39. Harrys första tal till fariséerna, kanoniska versionen

Efter sex timmar var Harrys första tal till fariséerna allmänt samtalsämne; var och en av dess tankar hade förts vidare i två diametralt motsatta versioner, och dessa var i sin tur på väg att spaltas upp i fraktioner. Utan egentlig avsikt åt det hållet hade Harry komponerat en samhällelig sonat, en politisk symfoni; varje dirigent kunde tolka fram sin egen version. Men för säkerhets skull hade han lagt en bandspelare på sin pulpet, och på bandet, som en järnhård, orubblig polaritet i det tunna oxidskiktet, fanns den kanoniska, auktoriserade versionen av Harrys första tal till fariséerna.
Avstampet skedde under beteckningen adagio men talarens temperament styrde honom redan efter de första takterna naturligt in på allegro moderato. Alltså allegro, ma non troppo:
-Mina damer och herrar! Idag, när jag var på väg över torget hemma i min egen stad blev jag haffad av en gammal bekant. Man såg det på långt håll: han mådde illa. Det var inte mer än ett par månader sen han hade slutat jobbet med full pension och alla möjliga tilläggspoäng, vi skämtade med honom i arbetarkommunen och sa: Nu börjar livet. Nu kan du göra vad du vill. Vårda dig en smula efter ett hårt liv. Men han mådde rent ut sagt för jävligt när jag träffade honom idag. Och vad hade inträffat? Jo, han hade punkterat som en ballong. Supit ner sig. Han var rent förstörd. Nu stod han där och ville att jag skulle köpa ut åt honom.
-Jag försökte ordna det lite grann för honom, men när jag gick därifrån kunde jag inte låta bli att tänka: där fick du en påminnelse, som ett slag på käften. Tro inte ett ögonblick att världen är i ordning. Du har inte ens fått styr på den bit som ligger närmast dig själv. Har du hyst nån sorts ambitioner för den här människans skull, och för alla ur hans klass, så har du misslyckats. Har du hyst nån sorts ambitioner för det här samhället, så kommer de allihop på skam, just nu, i denna tid. Jag kunde nämligen ha blivit haffad av vem som helst av ett par hundra personer med liknande problem, det var bara toppen av isberget jag snubblade över. Och ungdomen skall vi tala tyst om, den kommer inte längre till politiken med sina behov och sina problem.
-Allt detta kan tyckas hårt, men så tänkte jag i alla fall. Jag stod där som en målare när han ser hur färgen flagnar på en vägg han själv har målat, eller en jordbrukare framför en av sina egna åkrar, när ogräset håller på att ta över. Och jag tänkte: hur kunde det bli på det viset? Är det detta vi har pratat om i alla år? Och som om det inte räckte frågade han mig rent ut: Var det så här det var tänkt att bli?
-Likadant är det när jag blir tagen på sängen av ett utbrott av rasism i min omgivning eller av en hop ungar som vandaliserar en skola i ett område, där jag trodde att allt var i sin ordning. Jag vill inte säga att allt som händer kommer som en överraskning, det skulle vara att underkänna kompetenta myndigheter och fältarbetare. Vi har en ungefärlig uppfattning om hur många hustrumisshandlare som går omkring på fri fot, hur många människor som missbrukar narkotika, hur mycket det stjäls i affärerna och så vidare, men trots det kan det hända att det bubblar upp nånting, som ur en vulkan, något som vi trodde inte fanns där.
-Vad beror dessa misslyckanden på? Skärmar vi av oss, medvetet eller omedvetet? Eller finns det någonstans därute, inte särskilt långt ifrån oss, en hemlig källa, som är oåtkomlig för våra ögon och öron, förskansad i ondskans svarta hål? En värld som bakom sin järnridå hela tiden är steget före oss och i tysthet kan organisera eländet och förfallet och slunga ut deras yttringar, så att de tar oss fullständigt på sängen? Om det är på det viset står det illa till, då är jag nämligen dömd att föra en uppehållande strid, där det jag bekämpar och försöker avskaffa hela tiden har ett övertag. Är det mitt öde? Icke, jag går inte med på det, det ligger djupt i mig: att trotsa allt som smakar av öde. Jag vill förändra världen till det bättre, det är därför jag står här. Det är den järnhårda kärnan i mina önskningar: jag vill göra världen bättre att leva i.
