40. Om linneskåpets funktion i världen

Om uppgiften att beskriva Ruts yttre hade lämnats åt Heikki skulle han utan betänketid ha sagt: Hon har en hårslinga vid höger tinning som pendlar ut när hon böjer sig fram. Då måste hon genast hejda sig och stryka tillbaka den. Detta är hennes mest utmärkande drag; om man bara fick se henne som en skugga, en projektion på en vägg, skulle hon genast kännas igen på denna rörelse. (Han kunde ha tillagt: Rut, och miljoner andra kvinnor.) Vidare, skulle han ha lagt till, har hon ett karakteristiskt sätt att röra sig på. Hon tar två steg fram mot en besökare, sedan tre tillbaka. När hon går bredvid en människa i det fria rör hon sig precist och avvägt, inte så mycket som snuddar vid den andre, tycks undvika all beröring.
Men denna beskrivning av Rut skulle inte duga i alla sammanhang, det var inte alltid hon tog ett halvt steg tillbaka och hon var fri från beröringsångest. Hårslingan strök hon åt sidan när hon kände sig iakttagen och ville ha fri utsikt. På denna punkt var det alltså inte tillåtet för Heikki att generalisera från det enskilda fallet; som iakttagare hade han stört systemet, den distans han registrerade skapades av honom själv.

Ändå kan det rymmas sanning i en falsk generalisering, en sanning som ligger djupare än den omedelbara, lätt påvisade falskheten. Heikki hade ett vasst öga, ett öga som skar i verkligheten och avtäckte dolda, underliggande lager. Eggen i ett sådant öga kräver ständig tillsyn på sinnets brynsten, tankarna måste vässa medan ögat iakttar, undrar och fängslas. I Heikkis fall kunde snitten vara fel lagda, de kunde förfela sina mål, men i så fall avslöjade de andra ting som inte heller var avsedda för ljuset, just för att de skar rent och djupt; det fanns alltid något att registrera och tänka över.
Om det fanns metod i detta seende var den inhämtad och utvecklad på hästar. Heikki var uppvuxen på ett skogshemman i mellersta Finland, fadern var passionerad hästkarl och hade haft ett dussin kallblod som han körde i lopp på veckändorna. Där, på travbanorna, hade barnet gått sitt ögas grundkurs, med avstamp i det diagonala, rena travet. På nästa nivå hade ögonen öppnats för de orenheter i gångarten, som kunde explodera i galopp och omintetgöra en insats på tio surt förvärvade mark. I slutkursen hade han fått se ett fullblod trava i passgång och förstått att passgången inte behövde vara en defekt, utan kunde omsättas i speed och uthållighet. Alla dessa möjligheter och avvikelser, och fler till, kunde ett tränat öga urskilja som fantomer i muskelspelet på en häst när den blev störd, trött eller bara inte hade sin bästa dag, och skälet att driva ögats förmåga till fulländning låg i omsorgen om de tio marken. Redan i unga år var Heikki en fullfjädrad hästkarl, och därtill en av de sällsynta spelare som visste att dela åtminstone jämt med fru Fortuna.
Steget från häst till människa kunde verka sökt, men var det inte, åtminstone inte på kvinnosidan. Det hade i hans uppväxtmiljö och hans släkt funnits dugliga, självständiga kvinnor, som på egen hand skött gårdar och företag när männen dukat under för dryckenskap eller blivit borta i krig. Dessa kvinnor var rena travare, det fanns ingen oklarhet i deras rörelser, aldrig störningar och överslag. De hade betsel och grimma på, men höll huvudet högt och drog alltid i perfekt, kraftbesparande vinkel. Han kunde i varje stund blunda och se sin farmor komma mot sig över åkern i en människas rena, vägvinnande trav, det var många år sen, ändå stod bilden klar och tydlig som om han sett den nyligen. Men det fanns andra sorters kvinnor i barndomen: de förgrämda hemmadöttrarna ute på skogsgårdarna, de för tidigt gifta klasskamraterna som sörjde förlusten av liv och utbildning, överklassens egendomligt insnörda kvinnor, som alltid tycktes konsumerande, aldrig producerande. Alla de som inte fick ge, eller ta emot, efter behov och förmåga. Här mötte han på nytt de orena hållningarna och gångarterna: de sänkta huvudena och de spotskt höjda, de vilande händerna, eller febrilt snoende, förflyttningarna som var flykt eller gatlopp eller eggande utställning, men aldrig farmors vägvinnande lunk. I allt detta fanns något att se för den som hade ögon att se med, och Heikki var redan förlorad åt seendet, utan att han ännu kunde göra det klart för sig.
