42. Dagen efter; gårdagens samtal, morgondagens bilder.

Heikkis lya hade ockuperats av en moder med två döttrar. När han vaknade på morgonen hördes dämpade ljud från köket och doften av kaffe kittlade hans näsa. Han drog ut proppen ur luftmadrassen, reste sig ovigt från golvet och trampade ut luften. I den stora sängen sov flickorna fortfarande, bara hårsvallen skvallrade om deras närvaro ovanför lakanets kant. Det lilla bordet var dukat med kopp, fat, bestick, serviett för en person. Allt detta var mycket främmande, störde hans samling inför den nya dagen. Han flydde ut på toaletten för att skapa ordning i tankarna. När han kom ut på nytt låg det nygräddat bröd i en korg på bordet. Han lyfte en av bullarna, klämde och luktade på den. Det var utan tvekan jäsbröd, väl knådat, med perfekt spänst och fin skorpa. Det han höll i handen representerade fem minuters knådning, fyrtio minuters jästid, femton minuters gräddning; hon måste ha varit uppe en timme före honom för att åstadkomma detta.
-Har du gjort detta, Monika?
Hon stack fram huvudet vid förhängets ena sida, nickade stumt.
-Perfekta. Du kunde öppna eget bageri.
Hon nickade igen, tog upp en bulle som hon hållit dold i handen och bet en tugga.
Han satte sig. -Hör nu här! Det finns något slavaktigt över dig, jag står inte ut med det. Ta hit koppen som du står och smusslar med och sätt dig vid bordet. Hör du det! I den här lägenheten är alla människor lika och var och en har en röst, flickorna också. Och alla sitter. Det är kanske inte lätt för dig, men du får ta seden dit du kommer.
Hon satte sig lydigt på kanten av en pall, med de långa benen utsvängda på var sida, ansiktet bortvridet så att han inte kunde se henne i ögonen. Koppen hade fastnat halvvägs mellan bordet och munnen, det såg ut som om hon väntade på order att dricka. För att säkert dölja ansiktet drog hon fram en hårslinga och började tugga på den. Heikki förstod att detta inte skulle bli lätt.
-Monika: hur har du kunnat bli på det viset? Vet du vilket sekel vi lever i?
Hon fnyste, satte ned koppen med en smäll och gav honom ett ljungande ögonkast. -Vadå?
Heikki höjde handen. -Glöm det. Du är bra som du är, i synnerhet när du fnyser. Fnys mer åt mig, det förstår jag. Har du någonstans att ta vägen, Monika?
Hon skakade på huvudet.
-Är ni gifta?
Hon nickade. -Du själv då?
-Lyckligt skild.
-Men du har barn.
Heikki hade två döttrar långt borta i världen.
-Nej.
Hon knep med ögonen för att markera sina tvivel, såg hastigt över åt flickorna i sängen.
-Kommer Kjell-Åke att ställa till svårigheter på något sätt? Kommer han efter dig?
Hon fnyste.
-Det är viktigt att jag vet det, så att jag kan lämna er här och veta att ni är trygga. Han vet att jag är hälsoskyddsinspektör, min adress kan han få över kommunen. Blir det trubbel?
Hon övervägde. -Inte direkt.
-Inte direkt? Varför inte det?
-Gubben måste tänka ut nånting först.
-Han agerar inte på egen hand. Han går i gubbens ledband. Hon nickade.
-Gubben måste tänka ut nånting. Då är det honom man får se upp med. Men tänk om Kjell-Åke bryter mönstret och agerar på egen hand? Vi får inte glömma att flickorna finns med i spelet också. Fäder kan göra tokiga saker när de berövas sina barn.
Hon fnyste, svarade definitivt: Han gör ingenting på egen hand.
-Bra. Och ni: klarar ni er här på egen hand?
Hon förstod inte frågan, var ställd. Hon klarade sig alltid på egen hand, hade alltid gjort det.
-Det finns ett kollektiv ovanpå, där är alltid nån hemma om ni skulle vilja ha sällskap. Det är hyggliga människor, dom är åtminstone snälla mot barn.
Hon skakade på huvudet; hon visste inte vad kollektiv var, hon ville inte ha sällskap och hon trodde vad hon ville om hyggliga människor.
-Bra, då gör vi så här: när jag går lägger du på säkerhetskedjan. Du går inte ut, och svarar inte på samtal, men du kan själv ringa om du vill, och du kan ringa till honom också om du vill meddela att ni mår bra. Mina nummer står i boken som ligger vid telefonen. Jag säger till däruppe också, så att de vet vad ni är för några om ni skulle ändra er. Sen tar du det lugnt: vilar dig och sköter om flickorna. Dom behöver din uppmärksamhet när de är uppryckta med rötterna på det här viset. Framför allt vill jag inte att du far fram som nån oavlönad hemhjälp härinne. Är vi överens?
Hon såg sig omkring i rummet; hälso- och miljöskyddsinspektören städade inte på hemmaplan.
-Jag vill att du säger: Vi är överens.
-Vi är överens.
Inte ens på den punkten var de överens.
-Jag har en hård dag idag och kommer hem sent, men då har jag ordnat nånting för er, jag kommer nämligen att träffa Harry Jönsson, och jag har en hållhake på honom som jag skall utnyttja till hundrafem procent i det här fallet.
Hon såg på honom under lugg, utan att ändra en min, och han förstod med en gång att hon gott kunde tänka sig att installera sig där, i hans enda rum, tillsammans med flickorna. En fläkt av panik drog genom hans system och han tänkte: får jag inte ut henne till imorgon är det kris.

