38. Kan en hållfast byggnad skapas av bristfälliga beståndsdelar?

Från tidernas begynnelse har vetenskapen suttit inne med svaren. När forntidens människa stod med pekfingret i häpnadens mun och undrade varför göken slutar gala efter midsommar, var det vetenskapen som satt inne med svaret: Av göken blir det hök efter midsommar. Genom att på detta sätt göra sig nyttig och gå tillhanda har vetenskapen grundlagt en hängiven församling bland de jordevandrare, som med jämna mellanrum drabbas av undran över tillvarons besynnerligheter. Vetenskapen är den undrandes väldiga borg.
Men trots att undran alltid kunnat bunkra i denna trygga hamn, skall man inte vänta sig att den gått genom tiden utan att röras av dess tand. Om människan i historiens gryning undrade över göken, drabbas hon kanske på ett senare stadium av frågan: Hur stor befolkning kan jorden tänkas livnära? Och ännu senare exempelvis: Kan det finnas liv på annat håll i universum? Här skymtar en utvecklingsgång i undrandet, och en växt i perspektivet: från dödergök till globalt perspektiv och slutligen transcendens: ut i det blå. I en kommande fas kunde man därför rimligen vänta sig en rekyl tillbaka mot mer handfasta problemställningar: de eviga frågorna om hållfasthet och bärighet.
När kommunalrådet och bankdirektören brottades med frågan: Skulle det gå att upprätta en stark, bärande struktur med hjälp av bräckliga, rentav defekta beståndsdelar? handlade det alltså om en fråga som låg i tiden, rentav vid dess front. För det sinne som ställer en dylik fråga är det den naturligaste sak i världen att vända sig till vetenskapen. (Det sunda förnuftet kan visserligen tänkas blanda sig i saken och avgöra med pauschala omdömen som: Ingen kedja är starkare än sina svagaste länkar, men överilade och formelartade omdömen av det slaget tillfredsställer inte den som fått smak för vetenskapens sobra stil. Därför: det sunda förnuftet göre sig ej besvär, frågan är ställd till vetenskapen).
Svaret kommer kanske prompt, med ett plirande över glasögonskalmarna: Säkert är det möjligt, men är det klokt?
Om man inte har annat att tillgå? (Och så var det ju: allt krakelerade, allt pulvriserades av tidens tand.)
Om man inte har annat än sekunda material att tillgå bör man kanske avstå från att försöka bygga starka, bärande strukturer?
Om frågan ställs med utgångspunkt från ett starkt, bärande konsultarvode då?
Då kommer mottagaren åtminstone att anstränga sig för att tänja sitt eget material till det yttersta.
Ja, ja, vi tänkte väl det.
Det måste ni känna till: man bygger fungerande ekonomier med värdelösa valutor, och fungerande samhällen av människor som förvisso har sina fel och brister.
Men där fysiken kommer in med sin tyngdkraft och sina spänningar och sin korrosion vill man veta vad man har att räkna med. Om vi nu ställer frågan konkret: hur starkt kan man bygga av det svaga? Utgående från föreställningen att inget material egentligen är "starkt".
Ni är mer ute efter det optimala?
Det kan man säga.
Vad för sorts material?
Det mesta är för tungt: trä för tungt, aluminium för tungt, titan inte att tänka på, och metall korroderar förresten. Vi hade tänkt oss fiber av något slag, kanske kolfiber, vajer som spänner ut en hinna, och vajern lyfts i sin tur av höga pelare.
Bra, bra, dyrt men bra! Annars vill alla ha stålvajer, det är det enda som efterfrågas. Men till sist orkar stålvajern knappt bära sig själv, när man kommer upp i formaten. Alltså: fiber, det är vi tekniker tacksamma för, det kräver nytänkande! Då tänker jag att man får arbeta med överkapacitet, en nätstruktur där en länk eller ett led tar upp delar av påfrestningen när en annan belastas. Redundans: en bit skall kunna gå sönder, men helheten skall hålla. Tänk på trollsländevingen, hur sällan man ser den trasig! Jag skall göra en kalkyl på nätverk av kvadrater, romber, sexkanter så att ni får ser vad sådana strukturer kan ta upp. Det handlar alltså om snö, kondens, nedisning, regntryck, vindtryck?