Modern, egendomligt blid och tystlåten, i skuggan av farmodern och alltid ett stycke bakom mannen, så att inte ens hans skugga föll på henne, med blicken bortvänd, åt ett annat, obestämt håll. Heikki kunde inte minnas att han någonsin sett sina föräldrar omfamna varandra. Av henne mindes han framför allt en sak: en hårslinga som föll ut vid höger tinning när hon böjde sig framåt. Då var hon tvungen att hejda sig för ett ögonblick och stryka tillbaka den. När hon fick budskapet att mannen hade blivit ihjälsparkad av en häst hade hon rätat ryggen och skrattat till, kort och hårt, också det ljudet kunde han återkalla i minnet utan fördröjning.
Det var på modern han hade utvecklat förmågan att urskilja dagsformen, den orena gången, huvudets vinkel när krafterna var på upphällningen. Det skedde under en period när han vill äga och skydda henne och faktiskt gjorde detta genom att läsa ut och förekomma den melankoli som bröt fram ur hennes inre och signalerade sin ankomst i gester och rörelser. Kanske byggde alltihop på en stor villfarelse, på barnets allmaktsföreställningar? Någon borde ha ingripit och upplyst om denna möjlighet, men det hade aldrig inträffat. Och den bit av iakttagelsen som skolats på muskelspelet under hästhuden var i alla händelser oantastlig. Heikki travade på i barndomens ullstrumpor, fortsatte att skala av och genomskåda kvinnorna, men inte på det gängse sättet, för att avtäcka former som doldes under kläderna, utan djupare, in till stämningarnas och affekternas källa.
I kyrkan fick han ögonen på gudsmodern, hon böjde sig över barnet på sitt knä, en hårslinga föll fram ur doket, men just för henne var det förbjudet att höja handen och stryka tillbaka. Inför denna bild, hälften bysantinsk ikon, hälften gotik, gick det upp för pojken att ansiktena inte behövde vara individers inkapsling, de kunde sluta sig kring släktets historia. Kring en varelse som ville bryta fram, men hindrades att göra det. Av samma art var Ruts fascination i hans ögon: hon var en framgångsrik yrkeskvinna, ett riktigt rivjärn när det ville sig, men runt omkring henne, som tunna spindelvävar, fanns något vilande, väntande, tillbakahållet; kvinnosläktet på väg men ännu bidande sin tid. Om hon hade fått inblick i detta skulle hon ha tillbakavisat honom med skärpa: Det är ju ren metafysik, sånt går aldrig att kontrollera. Från sådana utgångspunkter kan du läsa in vad som helst i någonting du väljer att se hos en person.
(Jag förbjuder dig att se på mig överhuvud taget. Det kom aldrig till detta förbud, men Rut visste att hon var iakttagen).
Heikki, en person mer istadig än en kallblodig travare, hade aldrig mött en sådan invändning, och om han gjort det skulle han ha svarat: Jag upplever det mesta jag ser som entydigt. Jag ser ett A i en kvinnas rörelse, och jag tänker: A. Ibland ser jag ett ambivalent A, ett A och kanske B, då tänker jag: A och kanske B. Jag kräver respekt för min kvinnosyn, den är utvecklad på hästar, ett släkte minst lika uttrycksfullt och komplext som kvinnor.

