41. På alla håll och kanter: den glupande aptiten hos dissipativa system

I de moderna samhällena skapas samhörighet av soptipparna, på samma sätt som kultplatser och marknader länkade bygderna till varandra före syndafloden. Den kommun, som har lyckan att inom sina gränser äga en välskött deponi med expansionsmöjligheter, verkar som en magnet i geografin; utan motstånd fångar den in och organiserar skaror av det förflutnas härader, socknar, municipalsamhällen, köpingar, små och stora städer. Ingen går fri, i minsta avkrok bekräftas dess närvaro av papperskorgar, soptunnor, insamlingskärl för tidningar, glas och kläder, containers, upplag; ändhållplatserna i det linjenät som kanaliserar den stora, slösaktiga kroppens utsöndringar. Likt en Gulliver fjättras dagens bosättning vid sitt revir av avfallshanteringen, hon skulle inte kunna resa sig upp och gå ens om viljan fanns, och förmågan.
I huvudorten låg den kollektiva komposten vid en av infarterna: tjugo meter tjocka avlagringar, lätt igenkända eftersom de utgjorde ett tydligt brott i det annars låglänta landskapet. För en blick som var blind för topografins finheter annonserades platsen i stället genom tåget av segelflygande trutar mellan strandlinjen och den fläck som hyste de dagsfärska, ännu inte övertäckta tippmassorna. Det var denna augurblick, giltig på de flesta håll i den civiliserade världen, som för Hassan avslöjade soptippens läge. Och om den hade lett honom på villovägar hade han fortfarande haft en tredje möjlighet att tillgripa, en sorts affinitet med målet: han var själv en trasa i det mänskliga avfall, som skickades över gränser, mellan kontinenter, i allt stridare strömmar, öppet och dolt. Människor, som en gång i livet haft en ofelbar känsla för årets lopp och solens uppgång och vindens härskande riktning på en punkt i världen, och nu hade att bygga upp åtminstone denna kunskap från ny utgångspunkt, med ny sol, annan tid, andra vindar.
Där han stod doldes den uppstigande solen fortfarande av den konstgjorda högen, fastän det omgivande landskapet badade i morgonljus. Trutarna tog sig smidigt fram mot tippmassorna i den friska västvinden, klockan var halv sex på morgonen, den rätta tidpunkten för en arbetslös att infinna sig till en ny anställning. "Friställd" var den glosa han väntades bruka när han beskrev sitt läge på det nya landets språk, ett undvikande och förskönande, alldeles vidunderligt språk, som i alla lägen helst talade med små bokstäver. Han var friställd, och efter detta hänvisad, på detta smakade han medan han klättrade uppför den branta vägen mot krönet där bilarna brummade, trutarna gnällde och jamade. Han var vare sig önskad eller oönskad, minst av allt efterfrågad, han var friställd och hänvisad, han skulle förmedlas. Utan tvekan hade han viss vana vid tillståndet; i sitt liv hade han blivit friställd mer än en gång, mer än en gång hade han hänvisats till nya, oklara utsikter. Kanske blev man i själva verket bara friställd en gång, den gången man fördrevs från ett första ursprung, efter det var man främmande överallt, fundamentalt friställd och hänvisad.
Framför honom på vägen travade en ungtrut med hängande vinge, en stackare som var friställd från den stora skaran uppe på krönet. Fågeln kacklade till när han kom för nära och sprang hastigt ett par steg åt sidan, Hassan i sin tur styrde stegen åt vägens motsatta sida. Han gjorde det för att inte genera fågeln, men också för att det kom en bil brummande bakom honom. Tvärs över fronten spände en dekal med texten "Gunfighter", på bägge dörrarna bröstade sig gevärsfäktaren i bar överkropp, fullhängd med attiraljer. Mitt i backen växlade bilen ned och drog på för fullt varv sista biten mot krönet, men innan den nått upp stannade den oväntat och chauffören kom ut. Det var en best till karl, säkert muskelbyggare och hormonätare på samma gång; om det fanns mutanter i denna del av världen såg de antagligen ut som han. Håret var apacheklippt, i högra handen höll han ett grovt bollträ som han sakta daskade mot handflatan. Hassan stannade tvärt och blev stående på helspänn samtidigt som han förstulet sökte omkring sig efter tillhyggen och flyktvägar. Det var viktigt att inte visa fruktan, i alla sammanhang, men det var aldrig fel att vara beredd på det värsta.