-Jag har fått fri lejd här idag för att tala om de insatser som statliga och kommunala organ fortfarande kan tänkas göra på det sociala området i framtiden. Jag utgår från att uppgiften har gått till mig som en känd och uttalad "maximalist", och jag antar likaså att det förutsattes att jag skulle förstå att det forum jag ställdes inför hade andra prioriteringar och åsikter än jag, och att detta skulle kunna leda till ett instruktivt busaslagsmål. Nu står jag inför valet: skall jag göra er till viljes eller skall jag göra er besvikna? Med tanke på den upplevelse jag hade tidigare idag borde valet ge sig självt. Jag borde hålla ett ljungande strafftal och till slut ropa: Ve er, I fariséer, I ekonomer och direktörer, I skrymtare, som tillsluten himmelriket för människorna! Och sen borde jag driva ut er ur det sociala templet och förklara att där har ni ingenting att göra.
-Ni skrattar åt mig, och det har ni naturligtvis era goda skäl att göra. Ni tänker: Harry Jönsson vet man alltid var man har, med honom blir det garanterat busaslagsmål, för han tillhör den andra sidan. Men jag skall inte göra er till viljes på den punkten, jag vill inte låta mig köras in i en ringhörna för att bli påpucklad och få utdela ett par svingar i gengäld. Därför skall det vara sagt först som sist: det är som kapitalist bland kapitalister jag står här idag. Jag står här som en som är bekymrad över de dåliga affärerna, en som är bekymrad över att det har gått grus i maskineriet. Och för att ni skall känna igen mig som en av era egna tar jag på mig hög hatt och tänder en cigarr. Goddag: får jag föreställa mig: direktör Jönsson i AB Sociala Investeringar. Och ni, mina damer och herrar, ni är mina kunder och mina aktieägare.
Detta hade publiken på den lokala börsen aldrig skådat: en talare i svart cylinder, som bolmade friskt om än en smula oskickligt på en havannacigarr. Den hade kanske överhuvud taget aldrig mött en tvättäkta kapitalist i detta forum.
-Fastän min arbetsplats och mina produkter är en smula speciella står jag alltså här som en fullblodskapitalist med alltigenom kapitalistiska bekymmer. Ungefär som ni går jag och grunnar på: Vilka skulle kunna tänkas komma i åtnjutande av tjänstebil, rabatterade lunchkuponger och nyemissioner - fastän det heter färdtjänst, skolmåltider och pensionstillägg i min firma. Vilka kan jag tänka mig att sponsra därute, gynna med annonsering? Vilka fallskärmsavtal är jag beredd att ingå med våra pensionärer? Svaret ger sig självt: förmånerna skall gå till de ställen där behoven är störst, eftersom resultatet i mitt företag mäts på de uppfyllda behoven.
-I nästa steg kommer frågan: var är behoven störst, vilken investering ger störst avkastning? Ger det mest att satsa på de välanpassade och välbeställda, på skolljusen, på dem som lever under ordnade och stabila förhållanden? Eller har jag störst nytta av att ge mig ut i samhället och som en spårhund nosa upp de individer som har sämst förutsättningar att klara skolan, yrkesutbildningen, det vuxna livet? Svaret ger sig självt: Om jag satsar på de säkra hästarna blir min avkastning ungefär bästa bankränta, kanske inte ens det. Men är det bankräntan jag är ute efter? Icke. Jag är ute efter de verkliga vinsterna och för att håva in dem måste jag ta risker. Det blir alltså min slutsats: Jag skall renodla verksamheten, och jag skall ta risker, satsa där jag tror vinsten blir störst. Jag behöver dra in riskkapital och anställa sociala entreprenörer.
Här samlade Harry in manuskriptbladen och gjorde en lång paus. Kanske behövde han tänka, kanske ville han i första hand ge sina åhörare en impuls som satte igång tankeverksamheten. Stolarna började knarra, någon i salen prövade om en fnissning var på sin plats. Harry Jönsson lät sig inte störas av detta, han bligade ut i rummet tills det rådde fullständig tystnad, tills alla ljus var riktade på honom. Då prövade han om hatten satt rätt och upplät sin stämma på nytt.
-Så är det alltså: direktör Jönsson i AB Sociala Investeringar är en profitsugen jäkel. Bankräntan överlåter han åt de skötsamma, han fikar efter avkastning av en annan dignitet. Och samtidigt vet han att det finns en marknad för hans tjänster: han känner att skon klämmer nånstans, han ser att samhället inte kommer framåt, utan står och stampar på samma fläck. Och han vet om sig själv att han inte i all evighet vill knoga som en Sisyfos: klättra tusen meter uppför och falla tusen meter tillbaka, till slut stå där tomhänt, utan behållning. Han vill kunna peka på vinsten av sitt arbete när det är dags för bokslut.