Harry yttrade sig ogärna om människors utseenden, han fann det förkastligt, ojämlikt, och restriktionen gällde naturligtvis också Rut. Om han pressades till en utsaga, pressades hårt, skulle den väl ändå komma till sist och antagligen lyda: She's a real Queen. (Det låg alltså ett stycke ojämlikhet implicit i hans omdöme). Som upplysning om Rut var det tämligen magert, och den oinvigde skulle antagligen ha känt sig snuvad på den önskade informationen, tänkt att han syftade på sin egen ställning som småkung i en medelstor kommun vid havet. Och: en småkungs lagvigda måste ju vara a real Queen.
Å andra sidan skulle vem som helst som mötte Rut första gången genast ha lagt en annan innebörd i omdömet: hon var en central regent, som sörjde för att tillvaron fungerade för så många som möjligt i hennes omgivning. Hon kunde ha perioder där hon försvann in i sig själv och satt oåtkomlig, fjärrskådande, men utstrålningen av värme och omsorg avtog inte för den skull och omgivningen kände sig fortfarande delaktig i hennes närvaro och därför: omskött, utvald, hedrad. Inte minst gällde detta Harry, och han återgäldade detta sätt hos henne, som han såg som en personlig gåva, med ett höviskt manér som i övrigt var främmande för honom. Andra kunde han dunka i ryggen, ge små tjuvnyp när han kom åt, men Rut nalkades han som en hovman; först gjorde han halt på tröskeln och förhörde sig om hon gav audiens, och inte förrän hon slog upp ögonen och släppte in honom trädde han närmare. Det var en hörnsten i deras ömsesidighet, Rut i sin tur satte värde på att bli väckt och återförd till verkligheten på detta sätt.
Där Heikki skulle ha sagt: hon är en drottning (och tyst tänkt: som hänger med huvudet), hade Harry funnit en formel i det moderna språket: a real Queen. Han aktade sig för att säga det högt när Rut hörde på, hon skulle kunna ta illa upp, men någon gång, när han hörde uppskattande ord om henne och ville förstärka dem, kunde det slinka ur honom: she's a real Queen. En gång hade det skett inför Heikki, denne hade nickat god mening, epitetet stämde med hans egna iakttagelser. Följdfrågan gav sig själv: Och vad är du själv då? -A real nowhere man, hade Harry svarat med ett lågt skratt, han hade alltid anglosaxiska etiketter av detta slag till hands. Och Heikki hade halvt frågat, halvt konstaterat: Det är därför man alltid söker dig förgäves: du är aldrig hemma.

Rut var alltså minst av allt osynlig för männen, men de talade ogärna om det de såg eller läste in. Bilden i sig var nog för en man, det var onödigt att klä den i ord.
-Vet du vad du är? sa Jenny. -Du är en omsörjare.
Rut rynkade på näsan.
-En matriark.
-Herregud, såna ord du använder.
-Jag försöker förklara varför ingen lyssnar till eller talar med dig. Du är en moder, men du står i skuggan av en fader, en härskare. Därför får du inte den respekt som tillkommer dig, det är honom man lyssnar till. Du får det som blir över: tillbedjan, dåligt samvete.
-Vad har jag gjort för att straffas på det viset!
-Ingenting, Rut. Det är en konstellation som har uppstått i historien, du bara utför figuren. Vi lever i en sorts interregnum.
-Inte du, inte alla kvinnor?
-Inte jag, men många andra. Har du aldrig hört vad Harry kallar mig: a mean bitch. Han är mycket slagfärdig i sina anglofila omdömen, och mycket precis. Det är en liten specialitet hos honom; han snappar upp sina sentenser ur popmusiken och reklamen och går sedan och filar på dem i hemlighet, precis som på sina historier.
-Jag upplever det som ironiskt, vänligt, och lite negerande när han säger det. Själv skulle jag aldrig komma på att kalla dig nåt sådant.
-Lite negerande, och mycket sant.
-Vad skulle det vara som finns hos mig?
-En figur, en form, starka signaler. Det kan handla om ditt sätt att rikta blicken. Eller ett uttryck i ditt ansikte. Jag har sett dig förr, i oräkneliga bilder. Men sällan så tydligt.