Mannen började gå nedför backen. Han gick stötigt, med utåtsvängda fötter, magen pöste ut över bältet och svängde fram och tillbaka för varje steg han tog, bollträet klappade takten i handflatan. Han poserade lika mycket som han gick, eller mer, scenen var som klippt ur en dålig film. Kommen i höjd med Hassan vände han tvärt, rusade åt sidan och klubbade den vingskadade fågeln med två våldsamma slag, den hann knappt kackla till. Slagen fortplantade sig som lätta stötvågor i den hårt packade komposten, Hassan kunde känna dem från fotsulorna ända upp till hårrötterna där han stod. Utan att se åt honom grep mannen fågeln vid ena vingen och gick tillbaka mot bilen, trögare nu eftersom det var uppförsbacke, och utan att slå takten, men lika svajigt som förut, lika pösigt och krängande. Däruppe hystade han in fågelkroppen i bilens bakficka, samtidigt som han vände sig om och log brett mot Hassan. Det var inget angenämt leende: fyra framtänder fattades i överkäken, tungan stack ut i luckan när talade.
-Få gör vi med fkadedjur, sa han och klappade med bollträt i handflatan.
Hassan nickade, för att bekräfta att han hade förstått och började trava uppför sluttningen. Han kände sig yr i huvudet, och benen bar honom dåligt.

-Jag skulle anmäla mig här klockan sex, sa Hassan. -Och jag tänkte att det inte var nåt fel om jag kom några minuter tidigare.
Åtta man var inklämda i det lilla båset, åtta par ögon riktades mot honom. En av dem reste sig och räckte fram handen. -Det är det inte heller, ju fortare vi kommer igång, desto fortare blir vi färdiga. Sune Nilsson, jag sköter lite grann av pappersarbetet här, och är det nåt fackligt skall du vända dig till mig. Pågar, det här är Hassan. Han är den bäste fritidsledaren dom har haft i den här kommunen, men några skitstövlar till föräldrar kunde inte tänka sig att en arab skulle stå för det dom försummade på sina ungar, så nu skall han köra "Gunfighter" tillsammans med Leffe. Så är det i det här slitåslängsamhället: det behandlar människor som engångsförpackningar, och allt det är färdigt med dumpar det hos oss.
Det mumlades i rummet, nickades, händer sträcktes fram. Hassan märkte till sin förvåning att han var känd och väntad, och att det låg en omisskännlig sympati i luften. Leffe kom stövlande, torkade av handen på byxan och öppnade gapet till något leendelikt.
-Det här är Leffe, det är han du skall köra med. Han är lite dum i huvet, men han är inte så farlig som han ser ut och han är en jävel på att lyfta säckar.
-Jag är lite dum i huvet, sa Leffe.
-Han kommer att hjälpa dig tillrätta, men på samma gång behöver han lite hjälp själv, han har nämligen en förmåga att hamna i dåligt sällskap. Du skall bara låta honom hjälpa dig tillrätta och själv hålla ett öga på honom, så kommer allt att gå bra.
-Jag hamnar i dåligt fällfkap, sa Leffe och drog den fria handen genom kalufsen. Han hade två ansiktsuttryck, ett där han försökte se farlig och imponerande ut, ett som var idel snällhet och välvilja. Det gjorde honom ingenting att man talade öppet om hans styrkor och svagheter.
-Jag hoppas att jag kan bli ett bra sällskap för dig.
-Dåligt sällskap och dåligt sällskap: han klarar inte spel och dobbel, det är bara det du skall hålla honom från. Han har lite skulder och fogden drar på lönen, därför är det bäst att han håller sig väck från allt sånt.
-Jag är lite dum i huvet, sa Leffe och log stort för andra gången.
-Jaja, sa en av hans kamrater, och klappade honom på axeln i förbifarten. -Du är lite dum i huvet, men en jävel på att sätta sprätt på pengar. En halv miljon har han i skulder, och om han bara fick skulle han sätta sprätt på en halv miljon till.