Heikkis och Harry värderade människor, vägde dem på våg, ett stycke av deras gemensamma plattform låg där. Inte för att skilja kreti från pleti, men för att sålla ut de individer de kunde samarbeta med utan att bli komprometterade. Bägge hade samma paniska skräck för egennyttan, men allra mest ryggade de tillbaka inför den kriminella mentaliteten, den som bröt mot lagar, skrivna eller oskrivna, för att nå själviska mål. Det var inte minst detta värderande och väljande, som förde dem samman, den ene kände igen sig själv i den andre. De upplevde sig som lika, i detta låg deras trygghet.
I praktiken fanns ändå en skillnad. Harry tillämpade sina ledsatser pragmatiskt och höll sig med ett kvantiserat system av distanser, som han hanterade suveränt. Heikki drog åt det absoluta, ett antingen-eller som mynnade ut i beröringsångest; i hemlighet väntade han sig att varje människa, varje relation skulle kompromettera honom. På samma gång var han redo att engagera sig, ta ansvar, och allt hjälpbehövande tydde sig till honom. Denna kluvenhet närde en konflikt i hans inre, som aldrig kom till ro; i synnerhet när kvinnor kretsade in honom med önskningar och behov låg paniken på lur.
Sin lya behövde han som eremitkräftan behöver sitt skal, tanken att någon annan skulle nästla sig in där var outhärdlig. Förbannat också, varför hade han bjudit in henne? Nej, inte ens det hade han gjort, hon hade bjudit sig själv, med hjälplösheten hos en flykting. Liknelsen infann sig osökt och drabbade honom effektivt. Kvinnan och hennes två döttrar hade kommit till honom som flyktingar över en gräns, i fortsättningen var han tvungen att sörja för dem. Händelsen var en pekpinne, ett lärostycke i miniatyr. Enda tröst i olyckan var att han hade råkat illa ut när han så att säga var på uppdrag. Därför var det Harrys plikt att ställa upp och hjälpa honom ur knipan.
Han sköt undan detta självförvållade problem och gick vidare till nästa (som inte var mindre självförvållat och egentligen var det första i annan form): i trohet mot sina grundsatser kunde han inte heller gräva där han stod utan handplockade medhjälpare. Och dessa skulle plockas ur den smala spalt av praktisk idealitet, som satt trångt någonstans i samhällets breda spektrum. Här dög i sin tur inte den praktik som gick ut på att straffa kapitalet genom att panga skyltfönster, inte heller ville han rekrytera ur reservarmén av burkplockare och papperssamlare, allt detta var för införstått och uppknutet till gamla ovanor. När han grävde ville han gräva vid roten, ta ett radikalt spadtag som förbättrade helhetens funktion och fick medborgarna att tänka: Idag har vi tagit ett steg framåt i behärskandet av tillvaron. Ett sådant steg kunde inte undgå att väcka förargelse på vissa håll, det var ett skäl att skaffa sig grävare som kunde gå upprätt i medial motvind. Därför hade rekryteringen till den lokala kommittén skett utifrån ett enda kriterium: genom nålsögat släpptes människor som hade lust till striden och inte behövde hållas i handen när det blåste snålt. Sådana egenskaper växte inte på träd omkring honom, men han hade väderkorn för dem, litade på sin förmåga i det avseendet. Efter att under lång tid ha vägt för och emot hade han (det vill säga: uppslaget kom från Harry) vänt sig till en närliggande folkhögskola och lyckats mobilisera en hel årskull för projektet. Det var ett lyckokast, med en gång kommenderade han över en militant, vetgirig och ståndaktig skara, som gick ned i grävandet som mullvadar.
Men man fick naturligtvis fortsätta att hålla ett öga på dem, se till så att de inte förgrävde sig.