-Det är inte klokt, jag vägrar att tro det! Jag får börja öva mig med en gång, träna bort det, om det är på det viset. Jag deformerar ju hela min omgivning!
-Det vill jag inte säga. Jag vill inte ha dig annorlunda.
-Är det på det viset du vill ha mig: som en bild att se på, helt avskuren från omvärlden?
-Jag förväxlar inte bilden med människan. Vi kommunicerar bra med varandra, gör vi inte?
-Jo?
-Det är inte det faktum att man dyrkar dig som skapar tunghäfta. I männens fall handlar det om en sorts skuldkänsla. Det fanns ett spel mellan kvinnligt och manligt som fick en knäck med kristendomen. Det är den händelsen Maria sörjer där hon sitter med sonen i famnen: hon sörjer den döda gudinnan, och hon sörjer över den förbannade eskatologin. Nå glöm det sista.
Rut genomskådade inte innebörden i det sista och gjorde halt, satte hälarna i marken som en istadig häst. -Jenny, du är en intellektuell människa, men nu driver du spelet för långt. Det här tycker jag är obehagligt, det gör mig nästan illamående. Du slutar upp att tänka på det viset om vi skall fortsätta att vara goda vänner, jag accepterar det inte. Jag skall tänka över mig själv och se om jag kan ändra på nånting, och du tiger still: du säger inte något liknande om mig igen.
Jenny stod stum, iakttog henne noga. Till sist böjde hon huvudet, som om hon fogade sig i en befallning. -Förlåt mig.
-Förstår du inte att såna saker kan vara som snaror: dom snärjer en? Tänk om jag börjar se mig själv likadant?
-Förlåt mig.
-Om du säger "förlåt mig" en gång till kommer det att hända nåt förfärligt!
-Det har det redan gjort.
-Jenny, vi har inte blivit ovänner, jag blev bara upprörd. Jag tycker bilder är - ovidkommande. De lever sitt eget liv. De rör sig i ett eget skikt, precis som drömmar. De ändrar ingenting, de påverkar ingenting, där finns ingen aktion. På sin höjd kommenterar dom, men de ingriper aldrig. Du gör mig till ett passivt objekt för ögat, jag blir en sorts Sue Ellen, som i sin tur är och förblir den koögda Hera. Men sån är jag inte, eller vill inte vara det. Jag är ett ingripande subjekt. Förstår du Jenny, varför bilder eller figurer inte kan ha den betydelse som du tillmäter dem?
Jenny hade stannat, tårarna strömmade ned för hennes kinder. När Rut såg det stannade hon och slog armarna om svägerskan precis som dagen före. På detta sätt blev de stående, länge, tills de var försonade och kunde fortsätta sin avbrutna vandring.

-Har du linne så att det räcker, Jenny?
-Men Rut då.
Förebråelsen i Jennys röst var lågmäld, man kunde välja att inte märka den, men Rut kände den som ett piskrapp, och det fanns något annat i förebråelsen, ett vad-var-det-jag-sa? Hon fortsatte ändå den väg hon slagit in på med förtvivlans mod.
-Jag var tvungen att fråga. Jag var helt enkelt tvungen att fråga. Nu när jag har gjort det känner jag mig liksom befriad. Förlåt mig.
-Tack för det.
-Jag tänker mig normalt för två gånger innan jag skjuter i blindo på det viset. Du kunde kanske uppskatta att jag hoppade över skaklarna för en gångs skull.
Jenny stannade. -Jag uppskattar det, men det är inte ditt linne jag behöver, Rut, utan dig. Hos mig är du behövd, så du vet det. Jag har inte många som jag kan gå och prata med som jag gör med dig.
-Det är detta med giftermål, som gör mig nervös. Det verkar så utvägslöst, nej, det menar jag inte. Jag menar. Jag vet inte vad jag menar.
-Du törs inte säga vad du tänker.