-En halv miljon? sa Hassan. -Det är ju ingen struntsumma precis.
-Ärvda. Han tog över sin fars grävmaskinsfirma och spelade bort alltihop.
-Det var inte dåligt.
-Sen hade han privata skulder också, dom vet vi inte så mycket om, men har haft indrivare eller torpeder på sig. Jag tror att han har fått sig en eller ett par riktiga omgångar och är lite rädd.
-Det verkar som ett farligt sällskap.
-Nå, det hela har lugnat ner sig lite nu, har det inte Leffe? Du har bestämt dig för att sköta dig?
-Jag är lite dum i huvet.
-Ja, du är lite dum i huvet, men du är en hygglig grabb. Och blir det nåt trubbel så kallar ni över radion. Det kommer fem bilar som ett skott. Om du undrar hur jag visste det här med fritids, så har jag det från min syster. Hon hade två pågar hos dig: Stellan och Kristoffer. Sviker du inte dem lite grann, när du lägger dig så lätt?
-Jo, det gör jag kanske, svarade Hassan. Men det finns inget alternativ, inte med den sortens föräldrar. Dom startade privat och anställde delar av den gamla personalen. Sånt kan man inte kämpa mot, det skulle bara skada alla. Jag tänkte att det var bättre att ta det lugnt och se om man kunde komma tillbaks längre fram.
-När världen hade bättrat sig, va? Men det gör den inte om du inte kämpar, kamrat! Du skulle ha gått till facket. Dom är färdiga att ta ut hela förbundet i strejk bara dom hör ordet privat nuförtiden.
Den andre slog honom på axeln, hans sätt var en smula förmyndaraktigt, men inte ovänligt. Hassan tyckte om honom för hans frankhet, därför höll han inne med det han kunde ha att säga om facket.
-Du skall inte kalla mig "arab", jag är palestinier.
-Ah, är det viktigt?
-Ja, om man alls skall använda den sortens etiketter. Det är inte fel att säga arab om man tänker på språket, men fel om man ser till härkomsten.
-Så, du kommer därnerifrån. Och kom ifrån det hela med livhanken i behåll? Israel, det har alltid varit ett hår av hin i mina ögon, det sitter i sen skolåren.
-Det är över för min del, och för deras också, höll jag på att säga. Jag är medborgare på det här klotet, eller försöker tänka på mig själv på det viset. Det är lika bra att vara utböling överallt, så borde man inte behöva bli det någonstans.
-Det blir du inte med det språket, du pratar som om du var barnfödd härnere.
-Ah, det kan jag inte tro.
Hela sällskapet skrattade till, och Hassan förstod orsaken. Den andre nickade menande. -Jo, du pratar som en slättbo - om man alls skall använda den sortens etiketter.
Här kunde de stå mitt emot varandra, två människor från skilda håll av världen och bygga upp den språkliga överraskning som lockade till skratt! Det fanns banade vägar, som ledde till de stora mötesplatserna, måste finnas det helt enkelt.
Och vilken hedersbetygelse: som en slättbo.

Hassan tog upp en bleknad tipslapp, som låg intill vindrutan.
-Är det sånt du spelade på?
I den nya situationen, i förarhyttens intimitet blev den tandlöse jätten blyg med en gång. Han muttrade: Tusentjugofyraraderssystem. Bilarnas, alla du träffade.
-Aha. Jag har aldrig spelat på tips. Hur går det till?
-Reducerat system. Man prickar in två säkra matcher och har garanterat sex tior och en elva, eller en tolva, eller tretton rätt.
Hassan smackade med tungan. -Hur många säkra matcher finns det på en kupong?
Den andre fnissade åt hans oförstånd. -Det finns inga säkra matcher, man väljer ut dem, man tror att de finns där.
-Jag är lite dum i huvet, svarade Hassan och skrattade. -Vad händer om man tror fel då?
-Då är pengarna väck, åtminstone dom stora.
-Det låter vådligt. Och om man tror rätt?
-Då har man storkovan, om det vill sig.
-Är det inte säkert då heller?
-Det kan bli en lätt omgång, då blir det inte mycket pengar.
-Hur gick det för den här kupongen?