Ja, och utvidgning, sammandragning.
En möjlighet är att minska påfrestningarna med hjälp av mottryck från insidan, man så att säga blåser upp skalet. Åh, hela tanken är så intressant, som en gotisk dom i nya material. Har ni tänkt hur det går om vi inte får nån ordning på ozonskiktet?
Det har vi kanske gjort, ja. (Vi utgår från att loppet redan är kört).
Professorn i hållfasthetslära vid provinsens tekniska högskola nickade gillande: Jag skall sätta en av mina doktorander på saken, han är en verklig kapacitet på den här typen av problem. En sak vill jag be er om: uteslut inte stålvajer över hela linjen, det kan bli väldigt smäckra konstruktioner, och där finns i alla fall en fond av erfarenhet som man kan dra växlar på.
-Vi utesluter ingenting, inte på det här stadiet.
-En sak skall ni ha klar för er med en gång: det kommer inte att bli billigt. Det finns ett hus i Bryssel, vars tillkomsthistoria ni borde studera.
-På den punkten är vi redan inlästa. Vi har tänkt oss ett särskilt bolag för upphandlingen, ett bolag med upphandlingsexpertis.
-Det ökar mitt förtroende för er! I nio fall av tio visar det sig nämligen att den svaga punkten i ett bygge inte ligger på materialsidan utan i kalkylerna. Man kan bygga med praktiskt taget vad som helst, bara finanserna är i ordning. Halm och koskit, vet ni var man använde det? Får jag fråga hur långt ni har kommit på materialsidan, har ni känt på material, knutit kontakter?
-Ja, svarade Harry lugnt, det får du fråga. Jag kan avslöja att det inte handlar om koskit, det är för dyrt. Vi har fått korn på en alldeles ny fiber, och tillverkaren har lite muskler, om du förstår vad jag menar, han behöver inte finansieras på det här stadiet. Vårt bygge ger honom möjlighet att pröva en ny produkt, och slå lite på trumman för den.
-Åh, sa professorn vid provinsens tekniska högskola. -Låt mig komma ombord, låt mig få vara med från början.
-Lugn, bara lugn, svarade bankdirektören, du är med på skutan. Med dig inkluderad har vi tung expertis när det gäller de tre viktigaste hållfasthetsaspekterna: den fysiska, den ekonomiska och den mänskliga. Ett riktigt triumvirat. Men trots all sakkunskap överlåter vi väl på framtiden att avgöra var den svagaste länken ligger? Eller kan man göra vissa antaganden om den saken redan i förväg?
Han såg åt de två andra, bägge kände den kastade handsken, men ingen var hågad att ta upp den. Harry suckade: Jag kan med en gång säga att tusen mänskliga länkar kommer att brista. Å andra sidan har det mänskliga materialet en fördel, det blir aldrig brist på reservdelar.

Dock: i den eviga tvisten om byggnaders hållfasthet och livslängd fanns en instans som inte erkände vetenskapens företräde, en instans som byggde med de sköraste av material: ägg och socker.
-Jag har en lite speciell beställning, sa Harry Jönsson och böjde sig fram mot konditorn, samtidigt som han sänkte rösten. -Helst skulle jag vilja ha allt gjort i spettekaka, men om det inte går, så åtminstone tornen. Eller kanske bara maräng, om det är behändigare.
Mannen på andra sidan disken rynkade ögonbrynen och spände ögonen i honom. -Vad är det du vill ha gjort, Harry?
-En minaret och en kyrkspira.
-Inte i naturlig storlek, hoppas jag.
-Nej, som en sorts bröllopskaka.