-Se på din omgivning, se på vår! Se på Harrys partikamrater, se på mina arbetskamrater. Gifta är dom allihop, och olyckliga så in i helvete. Vi satt en kväll och pratade om det: det är inte ofta man stöter på ett "lyckligt" äktenskap. Dom flesta jag känner har inget samliv, pratar inte med varandra, håller ihop för barnens skull, eller för amorteringarna, eller för att dom är rädda för vad omgivningen skall säga. Harry sa så här: samhällslivet i stort ställer upp en sorts medelvärde som äktenskapen grupperar sig kring. Det är klart vad han menade: om man exempelvis övertrasserar kontona på ena planet så gör man det sannolikt på det andra också.
-Och ändå vill du sylta in mig med hjälp av linne.
-Det var dumt, det var rent kriminellt. Nu skall jag säga vad jag tänkte: Du, Jenny, borde du inte försöka något som var mindre - färdigt?
-Det finns färdig-heter, som man inte kan undvika. Man föds, man dör, i de fallen frågar sig ingen om han eller hon skall försöka något mindre färdigt.
Rut suckade. -Då låter det precis som om du halkar in i det hela. Det jag efterlyser är kanske - betänketiden. Harry sa nåt liknande: Det gick fort, gjorde det inte?
-Vad svarade du då?
-Jag svarade: Det är kärleken.
-Aj. Då kan jag tänka mig ungefär vad han svarade.
-Han svarade: "Den får vi ta ur henne".
-Det gjorde han? Hur hade han tänkt bära sig åt måntro?
-Det var mitt fel, det var jag som bjöd in honom. Det jag i själva verket ville säga var: Du verkar glad, man ser att det ligger någonting bakom.
-Klart att det ligger nåt bakom.
Jenny fnissade till. -Det räcker ju att du ser, då behöver jag inte dra ner det hela i trivialitet med ord. Men jag skall berätta en sak för dig, en som indirekt har med det hela att göra: Jag var på matchen med Harry, vi åt korv och våfflor, efteråt tog vi en promenad i stan och pratade om matchen, till slut gick vi i kyrkan. På natten drömde jag att jag gifte mig, och den som vigde mig var en av våra korvgubbar hemifrån, jag stod vid altaret och åt korv och var så lycklig som jag aldrig varit förr i mitt liv. Normalt drömmer jag aldrig lyckodrömmar, utan bara mardrömmar, hemska drömmar.
-Gifte du dig med Hassan i drömmen?
-Jag hade ju inte träffat honom då. Jag minns ingen utom korvgubben, kanske fanns där ingen annan.
-Sen visste du att du skulle gifta dig.
-Jag tror att det var drömmens budskap. När det kommer fram på det viset är det ett beslut som har mognat under lång tid. Man skall lyssna på drömmarna, fästa vikt vid det de säger.
-Talar drömmar alltid sanning?
-Jag tror åtminstone inte att de kan ljuga. Man kan missuppfatta budskapen, men ljuger gör de inte.
Detta var Jenny, det kunde inte betvivlas. Sådan var hennes stil, hennes logik, eller brist på logik. Andra lät marknaden avgöra, eller banken, mamma och pappa, den allmänna opinionen, rådgivaren i hjärtespalten, men Jenny drömde sina handlingar innan hon verkställde dem. Hon styrdes av bilder eller situationer, inte av ord. Rut skrattade till: Då är det snart dags för Harry att gifta sig också. Han kanske har drömt samma sak. Tvillingar brukar ju alltid göra saker på samma gång, brukar de inte?
-Harry är väldigt fäst vid den han redan är gift med.
-Jo. Inget tvivel om den saken.
-Finns det inte äktenskap som är åt andra hållet: förebilder?
-Jag vet inte säkert.
-Kom ni in på ert eget när ni satt och pratade?
-Inte speciellt.
-Jag är inte den som idealiserar, men jag har alltid tyckt att ni har dragit ovanligt jämnt.
-Det dras alltid jämnt där Harry är med på ett hörn. Han skulle kunna tappa harmoni på konservburkar och sälja, han är ett överskottslager på det området.