-Jag hade två ettor på de säkra och det blev kryss i bägge.
-Då blev det ingenting den gången.
-Nej.
-Det verkar som om det hela är konstruerat med många falluckor för pengarna, och vad jag kan förstå har du själv inte precis blivit rik på kuppen. Varför spelar man i alla fall?
-Det är chansen. Det är för att man har chansen.
-Chansen, men den verkar i bägge riktningar.
-Man tänker bara på den åt ena hållet.
-Gör man? Ja, det gör man kanske, det har jag inte tänkt på. Han viftade med kupongen: Den här är alltså mogen för tippen.
De hade kommit fram till skolan, höll in framför bespisningens soprum, tog in sin last - i denna stad var mycket gjort för att underlätta sophämtarnas tillvaro, en inlastning behövde inte ta mer än en tjugo sekunder - och var färdiga att åka vidare. I samma stund kom en skara ut genom en dörr, lärare eller föräldrar, de riktade och fångade Hassans blick genom sin uppsluppenhet när de tog avsked av varandra, skrattade, gestikulerande. Främst gick Rut, hon kände igen honom i samma ögonblick som han kände igen henne, kom fram till bilen och knackade på rutan, stack in handen genom den öppnade dörren och hälsade.
-Jag hörde om det som hade hänt: det är för hemskt! Jenny var topp tunnor rasande, och jag förstår henne.
-Nå, det skall väl bättra sig.
-Du får göra nya erfarenheter, dom kan bli till nytta.
-Jag känner det inte som om jag har blivit degraderad heller. Leffe här har precis lärt mig hur man tippar tusentjugofyraraderssystem.
-Skall ni mot centrum och kan man få åka med en bit? Harrys bil är sönder som vanligt och han fick ta den andra.
Hassan vände blicken åt Leffes håll, denne nickade och grabbade tag i Ruts hand när hon sträckte sig tvärs igenom hytten. Hon hade långa, smala armar, ännu längre och slankare ben, var långsträckt och slank som en tempeldanserska, och han kunde inte undgå att tänka: så malplacerad hon är, i denna tid, i denna stad! I nästa sekund var hon uppe, sjönk ned intill honom och drog igen dörren.
-Om ni anade vad jag har varit med om idag! Herregud, att ha barn i skolan är inte detsamma som det var för tio eller tjugo år sen. Vet ni vad vi har gjort? Jo, föräldrarna i klassen har under två timmars tid diskuterat hur de skall ersätta en förskingring på femtiotusen kronor ur klasskassan. Femtiotusen kronor! Till att börja med är det ju hisnande summor barn har att röra sig med. Dom hade arbetat ihop pengarna genom dagsverken, genom att baka i skolköket och sälja och genom att samla in flaskor och returburkar - tanken var att det hela skulle gå till en resa till Frankrike. Och vad händer sen? Jo, en fiffig individ tar pengarna, åker ner till Holland och köper hasch för alltihop - varefter han åker fast i tullen! Avsikten var att fördubbla summan och tjäna en hacka för egen del, det påstår han åtminstone. Eva var i upplösningstillstånd när hon berättade det; jag tror att hon skulle ha kunnat strypa honom med sina egna händer. Det finns en destruktivitet hos många barn idag, som skrämmer mig: de förstör sig själva och förstör för andra. Det finns så mycket negativ energi. Och den är smittsam. Jag blir rädd.
Hon talade livligt och energiskt, med snabba, virvlande handrörelser. Själv var hon positiv energi, och det strålade ut ett påtagligt överskottsvärme från hennes håll.
-Pengar är inte ställföreträdande för värde längre, tillade hon. -De är flöde, omsättning, och var de kommer ifrån och vart de tar vägen frågar ingen efter. Det är som om själva slöseriet finns inbyggt i pengarna.
-Hur löste ni den ekonomiska sidan, frågade Hassan.
-Vi får göra om det ungarna gjorde: dagsverken, basarer. Men vi bestämde oss för att vi skulle ha roligt när vi gjorde det, inga sura miner, det var därför det var sån stämning när vi kom ut.
-Du har en väldig positiv energi, sa Hassan uppskattande. -Man känner den som en ström från dig. Du och Jenny är lika i det. Ni kommer att klara det en gång till: dom femtiotusen.
