de upprättat en kontext att röra sig i, en bildvärld, en ordvärld, och de kunde låna in från andra världar, citera och kommentera, både de andra och sig själva. En oändlig vidd upplät sig för det inre, spanande ögat, och de började försiktigt smaka på en känsla, som kunde kallas lugn, förtröstan. Livet var kanske värt en mässa i alla fall.
De signerade försöksvis sitt verk: ORIGINAL EXPRESSION.
Eller var det de gjorde inte så ursprungligt, var det överhuvud taget ett äkta uttryck? Krävdes det kanske ett radikalare nyskapande, var man förpliktad att ställa dittills osedda ting på benen för att få teckna sig originell? Frågan låg i tiden, och svaret svävade också i luften; man var fri att uttrycka sig men avkrävdes inte absolut originalitet, det var som om detta krav innebar en för tung börda. Det gick an att permutera, sampla, blanda och ge på nytt, man behövde inte vandra ända ned till grundvalen: stoffet och färgerna. Också uttrycket hade nått fram till en tröskel där återanvändningen var självklar, och kanske nödvändig.
Efter en tids vånda bytte de ändå underskriften till ORIENT EXPRESS, som ett eko, en blek avglans av det ursprungliga uppsåtet, vid det fick det bli.

I ett års tid hade väggmålandet pågått. Det var ett kollektivt företag som krävde disciplin av sina utövare: platsen måste rekognosceras, material anskaffas och bilden skisseras, målandet måste utföras med precision och snabbhet, som ett militärt eldöverfall. Man var tvungen att ha känsla för hur man väckte minimal uppmärksamhet i en medelstor stad vid havet: hur man rörde sig utan att bli sedd, hur man klädde sig utan att bli igenkänd. På den punkten var originaliteten varken sökt eller premierad, utan uniformiteten. I uttryckets spår växte en paramilitär organisation: de planerade verket, repeterade det, planerade för oförutsedda händelser, repeterade dessa, utplånade slutligen alla spår som kunde kompromettera, och detta på minsta möjliga tid, så att inte heller tidsåtgången skulle göra dem misstänkta i omgivningens ögon.
Så kom Jenny till huset. Hon hade inte varit på plats i tjugofyra timmar när hon stod vid dörrposten och kisade på honom med sina lustiga, sneda ögon: Det är du som pryder stan, va? Käckt! Varenda husvägg i centrum ropar på såna bilder.
Lars blev varm och kall om vartannat, visste i första sekunden att hans uppsyn avslöjade honom, att den ointagliga fästningen inte hade hållit stånd för en beslutsam, oväntad frontalattack. Han satt tyst och granskade fastern under lugg, övervägde om han borde stryka flagg med en gång, ge sig på nåd och onåd. I denna stad hade han prytt murar och väggar i minst trehundrasextiofem dagar, åttatusensjuhundrasextio timmar, femhundratjugofemtusensexhundra minuter, tjugofyra fullbordade bilder var han delaktig i - och inte en enda gång känt sig misstänkt, nära avslöjande! Ingen i familjen hade höjt ett ögonbryn när han hux flux börjat rita, teckna, öva kalligrafi och layout, och ingen hade reagerat när han över en natt förvandlats från konsekvent bastuhatare till flitig besökare i saunan. Det ansågs höra ungdomen till: allt som smakade plötsliga kast och nycker. Han kunde inte undgå att förakta sin omgivning en smula för denna blindhet, önskade kanske i hemlighet en större observans, som i sin förlängning rymde möjligheten av gensvar, erkännande.
Men denna faster hörde minst av allt till boskapen, den hjord av hornlösa köttdjur som omgav honom och förtryckte honom genom sin blotta existens. Han kände det vagt ända från hennes första intåg i hans barnkammarvärld. Hennes presenter var på ett karakteristiskt sätt uttänkta, rymde löften om personlig insats, medverkan; aldrig hade hon avfärdat honom med legobyggsatser eller plastmodeller, aldrig hade hon försökt köpa sig fri. En berättelse som hon läste, en bok som hon skänkte, framfördes aldrig som terapi, underhållning, från hennes håll gavs bara uppmuntran, eggelse. Längre fram hade han börjat ana eller anta ett helt system av förmågor och färdigheter; i hans ögon kom hon att framstå som ett subversivt universitet, eller åtminstone ett gammaldags, hederligt korrespondensinstitut, laddat med den mest säregna kunskap. Hon var förtrogen med kabbala, hade professorala insikter i psykologi, kunde citera Nietzsche (baklänges och framlänges enligt egen utsago), var rätt säkert insatt i ars amandis alla konster. Hon var en absolut originell människa, den enda han kände, eller den enda vars existens och sanna förmåga han kunde ana sig till.
Till hans olycka var denna varelse adult och han själv juvenil, vilket ledde till ojämlikhet i allt utbyte. Den sporadiska besökaren Jenny var glad, gränslöst tålmodig, grannlaga, välsedd, det sista inte minst för att hon visste sin plats i Ruts och Harrys kök; hon rörde om i grytorna men lät dem aldrig koka över. Det blev i längden besvikande för barnen (eller åtminstone för Lars): detta goda humör, som antydde och oroade, men aldrig mer, denna till synes outsinliga källa som inte gav fullt mått. När de bestormade henne vek hon undan: Vad tror ni era föräldrar skulle säga, om jag gjorde er till viljes? Ni får vänta tills ni betalar för er hemma, sen skall jag berätta vad häxorna hade för sig på Blåkulla.