-Är det en brist eller en tillgång, menar du?
-En oerhörd tillgång! Men det leder till någonting, inte motsatsen, men till en känsla av - instängdhet. Harmonin är aldrig enbart harmoni. Om igen är det en avspegling av samhället, är det inte? Vi lever i ett oerhört harmoniskt, lite instängt samhälle. Man ser problemet mycket tydligt i Lars fall, han är sjukligt intresserad av allt apart, mystiskt, våldsamt, allt som inte smakar normalitet. För Eva är det inga problem, hon är sin fars dotter.
-Medan Lars är sin mors son.
-Så enkelt är det inte. För egen del kan jag ibland känna mig som ett dragspel med bara en oktav, där resten av registret är bortskuret. Jag känner mig omskuren på nåt sätt. Ja, just det: omskuren. Fast bara ibland, för det mesta säger jag till mig själv: du är inte klok. Jag är inte olycklig, problemet är inte så enkelt. Det är mer som en sorts klåda, en nyfikenhet på det jag inte utsätts för i min vardag. Eller bara en - undran. Problemet är kanske att det är så liten skillnad på oss, att vi är så lika. Det har hänt att jag har tänkt: hur skulle Harry reagera om man utsatte honom för en mördande orättvis handling, något som stred mot hans föreställningar och principer på ett himmelsskriande sätt?
-Samma sak har jag tänkt. Tänk att vi skulle halka in på samma spår just när det gäller honom.
-Ta nu inte detta för allvarligt. Jag är en gift kvinna med en ovanligt kapabel man och barn som är två Herrans under. Jag vet min plats. Nittioniokommanittionio procent av tiden är jag som Harry.
-Du vill varna mig för harmoniföreställningar som jag kan gå och ruva på.
-Kanske det. Ibland tänker jag: det är nåt organisatoriskt fel på äktenskapet, varje kvinna borde ha tre män.
-Tre stycken?
-En utåtriktad, som stod för ekonomi och status och sociala förpliktelser. En hemmaman, som ägnade sig åt barnen och huset och mer var som en väninna. En...

Hon tystnade.
-Jag måste säga att jag är mest nyfiken på den tredje.
-Den tredje skulle vara - främmande. Han skulle inte vara byggd efter någons förväntningar, utan bara komma med sig och sitt. Ett oskrivet blad. Han behövde inte vara så social och inte heller så angenäm, men man skulle kunna få höra något nytt av honom. Och så skulle han kunna lyssna. Däremot fick han gärna vara blind, det skulle vara skönt att slippa de manliga ögonen.
-Blind? Som en siare. Jag tror att jag skulle klara mig gott med bara den tredje mannen.
-Du har ju fått honom också.
Jenny fnissade. -Hassan: min shejk från öknen. Jag skall säga dig: han är en storstadsmänniska som är uppdragen och omstuvad för att leva i vilken stad som helst på hela klotet, och som skulle kunna göra det också. I det avseendet är han inte främmande, åtminstone inte för mig, utan en högst normal person. När det gäller att organisera sin tillvaro kommer han inte med sig och sitt i större utsträckning än de flesta andra. Det finns inte så många roller, Rut: en, två, tre. Inte för männen, inte för kvinnorna heller. Hon fnissade på nytt. -För våra he-män: Harry, Hassan, Heikki.
-Hur kom Heikki in i bilden?
-Han finns där alltid i marginalen, har du inte märkt det? En Lancelot, en vandrande riddare, romantisk ut i fingertopparna och din hemlige beundrare.
-Nej, sånt strunt! Han är som en spartan eller en romersk legionär, full av krigiska dygder, han skulle aldrig kasta ett öga på Caesars hustru.
-Där har du fel. Jag tror han har ett inre liv. Han beundrar dig, han tänker nåt om dig, jag vet inte vad. Alla tre beundrar dig förresten, Hassan hör också till dina beundrare. Ni är mycket beundrade, Harry och du. På ett sätt är det inte bra, utan farligt, det kan väcka känslor av motsatta sorten. Avundsjuka, svartsjuka.