-Så han sätter sig ner och analyserar situationen. Han frågar: vad är det som gör att allt han tar in med ena handen rinner ut genom den andra? Jo, det faktum, att han inte har kunskap om sin marknad, att han inte har analyserat den tillräckligt. Hela tiden bubblar det upp: nya flyktmekanismer, nya sjukdomar, nya former för brott, och det kostar miljardtals miljoner att ta hand om alltihop, det som var hela nationalbudgetar för tio år sen är snart ränteutbetalningar i kommunernas kassor. Han tycker sig se att det nånstans i världen har öppnats en källa, som med oerhörd uppfinningsrikedom slungar fram den ena prövningen värre än den andra, och med en aptit som överträffar allt han varit med om slukar de medel han slänger i dess gap. Bevakning, försäkringar, svinn, reparationer: summan av allt detta klär av honom in på bara benen. Alla medel går snart till katastrofhjälp. Försäkringsbolagen går på knäna, vaktbolagen skär guld med täljknivar. Men vi kan inte göra om hela samhället till ett vaktbolag och vi kan inte hålla på och försäkra försäkringsbolagen i en oändlig slinga.
-Direktör Jönsson säger sig till slut: dessa extraomkostnader betyder i det långa loppet slutet för det gamla, skötsamma sättet att köpa sig nytta för en viss kostnad. De dolda sidokostnaderna spränger alla kalkyler. Vi producerar inte längre ett överskott, och därför får vi inte heller nåt att investera i framtiden: de nya generationerna höjer sig inte över de föregående. Tvärtom skulle jag vilja säga, den allmänna nivån sjunker. Här möter vi en kris som vi är bekanta med från företagen, men nu upptrappad till samhällets nivå. Och slutsatsen ger sig med en gång: det är dags för en rekonstruktion av verksamheten. Och det, mina damer och herrar, är den insikt som har drabbat oss och drabbar oss i vår tid. De ansvarskännande individerna har insett att de sociala frågorna måste attackeras på ett nytt sätt.
-Felet med oss har länge varit att vi inte sett längre än näsan räcker, att vi inte har analyserat vår kundkrets och följt upp den. Därför måste vi lägga om vår strategi. Vi måste skicka ut marknadsundersökare, resenärer i världen, precis som vi gjorde en gång i tiden, och söka eländets källor. Och observera: de flesta av dessa resenärer behöver inte åka längre än till sina egna bakgårdar, det är där svårigheterna tar vid. Jag vet vad ni tänker, jag ser det på era miner: affärer går ut på att håva in pengar, inte på att ge ut. Men kom ihåg: det är kostnaderna för att vi inte bryr oss om, som är för höga, inte kostnaderna för att vi bryr oss om. Det är försummelsen som kostar och spolierar affärerna på andra håll, det är det bristande underhållet på människorna, inte ett för stort engagemang.
-Här skall jag göra en utvikning och beskriva situationen ur en annan synvinkel, den synvinkel jag skulle vilja kalla den ansvariga. Vi som arbetar med de sociala frågorna har länge känt ett motstånd i allt vi företar oss, jag skulle rentav gå så långt som att säga: vi har varit utsatta för en målmedveten kampanj. Denna kampanj har drivits från den sida som har ett övertag när det gäller meningsbildningen, alltså från kapitalets sida, från kapitalet som en stor familj, där mediakapitalet bara är en medlem. Det hela har gått ut på att det sociala lägger beslag på för stor bit av kakan, och att det inte hushållar med sin tillmätta bit. Därför, har det hetat, är det bättre om var och en från början får behålla sin rättmätiga bit av kakan, det leder till den bästa hushållningen. Allt detta har skapat en stor osäkerhet om de sociala insatsernas berättigande, också hos dem som har haft nytta av dem på olika sätt. Så illa är det: människornas bröst är som bekant svarvade på rullar, och det är inte svårt att övertala ens de mest hjälpbehövande i riktning bort från de egna intressena.
Harry knackade i pulpeten.
-Men det hushållas inte bättre med medlen när de kommer på enskilda händer, om igen kommer en övertalning in och ser till att tillgångarna förskingras på onyttigheter. Och den värsta förskingringen under senare årtionden har kapitalet själv svarat för, på fastighets- och banksidan, jämfört med den är det så kallade slöseriet i den sociala sektorn bara smulor åt sparvarna.