Hon hade alltså sett. (Hur hade det gått till: var fanns den svaga länken?) För denna observans borde hon få poäng. Vad hon hade sett visste man inte så noga. Där låg ett osäkerhetsmoment. Han ville inte bli tolkad, allra minst professoralt och psykologiskt; människans åtkomlighet för psykologin var ett passerat stadium. Utöver detta hade hon yttrat sig. Där fanns en hållpunkt för motangrepp: omdömet var mindre väl valt. När detta stod klart visste han hur han ville ha det: det var bättre att dö än att överge sig, han hade inget annat val än att försöka driva tillbaka henne utanför vallgraven. Om han skötte sina kort väl fanns det rentav utsikt till bättre villkor, om han sedan avtågade från fästningen.
-Vem som än har gjort det som "pryder" stan - "käckt" är inte det uttryck jag skulle använda om det.
Hon lyfte på ögonbrynen, backade genast: Då tar jag tillbaka.
Han övervägde nästa replik. -Tror du att det är ett enmansföretag? Det är ganska naivt.
Jenny satte sig ned, oombedd, lade sin hand över hans. -En gammal tant, vad kan du vänta dig. Jag kan inte mer om graffiti än vad jag har läst mig till, och vad jag har sett förstås. Dom fanns redan i Pompeji.
Han kunde ha svarat "jag vet" på detta, men föredrog att tiga.
-Det är alltså ett flermansföretag.
-Jag tänker mig det.
-Jag frågar för att jag undrar över den kreativa processen.
-Det är väl inte så kreativt.
-Bilderna ändrar sig från plats till plats. Det skulle vara intressant att känna deras kronologi. Den i väntkuren utanför huset är ommålad, det finns en äldre bild under, vad jag kan se.
Att hon såg detta var också vad man kunde vänta sig av henne.
-Jag skulle vilja träffa upphovsmännen.
-Om det nu är ett flermansföretag kan en man inte ge klartecken.
-Det förstår jag utmärkt väl.
-Kan du ge mig ett skäl varför en gammal tant skulle släppas in?
Detta sårade henne, och hon reste sig. -Kanske skulle jag kunna göra det, men jag vill inte.
Hans inre var upprört, men han makade sig inte ur fläcken när hon gick ut ur rummet.
Att måla en girland på en vägg och därefter vända ryggen till var en slutgiltig akt. Man väntade sig inte tvåvägskommunikation efteråt, den ingående linjen var blockerad. Sättet var en utsaga om världen, om att den inte längre rymde samtal. Så kom en människa och sa: jag har sett, som en sorts inbjudan. Blev man en avfälling om man tog den utsträckta handen, begick man ett brott mot själva formen?
Efter en stund reste han sig och gick ut för att söka upp de andra. Han var besluten att bruka det inflytande han hade, sin status i gruppen, på att skaffa fastern tillträde. Därmed var saken redan så gott som ordnad.
Hur i all världen hade hon upptäckt det?

Hon undvek hans blick vid middagsbordet. På ett sätt var det i sin ordning, ett tecken på att hon var utanför vallgraven och fann sig i detta. Nu var stunden kommen när han kunde öppna porten och bjuda in henne, på jämlik fot. Han fick hjärtklappning, detta var den viktigaste handling han utfört i sitt liv.
-Jenny.
De övriga reagerade, var och en på sitt sätt. Han hade dittills haft för vana att tilltala henne "faster Jenny".
Hon såg upp. -Ja?
-Det är grönt ljus. Det är klartecken.
Hon nickade lugnt. -Utmärkt.
Mer sade hon inte och vände sig genast åt Ruts håll. Detta var också utmärkt, visade att hon besatt konspiratorisk stil. Men Harry kunde inte låta bli att öppna munnen.
-Grönt ljus? Hör man på! Det är grönt ljus. Det är klartecken. Man undrar vad det betyder. Och vad betyder det om han en dag upplåter sin stämma och säger vid frukosten: Det är rött ljus. Det är stopptecken. Då är det kanske dags att dra i nödbromsen.
Och till denna logiska räcka trängde sig ännu en replik, som han inte kunde hålla inne med: Hur som helst får man väl vara tacksam så länge han ser ljus för ögonen och inte bara "mörker".
Lars reste sig lugnt och lämnade bordet, Rut rynkade ögonbrynen och hötte med fingret mot Harry.

De andra reste sig upp när han kom fram till bordet med sin faster, en smula krängigt och slängigt, men i alla fall. De strök upp hårslingor ur pannan och sträckte fram händer, en efter en. Han var glad för mottagandet, skulle ha kunnat omfamna dem för den sakens skull.
-Detta är Jenny, hon är min farsas tvillingsyster men hon är inte lik honom.
-Sune.
-Hafez.
-Sven-Ingvar.