-Jenny, nu spånar du, eller är ute för att peppa upp mig, eller varna mig eller gudvetvad, men det hjälper mig att få ordning på tankarna. Man stäcker sig en smula, klipper vingarna, när man gifter sig. Hela den ekologiska mångfalden rasar ihop. Det var det jag ville ha sagt tidigare. Äktenskapet är en ordningsfråga, det är därför man börjar tänka på linneskåp och liknande. Jag känner mig ängslig för dig, som en mor för en dotter. Jag vill värna om din oordning, din mångfald. Åtminstone din, inte min egen.
Hon log snett: Din, ställföreträdande för min egen.
Jenny hörde de sista orden, stannade och fångade upp henne. -Tanken är ju att man får nåt i gengäld när man kopplar ihop sig.
-Ja, men är det man får värt priset? Herregud som jag pratar! Jag måste vara inne i en sån kris som det står om i böckerna.
-Finns det inte en okänd sida hos Harry?
-Jo, antagligen. Nu trasslade jag in mig, gjorde jag inte? Det trista är att jag inte duger som motpart för den sidan, han visar den inte för mig. Bara det jag känner förut får jag se, ingenting annat. Jag är hans ordning. Jag är hans linneskåp.
-Du vill inte att det skall vara så.
-Vem vill vara någon annans ordning.
-Han kanske inte ens känner sin egen oordning.
-Det kan väl ingen undgå att göra.
-Harry har starka mekanismer.
-Det känns som en omöjlig uppgift. Jag kunde aldrig föreställa mig att det inte skulle gå att prata om den saken, just den.
-Jag kan viska ett ord i hans öra, en besvärjelse.
-Det måste kanske mer till.
-Det finns alltid öppna linjer mellan honom och mig, Rut, jag tänkte på det när vi var på fotbollen. Vi är som yin och yang, vi griper in i varandra. Jag kan göra det som behövs. Om det behövs en ordentlig örfil kan jag ge honom den. Det behöver ju inte precis vara en mördande orättvis handling. Jag har åtminstone en örfil tillgodo på honom.
Hon upprepade det på Harrys sätt: He owes me one.
-Vet du vad, sa Rut plötsligt. Ibland när han säger rutin eller rutinärende, får jag för mig att han säger Rut-in, precis som en sorts felsägning. Är jag knäpp när jag säger det?
-Herregud! Jenny brast ut i skallande skratt. -Du söker verkligen sak med honom!
-Det är hans och Heikkis fasta undanflykt, så fort dom snokar i nånting: rut-inärende. Men det handlar min själ inte bara om rutiner: han berörs mer än han vill visa av det här med tunnorna. Jag skulle själv inte bry mig om dem, om jag inte märkte hur han lägger locket på. Varför alls syssla med dem längre när de har flyttat från kommunen? Jag tror inte han är rädd. Snarare väntar han på nånting, en signal, eller en handling, det verkar så.
-Det var egendomligt.
-Eller så är han besvärad, eller skamsen. Han döljer saker, till och med för Heikki. Han har hemligheter. Han testade mig lite igår genom att fråga om jag hade hört några rykten om obehagliga händelser. Jag väntade mig en uppföljning, men det kom ingen.
-Vad kan det vara? Som Harry vet och inte talar om? Stör det dig: att han döljer något som berör honom?
-Nej, han får ha sina skäl.
-Det kunde ju innebära att han är informerad på något sätt.
-Jag vet överhuvud taget inte vad det är. Kanske vet han det inte själv heller? Han är inblandad på ett så fjärilslätt sätt, att han inte kan få grepp om det? I så fall är det utsiktslöst att gå till honom och fråga: Du har kommit ur gängorna, Harry, vad beror det på? Han kommer bara att slingra sig och skämta bort det hela. Harry kommer nämligen inte ur gängorna. Han drabbas inte av det som drabbar honom.
-Nå, nu tar du i.
-Aldrig lång stund.
-Det kan jag kanske hålla med om. Om det inte är nån speciell sak, utan harmonin själv då? Universums harmoniska ordning.