Hon tog emot erkännandet med en nick och ett strålande leende och strök tillbaka en hårslinga vid tinningen. Det var utan tvekan så att hon blommade upp, levde ut när hon var på egen hand; i skuggan av Harry nöjde hon sig alltid med att agera i bakgrunden. I nästa ögonblick gled hennes blick upp mot backspegeln, där hon för en sekund granskade sitt ansikte. Så, med en gång, mulnade hennes uppsyn, det var som om ett mörkt moln lägrade sig över henne. Hon rynkade ögonbrynen och sköt ut hakan, det kom något affärsmässigt och manhaftigt över uppsynen.
Hassan blev förskräckt inför det plötsliga omslaget och makade sig ett stycke bort från henne. -Är nånting på tok?
Hon viftade bort hans fråga. -Jag kom bara att tänka på en sak, det har inte med er att göra. Allt är i sin ordning.
-Vi kunde gå med på Leffes tusentjugofyraraderssystem, satsa en hundralapp var, det skulle kanske ge dom femtiotusen i ett svep.
-Är det inte bättre att lägga insatsen i klasskassan med en gång?
-Det kunde vara skönt att få allt på ett bräde.
-Jag får erkänna att jag inte frestas av den sortens argument. Jag är för nykter och kalkylerande helt enkelt. Chansen att vinna är så liten.
-Får jag göra det själv då? Som en engångsföreteelse: satsa hundra kronor för klasskassan?
-Jag kan ju inte hindra dig. Men jag uppmuntrar dig inte heller.

Hassan kunde inte undgå att märka: han var väntad, det låg förväntan i luften. Man väntade honom, på samma sätt som staberna i gångna tiders krig, före satelliternas och spaningsplanens tid, otåligt hade avvaktat spaningsplutonernas rapporter. Slink in på Heikkis rum, utan att knacka, så slår han en signal till mig och jag är där fem minuter senare, hade Harry sagt.
-Heikki Mäkinen, sade mannen i rummet och sträckte fram handen samtidigt som han knackade med knogarna mot en tekanna på värmeljus: Vill du ha? Det är alldeles nybryggt.
-Gärna, svarade Hassan och sjönk ned i en stol.
-Jag hörde att det var första dan: var det som du hade väntat dig?
Hassan tänkte efter: Det var hyggligt folk. Basen, Sune, tyckte jag om med en gång. Jag kör med en kille som heter Leffe. Han kan kanske verka stor och farlig, men han är rätt liten på insidan...
-Leffe har åtminstone stora och farliga skulder. Och lustigt nog har Sune det också.
Här satt miljö- och hälsoskyddsinspektören och avslöjade insikter, som tydde på övervakning, eller i vart fall en sorts registrering. Han hade inte gjort någon ansats att ringa efter Harry, det verkade som om han ville ta samtalet en stund på egen räkning först. Hassan läppjade på teet, det var utsökt gott, och bestämde sig för att byta ämne. -Vi mötte Rut Jönsson på vår runda och tog upp henne, hon hade varit på ett föräldramöte, där man hade avhandlat hur man skulle reparera en förskingring på femtiotusen ur klasskassan. Det här lättvindiga umgänget med pengar börjar tidigt... Ibland är det så att jag tänker: hushållning är inte det ekonomiska grundmönstret i det här samhället, utan slarv och slöseri, en sorts rituell omsättning. Från den högsta nivån ned till den lägsta.
Heikki satte fingrarna mot varandra. -Det finns en sorts allmän inflation som omfattar allt som har med pengar att göra: frågesporter, lotterivinster, fusk med bidrag, bedrägerier... En faktor X per decennium, mer än tio, mindre än hundra. Det är en viktig del av medborgarnas uppfostran, att de får klart för sig vad som är ett riktigt klipp, vad som är värt att ta risker för. Inte officiellt, inte på samhällets vita nivå, men på det svarta djupet. Varje medborgare drömmer om att vinna en livsinkomst på en skraplott, och om Fru Fortuna är njugg får man pröva andra medel. Man kan säga: på en sorts alternativ betygsskala får den här killen som satte sprätt på pengarna högsta betyget. Han skiter i skolan och de betyg han får där, för han har upptäckt en annan norm...