-Och samtidigt, mitt i denna osäkerhet har de besuttna berikat sig ytterligare, flyttat fram sina positioner. Det offentliga byggandet får stryka på foten, de redan rika har plötsligt fått ökad tillgång till strandtomter och attraktiva lägen i städerna, och de kommunala styresmännen underblåser utvecklingen, villigt och glatt. I tysthet mäter den allmänna opinionen överflyttningen av samhällelig rikedom, och drar sina slutsatser.
Det var knäpptyst i salen. Harry såg upp och glodde förväntansfullt på åhörarna, som om han väntade sig att få höra dem utbrista: hör, hör! eller: ja, ja! Om hans förhoppningar faktiskt gick i den riktningen kom de på skam, det var i stället det talande tigandet som slog upp mot honom med full styrka.
-Så är det. Ändå har kampanjen mot de offentliga insatserna i den sociala sektorn inte avtagit i styrka, tvärtom. Den fortsätter med full styrka, tydligen av bara farten. Jag känner den när jag står här i talarstolen, som en tydlig motvind över pannan och kinderna. Den kommer fortfarande att pusta mot mig när jag tar bilen och kör hem ikväll, och den kommer att röra om bland pappren på mitt skrivbord imorgon och försöka blåsa mig av stolen.
-Så här långt kommen kan det vara dags att klämma fram ett erkännande, en skön själs bekännelse: Jag erkänner den väldiga nedbrytande, destruktiva kraft som ligger i den liberala och kapitalistiska meningsbildningen och dess tvilling, den mördande reklamen, och har alltid undvikit onödig strid med dem. Här handlar det om en vild och fullständigt oresonlig kombination, som aldrig mäter med lika mått och är i stånd att skjuta vilken god sak som helst i sank, så fort den fått smak på blod. Just nu har den fått in välfärdsstaten i siktskåran, och får den sin vilja fram kommer den inte att lämna sten vid sten där. Heller.
Här höjde han rösten och hötte med pekfingret.
-Och när den är färdig kommer ni äntligen att få den värld ni vill ha, en värld där ni känner igen de fattiga på deras trasor. Medan ni själva sitter i era befästa villor, bakom bastanta murar med krossat glas på krönen, och hela samhället befinner sig i permanent krigstillstånd.
Man kunde kalla Harrys grepp dålig teater, men dålig teater var ingen okänd företeelse i kungariket, i just denna form kände man sig hemmastadd och avspeglad. Ett knotande mummel höjde sig mot talaren, ryggar rätades, ögonbryn rynkades. Det byttes viskade synpunkter. Harry höll andan och blängde tillbaka.
-Hur skall jag nu tolka det knot som når mina öron? Råkade jag komma åt en inflammerad rot som var okänd för mig? Eller var jag rentav ute efter den, som en tryckknapp till era bättre jag? Låt oss utgå från det sista, det räddar ju ansiktet åt både er och mig. Jag stack er med en nål, och det ilade till på en punkt där ni är känsliga: det sociala samvetet. Ni är i själva verket bättre än vad era demagoger utger er för att vara, ni tar fortfarande av er hatten när ni träder in i det sociala templet.
Bland åhörarna fanns ett rikt register när det gällde att uttrycka att någon eller något hade överskridit den goda smakens gränser; på många händer behärskade förmågan till fulländning. Nu mumlades det öppet och minst hundra ansikten tecknade åt Harry att han hade överskridit den goda smakens gränser.
-I så fall har ni på ett obehagligt sätt kommit att hamna mellan två stolar, ni vill inte spendera för de sociala insatserna, och på samma gång vill ni ha kvar dem. Då finns vad jag kan se bara en utväg: ni får ta över hela ruljansen på egen hand. Var så god, min firma är er, gör vad era samveten bjuder med den.
Tyst igen, med ens stod det tydligt för åhörarskaran att Harry spelade på den, som på ett instrument. Många tålde inte heller den nya tystnaden, med dess annorlunda förtecken, de var om igen tvungna att harkla sig, skrapa med stolarna, byta viskade förtroenden och demonstrera sitt ogillande. Harry visste att han skulle kunna hålla stånd mot detta kollektiv tryck och binda sina åhörare sju eller åtta minuter till, sedan var loppet kört. Den amorfa blandning av vax och bly, som han hade värmt upp måste bearbetas och formas under den tiden. Han hade åtta minuter på sig, Efter det kunde han inte mer än rispa ytan, kratsa på de underhållsfria fasaderna.