-Han har alltid sagt: världen är kaos, ordningen får man stå för på egen hand. Och varför skulle det göra sig gällande just nu?
-Jag vet inte.
De gick tysta en stund.
-Egentligen är han en komisk figur.
Detta kom så överraskande från Jenny att Rut stannade tvärt. -Det kan du inte mena. Allt han gör och känner är djupt tänkt och känt. Han har en massa utmärkta egenskaper. Och vi är så lika: om Harry är en komisk figur så är jag en komisk figur. Hon lade till: Och Per Albin är en komisk figur.
Det sista sa hon nästan förtrytsamt, men Jenny vek inte, hon hade talat allvar och kände att det gällde att gripa ögonblicket, löpa linan ut. -Kanhända att ni tänker och känner lika, men Harry lever ut sina tankar på ett annat sätt än de flesta andra. Han tar ut svängarna. Don Quijote var på många sätt hedervärd, men vi ler i mjugg åt en sådan människa när hon låter sina föreställningar styra handlingarna.
-Harry är ingen Quijote.
-Nej. Men det finns något som äter på det som är äkta och hedervärt hos honom, det är inte bara fråga om det han kallar spexskjortan. Jag tror det är en sorts förändring, en ombrytning av hela samhället, fastän vi bara märker det på Harry. Tänk: en gång i tiden tyckte jag att landet härnere var det mest handfasta man kunde föreställa sig, man visste var man hade allting: slätten, havet, människorna. Hon drog in luften i ett djupt andetag. -Nu går jag omkring och känner det som om alltihop hänger i luften, man kan inte ta på nånting längre, här finns inga ord man kan ta fasta på, inga stabila former, inga säkra gränser. Allt flyter. Jag vet ingenting om fortsättningen, fråga mig inte om den. Men jag vet att något slår sina lovar kring Harry. En dag står han där som en fullfjädrad Quijote.
-Finns det inte tankar, behov, som är tidlösa?
-Kanske behöver de en ansiktslyftning ibland? Nej, jag vet inte. Vi drar streck där, vi pratar inte mer om det. Jag är ledsen, egentligen ville jag inte säga en sån sak som jag sa om Harry.
-Tänk om han har samma upplevelse: att komiken lurar bakom knuten.
-Då undrar jag vad kommunalrådet gör. Efter en stund la hon till: Märker du vad vi gör? Vi pratar om Harry igen, precis som den kvällen. Men det är ett sätt att prata om sig själv, är det inte? Kvinnor definierar sig negativt, de upptäcker sina förmågor på männens brister.
Inte heller Rut hade tömt ut ämnet: Och vad tänker han innerst inne?
-Om vad då?
-Om kärleken. Vad är hans egen tanke om den?
-Har han egna tankar?
-Du är hård mot din bror idag.
-Och du mot din man.
-Jag tänker mig att om man skalade och skalade, som man gör med en lök, så skulle man komma fram till det som är Harry själv.
-Han skulle göra som Oden: skifta hamn och fly undan.
-Man fick låsa in honom.
-Akta dig för det, han hugger sig fri om han känner sig instängd.
-Få honom att stanna i steget då, och tänka efter, en sekund.
-Men vad är det man skall få att stanna upp? Han är inte så främmande för sig själv att han lever utanför sin kropp, men han vill inte erkänna att han bor därinne heller. Han har en väldig kroppslig närvaro, det får man erkänna, men det enda han värderar hos sig själv är den sturiga, oböjliga anden. Efter en stund tillade hon. -Det finns kanske nån han inte vill möta därinne. En konkurrerande hyresgäst, en ockupant.
-Det förstår jag inte. Jag förstår dig inte när du talar på det viset.
-Jo det gör du visst, men jag skall förklara för dig ändå.
De fortsatte framåt, gick hela tiden så nära varandra att de kolliderade i gången.

39 kB, utlagt 2.5.03, korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 39
  • Svarta Hål, kapitel 41
  • Tillbaka till innehållsförteckningen