-Jag hade inte tänkt mig att det skulle vara flickor med, sa Jenny. -Det anar man liksom av motiven. Men jag hade i alla fall hoppats att det skulle finnas en.
-Det är en hård bransch, sa Hafez. -Ingenting för tjejer, dom står inte ut med spänningen.
-Dom målar sig själva, fnittrade Sune.
-Ni undrar väl varför jag har trängt mig på er. Jag skall ta till ett uttryck, som maffian brukar använda: Jag har ett erbjudande till er, som ni inte kan säga nej till.
Lars såg sig omkring och hans min sa: Ser ni? Hon har stil.
-Varför kan vi inte säga nej?
-Får jag bjuda er på nånting? Jag skulle själv vilja ha kaffe och vanligt vetebröd.
-Cola för mig, sa Sune.
Under sig, i ett gapande schakt, kunde de se människor ila fram, planmässigt, slumpartat, mellan frysdiskar, hyllor, trådbackar, lastpallar, och överallt plockade de åt sig: fläskfärs, franskbröd, tvättmedel, tre par kalsonger till priset för två. Mittpunkten på den öppna platsen var ockuperad av skyltdockor i den senaste konfektionen, över och omkring dem lyste parollen: Skaffa dig en attityd. Mötesplatsen var den stora cafeterian ovanför ortens största stormarknad, i vrårna satt övervakningskameror. De flesta bord var upptagna, framför serveringsdisken ringlade lång kö. En utmärkt plats när man ville göra sig osynlig, undgå att bli noterad för någon form av attityd.
-Det är en sak vi vill veta, sa Lars. -Hur kopplade du ihop mig med bilderna?
Jenny såg sig omkring: samma fråga var ställd i alla fyras ansikten.
-Elementärt. Ni kan inte undvika att få stänk från sprayflaskorna på er, överallt.
-Vi använder plasthandskar som går till armbågarna.
-Det räcker inte. Det skulle förmodligen gå att hitta mikroskopiska stänk på tusen ställen: knappar, glasögonskalmar.
-Var såg du det då?
-Jag? Jag såg det inte, jag är för långsynt. Hon fnissade tyst. -Det var någon som talade om det för mig. Men jag kollade för säkerhets skull på en tröja i tvättkorgen.
-Mamma.
-Hon skulle aldrig ha låtit det fortgå.
-Inte Eva. Inte pappa.
-Det lönar sig inte att fråga. Jag gav ett löfte till personen ifråga att inte avslöja honom eller henne.
Detta blev värre och värre: utöver Jenny fanns en obekant individ någonstans ute i världen, som kände till deras förehavanden. Situationen var ny, krävde eftertanke, tillvänjning. Jenny såg allvaret tynga deras drag och skyndade sig att säga: Det brukar heta att världen vet vad två vet, men så är det inte i det här fallet; det rör sig på sin höjd om en och en halv.
-För övrigt vill jag bestämt varna dig för att automatiskt utesluta Harry, han vet när man minst anar det. Det finns nämligen alltid nån som talar om för Harry. Han är kanske blind, men han är aldrig döv.
Drev hon med dem, eller tog hon en senkommen hämnd för att Lars först avvisat henne? Hon såg deras ögon smalna, såg blickarna fladdra och vika undan. Det var svårt att ha med dem att göra, deras ungdom var svår, deras attityd outhärdlig. Hon reste sig beslutsamt, drog upp ett kuvert ur fickan. -Här finns en plan, ett motiv, som jag vill be er utföra, i er stil, efter era idéer. Måtten är angivna och det finns en skiss över den yta eller den struktur där bilden skall utföras. Det är inte en plan vägg, observera det, tänk er att det skall målas på ett uppochnervänt badkar eller nåt liknande. Ni får tusen kronor direkt om ni tar uppdraget, och tvåtusen till om jag får en bild som jag kan använda. Oroa er inte: det är inte maffiapengar, utan mina egna. Det praktiska utförandet behöver ni inte bekymra er om, någon annan kommer att stå för det. En sak vill jag ha sagt med en gång: Det ni har gjort hittills imponerar på mig, både viljan som ligger bakom, och förmågan som kommer till uttryck, er känsla för ytor. Det är därför jag vill att ni och inga andra skall göra det här. Och kom ihåg: bilden skall bölja och flamma, precis som era egna. Den skall vara hemsk, tänk den som en skändning, ett helgerån. En försmak av skärselden, om det låter sig göras.
Kuvertet var lagt på bordet, hon hade redan tagit två steg bakåt. De rörde det inte, som om de misstänkte att det rymde en förgiftad gåva.
-Öppna inte härinne, fanskapen i taket gör att vem som helst kan se er över axeln.
-Tror du att det är pengarna vi inte kan säga nej till?
-Icke. Om ni inte gör som jag vill, talar jag om vad ni håller på med för era mammor. Ni får mitt vetebröd, jag har tappat aptiten.
Hon flinade brett, kastade en slängkyss över axeln och försvann i vimlet.

24 kB, utlagt 26.4.03, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 36
  • Svarta Hål, kapitel 38
  • Tillbaka till innehållsförteckningen