-Javisst, det är klart, bröllopsspettekaka! Och vad får det kosta?
-Det får kosta vad det kostar.
-Så skall det låta! Minaret och kyrkspira sa du? Jag får väl ta dem ur uppslagsboken? Eller skall jag ta kyrkan lokalt?
Så långt hade Harry inte tänkt, men han bestämde sig på fläcken: Ta kyrkan lokalt och minareten ur uppslagsboken.
Hustrun hade kommit ut från de bakre regionerna, var på väg att säga: snart kan vi väl ta minareten lokalt också, men hann svälja repliken. Harry Jönsson var en bra kund, som visste att sätta värde på kakkvalitet, sådana växte inte på trän. Eftersom denna kund hyste åsikter gällde det att tänka sig för innan man öppnade munnen.
-Så nu klämtar klockorna för Jenny? sa hon i stället.
-Ja, nån klockor blir det inte, svarade Harry, det blir nämligen jag som viger. Lite risgryn kanske, men inte mer.
-Annars är hon lite kyrklig av sig?
-Nå, så farligt är det inte med den saken, det har alltid funnits ett hår av hin i henne. Hur som helst, eftersom dom kommer från så skilda håll, så är det naturligt att det blir borgerligt.
-Ja, dom kommer ju från skilda håll, ekade bagaren och fortsatte hastigt: Förr skulle det alltid vara spettekaka på bröllopen.
-Ja, och jag tänkte att jag skulle anknyta till det. Det är viktigt att man håller den lokala traditionen levande.
I samma sekund tänkte han: korsvirke, om man kunde bygga ett fackverk som ledde tankarna till korsvirke.
-Förresten, tillade Harry, jag hade en beställning till: vetebröd och småkakor för cirka femtio personer till Herman Skölds begravning. Arbetarkommunen, onsdag klockan tre.
-Ingen spettekaka där väl?
Harry fnissade. -Nej, han var ju snickare, och du vet vad dom tycker om splintved.
Bagaren spände ögonen i honom. -Säg inte det, fanns det inget annat skulle man nog kunna bygga stora hus av spettekaka. Fast då fick man grädda i en cementugn förstås.
-Akta dig, lova inte för mycket, då kommer jag kanske med en beställning åt det hållet också.

Sådana ting sades i förtroende, till människor man kunde lita på, men aldrig i sammanhang där orden registrerades och vägdes på våg. I Harrys land var fri- och rättigheterna inskrivna i Lagen, och man praktiserade dem så gott det gick, men det fanns en utbredd uppfattning att den rätta vägen var en och endast en. Om spettekaka kom på tal i samband med byggande skulle man i vissa läger tolka detta som eftergift åt den grasserande miljömedvetenheten (förutsatt då att äggen kom från sprätthöns) och ögonblickligen dra öronen åt sig. Till råga på allt skulle syndaren inom tjugofyra timmar finna sitt djärva föregripande brännmärkt i rikshuvudstadens insändarblad som förnuftets kapitulation inför nyandlighet och miljöflum. En klok politiker undvek att väcka dessa björnar, och han gjorde det genom att i alla sammanhang betona sin samhörighet med den rätta vägen.
Ändå var det en annan makt än självcensurens som i slutänden länkade medborgarnas mått och steg, en makt som fanns på insidan och gjorde yttre auktoriteter överflödiga. Sitt säte hade den i maggropen, sin närmaste släkting i den känsla som får bergsbestigaren att hålla sig kloss intill bergssidan och sätta fötterna på möjligast plana och fasta underlag. Nationens byggare skulle aldrig drömma om att anlägga så mycket som en sandlåda utan att först rådfråga mätsnöre, vattenpass och lodlina om den rätta vägen, och de enda material som räknades var trä, tegel och betong, i stigande skala.
Det var denna känsla som hade slagit till mot Harry, utan att han tordes avslöja det för omgivningen; han plågades av svindel och svårt illamående, dag och natt.