Gårdagens samtal blir aldrig registrerade, i efterhand kan ingen förvissa sig om att en ordväxling ägt rum genom att slå upp och titta efter i en liggare. Det är en behändig egenskap hos de korta, oförpliktande ordbytena: efter ett dygn kan ingen kan citeras med namn, och om det mot förmodan skulle gå är det fortfarande oklart vem som sade vad till vem, och vem som stod på tapeten. Därför är det bortkastad tid att försöka rekonstruera gårdagens samtal, i reprisen tar eftertanken kommandot och visar en benägenhet att censurera alla övertramp - eller skriva dem på motpartens konto. Långt bättre är att återskapa andemeningen eller tendensen i ett vid en viss tidpunkt pågående, kollektivt meningsutbyte, där behöver ingen känna sig utpekad och ingen kan komprometteras. Inga nu levande människor kan alltså förbindas med det samtal som följer, ändå var dess allmänna tendens på tapeten dagen efter Harrys första tal till fariséerna. Dagen efter Harrys tal till fariséerna var Harry på tapeten inom alla läger.
-Vad var det för fruntimmer Harry pratade med efteråt på börsen?
-Ines Persson, byggmästaränkan.
-Ja, ja! Såg du hur hon spelade upp? Undrar vad dom hade att tissla och tassla om.
-Det var hon som hade med sig hatten, han har väl ingen egen.
-Persson, Persson, det borde säga mig nånting? Var det inte så att man aldrig fick dödsorsaken klar för sig?
-En kula i huvudet, det var klart att han hade dött av den. Det såg ut som självmord, men det kunde ju vara arrangerat.
-Banken hotade att dra in krediterna?
-Förmögenheten var skriven på henne, vartenda öre. Han hade egentligen sitt på det torra, hade kunnat gå vidare på eget kapital.
-Varför skjuta sig om man har sitt på det torra?
-Det får du fråga henne. Eller honom.
-Värst vad du är hjälpsam idag.
-Vad är det du behöver hjälp med?
-Hjälp mig att komma ihåg: det var oklarheter i samband med bouppteckningen, var det inte?
-Förmögenheten var större än vad skattemyndigheten kände till. Det var helt enkelt lite oklart var alla pengar kom ifrån.
-Ah, änkans skärv är svarta pengar! Och dom vill Harry Jönsson lägga vantarna på?
-Alla pengar är ju svarta pengar! Smutsar man inte sina händer så fort man tar in en hundralapp?
-Nejnej, du driver det för långt. Statens och kommunens inkomster är vita, har alltid varit det och kommer att så förbli. Amen.
-Hur som helst tycker jag att hela showen var en ganska käck utmaning av fariséerna. Och det står jag för.
-Nej, den var rent skev, den låg inte rätt i tiden! Idag är det allas krig mot alla som gäller, och han vet om det och du vet om det och jag vet om det. Det är dumt som han gör, fienden är innanför murarna och han stryker inte flagg utan försöker förhandla och förhala. I dagens läge skall man gneta och hushålla med det man har och akta sig för att reta dem som sitter på kassan.
-Är det inte det vi har gjort i alla tider?
-Vi var inte så uppbundna förr, och marknaden var mer anonym. Nu har den fått ansikte, och riktiga huggtänder. Jag tror vi får vänta tills halva befolkningen är fattig på nytt, eller rättare sagt: tills den inser att den är fattig på nytt. Sen kan vi kanske börja om på ny kula. Hette han inte Harry förresten, byggmästaren?

Bilden var utförd. Eller gärningen. Mer gärning än bild; det gjorda hade en stötriktning och man skyggade en smula när man kände hur det rev med klorna, slog ut med svansen, högg med käftarna. Pojkarna stod själva som drabbade, andlösa, lamslagna; under deras ögon låg en bild av det fullfjädrade Vilddjuret. Idén kom från Jenny, det kunde inte bestridas, men kunskapen om monstret hade de hämtat i sig själva, djupt i sina inre. Försiktigt trevade de tillbaka mot denna punkt, samtidigt som de var noga med att inte röra sig, det kunde väcka det slumrande djuret.
Tungan var djurets sensor, ur gapet stod en kärve av blästerlågor. Klorna rev, sågade, svansen svingade nio kedjor, från pupillerna sköt laserstrålar, som genomborrade allt levande. Frågan var inte rest, men låg i luften: kunde man lämna ifrån sig ett sådant monster, för oklart bruk, oklara avsikter? Vem tänkte Jenny kasta i dess gap?
-Åh, sa hon stilla när hon fick se bilden. -Ni är till och med bättre än jag trodde.
-Vad skall du ha den till?
-Jag skall ge bort den.
-Klarar du av att göra den själv?
-Skall du lära din faster suga på tummen? Den kommer att vara omöjlig att utplåna, kan ni säga det om nån av era målningar?
-Åkej, den är din.
-Jag lägger på femhundra för att den blev så bra. Och hade jag haft mer skulle jag ge er det också.

18 kB, utlagt 8.5.03, korrigerat 27.11.08.

  • Svarta Hål, kapitel 41
  • Svarta Hål, kapitel 43
  • Tillbaka till innehållsförteckningen