Hassan svarade inte, väntade på mer.
-Hur skulle de få ihop pengarna?
-Vilka? Föräldrarna? Nya basarer, nya lotterier. Hassan skrattade till: Jag erbjöd mig att satsa hundra kronor för klassen i ett av Leffes tusentjugofyraraders system - eller är det tusenförtiåtta? - men hon var inte entusiastisk. Hon sa: jag vill inte uppmuntra det, men jag kan inte hindra det heller.
-Hm. Heikki föreföll med en gång mest intresserad av detta problem. -Har du redan satsat hos Leffe?
-Nej. Nej. Jag bestämde mig för att inte göra det. Jag har sån respekt för Rut.
Heikki verkade tänka, intensivt, Hassan fick intrycket att han vägde flera alternativ mot varandra, och till sist fastnade för ett. -Femtiotusen... Femtiotusen; om man inte kan ordna femtiotusen på en timme i det här samhället är man dum. Femtiotusen flyter omkring som små paket färdiga att gripas, överallt. Skulle du ta emot pengarna och ge dem till Rut om jag fixade dem, på ett bräde? Som ett stycke bedrägeri: säga att pengarna kommer från en tipsvinst?
-Du kan fixa femtiotusen bara så där, fullständigt legalt?
-Fullständigt legalt, bara så där.
-Så du skall vara fullt legal medan jag skall stå för bedrägeriet?
-Tja. I det här fallet kunde man tycka att ändamålet kunde få helga medlen. Du hörde vad hon sa: hon ville inte uppmuntra, men inte hindra det heller. Jag tror det skulle vara skönt för henne att få saken ur världen.
-Jag får ju säga att jag fortfarande är nyfiken på hur det skall gå till.
Heikki satte sig tillrätta, lade händerna på bordet, såg ut som ett vittne som nyss lyft fingrarna från bibeln: Om jag hade haft två veckor på mig skulle jag ha studerat program och tagit hem det på travet. Ja, ja, skaka inte på huvudet, jag känner min egen kapacitet på det området. Men - det kan alltid gå snett, jag skulle kanske bli tvungen att upprepa proceduren ett par gånger för att få ihop vad jag behövde. Därför förkastar jag det alternativet. Inte travet, men börsen. Den kommande veckan, en enda dag, jag står själv för insatsen och ger dig summan i handen, du står för historien och den slutliga leveransen.
-Skaffar du dig ofta pengar på det viset?
-Överhuvud taget inte, det hela är ytterst suspekt och ogenomskinligt, men det har i alla fall en viss officiell legitimitet. Nån gång gör jag det, när kollektivet där jag äter inte kan betala sina räkningar.
-Och om jag säger precis som det är: att det är ett börsklipp?
-Hör nu här. Heikki log generat. -Vi skall försöka gå till botten med den här historien om tunnorna, du och jag, vi är medkonspiratörer, en sorts hemliga spanare på fientlig mark. Skulle det vara alldeles fel om vi som en sorts markering av vårt vapenbrödraskap och vår position på samhällssidan, den goda sidan, rev ut femtiotusen ur det stora flödet och satte in dem där de behövs, för ett gott syfte? Så mycket kan jag säga dig som att det i en sån vinkling ligger en äkta Harrysk moral. Utan att ha tillfrågat honom - och jag tänker inte göra det heller - kan jag säga att vår lilla konspiration skulle vinna hans fulla gillande. Han skulle riva ut femtio miljarder ur det allmänna flödet och donera till den stora klasskassan, om han kunde.
-Jag skall tänka på saken igen när du står där med de femtiotusen i handen.
-Lovar du det? Heikki gnuggade händerna, hela saken gjorde honom märkbart upplivad. -Så, nu skall jag slå en signal till Harry.
-Skatten? frågade Hassan. Du får ju själv betala skatten.
-Med påslag för skatten. Jag håller mig fullständigt skadeslös, du håller dig fullständigt skadeslös, klasskassan får sina pengar. Är det inte värt en liten vit lögn?

319 kB, utlagt 8.5.03, senast korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 40
  • Svarta Hål, kapitel 42
  • Tillbaka till innehållsförteckningen