-Jag skall bekänna en sak: sen vi kom in på tältidén har jag drömt om Hindenburg, natt efter natt.
Bankdirektören betraktade Harry Jönsson vaksamt, som en läkare skulle ha sett på en patient när denne just lagt fram ett illavarslande symptom. -Luftskeppet Hindenburg?
-Högstdetsamma. Det går ner för att landa, är nästan nere på plattan - och så flammar det till och man hör den där rösten: Oh God, Oh my God, som om den kom från en själv.
-Har du alltid så raka rör från det vakna livet till drömmarna?
-Nej, i det här fallet verkar det på mig som om bilden är en fälla, ett bedrägeri. Om man pillar lite på arrangemanget är det antagligen inte så raka rör längre. Det handlar om nåt helt annat än taket.
-Vad handlar det om då?
-Jag vet inte.
-Har du inget bud heller?
-Jo det har jag väl.
-Den där tunnan som går upp i lågor står för något annat.
Harry blängde åt honom, snabbt, spotskt: Stopp, stopp, inte du också! Om tunnor vet jag icke ett dugg, och som bild eller symbol säger de mig absolut ingenting. Nej, om jag skall tänka på nånting så blir det länder, nationer, som gick ner för landning, och visade sig var luftskepp fyllda med vätgas, som antändes av en gnista statisk elektricitet och gick upp i flammor. När man första gången ser nåt sånt frågar man sig automatiskt: Hur hållfast är det luftskepp som jag flyger omkring i, vad behövs för att få det att haverera? Eller omvänt: hur mycket kan man belasta det, vilka tillbyggnader och vilken sorts manövrer är möjliga?
-Du flyger omkring i ett mycket hållfast luftskepp.
-Och varför skulle mitt luftskepp vara mer hållfast än de andras? Ja, jag frågar inte för att jag inte har egna tankar i saken, utan mer för att få nån sorts bekräftelse. Om vi tänker likadant bägge två är det större chans att det handlar om en hållfast åsikt, är det inte?
-Tradition, tradition och åter tradition. Tradition som sträcker sig fyrahundra år tillbaka, åttahundra år, tolvhundra, och den bestämmer hela tiden styrkan hos de bärande balkarna.
-Nej, svarade Harry, och skakade bedrövat på huvudet: Fungerande ekonomi här och nu. Om ekonomin går snett hjälper ingen tradition i världen, då brakar hela bygget ihop som ett korthus.
-Käre Harry, se på det som har kallats revolutioner och kontrarevolutioner i de gångna århundradena! Oktoberrevolutionen, den kinesiska kommunismen, de spanska och tyska fascismerna. Man sjöng deras lov i alla tonarter, marscherade för dem, rabblade deras trossatser i skolorna, reste statyer, fäste namnen över avenyer och torg! Tjugo år varade hela uppståndelsen, femtio, sjuttio, och vad lämnade den efter sig? Ett drag vid mungipan, en skorrning i språket, i bästa fall. Minst av allt hela fysionomier, aldrig ens ett komplett fingeravtryck. Och vad var det som höll emot? Traditionen. Var inte så pessimistisk, Harry, och inte så optimistisk heller. Vår viktiga tidsskala är evolutionär, inte revolutionär.
-Aldrig i livet, när jag ställs inför sån historieskrivning är jag färdig att riva hela rasket, med tradition och allt. Jag vill göra om världen, få den färdig och leveransklar till på måndag.
-Det är därför ni river så förbaskat. Ni tror ni får med de underliggande strukturerna på köpet. Men det får ni inte, den osynliga strukturen står kvar.
-Ja, det är för jävligt. Man borde byta bransch, eller material.
Längre än så drev de inte trätan, var och en gick till sitt medan han i hemlighet funderade över den andres ståndpunkt.

20 kB, utlagt 2.5.03, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 37
  • Svarta Hål, kapitel 39
  • Tillbaka till innehållsförteckningen