-Ni ser vädjande på mig. (Det stämde inte, men så stod det i manuskriptet). Era miner säger: vad råder ni oss till, direktör Jönsson i Sociala Investeringar, ni är i alla fall en före detta, om än numera bankrutterad expert på området. Låt mig då avsluta med några välmenta råd. Sedan stat och kommun blivit avpoletterade gäller det nu för kapitalet att bygga upp en ny social omsorgsstruktur med all den fantasi och all den förmåga som kapitalet är mäktigt. I det läget tror jag att det är viktigt att klienterna lockas, inte tvångsmobiliseras, det måste vara stil och dragning över det nya projektet. Och kapitalet har förmågor i den riktningen, jag skulle vilja säga att det är den största tubbande, lockande och dragande kraft som människan har skapat i sin historia.
-Ni är fortfarande skeptiska, och mer än det: jag kan se att de flesta av er är öppet avvisande. Låt mig då ta ett sista varv kring ämnet från en annan bog. En sak har förvånat mig länge, och den förvånar mig mer och mer för var dag som går. Kapitalägarna har vid detta laget fattat att luft och floder och sjöar och hav är förorenade, och grundvattnet, och till och med själva jorden. Och de har - delvis efter statliga påtryckningar, det skall erkännas - tagit itu med problemen, de inför renare processer i industrin, i många fall beordrar de till och med ut denna i naturen för att rena det som redan smutsats ned, på plats. Vi har fått en miljövårdsindustri, en framtidsbransch som uppvisar en tillväxt på tio, femton procent om året. Det är gott och väl, det inger hopp för framtiden. Men varför ser vi inga liknande initiativ på den sociala sidan, varför ser vi inte motsvarande tillväxt i det som behövs ännu mer, nämligen människovården? Varför ser vi inga uppfinningar, inga innovationer, som förbättrar människans läge i världen?
-Ni svarar med en gång: Det sociala är inte vårt bord.
-Men vems bord är det då, om stat och kommun förvägras medel som dessa ansvariga instanser anser sig behöva? Och varför skulle naturen i högre grad vara ert bord? Kommer inte rikedomen lika mycket av den mänskliga arbetskraften som från naturen? Jo, och mer än så: utan den arbetande människan får vi inte så mycket som en brödsmula därutifrån. Vi lever inte i ett paradis där vi kan hämta mat för dagen och tak över huvudet från palmkronorna. Allt måste vi skaffa oss i vårt anletes svett, genom arbete. Till och med de sociala investeringarna: de arbetas ihop.
-Låt mig rekapitulera mina nyckelord: profitens död, eländets uppsving, socialt samvete, välfärd och äkta framsteg! Tänk efter, mina damer och herrar: är detta inte en gemensam plattform för er och mig? Har vi inte här ett knippe honnörsord och sorgebarn, som är gemensamt för oss alla, som förenar, och inte skiljer? Är inte framsteget en klenod för oss alla, nåt som vi är beredda att hänga som ett smycke om halsen eller en medalj på bröstet? Och hör inte allt detta ihop, är inte vart och ett av leden oupplösligt sammankopplat med de övriga? Jo, så är det, jag väntar mig inte att ens de värsta fariséerna bland er vill bestrida det. Vi kan inte skära i ett led, exempelvis människovården, utan att det får negativa återverkningar nån annanstans, exempelvis på profiten. Det är enkel återkoppling, och om ni inte tror mig kan ni fråga vilken systemkunnig människa som helst i något av era företag. Det är den övergripande tanke jag vill plantera som ett frö i era hjärnor idag, mina damer och herrar: allt hänger ihop som vi företar oss i samhället. Det visste redan de gamla grekerna, och om de inte visste vad profit var för nånting, så gör vi det av dyrköpt erfarenhet idag. Att inte ha hela detta sammanhang klart för sig är fan så dyrt i längden. De praktiska konsekvenserna kommer att ge sig själva när fröet finner god jord och börjar spira. Det är det uppdrag som jag ger er, här och nu. Och om ni försummar det så skall ni också få min prognos för framtiden: då gör hela vårt samhälle konkurs.
Harry Jönsson tog av sig hatten och släckte cigarren mot pulpeten, och ut i det tilltagande mumlet sände han sin triumferande slutsats, som en stridssignal:
-Observera alltså, mina damer och herrar: inte mindre insatser, utan större, men under ny regim, i en renodlad koncern. Och detta är inte det sista ni kommer att få höra av mig i saken. Jag återkommer med ett konkret förslag, och då vill jag möta er med spenderbyxorna på. Tack för mig.

28 kB, utlagt 2.5.03, senast korrigerat 27.11.08.


  • Svarta Hål, kapitel 38
  • Svarta Hål, kapitel 40
  • Tillbaka till innehållsförteckningen